CCCP 1954-72: Sovjetunionen dominerade
Sovjetunionen dominerade amatörishockeyn fullständigt mellan 1963 och 1990 då man vann VM 20 gånger och OS 6 gånger, det här laget innehåller spelare som avslutade sin karriär senast under 1970-talets början.
Det här är sjätte delen av 18 och seriens sista del kommer den 16:e september.
När jag började med att ta ut de två lagen från sovjettiden så blev pappret snabbt ganska fullt, speciellt forwards verkade det finnas hur många som helst att plocka av. Jag bestämde mig snabbt för att ingen som fick en plats i det ryska NHL All Star Team skulle få vara med i något av CCCP-lagen (givetvis så fanns det ingen som var aktuell för det här laget med spelare från 1950- och 1960-talet).
Efter att jag bestämt mig för att Fetisov, Larionov, Makarov och Kasatonov och några till bara kunde vara med i ett lag så måste jag bestämma mig för var jag skulle dra gränslinjen mellan det tidiga och det sena laget. Först var jag inne på 1976 men när jag insåg att visa av de absolut mest givna spelarna från 1970-talet började sin landslagskarriär redan under 1960-talet var jag tvungen att flytta tillbaka gränsen och då blev det plötsligt helt klart vilket år som skulle bli gränsen.
Förutom att 1972 var perfekt med OS, VM och Summit Series så var det också en brytpunkt mellan nytt och gammalt, från Tarasov via Bobrov till Tikhonov och framförallt mellan Anatoli Firsov och Valeri Kharlamov. Om träningsnarkomanen Firsov varit Sovjets reklampelare under 1960-talet så skulle speedstern och dribblern Kharlamov bli ändå större under 1970-talet. Vem som var bäst av Kharlamov och Firsov tänker jag inte försöka mig på att avgöra, det är bara att konstatera att båda två har enorma meriter och det finns massor av legender och myter om bägge.
Spelarna som hamnade på gränsen hamnade till största delen i det senare laget och i det laget finns det inte många andra européer som skulle kunna slå sig in. Av de 23 spelare som till sist kom med i CCCP All Star Team -72 hade jag 17 spelare uttagna innan jag ens började titta närmare på statistik och antal landskamper. De övriga sex platserna blev efter lite research inte speciellt svåra att fylla, även om det var ganska stor klasskillnad mellan de allra bästa och de som slogs om de sista platserna (1 målvakt, 1 back och 4 forwards)
Målvaktspositionen där jag trodde det kunde bli knepigt att välja tredjemålvakt visade sig bli enklast eftersom det bara fanns 4 målvakter som spelade i det sovjetiska landslaget fram till 1972 och den jag skrivit ned som eventuell tredjemålvakt (Viktor Zinger) visade sig vara ganska överlägsen Grigory Mkrtychan som hamnade utanför laget.
På backsidan var det ingen som kunde hota de sex som jag ansåg givna men den som tog den sjunde platsen hade jag knappt hört talas om och de som jag hade skrivit upp som utmanare om den sjunde platsen hade alla spelat minst 30 landskamper mindre än den som fick den sjunde och sista platsen (Genrikh Sidorenkov)
När jag kom till forwards så blev det snabbt uppenbart att jag missat en av Sovjets riktigt stora spelare, Alexei Guryshev som bland annat är den tredje bästa målskytten i den sovjetiska ligan genom tiderna före namn som Firsov, Bobrov, Petrov och Kharlamov blev snabbt den tionde forwarden i laget (han bör kanske rankas så högt om sjätte bäste forward i det här laget).
Sen blev det knepigare Boris Mayorovs tvillingbror Yevgeni och fyra till utkristalliserade sig som de främsta utmanarna om de tre återstående platserna, en av dem försvann sedan snabbt när jag insåg att Valeri Fomenkov inte hade spelat några landskamper trots att han under flera säsonger tillhörde de absolut bästa målgörarna i den sovjetiska ligan (han kanske ansågs mindre pålitligt och fick därför aldrig chansen i landslaget).
Efter mycket funderande blev det till slut Mayorov som hamnade utanför laget medan Yevgeni Mishakov, Nikolai Klystov och Yevgeni Zimin fick de sista platserna i det här laget.
