Canada All Star Team: Team Millennium 1990-
Som vanligt så vimlar det av stjärnor och många välkända namn även i den här ”årgången” av ett kanadensiskt All Star Team. Fem av spelarna (tre aktiva) som tog en plats i det här laget är inte invalda i Hockey Hall of Fame, gissa vilka?
Tolfte delen är samtidigt den fjärde delen med kanadensiska spelare. Jag skrev i ingressen om 3 aktiva spelare men egentligen är det enligt NHL och NHLPA 4 spelare som är aktiva och jag tror att de flesta kan gissa vilken den fjärde spelaren är. Om ni behöver ytterligare en ledtråd så valdes han in i Hockey Hall of Fame förra året.
Det här nog det lag av de fyra med kanadensiska spelare som var enklast att plocka ut men det var för den skull inte jättelätt att välja vilka som platsade. Speciellt bland forwards kan jag tänka mig att det finns avvikande åsikter bland er läsare angående vilka som jag tagit ut och vilka jag petade.
På målvaktssidan fanns det som vanligt fruktansvärt många bra målvakter att välja mellan men målvakter som Theodore, Turco, Osgood, Giguere, Fleury och Luongo försvann direkt i den stenhårda konkurrensen. Den ende som på allvar kunde utmana mina tre på förhand utplockade målvakter var Curtis Joseph men hans meriter vägde till slut för lätt för att jag skulle peta någon av Martin Brodeur, Patrick Roy och Ed Belfour.
Brodeur och Roy är två målvakter som väcker känslor speciellt hos fansen som av olika anledningar enligt mig underskattar Brodeur samtidigt som de överskattar Roy. Myten om Roy att han under flera år höll Montreal flytande är bullshit, 1992 ville nästan två tredjedelar av Habs fans trada honom eftersom han var så dålig/ojämn. Ett år senare vann han och Habs Stanley Cup och när Habs de kommande åren blev sämre föddes myten om Roy. När det gäller Brodeur har fans fått för sig att han var en produkt av Devils ramstarka försvar och traptaktik men Devils hade troligen aldrig fått så stora framgångar med en annan målvakt. Taktiken byggde till stor del på att backarna + vänsterforwarden skulle stoppa upp motståndarnas forwards på väg in i zonen medan Brodeur tog hand om pucken och startade en kontring för Devils.
Bland backarna fanns en gigant i Ray Bourque och fyra till som enligt mig var helt givna nämligen Rob Blake, Al MacInnis, Scott Stevens och Scott Niedermayer. Paul Coffey tog en plats i laget med spelare från 1967-90 och var därmed inte aktuell men efter lite funderande hade jag en lista på 14 namn. Ganska omgående plockade jag bort: Ed Jovanovski, Brian Campbell, Wade Redden, Shea Weber, Dion Phaneuf, Derek Morris, Jay Bouwmeester, och Eric Brewer.
De sex som återstod var Eric Desjardins, Duncan Keith, Chris Pronger, Larry Murphy, Darryl Sydor och Dan Boyle. Sydor och Boyle försvann först, sedan tog jag bort Keith och efter att funderat lite så bestämde jag mig för att Murphy skulle ha en plats (lite för att Niklas Viberg inte skulle få med för många favoriter i laget). När jag ställde Pronger och Desjardins mot varandra så blev det Pronger som tog den sista platsen (utan de fyra senaste säsongernas fars hade han nog varit lika given som Blake & Co.).
Om det var enkelt att ta ut målvakterna och ganska enkelt att ta ut backarna så blev det desto besvärligare att ta ut 13 forwards. På den lista jag knåpade ihop som kladd fanns det drygt 50 namn, Gretzky och Messier hamnade i laget 1967-90 och några andra plockades bort redan innan själva arbetet började. 38 forwards fanns då kvar på listan, 14 av dem var aktiva (någon har hunnit sluta och några till kan sluta nu i sommar) när det här skrevs och jag började med att rangordna dem och då var det tre som stack ut ordentligt och två till som möjligen kunde ta en plats.
Bort med Ryan Getzlaf, Corey Perry, Patrick Marleau, Eric Staal, Mike Richards, Brad Richards, Vincent Lecavalier, Jason Spezza och Shane Doan. Samtidigt så plockade jag ut Lemieux, Sakic, Yzerman, St. Louis och Shanahan som givna. 8 platser kvar och 23 namn att välja bland, nu rensade jag bort Jason Arnott, Simon Gagne, Alex Tanguay, Ryan Smyth, Ray Whitney, Vincent Damphousse, Dino Ciccarelli, Rod Brind'Amour, Pierre Turgeon och Joe Nieuwendyk. 14 namn kvar varav 5 aktiva och platserna minskade till 3 när Ron Francis, Mike Gartner, Eric Lindros, Luc Robitaille och Mark Recchi tog var sin plats.
Härnäst fick Paul Kariya, Doug Gilmour, Theo Fleury, Adam Oates, Patrice Bergeon och Jonathan Toews ge sig och de sista tre platserna gick till de aktiva spelarna Sidney Crosby, Joe Thornton och Jarome Iginla. Jag tror att alla håller med mig om de första 5 spelarna men jag tror att det är väldigt skiftande åsikter om övriga 8. Har ni andra förslag skriv dem i fältet för kommentarer.
Så här ser mitt Canada All Star Team från 1990 och framåt ut:
Målvakter
# 20 Eddie Belfour
Den odraftade Belfour signades av Chicago Blackhawks 1987 efter att han hjälpt University of Dakota att vinna NCAA-mästerskapet. Första proffssäsongen tillbringade han i farmarlaget Saginaw Hawks som spelade i IHL och året efter delade han sin säsong mellan Saginaw och Chicago. Säsongen 1989-90 spelade han för Team Canada med sikte på VM-turneringen i Schweiz men det blev inget VM för Belfour han fick spela Stanley Cup slutspel med Chicago istället. Han fick stå i sex av Chicagos 20 matcher när de tog sig till semifinalen. ”Eddie The Eagle” var nu i NHL för att stanna, smeknamnet fick han förresten av Mike Keenan när denne såg hans mask för första gången.
Året efter slog han igenom då han som rookie vann nästan allt en målvakt kan vinna, Vezina, Jennings, Calder och en plats i All Star Team 1, han blev dessutom tre i omröstningen om Hart Trophy. Han vann Vezina en gång till i Chicago innan han säsongen 1996-97 tradades till San Jose Sharks efter att han vägrat skriva på ett nytt kontrakt med Chicago. Under sommaren valde han att gå till Dallas Stars där han ledde laget till Presidents Trophy och en förlorad Stanley Cup final mot Detroit Red Wings men året efter fick Belfour och Dallas revansch när de vann Stanley Cup.
Belfour hjälpte Dallas att nå Stanley Cup finalen för tredje året i rad men efter en ny förlust och sämre spel av både Belfour och Dallas så valde Dallas att inte behålla Belfour. Han skrev istället på för Toronto Maple Leafs där han hade några riktigt bra säsonger på isen, det gick däremot inte alls bra utanför densamma. Sommaren 2006 skrev han på för Florida Panthers och han höll fortfarande hög klass men problemen utanför rinken fortsatte. Eftersom inget lag i NHL ville ge honom ett kontrakt 2007 så valde han att pröva lyckan i Leksand som den säsongen höll till i Allsvenskan. Han storspelade stundtals och satte flera rekord men när kvalet till Elitserien avgjordes kunde inte han hålla samma höga klass och Leksand misslyckades gå upp. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2011.
