Canada NHL All Star Team 1917-42: Old Time Hockey
Det här laget med kanadensare består av spelare som spelade i NHL fram till andra världskriget och Original Six eran startade 1942.
Det här är det första av 18 All Star Team som jag med anledningen av årets World Cup kommer att ta ut och publicera i en serie här på svenskafans. Den artonde och sista delen kommer den 16:e september dvs dagen före pucken släpps mellan Europalaget och USA i Toronto.
Det här är det första laget av fyra kanadensiska lag uppdelade efter tidsperiod. Det kommer också bli två amerikanska lag uppdelade efter tidsperiod, två svenska lag (se nedan), ett finskt lag (se nedan), ett All Star Team för Tjeckoslovakien och två All Star Team för Sovjetunionen som är uppdelade efter tidsperiod.
Jag kommer ta ut två lag med spelare från Tre Kronor fram till 1992 och ett finskt lag med spelare fram till 1992 där meriter från NHL/WHA inte har någon större tyngd. Sedan har jag dessutom fått uppdraget att ta ut ett All Star Team genom tiderna som består av spelare från enbart NHL för följande sex lag: Canada, Finland, Ryssland, Sverige, Tjeckien och USA. Det kommer med andra ord bli 18 lag bestående av tre målvakter, sju backar och tretton forwards som jag kommer att plocka ut.
I de avslutande sex lagen finns det fler aktiva spelare i de fyra europeiska lagen än i Canada och USA, det beror givetvis på att Canada alltid har varit den dominerande nationen i NHL när det gäller spelare och det gäller fortfarande även om det inte längre är över 50% kanadensiska spelare i NHL. För USA:s del så är bredden bättre än någonsin just nu men landet hade några spelargenerationer med stjärnor som nu lagt av som tar majoriteten av platserna. Om det har stått och vägt mellan en som är aktiv och en som slutat har jag valt den som slutat för man kan aldrig vara säker på hur en spelares karriär utvecklas.
Ta Jonathan Toews som ett exempel, massor av ”experter” ansåg inför säsongen 2015-16 att han var världens bäste utespelare, efter en svag säsong och tidig sorti för Chicago kommer garanterat samma ”experter” spekulera i om han har redan gjort sina bästa säsonger och kommer då kanske fram till att han var som bäst mellan 2009 och 2011.
Om det skulle vara fallet är han då ens given att bli invald i Hockey Hall of Fame? Enligt mig är han det men med lite skandaler, skador och varför inte bråk med media innan han slutar så finns chansen att han inte kommer in (i alla fall inte direkt det år som han först kan bli invald). Att då plocka in honom i ett All Star Team genom tiderna mitt under karriären är enligt mig helt förkastligt.
Nu var Toews aldrig aktuell för det kanadensiska laget över huvud taget men eftersom han under säsongen som gick gått från att vara bättre än Crosby enligt vissa till att bli kallad NHL:s mest överskattade spelare av andra gör honom till ett bra exempel på varför man bör undvika aktiva spelare (åtminstone tills de är 30-35 år) i ett All Star Team genom tiderna.
Inget av lagen kommer att bli jättelätt att plocka ihop, lättast kommer antagligen Sovjetunionen 1968 och framåt att bli. Mest diskussioner och protester förutspår jag att det kommer bli angående All Star lagen med NHL-spelare för Sverige och Canada, där jag kommer peta flera spelare som en del läsare anser vara givna.
Jag hade när det här skrevs (i mitten av maj) 10 givna svenska forwards, vilket innebär att Mats Näslund, Thomas Steen, Alex Steen, Ulf Dahlén, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Nicklas Bäckström, Bengt-Åke Gustafsson, Anders Kallur, Niklas Sundström, Patrik Sundström, Thomas Gradin, Michael Nylander, Willy Lindström med flera slåss om de återstående tre platserna.
Jag kommer hoppa en hel del mellan de olika länderna/All Star Teamen fram till att det är dags för de avslutande sex avsnitten där ordningen blir Finland NHL All Star Team, Tjeckien NHL All Star Team, USA NHL All Star Team, Ryssland NHL All Star Team, Canada NHL All Star Team och avslutningsvis Sverige NHL All Star Team. De sex lagen kommer enbart bestå av spelare som spelat minst fem säsonger i NHL. Spelare i de tidsavgränsade lagen kommer inte att bli uttagna i lag från två olika tidsepoker även om vissa rent statistiskt platsar men istället kommer de att nämnas i laget där de inte fick en plats bland de spelare som var aktuella.
