Finland All Star Team 1939-92
Alla spelare i det här laget hade sina största framgångar före 1992 och det innebär att spelare som Jarmo Myllys, Petteri Nummelin, Timo Jutila, Arto Routanen, Esa Keskinen, Raimo Helminen och Ville Peltonen saknas.
Det här är den tredje delen i en serie med 18 All Star Team som publiceras här på svenskafans fram till World Cup startar den 17 september.
Det här laget var antagligen det knepigaste att plocka ut, mest för att jag inte kände till så speciellt mycket om äldre finska spelare. Jag kunde namnen på svenskdödarna från 1970-talets början men knappast något om tidigare finska spelare. Det betydde att när jag började skriva upp namn så var de allra flesta spelare som antingen spelat i Sverige eller spelat efter 1990 och de spelarna måste jag för att vara konsekvent plocka bort när jag bestämde att 1992 var året som var tidsgränsen pga av Sovjetunionens upplösning och Tjeckoslovakiens delning.
När det gäller NHL lagen finns givetvis ingen tidsgräns men för de europeiska All Star lagen utan NHL-spelare måste gränsen vara samma annars så blir det helt fel. Det betyder visserligen att det här finska laget kommer vara det lag vars spelare har absolut minst internationella meriter eftersom Finland inte tog sin första medalj förrän i OS i Calgary 1988. Finland slog Sverige för första gången 1959 då ett svenskt förstärkt B-landslag förlorade med 1-4, 1967 besegrades Tjeckoslovakien i VM, 1968 besegrades Canada i OS och 1970 besegrades Sverige för första gången i VM-sammanhang.
Väldigt många spelare i det här laget är spelare som jag själv kommer ihåg då jag satt klistrad framför teven under 1970-talets VM- och OS-turneringar. Flera har dessutom spelat i både NHL och WHA men inte tillräckligt bra eller mycket för att ta en plats i det finska NHL All Star laget.
Flera finska far och son kombinationer var väldigt aktuella men till slut så blev det bara Hannu och Sami Kapanen som fick en plats i var sitt finskt lag. Kalervo Numminen och Ville Peltonen och Petteri Nummelin fick tyvärr ingen plats i det här laget, Sönerna till Esa Peltonen och Timo Nummelin föll på tidsgränsen 1992 medan Teppo Numminens far var en av de sista jag plockade bort när jag valde ut backarna till det här laget.
På målvaktssidan var två målvakter självklara val, utan Jarmo Valtonen och Urpo Ylönen skulle antagligen Finland aldrig fått en så stark tradition på målvaktssidan. Den tredje målvakten blev lite knepigare att välja, de här sex var aktuella för den tredje platsen: Juhani Lahtinen, Antti Leppänen, Jarmo Myllys, Kari Takko, Markus Mattsson och Stig Wetzell. Takko, Mattsson och Wetzel var de tre som fick ge sig först och näste jag plockade bort var Myllys eftersom han hade sin bästa tid efter 1992. Jag valde efter lite research att ta bort Leppänen och ge platsen till Juhani Lahtinen och det berodde mest på hans övriga idrottsmeriter.
På backsidan visade det sig ganska snabbt att fem spelare hade meriter som de övriga inte var i närheten av och det var: Juha Rantasila, Heikki Riikiranta, Timo Nummelin, Pekka Marjamäki och Kari Eloranta. Om de två övriga platserna fanns det från början 16 backar som var aktuella, Arto Routanen, Timo Jutila och Petteri Nummelin försvann pga tidsgränsen 1992 samtidigt som Reijo Rutsalainen försvann när han tog en plats i NHL-laget.
Av de 12 som var kvar plockade jag först bort Finlands motsvarighet till Lill-Strimma Svedberg, Jarmo Wasamo eftersom man inte kan ta ut en spelare enbart för vad han hade kunnat prestera om han inte gått bort alldeles för ung (flera NHL-lag ryckte i Wasamo under 1960-talets början). Efter det plockade jag bort Seppo Suoraniemi, Hannu Haapalainen, Pertti Lehtonen, Timo Blomqvist och Simo Saarinen.