17 säsonger i NHL för Chicago Blackhawks, San Jose Sharks, Dallas Stars, Toronto Maple Leafs och Florida Panthers.
Stanley Cup: 1 gång, 1999
Vezina Trophy: 2 gånger, 1991, 1993
Calder Trophy: 1991
All-Rookie Team 1991
All Star Team 1: 2 gånger, 1991, 1993
All Star Team 2: 1 gång. 1995
963 matcher i NHL, 484 vinster, 2,50 i GAA, ,906 i SAV% och 76 shutouts
161 matcher i Stanley Cup, 88 vinster, 2,17 i GAA, 2,17 i SAV% och 14 shutouts
#30 Martin Brodeur
Brodeur valdes i första rundan 1990 efter att han blivit uttagen i i juniorligan QMJHL:s All Rookie Team. Han fick debutera i NHL säsongen 1991-92 då han spelade 4 matcher när båda Devils ordinarie målvakter var skadade. Den riktiga debuten blev 1993-94 då han vann Calder Trophy efter att Devils blivit tvåa i NHL och förlorat Stanley Cup semifinalen. Året efter vann han och Devils Stanley Cup och att Claude Lemieux vann Conn Smythe istället för Brodeur som hade ett GAA på 1,67 och ,927 i räddningsprocent var enligt många helt fel.
Fram till att han slutade 2015 efter 21 säsonger i Devils och 1 avslutande säsong i St. Louis Blues vann Brodeur Stanley Cup 2 gånger till med Devils (2000 & 2003) och Vezina Trophy 4 gånger (han blev dessutom tvåa i omröstningen 3 gånger och trea i omröstningen 2 gånger). Sju gånger under sina 22 säsonger i NHL hamnade Brodeur bland de fem första i omröstningen till Hart Trophy och mot slutet av karriären slog han de flesta NHL-rekord som finns för målvakter. Han har bland annat följande rekord:
Flest matcher i NHL: 1266
Flest vinster: 691
Flest shutouts: 125
Flest räddningar genom tiderna: 28,508
Flest gjorda mål av en målvakt: 2 (inklusive Stanley Cup 3)
Ende målvakt som gjort ett matchavgörande mål (GW)
Ende målvakt som vunnit minst 600 matcher
Flest säsonger med minst 40 vinster: 8
Flest vinster under en säsong (tangerat av Braden Holtby 2015-16): 48
Flest shutouts i Stanley Cup: 24
22 säsonger i NHL för New Jersey Devils och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 3 gånger, 1995, 2000, 2003
Vezina Trophy: 4 gånger, 2003, 2004, 2007, 2008
Calder Trophy: 1994
All-Rookie Team: 1994
All Star Team 1: 3 gånger, 2003, 2004, 2007
All Star Team 2: 4 gånger, 1997, 1998, 2006, 2008
1266 matcher i NHL, 691 vinster, 2,24 i GAA, ,912 i SAV% och 125 shutouts
205 matcher i Stanley Cup, 113 vinster, 91 förluster, 2,02 i GAA, ,919 o SAV% och 24 shutouts
#33 Patrick Roy
Patrick Roy blev inte alls glad när han valdes i den tredje rundan i draften 1984, anledningen var att han draftades av Montreal Canadiens och inte favoritlaget Quebec Nordiques. Han debuterade i NHL våren 1985 när han fick ersätta en skadad Doug Soetart. Efter det skickades han till Sherbrooke Canadiens där han konkurrerade ut Greg Moffet och blev lagets förstemålvakt i Calder Cup slutspelet som Sherbrooke överraskande tog hem.
Säsongen efter delade han målvaktsjobbet i Habs med Soetart innan han tog över som klar förstemålvakt under våren 1986. I slutspelet vann Montreal Stanley Cup mycket tack vare alla rookies (6 spelare) som det föregående året vunnit Calder Cup. Den störste hjälten av dem alla var Roy som belönades med Conn Smythe Trophy. Roy vann ytterligare en Stanley cup och Conn Smythe Trophy med Montreal innan han i december 1995 tradades till Colorado efter en uppmärksammad konflikt med coachen Mario Tremblay.
Roy var precis vad Colorado behövde och laget lyckades vinna Stanley Cup första säsongen efter flytten från Quebec. Roy fortsatte vara framgångsrik i målet och 2001 vann han Stanley Cup för fjärde gången och blev den förste genom tiderna som belönats med Conn Smythe Trophy 3 gånger. När han slutade 2003 var han den målvakt som spelat flest matcher, vunnit flest matcher i NHL, spelat flest matcher i Stanley Cup och vunnit flest matcher i Stanley Cup. Han har fortfarande kvar Stanley Cup rekorden. Efter spelarkarriären blev han delägare i juniorlaget Quebec Remparts där han var GM och coach fram till att han blev headcoach för Colorado Avalanche. Hans tröja med #33 hänger i taket i både Centre Bell och Pepsi Center och 2006 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Colorado Avalanche
Stanley Cup: 4 gånger, 1986, 1993, 1996, 2001
Vezina Trophy: 1989, 1990, 1992
Conn Smythe: 3 gånger, 1986, 1993, 2001
All-Rookie Team: 1986
All Star Team 1: 4 gånger, 1989, 1990, 1992, 2002
All Star Team 2: 2 gånger, 1988, 1991
1029 matcher i NHL, 551 vinster, 2,54 i GAA, ,910 i SAV% och 66 shutouts
247 matcher i Stanley Cup, 151 vinster, 2,30 i GAA, ,918 i SAV% och 23 shutouts
Målvakter som inte platsade eller inte kom med av någon annan anledning: Curtis Joseph, Roberto Luongo*, Marc-Andre Fleury*, Chris Osgood, Jose Theodore, Marty Turco, Jean-Sebastien Giguere
Backar
#2 Al MacInnis
Efter att han spelat för tre olika juniorligor (SJHL, WHL och OHL) valdes han v Calgary Flames i den första rundan 1981 och han debuterade i NHL 1982-83. Calgary gick till Stanley Cup finalen 1986 och 1989 vann laget Stanley Cup. MacInnis belönades med Conn Smythe Trophy och blev trea i Norrisomröstningen samt uttagen i All Star Team 2 för andra gången. Han stannade i Calgary till 1994 då han skrev på för St. Louis Blues och under de 5 säsongerna blev han uttagen i All Star Team 1 2 gånger och All Star Team 2 1 gång. Han blev dessutom 1991 den fjärde backen som gjorde fler än 100 poäng på en säsong.
Hans första säsong i St. Louis förstördes av skador men när Chris Pronger anslöt till St. Louis 1995 gick han en ny vår till mötes. 1998 blev MacInnis den sjätte backen igenom tiderna som nådde 1000 poäng i NHL och året efter belönades han med Norris Trophy som ligans bäste back. I oktober 2003 träffades han av en klubba i en ena ögat och missade resten av säsongen, i och med att säsongen 1994-95 ställdes in så insåg han att han var tvungen att sluta. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2007.