Först ut är Canada med spelare från tiden före Original Six eran dvs spelarna måste haft en framgångsrik karriär i NHL före sommaren 1942 då det sjunde NHL-laget New York Americans lades ned för att startas upp igen efter andra världskrigets slut. Som ni nog vet så kom aldrig NY Americans tillbaka och det dröjde tills 1967 innan NHL expanderade till fler än sex lag.
Spelarna i det här kanadensiska laget spelade alla under tiden före New York Americans lades ned 1942, ett fåtal av dem hade delar av sin storhetstid efter andra världskriget men eftersom de inte lyckades ta en plats i laget från Original Six-eran så har de istället fått en plats i det här laget. Flera av spelarna i de kanadensiska och amerikanska lagen har redan en längre presentation på svenskafans antingen i svenskafans Hall of Fame, Legends under NHL:s historia eller bland Legends of Montreal Canadiens som ni kan nå via Montreal Canadiens sida.
OBS! Den här artikeln skrevs först och när man jämför den med de artiklar som kommer längre fram ser man att jag skrev betydligt mindre om spelarna i det här laget än om spelarna i kommande artiklar. Som tur är finns det som jag skrev tidigare i flera fall redan ett längre porträtt av spelarna i det här laget (gör det inte det så kommer det flera nya porträtt under hösten och vintern). I de kommande artiklarna skriver jag dessutom betydligt mer om hur jag resonerat mig fram till vilka spelare som platsar och vilka spelare som hamnade utanför laget.
Så här ser det första kanadensiska All Star Teamet med spelare från före 1942 ut (spelarna presenteras i nummerordning efter det nummer de hade längst tid under sin NHL-karriär):
Målvakter
#1 Tiny Thompson
När Tiny Thompson ledde Boston Bruins till lagets första Stanley Cup genom tiderna 1929 höll han nollan i tre av lagets fem slutspelsmatcher och året efter vann han 38 av 44 matcher i serien och den vinstprocenten (87,5) är fortfarande ett NHL-rekord. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1959.
12 säsonger i NHL för Boston Bruins och Detroit Red Wings,
Stanley Cup: 1 gång, 1929
Vezina Trophy: 4 gånger, 1930, 1933, 1936, 1938,
All Star Team 1: 2 gånger, 1936, 1938
All Star Team 2: 2 gånger, 1931, 1935
553 matcher i NHL, 284 vinster, 2,08 GAA och 81 shutouts (sjätte bäst i NHL genom tiderna)
44 matcher i Stanley Cup, 20 vinster, 1,88 GAA och 7 shutouts
#1 George Hainsworth
Hainsworth hade en mycket kortare peak än Thompson men den var å andra sidan otroligt hög, säsongen 1928-29 höll han nollan hela 22 gånger. Om man vet att säsongen bara bestod av 44 matcher så blir man imponerad och när man får veta att Canadiens endast vann 22 matcher under den säsongen så förstår man vad Hainsworth betydde för Montreal efter att legenden Georges Vezina dött. Under sina tre första säsonger i NHL och Montreal Canadiens så höll han nollan hela 49 gånger. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1961.
11 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup: 2 gånger, 1930, 1931
Vezina Trophy: 3 gånger, 1927, 1928, 1929
465 matcher i NHL, 246 vinster, 1,93 GAA och 94 shutouts (tredje bäst i NHL genom tiderna)
52 matcher i Stanley Cup, 22 vinster, 1,93 GAA och 8 shutouts
#1 Turk Broda
Broda var egentligen mer framgångsrik under Original Six eran men där platsar han inte så därför tar han en av målvaktsplatserna här istället. Broda anses vara en av historiens bästa slutspelsmålvakter genom tiderna, han var minst två klasser bättre när det blev slutspel och enligt myten så berodde det på att han behövde pengabonusen en Stanley Cup vinst gav (lönen var redan slut). Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1967.