Fyra av Seppo Lindström. Lalli Partinen, Lasse Litma, Pekka Rautakallio, Kalevi Nurminen och Ilpo Koskela skulle bort och jag började med att ta bort Litma, Numminen och Partinen. Efter en hel del funderande valde jag att ge Seppo Lindström och Pekka Rautakallio de två sista platserna medan Ilpo Koskela hamnade utanför laget.
Bland forwards fanns det en hel del att välja mellan men stommen i laget var given och till slut tog jag ut hela tio forwards som var med när Finland besegrade Sverige med 8-6 i Canada Cup 1976. På min lista fanns från början 35 forwards men Raimo Helminen, Ville Peltonen och Esa Keskinen försvann på grund av 1992 gränsen. Jag plockade i snabb följd bort Reijo Mikkolainen, Arto Javanainen, Jukka Porvari, Timo Susi, Henry Leppä, Risto Jalo, Kari Jalonen, Juoni Seistamo, Pekka Arbelius, Pekka Leimu, Hannu Järvenpää och Juhani Wahlsten.
20 forwards kvar och 13 av dem var med i Canada Cup 1976 men av de sex som försvann härnäst var två med 1976 nämligen Jorma Vehmanen och Jouni Rinne. De övriga fyra jag plockade bort var Seppo Ahokainen, Timo Turunen, Jorma Salmi och Heino Pulli. Två spelare som redan slutat i landslaget 1976 var självskrivna i laget nämligen Matti Keinonen och Jorma Peltonen och förutom de två var Veli-Pekka Ketola, Esa Peltonen, Lasse Oksanen, Juhani Tamminen, Hannu Kapanen, Seppo Repo, Matti Hagman och Pertti Koivulahti också givna bland mina 13 forwards.
Det innebar att följande fyra spelare gjorde upp om tre platser i laget, Canada Cup spelarna Harri Linnonmaa, Kari Makkonen och Lauri Mononen plus Matti Murto som gjorde sitt sista stora mästerskap i VM 1976. Till slut bestämde jag mig för att inte ta med Linnonmaa och ge de sista platserna till Murto, Mononen och Makkonen. Det betyder att i det här laget ingår sammanlagt 14 spelare (1mv, 3 backar och 10 forwards) som var med i Canada Cup 1976. Spelarna i laget presenteras i bokstavsordning och om ni undrar varför jag skriver om den högsta finska ligan så bytte den finska ligan precis som den svenska namn under 1970-talet och istället för att skriva ut både SM-sarja och SM-liiga skriver jag den högsta finska ligan.
Så här ser mitt finska ”amatör” All Star Team ut (spelarna presenteras i bokstavsordning:
Målvakter
Juhani Lahtinen
Lahtinen var en multitalang som bland annat blev finsk juniormästare i stavhopp och stafettlöpning 4x100 meter. Han debuterade för Tammerforslaget Ilves 1955 och blev klubben trogen fram till att han slutade 1970 och säsongen 1977-78 fick han hoppa in och vara reservmålvakt under en match när Ilves målvakter var skadade/sjuka. Han spelade 252 matcher för Ilves och vann det finska mästerskapet fem gånger (1957, 1958, 1960, 1961, 1966), han blev utsedd till ligans bäste målvakt två gånger (1961 och 1964) och båda gångerna blev han samtidigt utsedd till ligans bäste spelare.
Lahtinen spelade 160 landskamper och deltog i 2 OS- och 8 separata VM-turneringar och det bör ha varit Lahtinen som stod när Finland hösten 1959 besegrade Sverige för första gången. Jag är inte säker eftersom både han och Esko Niemi vaktade Finlands mål under OS-turneringen 1960 men Lahtinen var förstemåvakt under VM-turneringarna 1958 och 1959. Lahtinen blev invald i finska Hockey Hall of Fame 1985
Jorma Valtonen
Valtonen startade sin karriär hemma i Åbo som nittonåring när han spelade en match för TPS säsongen 1965-66 och 21 år senare avslutade han sin karriär i samma klubb. Då hade han vunnit tre finska mästerskap och spelat för ytterligare fem finska klubbar och dessutom vunnit mästerskapet i både Tyskland och Italien där han spelade under flera säsonger. Han blev utsedd till finska ligans bäste målvakt vid fyra tillfällen. Han debuterade i landslaget under slutet av 1960-talet och gjorde sitt första VM i Stockholm 1970.