23 säsonger i NHL för Calgary Flames och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 1 gång, 1989
Norris Trophy: 1 gång, 1999
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1989
All Star Team 1: 4 gånger, 1990, 1991, 1999, 2003
All Star Team 2: 3 gånger, 1987, 1989, 1994
1416 matcher i NHL, 340 mål, 934 assist, 1274 poäng, 1511 PIM
177 matcher i Stanley Cup, 39 mål, 121 assist, 160 IM, 255 PIM
#4 Scott Stevens
När Stevens draftades 1982 av Washington Capitals i den första rundan spelade han i Kitchener Rangers där han hade lagkamrater som Al MacInnis och Brian Bellows. På grund av skador på backarna i Washington tog han redan säsongen efter en plats i NHL, han spelade 77 matcher för Caps och då var han ändå iväg och spelade JVM för Canada. Han blev trea i omröstningen om Calder Trophy och uttagen i NHL:s All-Rookie Team. 1990 skrev Stevens på ett offersheet från St. Louis Blues och när Washington valde att inte matcha budet fick St. Louis ge upp flera draftval som Washington bland annat använde till att drafta Brendan Witt och Sergei Gonchar.
Det blev bara en säsong i St. Louis för Stevens eftersom Blues 1991 bestraffades efter att de värvat Brendan Shanahan på samma sätt utan att ha några draftval som New Jersey Devils skulle få i ersättning. Blues försökte med att erbjuda Rod Brind'Amour och Curtis Joseph men Lou Lamoriello gav sig inte och i en domstolsförhandling tvingades St. Louis ge upp Stevens som till en början vägrade spela för New Jersey.
Han ändrade sig efter 3 veckor och blev med tiden tillsammans med målvakten Martin Brodeur spelarens som visade vad New Jersey Devils stod för. Han spelade 13 säsonger i New Jersey och under de 12 sista var han lagets kapten, han vann Stanley Cup tre gånger och 2000 belönades han med Conn Smythe Trophy. Det är på något sätt ironiskt att mannen som skickade så många spelare till sjukhuset med hjärnskakning själv tvingades sluta 2004 pga hjärnskakningssymptom efter att han blivit träffad i huvudet av ett slagskott.
Hade Stevens spelat i dagens NHL hade han varit avstängd mer än han spelade eftersom den typ av tacklingar han var specialist på ofta träffade den tacklades huvud. Han hade givetvis ändrat sin spelstil men frågan är hur effektiv han varit utan sina fruktade tacklingar. Efter att han slutat har han varit ansvarig för spelarutveckling i Devils och 2012-14 var han assistant coach. I sommar har han efter några år som ”expert” i TV fått jobb som assistant coach i Minnesota Wild och Stevens valdes in i Hockey Hall of Fame 2007.
22 säsonger i NHL för Washington Capitals, St. Louis Blues och New Jersey Devils.
Stanley Cup: 3 gånger, 1995, 2000, 2003
Conn Smythe Trophy:1 gång, 2000
All-Rookie Team: 1983
All Star Team 1: 2 gånger, 1988, 1994
All Star Team 2: 3 gånger, 1992, 1997, 2001
1635 matcher i NHL, 196 mål, 712 assist, 908 poäng, 2785 PIM
233 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 92 assist, 118 poäng, 402 PIM
#4 Rob Blake
Efter en framgångsrik karriär i universitetshockeyn debuterade Blake i Los Angeles Kings (som draftat honom i den fjärde rundan 1988) med 4 matcher våren 1990.och han spelade även i slutspelet där han gjorde både sin första poäng och sitt första mål. Blake stannade drygt 11 säsonger i LA där han 1993 fick spela sin första Stanley Cup final, 1998 blev han utsedd till NHL:s bäste back. Våren 2001 tradades han till Colorado Avalanche där han samma vår blev Stanley Cup mästare och året efter föll Colorado i semifinalen. 2006 valde han att återvända till LA Kings och 2008 gick han till San Jose Sharks där han avslutade sin karriär med två säsonger. Han slutade 2010 och 2014 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
20 säsonger i NHL för Los Angeles Kings, Colorado Avalanche och San Jose Sharks.
Stanley Cup: 1 gång, 2001
Norris Trophy: 1 gång, 1998
All-Rookie Team 1991
All Star Team 1: 1 gång, 1998
All Star Team 2: 3 gånger, 2000, 2001, 2002
1270 matcher i NHL, 240 mål, 537 assist, 777 poäng, 1679 PIM
146 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 47 assist, 73 poäng, 166 PIM
#27 Scott Niedermayer
Niedermayer är unik på så sätt att han är ensam om att ha vunnit Memorial Cup, JVM, VM, OS, Canada Cup/World Cup och Stanley Cup (den som är närmast är Joe Sakic men han saknar Memorial Cup). Niedermayer draftades 1991 i den första rundan av New Jersey Devils och han spelade 13 säsonger i New Jersey där han vann 3 Stanley Cup och 1 Norris Trophy.
Efter lockoutsäsongen skrev han 2005 på för Mighty Ducks of Anaheim eftersom han ville spela (och helst vinna Stanley Cup) med sin bror Rob. Året efter försvann Disney och laget bytte namn till Anaheim Ducks och då kom framgångarna, laget vann Stanley Cup och Scott belönades med Conn Smythe Trophy även om många hellre hade sett att målvakten J-S Giguere vunnit. Niedermayer spelade 3 säsonger till innan han slutade efter säsongen 2009-10. Niedermayer fortsatte jobba åt Anaheim först som konsult innan han blev assistant coach och förra året blev han development coach och han blev invald i Hockey Hall of Fame 2013
18 säsonger i NHL för New Jersey Devils, Mighty Ducks of Anaheim och Anaheim Ducks
Stanley Cup: 4 gånger, 1995, 2000, 2003, 2007
Norris Trophy: 1 gång, 2004
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 2007
All-Rookie Team: 1993
All Star Team 1: 3 gånger, 2004, 2006, 2007
All Star Team 2: 1998
1263 matcher i NHL, 172 mål, 568 assist, 740 poäng, 784 PIM
202 matcher i Stanley Cup, 25 mål, 73 assist, 98 poäng, 155 PIM
#44 Chris Pronger*
Pronger valdes som andre spelare i draften 1993, han debuterade i Hartford Whalers 1993-94 och efter 30 poäng blev han uttagen i NHL:s All-Rookie Team. Efter ytterligare en säsong i Hartford tradades han till St. Louis Blues där han slog igenom på allvar och bildade ett av NHL:s absolut bästa backpar tillsammans med Al MacInnis. 2000 vann han både Norris och Hart efter att han slagit Jaromir Jagr med en enda poäng i omröstningen om Hart.
Efter lockouten 2004-05 tradades han till Edmonton Oilers som han ledde till Stanley Cup finalen och om Oilers vunnit Stanley Cup hade Pronger antagligen belönats med Conn Smythe Trophy. Han och familjen trivdes inte i Edmonton och efter bara en säsong bad han om en trade och han hamnade då i Anaheim Ducks som vann Stanley Cup den säsongen. Efter 2 säsonger till i Anaheim tradades han sommaren 2009 till Philadelphia Flyers som tog sig till Stanley Cup finalen där Chicago Blackhawks blev för svåra. Året efter blev han skadad och missade nästan halva säsongen och året efter åkte han på flera smällar mot huvudet som resulterade i ”post-concussion syndrom” som har hindrat honom från att spela mer. 2014 fick han jobb på NHL Player Safety Division och sommaren 2015 tradades han till Arizona Coyotes och några dagar senare blev han invald i Hockey Hall of Fame 2015. Han har fortfarande ett år kvar på sitt kontrakt med Arizona Coyotes.