En sak till, när det gäller stavningen har jag föredragit den engelska stavningen i 9 fall av 10 och det beror till största delen på att det är väldigt sällsynt med information på svenska på internet om de här legendariska hockeyspelarna. Det finns betydligt mer info på ryska, tyska, franska, engelska, finska och norska på nätet och eftersom jag ändå gått efter den engelska stavningen när det gäller spelarna i det ryska NHL-laget föll det sig naturligt att använda det här också
MV
Nikolai Puchkov
Puchkov inledde sin karriär i VVS MVO Moskva 1949, 1953 bytte han till CSKA Moskva där han stannade i nio säsonger innan han avslutade sin karriär i SKA Leningrad säsongen 1962-63. Puchkov vann tre sovjetiska mästerskap med VVS MVO och ytterligare sex titlar med CSKA. Sammanlagt blev det 220 matcher i den högsta sovjetiska ligan.
Puchkov blev den förste målvakten i det sovjetiska landslaget och han vann VM en gång och OS en gång, dessutom samlade han på sig fyra VM-silver och ett OS-brons. När han avslutade spelarkarriären 1963 efter 90 landskamper blev han tränare i SKA Leningrad, han var även assisterande coach till Bobrov i landslaget under 1970-talets början. 1954 blev han medlem i det som i dag kallas ryska Hockey Hall of Fame.
Viktor Konovalenko
Den ganska korte Konovalenko startade och tillbringade hela sin karriär i Torpedo Gorkij (numera Torpedo Nizjnij Novgorod) 1956. Han spelade 450 matcher under karriären som varade till 1972 (16 säsonger). Han var under hela 1960-talet Sovjets sista utpost i landslaget och där det blev 118 landskamper innan han ersattes av Vladislav Tretiak efter VM-turneringen 1971.
Konovalenko vann OS två gånger och VM åtta gånger under sin karriär. Han blev 1963 medlem i det som idag kallas ryska Hockey Hall of Fame och 2007 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame. Torpedo Nizjnij Novgorod spelar numera sina hemmamatcher i KHL i Konovalenko Sports Palace som givetvis fått sitt namn efter Viktor Konovalenko.
Viktor Zinger
Det var inte speciellt hård konkurrens om platsen som tredjemålvakt p.g.a. de båda tidigare nämnda målvakterna men 1969 fick Zinger vara förstemålvakt i VM-turneringen i Stockholm. Zinger som spelade 370 matcher för Spartak Moskva i den sovjetiska ligan och vann mästerskapet tre gånger var under hela sin karriär tvåa antingen bakom Konovalenko eller Tretiak.
Zinger debuterade i landslaget 1965 och spelade sammanlagt 57 landskamper, han vann OS-guld 1968 och vann VM fem gånger som andremålvakt. Zinger var ändå viktig för utvecklingen av ishockeyn i Sovjet eftersom han ofta var målvakt i de stadslag från Moskva som turnerade i Canada och USA varje vår och höst. Zinger blev 1967 medlem i det som idag kallas ryska Hockey Hall of Fame.
Målvakter som var med i diskussionen men som inte platsade: Grigory Mkrtychan
Backar
Ivan Tregubov
Tregubov som föddes i det som idag är Moldavien startade sin hockeykarriär i CSKA Moskva redan 1951, han stannade i CSKA i 11 säsonger innan han efter 3 säsonger i SKA Kuibyshev och Khimik Voskresensk avslutade sin karriär 1965. Tregubov spelade 221 matcher i den sovjetiska ligan och gjorde 57 mål och var en av de som blev uttagna till Sovjets först landskamp som spelades mot Finland 1954.
Tregubov spelade 100 landskamper innan han slutade i landslaget efter VM-turneringen 1961, under de matcherna gjorde han 29 mål. Tregubov vann OS och VM 1956 och dessutom fanns det 3 VM-silver, 1 VM-brons och 1 OS-brons i hans medaljsamling. 1958 blev Tregubov utsedd till VM:s bäste back och 1956 blev han medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Nikolai Sologubov
Sologubov blev som infanterist skadad tre gånger under det andra världskriget, sista gången ville en av läkarna amputera hans ena ben men som tur var så lyckades man rädda hans ben. Efter kriget började Sologubov med ishockey för att träna upp sitt skadade ben och han var så bra att han fick spela i landslaget mellan 1955 och 1963 (lagkapten mellan 1957 och 1961). Under sin karriär spelade Sologubov för flera olika lag i Moskva innan han efter 133 mål på 350 matcher avslutade sin karriär i SKA Kalinin.