Sammanlagt blev det 232 landskamper för Valtonen som deltog i 9 VM- och 3 OS-turneringar, han var även med i Canada Cup 1976. 1972 blev han utsedd till VM:s bäste målvakt när Tjeckoslovakien vann VM på hemmaplan i Prag. En av anledningarna till att Valtonen blev utsedd till VM:s bäste målvakt var de två matcherna mot Sverige och han var huvudanledningen till att Finland lyckades besegra Sverige för andra gången i ett VM. Valtonen var målvaktstränare för Lokomotiv Jaroslavl 2011 men var inte med på flygplanet som kraschade den 7 september 2011. 1989 blev Valtonen invald i finska Hockey Hall of Fame och 1999 blev han invald även i IIHF:s Hall of Fame.
Urpo Ylönen
Ylönen som debuterade i i TuTo Åbo 1962 spelade för klubben fram till 1975 då han gick till lokalkonkurrenten TPS Åbo där han det vann finska mästerskapet säsongen 1975-76. Efter fyra säsonger i TPS lämnade han Finland 1979 för spel i Freiburg i Västtyskland där han avslutade sin spelarkarriär 1982. I finska ligan blev Ylönen utnämnd till bäste målvakt tre gånger (1967, 1968, 1970) och uttagen i All Star Team 1 sex gånger (1967, 1968, 1969, 1970, 1976, 1977) och numera delas Urpo Ylönen Trophy ut varje säsong till finska ligans bäste målvakt.
Ylönen debuterade i landslaget 1963 och spelade under sin karriär 188 landskamper.. Han deltog i 3 OS- och 8 separata VM-turneringar och i VM 1970 blev han utsedd till turneringens bäste målvakt och i OS 1968 kom han med i All Star Team 2. Ylönen var målvakten som stod i det finska målet i de historiska vinsterna över Tjeckoslovakien 1967, Canada 1968 och Sverige 1970. Ylönen blev 1988 invald i finska Hockey Hall of Fame och 1997 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Ylönen blev efter karriären målvaktstränare och beskrivs ofta som mannen bakom det finska målvaktsundret, Ari Sulander, Miikka Kiprusoff, Fredrik Norrena, Antero Nittymäki, Jani Hurme och Alexander Salak är bara några av hans lärjungar. Han var aktiv som målvaktstränare för TPS Åbo fram till sommaren 2014 och samma år beskrevs han i en mycket intressant artikel i det kanadensiska magasinet The Atlantic som ”the Oracle of Ice Hockey”: http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2014/03/the-puck-stops-here/357579/
Målvakter om var med i diskussionen men inte platsade eller plockades bort av andra anledningar: Markus Mattsson, Antti Leppänen, Jarmo Myllys, Kari Takko, Stig Wetzell
Målvaktspionjärer i finsk ishockey: Unto Wiitala, Esko Niemi
Backar
Kari Eloranta
Eloranta startade sin karriär i hemstaden Lahti innan han 1978 flyttade till Sverige och Leksand där han spelade tre säsonger. 1981 skrev han på för Calgary Flames som under samma säsong tradade honom till St. Louis Blues sommaren 1982 tradades han tillbaka till Calgary där han spelade tre säsonger innan han skrev på för HV71. Efter en succésäsong i HV där han belönades med Guldhjälmen återvände han efter 35 matcher med HV71 våren 1987 till Calgary.
Sommaren 1987 gick han till Lugano i Schweiz där han under sina tre säsonger blev schweizisk mästare två gånger innan han 1990 återvände till Finland och Lahti för en säsong. 1991 gick han till Rögle där han var lagkapten under två av tre säsonger. 1995 återvände han till Finland för sista gången och avslutade sin aktiva karriär efter två säsonger i den finska andraligan. Säsongen 1996-97 var han spelade tränare och när han slutat fortsatte han som tränare för Pelicans som 1999 gick upp i den högsta finska ligan. 2002 lämnade han Pelicans och han sedan dess varit headcoach för Rapperswill-Jona, Ilves, Mora, HeKi, Björklöven, Lustenau, Kallinge/Ronneby och Gislaved. Förra säsongen var han ass. coach för Pelicans juniorlag och fick även hoppa in som ass. coach i seniorlaget efter att Mikko Saarinen blivit sjuk.