14 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs
Stanley Cup: 5, 1942, 1947, 1948, 1949, 1951
Vezina Trophy: 2 gånger, 1941, 1948
All Star Team 1: 2 gånger 1941, 1948
All Star Team 2: 1 gång, 1942
629 matcher i NHL, 302 vinster, 2,53 GAA och 62 shutouts
101 matcher i Stanley Cup, 60 vinster, 1,98 GAA och 11 shutouts
Målvakter som var med i diskussionen men som inte platsade: Clint Benedict, Lorne Chabot, Alec Connell, Georges Vezina och Roy Worters
Backar
#2 Eddie Shore
Eddie Shore är för många synonymt med ”Old Time Hockey” mycket beroende på filmen Slapshot men framförallt för hans spelstil där han varken brydde sig om motståndarnas hälsa eller sin egen. Myterna är oändligt många, den här är en av de mest kända: Han körde själv till en match i Montreal (från Boston) efter att han missat tåget, sov en timme före matchen startade och under matchen spelade han 60 minuter och gjorde matchens enda mål. Hade inte Ace Bailey incidenten inträffat säsongen 1933-34 hade han antagligen haft en Hart Trophy till och då har han ändå vunnit Hart en gång mer än Bobby Orr. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947.
14 säsonger i NHL för Boston Bruins och New York Americans
Stanley Cup: 2 gånger, 1929, 1939
Hart Trophy: 4 gånger, 1933, 1935, 1936, 1938
All Star Team 1: 7 gånger, 1931, 1932, 1933, 1935, 1936, 1938, 1939
All Star Team 2: 1 gång, 1934
550 matcher i NHL, 105 mål, 179 assist, 284 poäng, 1047 PIM
55 matcher i Stanley Cup, 6 mål, 13 assist, 19 poäng, 181 PIM
#3 Lionel Conacher
En av Canadas största idrottsmän genom tiderna, han var en vinnare i varenda sport han prövade på. Han vann de kanadensiska mästerskapen i rugby/kanadensisk fotboll, baseball, lacrosse, boxning och wrestling. Han är en av endast två personer som vunnit både Grey Cup (CFL-mästerskapet) och Stanley Cup. Varje år sedan 1978 delar Canadian Press ut Lionel Conacher Award till det årets bäste kanadensiske manlige idrottsman och 1950 blev han framröstad som Canadas bäste idrottsman under 1900-talets första hälft. Han blev till slut invald i Hockey Hall of Fame 1994.
12 säsonger i NHL för Pittsburgh Pirates, New York Americans, Montreal Maroons & Chicago Black Hawks.
Stanley Cup: 2 gånger, 1934, 1935
All Star Team 1: 1 gång, 1934
All Star Team 2: 2 gånger, 1933, 1937
494 matcher i NHL, 80 mål, 105 assist, 185 poäng, 882 PIM
33 matcher i Stanley Cup, 2 ål, 2 assist, 4 poäng, 34 PIM
#3 Sprague Cleghorn
Målfarlig och våldsam back från hockeyns barndom, han anses vara en av NHL:s värsta busar genom tiderna. Enligt myten ska han ha skadat fyra motståndare under ett och samma byte under en match mellan Ottawa Senators och Montreal Canadiens. Ansåg själv att han fått ett oförskämt dåligt rykte, båren hade ju inte behövts mer än kanske 50 gånger under karriären. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1958.
10 säsonger i NHL för Ottawa Senators, Toronto St. Pats, Montreal Canadiens & Boston Bruins
7 säsonger i NHA för Renfrew Creamery Kings och Montreal Wanderers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1920, 1921, 1924
259 matcher i NHL, 83 mål, 55 assist, 138 poäng, 538 PIM
115 matcher i NHA, 84 mål, 33 assist, 117 poäng, 265 PIM
41 slutspelsmatcher, 7 mål, 7 assist, 14 poäng, 89 PIM
#3 Georges Boucher
Han började sin karriär som forward men blev back under sin första säsong i NHL. Till skillnad från många backar under den här tiden så var han en mästare på att använda klubban för brytningar. En av fyra bröder som vunnit Stanley Cup och han får sällskap av den yngre brodern Frank även i det här laget. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1960.