Med landslaget vann Sologubov 1 OS-och 2 VM-guld, han samlade dessutom på sig 1 OS-brons, 4 VM-silver och 2 VM-brons. Tre gånger 1956, 1957 och 1960 blev han utsedd till VM:s bäste back och han gjorde 26 mål på 91 landskamper. Sologubov som var Sovjetunionens fanbärare vid OS i Squaw Valley 1960 blev efter karriären tränare för olika lag. Förutom de vanliga hedersutmärkelserna för sina idrottsprestationer fick Sologubov även flera militära ordnar för sina insatser under det andra världskriget. 1956 blev Sologubov medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame och 2004 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Vitaly Davydov
Davydov var under hela sin 16 säsonger långa karriär Dynamo Moskva trogen, den fruktade tacklaren Davydov spelade 517 matcher för Dynamo i den sovjetiska ligan. Davydov anses av många vara Dynamo Moskvas näst bäste back genom tiderna (vem som är högst rankad får ni läsa om i CCCP All Star Team 72-).
Efter sin sista säsong som spelare blev han tränare i Dynamo och med undantag för tre säsonger i Ungern så var han en av Dynamos tränare mellan 1973 och 1988. Under 1990-talet var han under några säsonger coach i Tyskland och så sent som 2012-13 var han VP of Hockey Operations för Dynamo Moskva. Davydov var dessutom under slutet av 1970-talet headcoach för Sovjets juniorlandslag och 1983 ledde han Ungerns landslag i CVM.
I landslaget var Davydov bofast mellan 1963 och 1972 och under den tiden vann han 3 OS- och 9 VM-guld, han har dessutom 1 VM-silver. Davydov spelade 178 landskamper och under VM 1966 blev han utsedd till turneringens bäste back. 1963 blev Davydov medlem i det som i dag är ryska Hockey Hall of Fame och 2004 blev han invald i IHF:s Hall of Fame.
Viktor Kuzkin
Kuzkin var CSKA Moskva trogen under hela sin 18 säsonger långa karriär, han spelade 530 matcher och gjorde 71 mål under sin klubbkarriär. Direkt efter att han slutat som spelare blev han assistant coach i CSKA och stannade i CSKA mellan 1976 och 1999 (med en ettårig utflykt till Japan), 1999 blev han headcoach för CSK VVS Samara.
Kuzkin debuterade i landslaget 1962 och spelade sin sista landskamp några månader före VM 1973 och den defensive Kuzkin gjorde bara 19 mål på sina 173 landskamper. Kuzkin vann 3 OS-guld, 8 VM-guld och 1 VM-silver under sin landslagskarriär. Kuzkin spelade dessutom i sju av Sovjetunionens matcher mot Canada/NHL i Summit Series 72. Kuzkin som 1963 blev medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame valdes 2005 även in i IIHF:s Hall of Fame.
Alexander Ragulin
Ragulin var antagligen 1960-talets mest fruktade amatörspelare, även om tacklingar över hela rinken ännu inte var tillåtna i amatörhockeyn så gjorde de flesta motståndare allt de kunde för att undvika att hamna inom den väldige ryssens räckvidd. Han inledde sin karriär 1957 i Khimik Voskresenk och 1962 kallades han till huvudstaden och CSKA Moskva där han stannade tills han slutade 1973. Han gjorde 63 mål under sina 427 matcher i den sovjetiska ligan där han också vann mästerskapet 9 gånger med CSKA.
Han debuterade i landslaget i en match mot Canada i november 1960 och spelade sin sista landskamp och sista match överhuvudtaget mot Sverige den 15 april 1973. Ragulin spelade 239 landskamper och gjorde 63 mål och han samlade på sig 3 OS-guld, 10 VM-guld, 1 VM-silver och 1 VM-brons. Ragulin som spelade i sex av matcherna mot NHL/Canada i Summit Series 72 blev 1963 medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame och efter att han varit med om att skapa IIHF:s Hall of Fame så valdes han in där 1997.