18 säsonger i NHL för Hartford Whalers, St. Louis Blues, Edmonton Oilers, Anaheim Ducks och Philadelphia Flyers. (22 säsonger om man även räknar de senaste då han inte kunnat spela trots kontrakt med Flyers och Coyotes).
Stanley Cup: 1 gång, 2007
Hart Trophy: 1 gång, 2000
Norris Trophy: 1 gång, 2000
All-Rookie Team: 1994
All Star Team 1: 1 gång, 2000
All Star Team 2: 3 gånger, 1998, 2004, 2007
1167 matcher i NHL, 157 mål, 541 assist, 698 poäng, 1590 PIM
173 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 95 assist, 121 poäng, 326 PIM
#55 Larry Murphy
Efter en lysande juniorkarriär draftades Murphy 1980 av LA Kings som den fjärde spelaren sammanlagt. Under sin rookiesäsong satte han med sina 10 mål, 60 assist och 70 poäng nytt NHL-rekord för assist och poäng av en rookieback. Han fortsatte att göra väldigt mycket poäng under hela sin karriär men blev aldrig den superstjärna till back som många trodde. Han vann Stanley Cup 4 gånger (alla under 1990-talet och med det var han bäst under det decenniet) och han blev två gånger trea i omröstningen om Norris Trophy. När Murphy slutade 2001 var han den back som spelat flest matcher i NHL, idag är han trea när det gäller matcher och han ligger på femteplats bland backarna i NHL när det gäller poäng genom tiderna Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2004.
21 säsonger i NHL för Los Angeles Kings, Washington Capitals, Minnesota North Stars, Pittsburgh Penguins, Toronto Maple Leafs och Detroit Red Wings.
Stanley Cup: 4 gånger, 1991, 1992, 1997, 1998
All Star Team 2: 3 gånger, 1987, 1993, 1995
1615 matcher i NHL, 287 mål, 929 assist, 1216 poäng, 1084 PIM
215 matcher i Stanley Cup, 37 mål, 115 assist, 152 poäng, 14 PIM
#77 Ray Bourque
När Bourque 1979 draftades av Boston Bruins i den första rundan hade han två år i rad blivit utsedd till bäste back i juniorligan QMJHL. Egentligen ville Boston ha backen Keith Brown som Chicago valde precis före det var Bostons tur att drafta och i ren desperation valde Bostons GM Harry Sinden då Bourque trots att lagets scouter avrådde honom. Bourque debuterade i NHL direkt och gjorde braksuccé, hans 65 poäng räckte för att han skulle vinn Calder Trophy som årets rookie.
Bourque stannade drygt 20 säsonger i Boston och vann under den tiden 5 Norris Trophy som bäste back och han blev uttagen i All Star Team 1 eller 2 hela 18 gånger (han missade 1997 & 1998). Han är givetvis Bostons bäste spelare sedan Bobby Orr lämnade Bruins 1976 och de flesta ”experter” har honom som en av de fem bästa backarna i NHL genom tiderna, de övriga fyra är Shore, Harvey, Orr och Lidström men när det gäller ordningen på de fem saknas enigheten. Bourque var lagkapten i Boston under 15 säsonger och han är den som gjort flest poäng och spelat fest matcher för Boston genom tiderna. Säsongen 1987-88 var Bourque närmast en Stanley Cup vinst med Boston men Bruins var chanslösa mot Edmonton Oilers som vann Stanley Cup finalen med 4-0 i matcher.
Under säsongen 1999-2000 begärde Bourque att bli tradad eftersom han ville få en sista chans att vinna Stanley Cup och Boston såg ut att missa slutspelet. Han tradades till Colorado där laget till hans stora besvikelse föll i Conferencefinalen mot Dallas Stars. Han återvände för en sista säsong som ass. lagkapten i Colorado och den nionde juni 2001 fick Bourque äntligen höja Stanley Cup pokalen. Han slutade efter Stanley Cup vinsten 2001 och valdes givetvis in i Hockey Hall of Fame 2004 så fort som reglerna tillät det.
22 säsonger i NHL för Boston Bruins och Colorado Avalanche
Stanley Cup: 1 gång, 2001
Norris Trophy: 5 gånger, 1987, 1988, 1990, 1991, 1994
Calder Trophy: 1980
All Star Team 1: 1 gånger, 1980, 1982, 1984, 1985, 1987, 1988, 1990, 1991, 1992, 1993, 1994, 196, 2001
All Star Team 2: 6 gånger, 1981, 1983, 1986, 1989, 1995, 1999
1612 matcher i NHL, 410 mål, 1169 assist, 1579 poäng, 1141 PIM
214 matcher i Stanley Cup, 41 mål, 139 assist, 180 poäng, 171 PIM
Backar som inte platsade eller inte kom med av någon annan anledning: Paul Coffey, Dan Boyle, Duncan Keith*, Eric Desjardins, Darryl Sydor, Ed Jovanovski, Brian Campbell*, Wade Redden, Shea Weber*, Dion Phaneuf*, Derek Morris, Jay Bouwmeester*, och Eric Brewer
Forwards
#8 Mark Recchi
När Recchi 1988 draftades av Pittsburgh Penguins i den fjärde rundan hade han gjort 154 poäng för sin hemstads stolthet Kamloops Chiefs i WHL, anledningen till att han inte valdes förrän i då var givetvis hans längd (178 cm). Han debuterade i NHL säsongen 1988-89 men tillbringade större delen av den i farmarlaget Muskegon Lumberjacks som vann IHL-mästerskapet Turner Cup 1989. Året efter slog han igenom i NHL genom att göra 67 poäng på 74 matcher i serien och 34 poäng på 24 matcher. Att han bara blev femma i omröstningen om årets rookie berodde givetvis dels på att slutspelet inte räknas in men också på den enorma konkurrensen då Makarov, Modano, Roenick och Brind'Amour hamnade före honom i omröstningen.
Recchi vann Stanley Cup med Pittsburgh 1991 men vid trading deadline 1992 skickades han till Philadelphia Flyers i utbyte mot bland annat Kjell Samuelsson och Rick Tocchet. 1992-93 hade han sin bästa säsong poängmässigt då han gjorde 53 mål och 124 poäng men våren 1995 tradades han till Montreal Canadiens och våren 1999 skickades han tillbaka till Philadelphia där han spelade tills han 2005 skrev på för Pittsburgh igen.
Våren 2006 tradades till Carolina Hurricanes där han vann Stanley Cup för andra gången men under sommaren återvände han till Pittsburgh.. Under sina fem sista säsonger spelade han förutom för Pittsburgh dessutom för Atlanta Thrashers, Tampa Bay Lightning och Boston Bruins där han under sin sista säsong vann sin tredje Stanley Cup. Recchi som ännu inte valts in i Hockey Hall of Fame ligger på fjärde plats genom tiderna i NHL när det gäller spelade matcher och på tolfte plats när det gäller poäng. Recchi köpte 2007 in sig i WHL-laget Kamloops Blazers och han äger fortfarande laget, 2014 blev han ansvarig för spelarutveckling i Pittsburgh Penguins och kommer därmed troligen få sitt namn på Stanley Cup pokalen ytterligare en gång.
22 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins, Philadelphia Flyers, Montreal Canadiens, Carolina Hurricanes, Atlanta Thrashers, Tampa Bay Lightning och Boston Bruins.