16 säsonger i NHL för Ottawa Senators, Montreal Maroons & Chicago Black Hawks
2 säsonger i NHA för Ottawa Senators
Stanley Cup: 3 gånger, 1921, 1923, 1927
449 matcher i NHL, 117 mål, 87 assist, 204 poäng, 838 PIM
37 matcher i NHA, 19 mål, 6 assist, 25 poäng, 89 PIM
46 slutspelsmatcher, 12 mål, 4 assist, 16 poäng, 113 PIM
#5 Dit Clapper
Började karriären som målfarlig högerforward och avslutade den som defensiv back. Förste spelaren i NHL-historien som spelade 20 säsonger i ligan, han var också först med att bli uttagen i All Star Team i två olika positioner (2 gånger som RW och 4 gånger som back). Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947.
20 säsonger i NHL för Boston Bruins.
Stanley Cup: 3 gånger, 1929, 1939, 1941
All Star Team 1 (back): 3 gånger, 1939, 1940, 1941
All Star Team 2 (back): 1 gång, 1944
All Star Team 2 (RW): 2 gånger, 1931, 1935
833 matcher i NHL, 228 mål, 246 assist, 474 poäng, 462 PIM
82 matcher i Stanley Cup, 13 mål, 17 assist, 30 poäng, 50 PIM
#7 King Clancy
En liten back som använde sin stora käft både till att ställa till bråk men också för att komma ur diverse knipor på isen. En av få ytterspelare som fått hoppa in och ersätta målvakten under en NHL-match (målvakten var tvungen att sitta av sina egna straff i NHL:s barndom), Han jobbade efter spelarkarriären som domare, coach och GM innan han fick ett livstidsjobb av Toronto Maple Leafs. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1958.
16 säsonger i NHL för Ottawa Senators och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup: 3 gånger, 1923, 1927, 1932
All Star Team 1: 2 gånger, 1931, 1934
All Star Team 2: 2 gånger, 1932, 1933
592 matcher i NHL, 136 mål, 147 assist, 283 poäng, 914 PIM
55 matcher i Stanley Cup, 8 mål, 8 assist, 16 poäng, 88 PIM
#17 Earl Seibert
En tuff, elak och fruktansvärt bra back som idag tyvärr är mest ihågkommen för händelserna som ledde till Howie Morenz död 1937. Seibert blev invald i NHL:s All Star Team 10 säsonger i rad (4 gånger i förstalaget och sex gånger i andralaget). Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1963 och blev då första far (Oliver Seibert) och son kombination som blivit invalda i HHoF.
15 säsonger i NHL för New York Rangers, Chicago Black Hawks & Detroit Red Wings
Stanley Cup: 2 gånger, 1933, 1938
All Star Team 1: 4 gånger, 1935, 1942, 1943, 1944
All Star Team 2: 6 gånger, 1936, 1937, 1938, 1939, 1940, 1941
653 matcher i NHL, 89 mål, 187 assist, 276 poäng, 768 PIM,
65 matcher i Stanley Cup, 11 mål, 8 assist, 19 poäng, 76 PIM
Backar som var med i diskussionen men som inte platsade: Harry Cameron, Art Coulter, Ebbie Goodfellow, Hap Day, Flash Hollett, Red Horner, Ching Johnson, Sylvio Mantha, Babe Pratt, Joe Simpson
Forwards
#4 Aurèle Joliat
En liten ettrig vänsterforward som passade perfekt som kedjekamrat till den store Howie Morenz. Joliat som trots sin ringa storlek (smeknamnet var The Mighty Atom) var känd för sin tuffhet blev 1934 belönad med Hart Trophy trots att han bara blev åtta i poängligan. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947.
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens.
Stanley Cup. 3 gånger, 1924, 1930, 1931
Hart Trophy: 1 gång, 1934
All Star Team 1: 1 gång 1931
All Star Team 2: 3 gånger, 1932, 1934, 1935
655 matcher i NHL, 270 mål, 190 assist, 460 poäng, 711 PIM
62 matcher i slutspelet, 19 mål, 15 assist, 34 poäng, 110 PIM
#5 Bill Cook
NY Rangers förste lagkapten, förste målskytt och första superstjärna. Att Bill Cook inte har fått sitt tröjnummer hedrat av Rangers är inget annat än en skandal. Cook var högerforward i Bread Line tillsammans med sin bror Bun Cook och centern Frank Boucher. Bill Cook vann poängligan i NHL två gånger och han gjorde flest mål i NHL under 3 säsonger. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1952
11 säsonger i NHL för New York Rangers
Stanley Cup: 2 gånger, 1928, 1933
Art Ross Trophy (hade ännu inget namn): 2 gånger, 1927, 1933
All Star Team 1: 3 gånger, 1931, 1932, 1933
All Star Team 2: 1 gång, 1934
474 matcher i NHL, 229 mål, 138 assist, 367 poäng, 386 PIM
46 matcher i Stanley Cup, 13 mål, 11 assist, 24 poäng, 68 PIM
#5 Nels Stewart
Stewart som fick smeknamnet ”Old Poison” tog NHL med storm under sin rookiesäsong 1925-26 då han vann både mål- och poängligan samtidigt som han ledde Montreal Maroons till lagets första Stanley Cup. Stewart som var center i Maroons berömda S-Line mellan Hooley Smith och Babe Siebert gjorde flest mål i NHL även 1936-37 och belönades med Hart Trophy två gånger under karriären. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1962.