Igor Romishevsky
Romishevsky startade sin karriär i SKA Kuibushev i den sovjetiska andraligan 1960-61 men redan året efter hamnade han i CSKA Moskva där han stannade resten av sin karriär. I CSKA vann han 9 sovjetiska mästerskap fram till och med 1971-72. Han spelade 437 matcher i den sovjetiska ligan och gjorde 126 mål, Romishevsky är lite speciell trots att han spelade för CSKA så blev han aldrig officer istället pluggade han och 1974 tog han doktorsexamen i elektroteknik på Moskvas högskola för forskning och teknik.
Romishevsky debuterade i landslaget 1965 enom en träningslandskamp mot Sverige och efter några år då han inte platsade i de stora turneringarna så fick han 1968 chansen i OS. De kommande 5 säsongerna så vann han och Sovjet 2 OS-guld, 3 VM-guld och 1 VM-silver. Romishevsky spelade sammanlagt 129 landskamper och gjorde 15 mål innan han avslutade sin karriär 1972. Romishevsky som 1968 blev medlem av det som idag är ryska Hockey Hall of Fame blev under 1980-talet headcoach för både SKA Leningrad och SKA Novosibirsk.
Genrikh Sidorenkov
Sidorenkov tillhör de riktiga pionjärerna i sovjetisk ishockey, han startade sin karriär 1948 i Krylja Sovjetov och under sina 18 säsonger spelade han dessutom för CSKA Moskva, SKA Leningrad och SKA MWO Kalinin (nu THK Tver). Sidorenkov vann de sovjetiska mästerskapen 6 gånger under sin karriär som bestod av 310 matcher där den defensive backen gjorde 42 mål.
Sidorenkov debuterade i landslaget mot Sverige den 31 januari 1954 och senare samma år var han med och vann VM. Han var dessutom med i Cortina 1956 då Sovjet vann OS för första gången, eftersom OS samtidigt var VM så innehåller hans meritlista 2 VM-guld, 1 OS-guld, 3 VM-silver, 1 OS-brons och 1 VM-brons. Sammanlagt spelade Sidorenkov 107 landskamper, varav 44 var i VM eller OS. Som Sologubovs pålitlige defensive partner i landslaget gjorde Sidorenkov bara 15 mål under sina landskampsuppdrag. Sidorenkov blev 1956 medlem i den som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Backar som var med i diskussionen men som inte platsade: Yevgevi Paladiev, Yuri Shatalov, Yuri Krylov, Alfred Kuchevsky, Valeri Nikitin, Dmitri Ukolov och Oleg Zaitsev
Forwards
Vsevolod Bobrov
Ja vad ska man skriva om Bobrov mer än att han anses vara en av Sovjetunionens bästa ishockey-, bandy- och fotbollsspelare genom tiderna. Bobrov var bland annat med på den legendariska turnén som Dynamo Moskvas fotbollslag gjorde i Storbritannien 1945 där han gjorde sex mål när Dynamo spelade oavgjort mot Glasgow Rangers och Chelsea, laget besegrade dessutom Cardiff och Arsenal. Han vann det sovjetiska mästerskapet i fotboll med Dynamo tre gånger.
Bobrov började med ishockey 1946 och blev omedelbart Sovjets främste även i den sporten. Han vann det sovjetiska mästerskapet sju gånger med CSKA Moskva och gjorde otroliga 254 mål på bara 130 matcher i ligan. Vid sidan av hockeykarriären fortsatte han att spela fotboll och 1952 deltog han i sommar-OS i Helsingfors som fotbollsspelare. Fyra år senare blev han en av de få som deltagit i både sommar- och vinter-OS när han och Sovjet vann OS-guld i ishockey i Cortina. Förutom OS-guldet vann han även VM 1954 och 1956.
I landslaget gjorde Bobrov 89 mål på 59 landskamper och imponerade på alla som såg honom. Rocket Richard sa i en intervju på 1950-talet att han räknade Bobrov till de tio bästa hockeyspelarna i världen genom tiderna. Bobrov har fått ge namn till dels en division i KHL men också till Bobrov-klubben som består av spelare som gjort minst 250 mål i den högsta ligan i Sovjet. Han gjorde i december 1951 10 mål under en match och 1948 vann han målligan med sina 52 mål, tvåan hade bara gjort 23.