Stanley Cup: 3 gånger, 1991, 2006, 2011
All Star Team 2: 1 gång, 1992
1652 matcher i NHL, 577 mål, 956 assist, 1533 poäng, 1033 PIM
189 matcher i Stanley Cup, 61 mål, 86 assist, 147 poäng, 93 PIM
#10 Ron Francis
Francis som med tiden fick smeknamnet ”The Franchise” kom att bli just det i Hartford Whalers/Carolina Hurricanes, han hade tillräckligt med stjärnglans för att laget skulle överleva även om det var på håret. När han draftades av Hartford i den första rundan 1981 trodde många att Hartford gjort en misstag som valde honom så tidigt men han visade att kritikerna hade fel även om han i mina ögon är ganska överskattad.
Han debuterade NHL säsongen 1981-82 då han kallades upp från juniorlaget Sault Ste. Marie Greyhounds efter att han gjort 48 poäng på 25 matcher och i Hartford fortsatte han med poängplockandet (68 poäng på 59 matcher). Han stannade i Hartford i tio säsonger innan han vid trading deadline 1991 tradades till Pittsburgh Penguins tillsammans med Ulf Samuelsson i en trade som stinker av korruption (Hartfords GM Eddie Johnston fick 1992 jobb i Pittsburgh och 1993 blev han Penguins headcoach).
Francis som vann 2 Stanley Cup med Pittsburgh som center i andrakedjan bakom Mario Lemieux fortsatte att göra mängder med poäng samtidigt som han tog hand om alla viktiga tekningar. Francis spelade i Pittsburgh under sju säsonger och var lagets kapten under två av dem (han hade varit lagkapten i Hartford under 5 säsonger) och vann 1995 både Selke Trophy och Lady Byng vilket är en kombination som han och Pavel Datsyuk var ensamma om tills Anze Kopitar i år blev den tredje spelaren som vunnit båda troféerna under samma säsong.
Francis återvände till ”sin organisation” 1998 men nu hade laget flyttats från Hartford till Raleigh och fått namnet Carolina Hurricanes. Han stannade i Carolina (5 av 6 säsonger som lagkapten) tills han under våren 2004 tradades till Toronto Maple Leafs för att han skulle få chansen till ytterligare en Stanley Cup vinst (borde nog valt ett annat lag för att ha haft en rimligt chans). Francis slutade före säsongen 2005-06 och han ligger på tredje plats i NHL när det gäller spelade matcher och på femteplats när det gäller poäng genom tiderna. Francis började 2006 jobba på ett projekt med ungdomshockey i Raleigh och 2011 blev han Director of Hockey Operations i Carolina för att 2014 bli utsedd till lagets GM. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2007.
23 säsonger i NHL för Hartford Whalers, Pittsburgh Penguins, Carolina Hurricanes och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
Lady Byng: 3 gånger, 1995, 1998, 2002
Selke Trophy: 1 gång, 1995
1731 matcher i NHL, 549 mål, 1249 assist, 1798 poäng, 979 PIM
171 matcher i Stanley Cup, 46 mål, 97 assist, 143 poäng, 95 PIM
#11 Mike Gartner
När Mike Gartner draftades 1979 av Washington Capitals i den första rundan hade han redan spelat en säsong i Cincinatti Stingers i WHA där han gjorde 27 mål och 52 poäng. Under debutsäsongen i Washington gjorde han 36 mål och 68 poäng och under de kommande 13 säsongerna gjorde han aldrig mindre än 35 mål under en säsong. Han gjorde bara över 50 mål under en säsong (1984-85) och då nådde han exakt 50 mål och 102 poäng.
Den blixtsnabbe målskytten Gartner spelade 10 säsonger i Washington och har fått se sin tröja med #11 hissas upp i taket på Verizon Center. Gartner är en av endast sju spelare som gjort fler än 700 mål i NHL och det dröjer innan NHL får se en ny spelare passera 700 mål även om Jarome Iginla passerade 600 mål säsongen som gick.(Alex Ovechkin behöver tex drygt 180 mål för att passera Gartner). Gartner valdes in i Hockey Hall of Fame 2001.
19 säsonger i NHL för Washington Capitals, Minnesota North Stars, New York Rangers, Toronto Maple Leafs och Phoenix Coyotes.
1 säsong i WHA för Cincinatti Stingers.
1432 matcher i NHL, 708 mål, 627 assist, 1335 poäng, 1159 PIM
78 matcher i WHA, 27 mål, 25 assist, 52 poäng, 123 PIM
122 matcher i Stanley Cup, 43 mål, 50 assist, 93 poäng, 125 PIM
3 matcher i AVCO Cup, 0 mål, 0 assist, 0 poäng, 2 PIM
#12 Jarome Iginla*
När Iginla draftades av Dallas Stars i den första rundan 1995 hade han redan vunnit Memorial Cup två gånger, redan i december samma år tradades han till Calgary Flames mot bland annat Joe Nieuwendyk. Han spelade ytterligare en säsong i sitt juniolag men det blev inte en tredje juniortitel eftersom Kamloops föll redan i WHL:s semifinal. Iginla debuterade i Calgary i slutspelet 1996 och han gjorde poäng redan i sin första match och det första målet kom i den andra matchen.
Hans rookiesäsong 1996-97 blev en succé, han vann poängligan för rookies med sina 50 poäng och kom tvåa i omröstningen till Calder Trophy. Iginla stannade i Calgary i 15 säsonger och är i konkurrens med Al MacInnis lagets bäste spelare genom tiderna. Han spelade 1219 matcher för Calgary och gjorde 525 mål och 1095 poäng och under de avslutande 9 säsongerna var han lagets kapten, Han gjorde över 50 mål två gånger och han vann Rocket Richard Trophy lika många gånger, 2002 gjorde han nästan rent hus bland NHL:s troféer, han vann Art Ross, Rocket Richard och Ted Lindsay och i omröstningen om Hart förlorade han med en enda ynklig poäng till Montreal Canadiens målvakt Jose Theodore.
Vid trading deadline 2013 begärde han att bli tradad och efter en hel del tvekande hamnade han i Pittsburgh Penguins i sitt försök att vinna Stanley Cup. Det blev ingen Stanley Cup vinst i Pittsburgh och inte någon i Boston Bruins dit han gick sommaren 2013 heller. 2014 valde han att gå till Colorado Avalanche (ett märkligt beslut om han verkligen ville vinna Stanley Cup) och den kommande säsongen kommer Iginla passera 1500 matcher och 1300 poäng i NHL under sin tredje säsong i Colorado. Den 39-årige Iginla som ligger på tredje plats bland de aktiva i NHL:s poängliga genom tiderna (efter Jagr och Thornton) är inne på sitt tredje och sista år på kontraktet med Colorado men det är inte alls omöjligt att kommer fortsätta spela några år till.
19 säsonger i NHL för Calgary Flames, Pittsburgh Penguins, Boston Bruins och Colorado Avalanche.
Art Ross Trophy: 1 gång, 2002
Ted Lindsay Award: 1 gång, 2002
Rocket Richard Trophy: 2 gånger, 2002, 2004
All-Rookie Team 1997
All Star Team 1: 3 gånger, 2002, 2008, 2009
All Star Team 2: 1 gång, 2004
1474 matcher i NHL, 611 mål, 662 assist, 1273 poäng, 970 PIM
81 matcher i Stanley Cup, 37 mål, 31 assist, 68 poäng, 98 PIM
#14 Brendan Shanahan
Shanahan valdes 1987 som den andre spelaren i draften av New Jersey Devils och han debuterade i NHL redan samma höst. Shanahan lämnade New Jersey 1991 då han skrev på för St. Louis Blues som FA fyra år senare skickades han till Hartford i utbyte mot Chris Pronger (enligt ryktet pga att han hade en affär med lagkamraten Craig Janneys hustru som Shanahan gifte sig med 1988).