15 säsonger i NHL för Montreal Maroons, Boston Bruins & New York Americans
Stanley Cup: 1 gång, 1926
Hart Trophy: 2 gånger, 1926, 1930
Art Ross (hade ännu inget namn): 1 gång 1926
650 matcher i NHL, 324 mål, 191 assist, 515 poäng, 953 PIM
54 matcher i Stanley Cup, 15 mål, 13 assist, 28 poäng, 63 PIM
#5 Cy Denneny
Denneny startade sin karriär i NHA 1914 men han hann ändå med 12 säsonger i NHL. Denneny var under hela sin karriär en fruktad målskytt och en anledning var att han tidigt experimenterade med att spela med ett böjt klubblad. Denneny vann Stanley Cup fyra gånger med NHL:s första dynasti Ottawa Senators 1920-1927. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1959
12 säsonger i NHL för Ottawa Senators och Boston Bruins.
3 säsonger i NHA för Toronto Shamrocks, Toronto Blueshirts & Ottawa Senators.
Stanley Cup: 5 gånger, 1920, 1921, 1923, 1927, 2929
Art Ross (hade ännu inget namn): 1 gång, 1924
328 matcher i NHL, 248 mål, 85 assist, 333 poäng, 301 PIM
42 matcher i NHA, 33 mål, 4 assist, 37 poäng, 117 PIM
43 matcher i slutspelet, 20 mål, 8 assist, 28 poäng, 57 PIM
#6 Toe Blake
Vänsterforwarden i Punch Line var alltid bäst när det gällde, han hade flest poäng under slutspelet 1944, flest mål i slutspelet 1946 och flest assist i slutspelet 1947. En allvarlig fotskada tvingade honom att sluta under våren 1948. Blev sedan coach och ledde Montreal Canadiens till 8 Stanley Cup segrar på 13 säsonger. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1966.
14 säsonger i NHL för Montreal Maroons och Montreal Canadiens
Stanley Cup: 3 gånger, 1935, 1944, 1946
Hart Trophy: 1 gång, 1939
Art Ross (hade ännu inget namn): 1 gång, 1939
Lady Byng: 1 gång, 1946
All Star Team 1: 3 gånger, 1939, 1940, 1945
All Star Team 2: 2 gånger, 1938, 1946
577 matcher i NHL, 235 mål, 292 assist, 527 poäng, 272 PIM
58 matcher i Stanley Cup, 25 mål, 37 assist, 62 poäng, 23 PIM
#6 Frank Nighbor
Nighbor inledde sin karriär i NHA redan 1912 och han spelade dessutom 2 säsonger i PCHA och vann Stanley Cup en gång innan NHL bildades. Nighbor är ett av de tydligaste bevisen på att man under NHL:s barndom inte behövde vara den målfarligaste för att räknas som den bäste. 1924 belönades han som den förste genom tiderna med Hart Trophy och året efter blev han förste någonsin som belönades med Lady Byng. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947.
13 säsonger i NHL för Ottawa Senators och Toronto Maple Leafs.
3 säsonger i NHA för Toronto Blueshirts och Ottawa Senators.