Han blev efter spelarkarriären coach och det var han som stod i det sovjetiska båset när Sovjet mötte Canada/NHL i Summit Series 1972. 1948 blev han medlem i den som i dag kallas ryska Hockey Hall of Fame och 1997 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame. I en omröstning om Sovjets/Rysslands bäste idrottsman under 1900-talet blev Bobrov trea efter Lev Yashin och Alexander Karelin.
Veniamin Alexandrov
Vänsterforward som spelade i CSKA Moskva mellan1955 och 1969, han blev Sovjetisk mästare med CSKA 10 gånger och gjorde sammanlagt 345 mål på 400 matcher för CSKA. Han spelade först med Aleksander Almetov och Konstantin Loktev innan han under slutet av sin karriär fick spela med Boris Michailov och Vladimir Petrov. Antoli Tarasov jämförde Alexandrov med Rocket Richard och det säger det mesta om den målfarlige vänsterforwarden.
Han spelade i det sovjetiska landslaget mellan 1957 och 1968 och han gjorde 119 mål på 161 landskamper. Han vann VM och EM sex gånger (1963, 1964, 1965, 1966, 1967 och 1968), VM 1964 och 1968 var samma turnering som OS de åren och 1960 var han med när Sovjet tog brons i OS/VM i Squaw Valley, USA. Han blev 1963 invald i det som idag kan beskrivas som Rysslands Hockey Hall of Fame och 2003 blev han invald i IIHF:s Hockey Hall of Fame.
Vyacheslav Starshinov
Starshinov blev Spartak Moskva trogen under hela sin elitkarriär, han gjorde 405 mål på 540 ligamatcher från 1957 till 1975. 1976 lämnade han Sovjet för att vara hockeymissionär i Japan där han var spelade coach under två säsonger.
Starshinov deltog i tio VM-turneringar mellan 1961 och 1971 och vann därmed VM-guld nio år i rad (1963-1971). Han avslutade sin landslagskarriär 1972 då han spelade en match i Summit Series mot stjärnorna från NHL. Förutom de nio VM-titlarna så vann han OS två gånger (1964 och 1968), Starshinov gjorde 149 mål på 182 landskamper och 64 mål och 93 poäng på 78 matcher i VM- eller OS-sammanhang. 1963 blev han medlem av det som idag är Rysslands Hockey Hall of Fame och 2007 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Konstantin Loktev
Loktev som kunde spela på alla forwardspositioner startade sin karriär 1952 i Spartak Moskva som han året efter lämnade för ODO Leningrad (laget bytte 1959 namn till SKA). Efter ett år i Leningrad hamnade han som de flesta andra toppspelarna i Sovjet i CSKA Moskva, där han snabbt blev en storstjärna som högerforward tillsammans med sina kedjekamrater Almetov och Alexandrov. Loktev vann det sovjetiska mästerskapet med CSKA tio gånger. Loktev som gjorde 213 mål på 340 matcher i den sovjetiska ligan under sin karriär var antagligen den av de tidiga sovjetiska stjärnorna som skulle lyckats bäst på andra sidan Atlanten med sin fysiska spelstil.
I landslaget gjorde Loktev 83 mål på 113 landskamper (50 mål på 57 matcher i VM och OS) och 1957 gjorde han flest mål (11) i VM och i VM 1966 blev han utsedd till turneringens bäste forward. Han vann VM tre gånger (1964, 1965, 1967), Han vann OS en gång (1964) och dessutom samlade han på sig en bronsmedalj från OS 1960, 3 silvermedaljer och 2 bronsmedaljer från VM under sin karriär som avslutades sommaren 1967. Loktev blev efter karriären coach för bland annat CSKA Moskva. 1964 blev han medlem av det som idag är Rysslands Hockey Hall of Fame och 2007 blev han invald i IIHF:s Hockey Hall of Fame.
Anatoli Firsov
Firsov började inte med ishockey förrän han fyllt 15 år, innan dess var det bandy som gällde och Firsov som var son till en soldatänka tvingades göra sina egna klubbor. När han var 11 år var han så bra att han spelade mot 16-åringarna, när han som 16-åring hamnade på Spartak Moskvas sportakademi var han minst och mager som en sticka. Han debuterade i den högsta sovjetiska ligan redan säsongen 1958-59 som 17-åring och under inledningen av den fjärde säsongen flyttades han över till CSKA Moskva där han verkligen anammade Anatoli Tarosovs träningsmetoder och det dröjde inte länge förrän han var den mest vältränade spelaren i CSKA.