Shanahan trivdes inte alls i Hartford och begärde efter ett år att bli tradad och efter 2 matcher av säsongen 1996-97 tradades han till Detroit Red Wings där han vann Stanley Cup 3 gånger. 2006 lämnade han Detroit och gick till New York Rangers som FA och 2008-09 då han gjorde sin sista säsong så spelade han för laget som draftade honom New Jersey. Shanahan gjorde mer än 50 mål under en säsong vid 22 tillfällen och han gjorde över 100 poäng 1 gång i sin karriär.
Under lockouten 2004-05 samarbetade Shanahan med andra spelare och ledare i att försöka hitta nya regler/regeltolkningar som gjorde spelet i NHL snabbare och inte så målsnålt. Direkt när han slutade 2009 anställdes han av NHL och 2011 tog han över som chef för NHL:s avdelning för spelarsäkerhet och blev därmed den som var ansvarig för avstängningar, böter och andra bestraffningar. 2014 blev han president och högste ansvarige för Toronto Maple Leafs och året före 2013 hade han blivit invald i Hockey Hall of Fame.
20 säsonger i NHL för New Jersey Devils, St. Louis Blues, Hartford Whalers, Detroit Red Wings och New York Rangers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1997, 1998, 2002
All Star Team 1: 2 gånger, 1994, 2000
All Star Team 2: 1 gång, 2002
1524 matcher i NHL, 656 mål, 698 assist, 1354 poäng, 2489 PIM
184 matcher i Stanley Cup, 60 mål, 74 assist, 134 poäng, 279 PIM
#19 Steve Yzerman
Yzerman som 1983 valdes av Detroit Red Wings i den första rundan stannade hel sin karriär i klubben och blev som 21-åring lagkapten. Han insåg i början av 1990-talet att han måste ändra sin spelstil lite om Detroit skulle nå de stora framgångarna. Innan hade han varit en poängmaskin i skuggan av Wayne Gretzky och Mario Lemieux men nu blev han en betydligt mer komplett spelare som tog enormt ansvar även defensivt, det betydde givetvis att det inte blev några 50 mål och 100 poäng mer.
Yzerman var lagkapten under 19 säsonger och han var en väldigt stor anledning till att Detroit Red Wings kunde lägga öknamnet ”Dead Wings” bakom sig. Han ledde dem till 3 Stanley Cup vinster och själv vann han Ted Lindsay 1989, Conn Smythe 1998 och Selke 2000. Han är den spelare som varit lagkapten längst i NHL (19 säsonger eller 1303 matcher) och han ligger på plats 7 när det gäller poäng och plats 15 när det gäller spelade matcher i NHL genom tiderna. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2009 och sedan 2010 är han GM för Tampa Bay Lightning, 2014 valdes han in i IIHF:s Hall of Fame.
22 säsonger för Detroit Red Wings
Stanley Cup: 3 gånger, 1997, 1998, 2002
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1989
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1998
Frank Selke Trophy: 1 gång, 2000
All Rookie Team 1984
All Star Team 1: 1 gång, 2000
1514 matcher i NHL, 692 mål, 1063 assist, 1755 poäng, 924 PIM
196 matcher i Stanley Cup, 70 mål, 115 assist, 185 poäng, 84 PIM
#19 Joe Sakic
Sakic draftades 1987 i den första rundan av Quebec Nordiques efter att han gjort 133 poäng för Swift Current Broncos i WHL. Han stannade hela sin långa karriär i samma organisation där han under 17 säsonger av 20 var lagkapten. 1995 flyttades Quebec till Denver där laget döptes om till Colorado Avalanche och redan första säsongen vann laget Stanley Cup och Sakic belönades med Conn Smythe Trophy.
Som mest gjorde Sakic som kom bland de 10 främsta i NHL:s poängliga 10 gånger 51 mål och 120 poäng och det gjorde han under första säsongen i Denver. Sakic vann Stanley Cup även 2001 och samma säsong belönades han med Hart Trophy, Ted Lindsay Award och Lady Byng. Sakic slutade 2009 efter att han fått de två sista säsongerna förstörda av skador och han ligger just nu på nionde plats genom tiderna när det gäller poäng i NHL. Sakic har jobbat åt Avs. som ledare sedan 2011 och är just nu lagets GM. Sakic blev invald i Hockey Hall of Fame 2012.
20 säsonger i NHL för Quebec Nordiques och Colorado Avalanche.
Stanley Cup: 2 gånger, 1996, 2001
Hart Trophy: 1gång, 2001
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1996
Ted Lindsay Award: 1 gång, 2001
Lady Byng: 1 gång, 2001
All Star Team 1: 3 gånger, 2001, 2002, 2004
1378 matcher i NHL, 625 mål, 1016 assist, 1641 poäng, 614 PIM
172 matcher i Stanley Cup, 84 mål, 104 assist, 188 poäng, 78 PIM
#19 Joe Thornton*
Boston Bruins valde 1997 Big Joe Thornton först av alla i draften och han debuterade i NHL redan säsongen som följde. Under de närmaste 6 säsongerna utvecklas Thornton sakta till en riktigt bra förstecenter och ledare (han blir 2002 utsedd till lagkapten). Under lockouten storspelar han för Davos i NLA och när säsongen 2005-06 startar gör han poäng om aldrig tidigare (33 poäng på 23 matcher) när han den 30 november tradades till San Jose Sharks mot Marco Sturm, Wayne Primeau och Brad Stuart.
Thornton svarade på traden genom att fullständigt vräka in poäng (92 poäng på 58 matcher) och vinna Art Ross med sina 125 poäng, han belönades dessutom med Hart Trophy. Thornton fortsätter att producera poäng i mängder men San Jose får det aldrig att stämma i slutspelet förrän säsongen 201-16 då man äntligen tog sig till Stanley Cup finalen som laget förlorade med 2-4 i matcher till Pittsburgh Penguins. Thornton har varit bland de 10 bästa i poängligan 6 gånger och det är bara han, Wayne Gretzky och Mario Lemieux som gjort fler än 90 assist två säsonger i rad.
Sedan Thornton debuterade i NHL är han den som gjort flest assist och poäng och han ligger tvåa bland alla aktiva spelare bakom Jaromir Jagr med sina 964 assist och 1341 poäng. Han är också den ende i NHL-historien som vunnit Art Ross och Hart under samma säsong som de blivit tradade. Han ligger på 14:e plats när det gäller assist genom tiderna och på plats 28 när det gäller poäng och han bör med en normal säsong 2016-17 ta sig in bland de 20 bästa när det gäller poäng och klättra minst en placering när det gäller assist.
18 säsonger i NHL för Boston Bruins och San Jose Sharks
Hart Trophy: 1 gång, 2006
Art Ross Trophy: 1 gång, 2006
All Star Team 1: 1 gång, 2006
All Star Team 2: 3 gånger, 2005, 2008, 2016
1367 matcher i NHL, 377 mål, 964 assist, 1341 poäng, 1105 PIM
156 matcher i Stanley Cup, 27 mål, 94 assist, 121 poäng, 126 PIM
#20 Luc Robitaille
Robitaille som draftades 1984 av Los Angeles Kings i den nionde rundan var redan som junior en fruktad målskytt men hans usla skridskoåkning gjorde att han inte draftades förrän som spelare #171. Under sin juniorkarriär i QMJHL gjorde smått otroliga 155 mål och 424 poäng på 197 matcher för Hull Olympiques.