Stanley Cup: 5 gånger, 1915, 1920, 1921, 1923, 1927
Hart Trophy: 1 gång, 1924
Lady Byng: 2 gånger, 1925, 1926
349 matcher i NHL; 139 mål, 98 assist, 237 poäng, 249 PIM
61 matcher i NHA, 85 mål, 15 assist, 100 poäng, 59 PIM
41 matcher i slutspelet, 16 mål, 19 assist, 35 poäng, 37 PIM
#7 Howie Morenz
Morenz var NHL:s första superstjärna, tillsammans med Eddie Shore såg han till att NHL överlevde det besvärliga 1930-talets början. Morenz som var en skridskovirtuos av guds nåde gjorde flest mål i NHL säsongen 1927-28 . Morenz avled den 8 mars 1937 efter att en blodpropp i ett brutet ben nått hjärtat, begravningsceremonin hölls i Forum och ca 100,000 människor kantade gatorna när han fördes till kyrkogården. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1945.
14 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, Chicago Black Hawks & New York Rangers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1924, 1930, 1931
Hart Trophy: 3 gånger, 1928, 1931, 1932
Art Ross (hade ännu inget namn): 2 gånger, 1928, 1931
All Star Team 1: 2 gånger, 1931, 1932
All Star Team 2: 1 gång, 1933
550 matcher i NHL, 271 mål, 201 assist, 472 poäng, 546 PIM
47 matcher i Stanley Cup, 21 mål, 12 assist, 33 poäng, 66 PIM
#7 Frank Boucher
Frank Boucher är precis som Bill Cook inte hedrad av New York Rangers och precis som när det gäller Cook så är det en skandal, Cook och Boucher tillhör båda de fem absolut största spelarna som någonsin spelat för Rangers. Boucher var en mycket just och ärlig spelare som vann Lady Byng sju gånger på åtta säsonger och efter den sjunde gången fick han behålla trofén och Lady Byng skänkte en ny pokal med samma namn till NHL. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1958.
14 säsonger i NHL för Ottawa Senators och New York Rangers
Stanley Cup: 2 gånger, 1928, 1933
Lady Byng: 7 gånger, 1928, 1929, 1930, 1931, 1933, 1934, 1935
All Star Team 1: 3 gånger, 1933, 1934, 1935
All Star Team 2: 1 gång, 1931
557 matcher i NHL, 160 mål, 263 assist, 423 poäng, 119 PIM
55 matcher i Stanley Cup, 16 mål, 20 assist, 36 poäng, 12 PIM
#9 Charlie Conacher
Som NHL:s förste powerforward gjorde Conacher flest mål i NHL under fem av sina sex första säsonger i NHL. En av tre bröder som är invalda i Hockey Hall of Fame och storebror Lionel lade beslag på en av backplatserna i det här laget. Conacher bildade tillsammans med Joe Primeau och Busher Jackson Kid Line som var en av NHL:s första superkedjor. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1961
12 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings & New York Americans
Stanley Cup: 1 gång, 1932
Art Ross Trophy (hade ännu inget namn): 2 gånger, 1934, 1935
All Star Team 1: 3 gånger, 1934, 1935, 1936
All Star Team 2: 2 gånger, 1931, 1932
459 matcher NHL, 225 mål, 173 assist, 398 poäng, 523 PIM
49 matcher i Stanley Cup, 17 mål, 18 assist, 35 poäng, 49 PIM
#10 Syl Apps
Ytterligare en multitalang som kunde valt vilken sport som helst och dominerat, Apps blev sexa i stavhoppstävlingen i OS-tävlingen i Berlin 1936 innan han valde ishockeyn. Slutade oväntat tidigt efter bara 10 säsonger i NHL men räknas ändå som en av Maple Leafs absolut största spelare genom tiderna. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1961.
10 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs
Stanley Cup: 3 gånger, 1942, 1947, 1948
Calder Trophy: 1937
Lady Byng: 1 gång, 1942
All Star Team 1: 2 gånger, 1939, 1942
All Star Team 2: 3 ånger, 1938, 1941, 1943
423 matcher i NHL, 201 mål, 231 assist, 432 poäng, 56 PIM
67 matcher i Stanley Cup, 25 mål, 29 assist, 54 poäng, 14 PIM
#10 Bill Cowley
En poängkung vars rekord delvis fallit i glömska, han vann NHL:s poängliga 1941-42 med 62 poäng på 48 matcher och säsongen 1943-44 var han på väg att krossa poängrekordet när han blev skadad och stannade på 71 poäng på 36 matcher. 71 poäng på 36 matcher ger ett poängsnitt på 1,97 per spelad match och det en siffra som bara Wayne Gretzky och Mario Lemieux slagit. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1968.