Han stannade i CSKA under resten av sin karriär och under 1960-talets slut var han Sovjets och hela amatörvärldens absolut bästa spelare. Han vann 9 mästerskap med CSKA och blev tre gånger (1968, 1969 & 1971) utsedd till ligans bäste spelare och 1966 vann han både poäng och målligan. Firsov som av många äldre anses vara Sovjets bäste hockeyspelare genom tiderna spelade sammanlagt 474 matcher och gjorde 344 mål i den högsta sovjetiska ligan.
Firsov debuterade i landslaget den 21 december 162 och spelade sin sista landskamp i februari 1972 i en vänskapsmatch mot Japan efter OS i Sapporo. Firsov vann 3 OS-guld och 8 VM-guld, han vann poäng- och målligan 4 gånger (1967, 1968, 1969, 1971). Han blev tre gånger (1967, 1968, 1971 utsedd till VM:s bäste forward och under OS i Grenoble 1968 blev han utsedd till OS-turneringens bäste forward efter att han vunnit både mål- och poängligan. Firsov spelade 166 landskamper och gjorde otroliga 134 mål, i OS gjorde han 20 mål och 32 poäng på 20 matcher, i VM blev det 64 mål och 110 poäng på 62 matcher (OBS OS 1964 och 1968 räknas också som VM).
Det sägs att Firsov 1968 var nära att hoppa av, han ska ha kontaktats av Larry Regan som då var Los Angeles Kings GM och varit nära en överenskommelse. Det kan mycket väl ha varit en anledning till att den 31-årige Firsov inte fick vara med i Summit Series 72, en annan var att Tarasov fick sparken från Sovjets landslag efter OS-turneringen i Sapporo. Det finns många som anser att Sovjet troligen hade lyckats besegra NHL/Canada i Summit Series 72 med Firsov i laget. Firsov blev 1964 medlem i det som idag är den ryska Hockey Hall of Fame och 1998 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Alexander Almetov
Han föddes i Kiev, Ukraina och spelade för CSKA Moskva under större delen av sin karriär där han var center mellan Alexandrov och Loktev i Sovjets första riktiga superkedja, Han var hjärnan och den som tog defensivt ansvar i kedjan som dominerade både i Sovjet och i VM under 1960-talets början. Almetov vann det sovjetiska mästerskapet med CSKA 7 gånger (1959, 1960, 1961, 1963, 1964, 1965 och 1966) och han gjorde 37 mål och 72 poäng på 50 matcher i VM och OS.
Han vann VM och EM fem gånger (1963, 1964, 1965, 1966 och 1967), två gånger 1960 och 1961 fick han och Sovjet nöja sig med VM-brons. Han deltog i två OS, 1964 vann Sovjet medan det bara blev ett brons 1960. 1963 blev han en ärad sportmästare i Sovjet (idag anses de som blev det även vara invalda i den ryska Hall of Fame) men han är inte invald i IIHF:s Hall of Fame (kan bero på att han är född i Ukraina).
Alexei Guryshev
Guryshev som jag får erkänna att jag inte kände till innan jag började med researchen för de här artiklarna var en gudabenådad målskytt under den sovjetiska hockeyns barndom. Guryshev som spelade för Krylja Sovjetov hade tidigare spelat både bandy och fotboll innan han blev övertalad att satsa på den nya sporten ishockey. Guryshev som var center vräkte under sin karriär som varade mellan 1948 och 1961 in mål i den sovjetiska ligan .Sammanlagt blev det 379 mål på 300 matcher, med det är han trea genom tiderna i den Sovjetiska ligan efter Boris Michailov och Starshinov. Han och Krylja Sovjetov vann den sovjetiska ligan 1957 och han var den som gjorde flest mål i ligan sex gånger (1949, 1953, 1955, 1956, 1957 och 1958).
Han var givetvis en av de uttagna i den första officiella landskampen som Sovjetunionen spelade mot Finland 1954, samma år vann han och Sovjet VM för första gången och 1956 var han med och vann OS i Cortina. Under sin landslagskarriär där han också vann 4 silvermedaljer i VM gjorde han 71 mål på 92 landskamper, när han avslutat sin spelarkarriär blev han domare och var elitdomare i VM och OS mellan 1963 och 1975. Han blev redan 1954 medlem i det som i dag är Rysslands Hockey Hall of Fame.