Eloranta spelade 139 landskamper för Finland och deltog i 4 VM- och 3 Os-turneringar plus i Canada Cup 1991 och i medaljsamlingen finns 1 OS-silver. Eloranta spelade 267 matcher i NHL, 107 matcher i NLA, 271 matcher i Elitserien, och 116 matcher i den finska högsta ligan. Eloranta blev 1996 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Seppo Lindström
Lindström startade karriären i hemstaden Åbos mindre kända lag TuTo 1963 och där han tillbringade sammanlagt 11 säsonger. 1970 gick han till det österrikiska laget Klagenfurt där han vann mästerskapet. Året efter återvände han till TuTo där han under två säsonger var spelande coach, 1975 gick han till lokalkonkurrenten TPS där han blev utsedd till lagkapten. Det blev två säsonger i TPS innan han gick till tyska Preussen Berlin där han spelade fyra säsonger innan han återvände för en avslutande säsong i TPS 1981-82.
Lindström spelade 342 matcher i den högsta finska ligan och blev 1969 utsedd till Finlands bäste ishockeyspelare. 1976 blev han finsk mästare med TPS och han gjorde 214 landskamper för Finland där den utpräglad defensive backen gjorde 14 mål och 35 poäng. Han deltog i 3 OS- och 7 separata VM-turneringar där Finland antingen blev fyra eller femma. Lindström var mellan 1974 och 1976 lagkapten för de finska lejonen och 1987 blev han invald i finska Hockey Hall of Fame.
Pekka Marjamäki
Marjamäki debuterade 1964 i hemstadens Tappara där han skulle spela sammanlagt 18 säsonger och han spelade 476 matcher i den högsta finska ligan och gjorde 125 mål och 254 poäng. Han blev 1975 utsedd till finska ligans bäste back och bäste spelare, han vann finska mästerskapet 5 gånger (1975, 1977, 1979, 1982, 1984). 1979 lämnade han Tappara för två säsonger i Sverige och HV71 som gått upp i Elitserien för första gången, HV71 åkte ur direkt och när laget året efter inte lyckades ta sig tillbaka till Elitserien återvände Marjamäki till Tappara där han avslutade sin karriär med en finskt mästerskap 1984.
Marjamäki spelade 251 landskamper och gjorde 40 mål och 65 poäng, han deltog i 2 OS- och 10 separata VM-turneringar. 1975 blev han efter en lysande VM-turnering där han gjorde 6 mål och 8 poäng utsedd till turneringens bäste back och uttagen i All Star Team. Marjamäki blev 1990 invald i finska Hockey Hall of Fame och 1999 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Timo Nummelin
Petteri Nummelins far Timo har nästan lika bra meriter från fotbollsplanen som från hockeyrinken. Timo debuterade i TPS Åbo 1964 och spelade sin sista hockeymatch 2014 men hans sista hela säsong var 1993-94 då han spelade 45 matcher för Kiekko-67 i division 1 och 1 match för TPS Åbo i SM-liiga. Nummelin spelade 691 matcher under 23 säsonger för TPS Åbo i den högsta finska ligan och gjorde 147 mål och 294 poäng.
Den ganska kortväxte och kraftige Nummelin som under större delen av sin karriär ståtade med ett stort skägg spelade även fotboll på högsta nivå i Finland. Han spelade mellan 1966 och 1974 185 matcher för TPS och vann det finska mästerskapet i fotboll 3 gånger (1968, 1971, 1972). I Ishockey vann han bara mästerskapet 1 gång (1976) men han blev 3 gånger utsedd till bäste back i Finland (1972, 1976, 1981), 1981 blev han utsedd till Finlands bäste hockeyspelare och året efter blev han utsedd till störste gentleman,
Nummelin kom att spela 14 landskamper för Finland i fotboll och 225 landskamper i ishockey där han gjorde 18 mål och 40 poäng. Han deltog i 8 VM- och 1 OS-turnering plus att han spelade i Canada Cup 1976. Nummelin blev 1991 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Juha Rantasila
Hårdskjutande back vars 30 mål i den finska ligan säsongen 1970-71 var mest i hela ligan (han blev sjua i poängligan med 38 poäng) och säsongen 1973-74 gjorde han 22 mål och 50 poäng och blev fyra i poängligan. Han vann det finska mästerskapet fyra gånger, en gång (1965) med Karhut från Björneborg och tre gånger IFK Helsingfors (1969, 1970 och 1974).