13 säsonger i NHL för St. Louis Eagles och Boston Bruins
Stanley Cup: 2 gånger, 1939, 1941
Art Ross Trophy (hade ännu inget namn): 1 gång, 1941
All Star Team 1: 4 gånger, 1938, 1941, 1943, 1944
All Star Team 2: 1 gång, 1945
549 matcher i NHL, 195 mål, 353 assist, 548 poäng, 143 PIM
64 matcher i Stanley Cup, 12 mål, 34 assist, 46 poäng, 22 PIM
#11 Busher Jackson
Trots en vild livsstil som playboy med vin, kvinnor och snabba bilar utanför rinken så varade hans karriär i 15 säsonger, mycket berodde givetvis på att han debuterade i NHL redan innan han fyllt 19 år. Bildade tillsammans med Joe Primeau och Charlie Conacher Toronto Maple Leafs berömda Kid Line. Efter karriärens slut blev Jackson alkoholist och till slut var det bara Maple Leafs ägare Conn Smythe som fortfarande brydde sig om honom. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1971.
15 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs, New York Americans & Boston Bruins.
Stanley Cup: 1 gång, 1932
Art Ross Trophy (hade ännu inget namn): 1 gång 1932
All Star Team 1: 4 gånger, 1932, 1934, 1935, 1937
All Star Team 2: 1 gång, 1933
636 matcher i NHL, 241 mål, 234 assist, 475 poäng, 437 PIM
71 matcher i Stanley Cup, 18 mål, 12 assist, 30 poäng, 55 PIM
#15 Milt Schmidt
Schmidt bildade tillsammans med barndomskamraterna från Berlin, Ontario Bobby Bauer och Woody Dumart Kraut-Line (staden döptes efter första världskriget om till Kitchener). Schmidt hade stora framgångar både före han lämnade NHL för att slåss i andra världskriget och när han återvände under O6-eran men konkurrensen där gör att han fick nöja sig med en plats i det här laget. Schmidt blev efter spelarkarriären både coach och GM i NHL och han vann Stanley Cup två gånger som GM för Boston Bruins. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1961.
15 säsonger i NHL för Boston Bruins.
Stanley Cup: 2 gånger, 1939, 1941
Hart Trophy: 1 gång, 1951
Art Ross Trophy (hade ännu inget namn): 1 gång 1940
All Star Team 1: 3 gånger, 1940, 1947, 1951
All Star Team 2: 1 gång, 1952
776 matcher i NHL, 229 mål, 346 assist, 575 poäng, 466 PIM
86 matcher i Stanley Cup, 24 mål, 25 assist, 49 poäng, 60 PIM
Han är nu den äldste levande personen som spelat i NHL (har fyllt 98 år)
Forwards som var med i diskussionen men som inte platsade: Ace Bailey, Marty Barry, Bobby Bauer, Punch Broadbent, Roy Conacher, Bun Cook, Gordie Drillon, Woody Dumart, Babe Dye, Syd Howe, Bryan Hextall, Newsy Lalonde, Herbie Lewis, Joe Malone, Reg Noble, Harry Oliver, Didier Pitre, Tommy Phillips, Joe Primeau, Clint Smith, Hooley Smith, Cooney Weiland
Hur jag resonerade
När det gäller målvakterna så saknas en av historiens största målvakter Charlie Gardiner eftersom han föddes i Skottland, han hade annars varit given som en av de tre och Turk Broda hade bara fått plats bland spelarna som var ”nära” att ta en plats i laget.
När det gäller backarna så vill jag bara nämna en enda sak: Det finns tre backar i NHL-historien som på var och en på sitt sätt visade vägen för alla framtida backar. Eddie Shore, Doug Harvey och Bobby Orr borde därför egentligen inte nämnas i samma text som vanliga dödliga och alla diskussioner om de bästa backarna i NHL genom tiderna blir egentligen fel. Först kommer Bobby Orr, Eddie Shore och Doug Harvey sedan kan man börja diskutera om Potvin, Robinson, Bourque eller Lidström är bäst av de som inte välsignats av hockeygudarna. I övrigt är nog Babe Pratt troligen den spelare som missgynnades mest av att jag valt att dra linjen 1942, den gränsdragningen gör att mannen som vann Hart Trophy 1944 varken platsar i det här laget eller i laget från Original Six epoken.