Boris Mayorov
Mayorov startade sin karriär i Spartak Moskva 1955 där han till en början fick spela tillsammans med sin tvillingbror Yevgeni. 1962 utsågs han till lagkapten i Spartak och som sådan ledde han laget till tre sovjetiska mästerskap. Majorov spelade 400 matcher i den högsta ligan och gjorde 255 mål på 14 säsonger.
Mayorov debuterade i landslaget 1960 och i sin första VM-turnering 1961 gjorde han 7 mål och 16 poäng vilket gjorde honom till turneringens bäste poängplockare. Han vann två OS- och sex VM-turneringar och han gjorde under de sju turneringar (OS och VM avgjordes samtidigt 1964 och 1968) han spelade för Sovjet 30 mål och 62 poäng på 50 matcher. 1963 blev han medlem av det som idag kallas ryska Hockey Hall of Fame och 1999 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Vladimir Vikulov
Vikulov var bara 17 år när han fick debutera i CSKA Moskva och 21 år när han debuterade i landslaget. Vikulov var en högerforward som tillhörde Tarasovs favoriter och under början av karriären spelade han med Polupanov och Firsov, lite senare tillsammans med Firsov och Kharlamov innan han avslutade sin långa och framgångsrika karriär i CSKA tillsammans med Viktor Zhluktov och Boris Alexandrov. Efter 16 säsonger i CSKA avslutade Vikulov sedan sin karriär 1978-79 med SKA Leningrad, med CSKA vann han den sovjetiska ligan 10 gånger och 1972 vann han målligan. Sammanlagt spelade Vikulov 526 matcher i den högsta sovjetiska ligan och gjorde 283 mål.
Vikulov debuterade i landslaget den 5 december 1965 och spelade sin sista landskamp den 20 december 1977. Vikulov spelade 195 landskamper och gjorde 109 mål, i VM- och OS-sammanhang gjorde han 50 mål på 75 matcher, han deltog dessutom i Summit Series 72 mot NHL och Summit Series 74 mot WHA och i den första Canada Cup turneringen 1976. Vikulov som hade sin bästa turnering i VM 1972 då han gjorde 12 mål och 16 poäng på 10 matcher vann 2 OS-guld, 8 VM-guld och 1 VM-silver under sin landslagskarriär. Vikulov blev 1967 medlem i den som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Viktor Polupanov
Polupanov som föddes straxt utanför Moskva var en multitalang inom sport, när han var 14 skickades han till Dynamo Moskva för att utvecklas både som ishockey- och fotbollsspelare. Efter ett tag flyttades han över till CSKA:s ishockeyakademi men han fortsatt samtidigt att spela fotboll för Dynamo Moskva. CSKA:s tränare Anatoli Tarasov tvingade honom att välja, ville han följa med kompisen Vladimir Vikulov upp i A-laget för att spela med Anatoli Firsov var han tvungen att sluta med fotbollen. Polupanov slutade med fotbollen och redan som 17-åring debuterade han i CSKA 1963. Han hade en kort men fruktansvärt framgångsrik karriär, under 10 säsonger (9 i CSKA och 1 i Krylja Sovjetov efter ett sabbatsår) gjorde han 154 mål på 293 matcher. Han och CSKA vann det sovjetiska mästerskapet fyra gånger och 1967 vann han poängligan.
Hans landslagskarriär är ändå kortare, han debuterade mot Sverige i december 1965 som 19-åring och slutade i landslaget efter Izvestia turneringen 1970. Sammanlagt spelade han bara 75 landskamper men han gjorde 43 mål som center mellan Vikulov och Firsov. Han vann målligan i VM 1967 och under sin korta karriär vann han 4 VM-guld och 1 OS-guld. 1968 blev Polupanov medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Yevgeni Mishakov
Mishakov startade sin karriär 1959 i Lokomotiv Moskva men efter 3 säsonger då han knappt platsade i laget bytte han till SKA MVO Kalinin där han fick ett litet genombrott. Säsongen efter spelade han för CSKA Moskva där han också avslutade sin karriär 1974 efter 11 säsonger i klubben. Mishakov var aldrig någon storstjärna även om han gjorde 183 mål på 400 matcher i den högsta sovjetiska ligan. Han var däremot en pålitligt grovjobbare i tredjekedjan som kunde kliva fram i matcherna om någon stjärna blev skadad.