Han debuterade succéartat i NHL säsongen 1986-87 genom att göra 45 mål och 84 poäng och vinna Calder Trophy som bäste rookie. Fram till att han tradades till Pittsburgh Penguins 1994 gjorde han minst 44 mål per säsong och som bäst nådde han 63 mål 1992-93 och han gjorde över 100 poäng 4 gånger. Efter en misslyckad säsong i Pittsburgh tradades han 1995 till New York rangers där han stannade i två säsonger innan han åter hamnade i LA Kings efter en trade.
Storhetstiden var över sedan länge och 2001 valde han att gå till Detroit Red Wings i ett försök att vinna Stanley Cup. Detroit vann Stanley Cup och Robitaille stannade ytterligare ett år i Detroit innan han återvände till LA där han efter drygt 1440 matcher och knappt 1400 poäng slutade sommaren 2006. 2007 återvände han till LA Kings där han blev chef för lagets affärsverksamhet och hamnade därför på Stanley Cup trofén både 2012 och 2014. Robitaille ligger på tolfte plats när det gäller gjorda mål i NHL genom tiderna och han valdes in i Hockey Hall of Fame 2009.
19 säsonger i NHL för Los Angeles Kings, Pittsburgh Penguins, New York Rangers och Detroit Red Wings.
Stanley Cup: 1 gång, 2002
Calder Trophy: 1987
All-Rookie Team: 1987
All Star Team 1: 5 gånger, 1988, 1989, 1990, 1991, 1993
All Star Team 2: 3 gånger, 1987, 1992, 2001
1431 matcher i NHL, 668 mål, 726 assist, 1394 poäng, 1177 PIM
159 matcher i Stanley Cup, 58 mål, 69 assist, 127 poäng, 174 PIM
#26 Martin St. Louis
Den kortväxte St. Louis som aldrig blev draftad gjorde stor succé i NCAA där han spelade för University of Vermont, St. Louis gjorde under sina 4 säsonger för Vermont 91 mål och 267 poäng på 139 matcher. När han lämnade plugget var det trots hans storspel i NCAA inget NHL-lag som erbjöd honom något kontrakt istället skrev han på för Cleveland Lumberjacks som spelade i farmarligan IHL. Efter att St. Louis gjort 50 poäng på 56 matcher fick han ett erbjudande av Calgary Flames och han avslutade säsongen med 26 poäng på 25 matcher för Calgarys farmarlag Saint John Flames.
Han debuterade i NHL den 9 oktober 1998 för Calgary och han gjorde sitt första mål den 20 oktober men det blev bara 13 matcher i NHL för St. Louis som tillbringade resten av säsongen i Saint John. Året efter började han i farmarlaget men kallades upp efter att han gjort 26 poäng på 17 matcher och i NHL gjorde han 18 poäng för Calgary på 56 matcher. När Flames GM Al Coates fick sparken sommaren 1999 så beslöt den nya ledningen att köpa ut St. Louis som istället skrev på för Tampa Bay Lightning. Efter en trög start i Tampa lossnade det för St. Louis runt jul och till slut fick han ihop 40 poäng, året efter fortsatte han att spela bättre och bättre men i januari 2000 bröt han benet och missade över 30 matcher.
Säsongen 2002-03 slår han igenom på allvar när han gör 33 mål och 70 poäng och i slutspelet fortsatte succén när han gjorde 12 poäng på 11 matcher. Året efter vinner St. Louis rubbet, Tampa Bay vann Stanley Cup och själv tog han hem Hart Trophy, Ted Lindsay Award och Art Ross med sina 38 mål och 94 poäng. Han blev därmed den åttonde spelaren genom tiderna som lyckades vinna Stanley Cup, Hart och Art Ross samma säsong (och den förste som gjorde det sedan Gretzky lyckades med bedriften 1987). St. Louis stannade i Tampa Bay tills han våren 2014 begärde att bli tradad till New York Rangers där han avslutade sin karriär 2015. Under sin tid i Tampa Bay passerade han 100 poäng säsongen 2006-07 och den förkortade säsongen 2012-13 räckte hans 60 poäng för att vinna Art Ross för andra gången i karriären.
16 säsonger i NHL för Calgary Flames, Tampa Bay Lightning och New York Rangers.
Stanley Cup: 1 gång, 2004
Hart Trophy: 1 gång, 2004
Art Ross Trophy: 2 gånger, 2004, 2013
Ted Lindsay Award: 1 gång, 2004
Lady Byng: 3 gånger, 2010, 2011, 2013
All Star Team 1: 1 gång, 2004
All Star Team 2: 4 gånger, 2007, 2010, 2011, 2013
1134 matcher i NHL, 391 mål, 642 assist, 1033 poäng, 310 PIM
107 matcher i Stanley Cup, 42 mål, 48 assist, 90 poäng, 34 PIM
#66 Mario Lemieux
Pittsburgh Penguins genomförde nog den värsta tankningen i NHL-historien säsongen 1983-84 då de gjorde allt för att ta mindre poäng än ett genomuselt New Jersey Devils. Pittsburgh lyckades släppa in hela 390 mål och bara ta 38 poäng (Devils tog 41 poäng och släppte in 350 mål) och därmed få välja Mario Lemieux först i draften 1984. Lemieux hade under den föregående säsongen haft lekstuga i QMJHL när han gjorde 133 mål och 282 poäng på 70 matcher. Inför säsongens sista match behövde Lemieux 3 mål för att slå Guy Lafleurs rekord, han gjorde 6 mål och 6 assist när hans lag Laval Voisins vann matchen med 16-4.
Efter segdragna kontraktsförhandlingar med Pittsburgh vräkte sen Lemieux in 43 mål och 100 poäng under sin rookiesäsong. Han blev utsedd till lagkapten 1987 och ledde laget till två Stanley Cup titlar 1991 och 1992. Säsongen 1988-89 nådde han nästan den magiska gränsen 200 poäng men fick nöja sig med 199, samma år blev han den fjärde genom tiderna som gjorde 50 mål på 50 matcher men ändå vann han inte Hart som gick till Gretzky trots att denne hade 31 poäng mindre.
Året efter skadade han ryggen och under resten av karriären skulle skador och sjukdomar förfölja honom. Han opererade ryggen sommaren 1990 men under slutspelet då Pittsburgh vann Stanley Cup gjorde han ändå 16 mål och 44 poäng. Året efter vann han slutspelets poängliga igen trots att han brutit handleden efter en slashing från Adam Graves. I januari 1993 chockade Lemieux hockeyvärlden genom att meddela att han hade cancer, han missade 2 månader men när han kom tillbaka producerade han poäng i en otrolig takt och vann poängligan med sina 160 poäng på 60 matcher.
Under sommaren 1993 opererade han ryggen för andra gången och han spelade bara 22 matcher säsongen 1993-94. Han meddelade att han inte skulle spela den kommande säsongen istället skulle han försöka vila upp kroppen och komma tillbaka 1995. Han spelade sedan två säsonger och vann Art Ross båda åren innan han meddelade att han drog sig tillbaka efter 1494 poäng på 745 matcher.