Bland forwards så var konkurrensen riktigt tuff efter några givna spelare, Toe Blake, Syl Apps, Bill Cowley och Milt Schmidt som alla hade framgångar både före och efter det andra världskriget har trots en tuff konkurrens fått plats i det här laget eftersom konkurrensen under O6-eran var ändå tuffare. Spelarna som inte fått en forwardsplats i det här laget har tillsammans vunnit poängligan i NHL 12 gånger och målligan hela 13 gånger (fram till och med 1941-42). Två gånger vanns NHL:s poängliga under 1930-talet av en spelare som föddes i Ryssland och därför finns gvetvis inte Sweeney Schriner med bland spelarna som var med i diskussionen. Schriner kommer däremot att bli omnämnd som NHL-pionjär när jag plockar ut de ryska/sovjetiska All Star-lagen.
Jag har medvetet valt bort några av de allra största tidiga stjärnorna som Joe Malone och Newsy Lalonde därför att deras storhetstid inträffade före NHL bildades. Flera superstjärnor i västkustligorna PCHA och WCHL/WHL som Cyclone Taylor, Duke Keats, Frank Fredrickson, Frank Foyston, Dick Irvin och Jack Adams är inte heller med och dessutom saknas Frank McGee och övriga stjärnor från Ottawa Silver Seven. Sprague Cleghorn, Georges Boucher, Frank Nighbor och Cy Denneny är de enda spelare som är med i det här laget som inledde sin karriär innan NHL bildades men alla de fyra spelade minst tio säsonger var i NHL.
Förutom skotten Charlie ”Chuck” Gardiner och ryssen Sweeney Schriner så var Hockey Hall of Fame legenderna Joe Hall som är född i England och Billy Burch som är född i USA givetvis inte aktuella för att ta en plats i det här laget. Burch kommer däremot nämnas som en pionjär när jag tar ut de amerikanska lagen även om han troligen inte platsar eftersom jag bara kommer ta ut två USA lag som är uppdelade efter tidsperiod.
Det fanns under tiden fram till andra världskriget inte så många individuella priser och Lady Byng som idag inte är ett speciellt eftertraktat pris var en riktig hedersutmärkelse även så sent som på 1970-talet. All Star Team som NHL införde under 1930-talet är också ett riktigt bra tecken på vilka spelare som utmärkte sig, de röstande journalisterna under förra århundradet var dessutom kunniga på ett helt annat sätt än de som röstar idag som inte verkar ta sin medverkan riktigt på allvar. Journalisterna under Original Six tiden följde sitt lags borta och hemmamatcher på plats, dessutom såg de spelarna i de andra fem lagen under 14 matcher (lagen spelade 70 macther vilket innebar 14 möten med varje motståndarlag). Det säger sig själv att de hade det ycket lättare att skaffa sig en uppfattning om en spelare än dagens journalister som kanske bara har sett vissa spelare live i en enda match.
Ni kanske undrar varför så många forwards har så låga nummer men anledningen är ganska enkel. Lagen bestod inte av så många spelare och de bästa spelarna spelade ofta hela matchen dvs 60 minuter om de nu inte blev utvisade. De två backarna hade 2 och 3 och de övriga fyra på isen hade nummer mellan 4 och 7, Rovern som den sjätte utespelaren kallades var ofta lagets största stjärna och han hade antingen nummer 4 eller 7 på ryggen. Föregångaren till NHL som hette NHA tog bort rovern inför säsongen 1911-12 men rovern överlevde i andra amatör- och proffsligor in på 1920-talet, bland annat så spelades den första OS-turneringen i ishockey med sex utespelare. När rovern försvann lät de flesta lag en forward överta numret tills spelartrupperna blev större då många lag lät backarna ha nummer 2, 3, 4 och 5 men en del lag behöll traditionen att lagets stjärna skulle spela med nummer 4 (Jean Béliveau är nog det bästa exemplet).
Spelare med högre nummer än 13 (som var tabu) var fram till andra världskriget egentligen reserver men några behöll sina höga nummer när de blev ordinarie i sina lag trots att lägre nummer innebar fördelar. Fördelarna som bland annat innebar underslafen på tågresorna till och från bortamatcherna var anledningen till att Gordie Howe 1947 bytte till #9 istället för att behålla #17 som han var hans nummer under rookiesäsongen.