Han gjorde sin första landskamp i en träningslandskamp mot Canada 1965 och det var framförallt i matcher mot länderna från den andra sidan Atlanten som han var som bäst. Mishakov gjorde 48 mål på 91 landskamper och han samlade på sig 2 OS-guld, 3 VM-guld och 1 VM-silver under sin landskampskarriär. Han är trots allt mest ihågkommen för det slagsmål han hade med Rod Gilbert i den tredje perioden av den avslutande och åttonde matchen i Summit Series 72. Ingen hade sett en sovjetisk spelare kasta handskarna och slåss tidigare men Mishakov visade att även den typen av spelare fanns i Sovjetunionen.
Tyvärr drabbades Mishakov hårt när Sovjetunionen föll samman, han tvingades sitta i rullstol för att han inte hade råd med de operationer som behövdes för hans utslitna knäleder. I samband med Summit Series fyllde 30 år uppmärksammades det hur han och flera andra hockeyveteraner i Ryssland levde och flera insamlingar startades i Canada men Mishakov hann avlida utan att få sin operation. Mishakov blev 1968 medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Nikolai Khlystov
Khlystov debuterade som 18-åring i Krylja Sovjetov 1950 och stannade i klubben under hela sin 11 säsonger långa karriär. Han gjorde 150 mål på 250 matcher i den sovjetiska ligan och 1957 blev han sovjetisk mästare med Krylja. Khlystov som var Guryshevs vänsterforward både i klubblaget och landslaget var en kort och blixtsnabb dribblingskonstnär och när Valeri Kharlamov slog igenom var det många äldre som jämförde honom med just Khlystov.
Khlystov lider mycket av att assist inte fördes under de första säsongerna i Sovjet annars hade han antagligen rankats betydligt högre. I landslaget följdes Guryshev och Khlystov åt, sammanlagt spelade Khlystov 81 landskamper och han gjorde 18 mål men eftersom det var han som såg till att pucken hamnade hos Guryshev (som gjorde 71 mål i landslaget) bör han med modern statistik dessutom haft minst 50 assist. Khlystov som vann 1 OS-guld, 2 VM-guld och 3 VM-silver blev 1954 medlem i det som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Yevgeni Zimin
Den lille och vindsnabbe forwarden Zimin startade sin karriär i Lokomotiv Moskva 1964 innan han året efter gick till Spartak Moskva. Han stannade i Spartak till 1974 då han spelade två säsonger i den sovjetiska andraligan med SKA MWO Kalinin. 1976-77 avslutade han sin karriär med att spela 24 matcher för Krylja Sovjetov i den hösta ligan. Sammanlagt spelade Zimin 315 matcher i den högsta sovjetiska ligan och gjorde 185 mål. Efter spelarkarriären var han assisterande coach och headcoach för Spartak Moskva under 1980-talet innan han 1992 blev scout för Philadelphia Flyers, han jobbade åt Flyers ända fram till 2012.
Redan 1965 debuterade Zimin i det sovjetiska landslaget och han spelade 71 landskamper och gjorde 27 mål, det hade antagligen blivit några fler landskamper om han inte blivit skadad i den andra matchen i Summit Series 72 mot NHL/Canada. Zimin var en av Sovjets bästa spelare i den första matchen då han bland annat gjorde Sovjets första mål i matchen och serien. Eftersom den matchen spelades i Montreal kommer hans namn tillsammans med Yvan Cournoyer och Guy Lafleur ofta upp i diskussioner bland Habs fans om vem som är den snabbaste hockeyspelaren genom tiderna. Zimin vann 2 OS-guld och 3 VM-guld och 1968 blev han medlem av det som idag är ryska Hockey Hall of Fame.
Forwards som var med i diskussionen men som inte platsade: Mikhail Bychkov, Valeri Fomenkov, Stanislav Petukhov, Yevgeni Mayorov, Viktor Prvazhnikov, Viktor Shuvalov, Valentin Kuzin, Alexander Uvarov, Yevgeni Babich, Anatoli Ionov och Yuri Pantyukhov,