Han valdes in i Hockey Hall of Fame redan samma år han slutade men under pensioneringen hade Penguins så dålig ekonomi att Lemieux gick med på att få ut sin innestående lön i aktier i klubben och 2000 tvingades han göra comeback för att rädda klubben. Han spelade i fem säsonger till innan han slutade för gott sommaren 2006 efter att han haft Sidney Crosby som inneboende under den föregående säsongen.
Han valdes som sagt in i Hockey Hall of Fame 1997 och är därmed en av endast tre spelare som spelat i NHL efter att de valts in i HHoF (de övriga två är Gordie Howe och Guy Lafleur). Lemieux har givetvis fler NHL-rekord men det mest imponerande och mest turliga är att han på nyårsafton 1988 gjorde fem mål och alla kom i olika spelformer (1 mål 5 vs 5, 1 mål i PP, 1 mål i PK, 1 mål på straff och 1 mål i tom bur).
17 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
Hart Trophy: 3 gånger, 1988, 1993, 1996
Art Ross Trophy: 6 gånger, 1988, 1989, 1992, 1993, 1996, 1997
Ted Lindsay Award: 4 gånger, 1986, 1988, 1993, 1996
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1991, 1992
Calder Trophy: 1985
All-Rookie Team: 1985
All Star Team 1: 5 gånger, 1988, 1989, 1993, 1996, 1997
All Star Team 2: 4 gånger, 1986, 1987, 1992, 2001
915 matcher i NHL, 690 mål, 1033 assist, 1723 poäng, 834 PIM
107 matcher i Stanley Cup, 76 mål, 96 assist, 172 poäng, 87 PIM
#87 Sidney Crosby*
Pittsburgh Penguins drog verkligen vinstlotten när de vann draftlotteriet efter den inställda säsongen 2004-05. Pittsburgh som genom vinsten fick välja först valde givetvis Sidney Crosby och redan säsongen 2005-06 satte Crosby sina första NHL-rekord: han blev under sin rookie säsong den förste rookie genom tiderna som fick ihop över 100 poäng och 100 utvisningsminuter, han blev också den yngste spelaren genom tiderna som nådde 100 poäng.
Sedan dess har han vunnit Stanley Cup 2 gånger, Hart Trophy 2 gånger, Art Ross 2 gånger, Ted Lindsay 3 gånger och Conn Smythe 1 gång. Han är den yngste som någonsin gjort 100 poäng 2 säsonger i rad, den yngste som vunnit poängligan i Stanley Cup slutspelet och den yngste lagkaptenen som lett sitt lag till en Stanley Cup vinst.
11 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins
Stanley Cup: 2 gånger, 2009, 2016
Hart Trophy: 2 gånger, 2007, 2014
Art Ross Trophy: 2 gånger, 2007, 2014
Conn Smythe: 1 gång, 2016
Ted Lindsay Award: 3 gånger, 2007, 2013, 2014
Rocket Richard Trophy: 1 gång, 2010
All-Rookie Team: 2006
All Star Team 1: 4 gånger, 2007, 2013, 2014, 2016
All Star Team 2: 2 gånger, 2010, 2015
707 matcher i NHL, 338 mål, 600 assist, 938 poäng, 552 PIM
124 matcher i Stanley Cup, 49 mål, 88 assist, 137 poäng, 61 PIM
#88 Eric Lindros
Den väldige Lindros ställde till med stor skandal när han inför draften meddelade att han inte tänkte spela för Quebec Nordiques som hade första valet i draften. Quebec brydde sig inte utan valde Lindros som istället valde att spela för det Team Canada som förberedde sig för OS-turneringen 1992 och där tog Canada med Lindros i laget silver bakom OSS eller EUN som var den engelska förkortningen för laget från det forna Sovjetunionen.
Före draften 1992 tradade Quebec Lindros till New York Rangers men Philadelphia Flyers protesterade eftersom de ansåg att de redan hade ett bindande avtal angående en trade av Lindros. 11 dagar efter draften 1992 bestämde en av NHL utnämnd jurist att Philadelphia hade rätt och Lindros hamnade i Flyers medan Quebec fick Steve Duchesne, Ron Hextall, Kerry Huffman, Mike Ricci, rättigheterna till Peter Forsberg och Flyers första val 1992 och 1993, dessutom fick Quebec 15 miljoner dollar i kontanter. Eftersom Flyers redan använt sitt val 2012 och Quebec inte var intresserad av spelaren Flyers valt så bestämde juristen att Quebec skulle få Chris Simon och Flyers val i första rundan 1994.
Linros blev en omedelbar succé i Philadelphia där hans spelstil passade perfekt, han och John LeClair och Mikael Renberg bildade NHL:s kanske bästa kedja ”Legion of Doom” (hade Renberg bara träffat mål lite oftare hade Lindros även haft en Art Ross i sin meritförteckning). Under den av lockout förkortade säsongen 1994-95 kom Lindros tvåa i poängligan med lika många poäng som segraren Jagr men eftersom Jagr gjorde fler mål så vann han Art Ross, Lindros fick trösta sig med Hart Trophy och Ted Lindsay Award.
Lindros spelstil var inte den vänligaste för kroppen och han spelade aldrig samtliga matcher under en säsong och ju oftare han var skadad desto sämre blev hans relation till Flyers GM Bobby Clarke. Efter att Lindros pga en hjärnskakning vilat i slutspelet 2000 gjorde han comeback i den sjätte matchen i Conferencefinalen mot New Jersey Devils där han gjorde Flyers enda mål i förlusten. I den sjunde och avgörande matchen sänktes han av Scott Stevens och fick därmed sin tredje hjärnskakning under säsongen och den matchen blev hans sista i Flyers och han spelade inte alls säsongen 2000-01.
Till slut blev han tradad till New York Rangers där gjorde en riktigt bra första säsong men han slapp inte skadorna och säsongen 2003-04 som blev hans sista i Rangers åkte han på sin åttonde hjärnskakning i NHL, han hade åkt på några som junior också. Efter den inställda säsongen skrev han 2005 på för Toronto Maple Leafs där han efter en bra start skadade sin handled och missade större delen av säsongen, Året efter gick han till Dallas Stars där han spelade 49 matcher under säsongen, den 7 november 2007 tillkännagav han att han slutade och bara tre dagar senare blev han utnämnd till ombudsman på NHLPA. Han lämnade NHLPA 2009 och 2016 blev han äntligen invald i Hockey Hall of Fame.
13 säsonger i NHL för Philadelphia Flyers, New York Rangers, Toronto Maple Leafs och Dallas Stars.
Hart Trophy: 1 gång, 1995
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1995
All-Rookie Team: 1993
All Star Team 1: 1 gång, 1995
All Star Team 2: 1 gång, 1996
760 matcher i NHL, 372 mål, 493 assist, 865 poäng, 1398 PIM
53 matcher i Stanley Cup, 24 mål, 33 assist, 57 poäng, 122 PIM
Forwards som inte platsade eller inte kom med av någon annan anledning: Rod Brind'Amour, Adam Oates, Pierre Turgeon, Ray Whitney, Patrick Marleau*, Paul Kariya, Vincent Lecavalier, Vincent Damphousse, Shane Doan*, Brad Richards*, Mark Messier, Doug Gilmour, Wayne Gretzky, Jason Arnott, Alex Tanguay*, Joe Nieuwendyk, Ryan Smith, Jason Spezza*, Ryan Getzlaf*, Corey Perry*, Eric Staal*, Dino Ciccarelli, Theo Fleury, Mike Richards*, Jonathan Toews* och, Patrice Bergeron*