Rantasila gjorde 161 mål och 264 poäng på 327 matcher under 13 säsonger i den högsta finska ligan. Han spelade 2 OS- och 5 separata VM-turneringar för Finland och gjorde under de turneringarna 15 mål och 26 poäng på 57 matcher, sammanlagt blev det 116 landskamper. 1989 blev han invald i Finska Hockey Hall of Fame.
Pekka Rautakallio
Rautakallio som fick smeknamnet Rocky var bara 15 år, 7 månader och 7 dagar gammal när han 1969 gjorde sitt första mål i den högsta finska ligan. Han debuterade i Ässät 1968 och spelade för klubben fram till 1975 då han gick till Phoenix Roadrunners i WHA där han under 2 säsonger gjorde 15 mål och 85 poäng på 151 matcher. 1977 återvände han till Ässät men 1979 åkte han tillbaka till Nordamerika, den här gången för att spela i Atlanta Flames i NHL.
Sommaren 1980 flyttades laget till Calgary och Rautakallio följde med, han stannade tre säsonger i NHL och gjorde 33 mål och 154 poäng på 235 matcher i NHL innan han återvände till Finland. 1982 skrev han på för IFK Helsingfors och där stannade han tills han 1987 gick till Rapperswil-Jona i Schweiz där han avslutade sin karriär 1989.
Rautakallio spelade 443 matcher i den högsta finska ligan och gjorde 174 mål och 379 poäng, han vann 3 finska mästerskap (1971, 1978, 1983) och blev utsedd till ligans bäste back vid 3 tillfällen (1978, 1979, 1986). Priset som går till Finlands bäste back heter numera Pekka Rautakallio Trophy och 1979 blev han dessutom utsedd till Finlands bäste ishockeyspelare. I NHL blev han historisk 1982 när han blev förste finländare som deltog i NHL:s All Star Game.
Rautakallio gjorde 27 mål och 65 poäng på 165 landskamper och deltog i 7 VM-turneringar och 2 Canada Cup. Efter karriären blev han tränare och har coachat Rapperswil-Jona, Bern, Zürich och Ambri-Piotta i Schweiz, Dinamo Riga i KHL och Blues och Ässät i SM-liiga (han fick sparken från Ässät under förra säsongen). Rautakallio blev 1993 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Heikki Riihiranta
Heikki ”Hexi” Riihiranta debuterade 1965 som 16-åring i Helsingforsklubben Karhu-Kissat och 2 år senare gick han till IFK Helsingfors som han med undantag för 3 säsonger i WHA spelade i fram till att han slutade 1983. Riihiranta spelade 393 matcher under sina 12 säsonger i den högsta finska ligan och gjorde 50 mål och 169 poäng. Riihiranta vann det finska mästerskapet 5 gånger (1968, 1969, 1974, 1980, 1983) och blev uttagen i ligans All Star Team 1 gång.
Under Riihirantas andra säsong i HIFK hade han den gamle NHL-stjärnan Carl Brewer som spelande coach och under Brewer utvecklades Riihiranta till en betydligt mer fysisk och orädd back. Den spelskicklige rågblonde backen spelade mellan 1974 och 1977 187 matcher för Winnipeg Jets där han vann AVCO Cup 1976, han gjorde 10 mål och 48 poäng under sin tid i WHA. Riihiranta spelade 103 landskamper och gjorde under dessa 5 mål och 16 poäng. Han spelade för Finland i 1 Canada Cup-, 1 OS- och 4 VM-turneringar. Riihiranta blev efter den aktiva karriären en mycket framgångsrik ledare, mellan 1993 och 2003 var han Team Manager för Finlands landslag och under den tiden vann ”Lejonen” två VM-guld. Riihiranta blev 1991 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Backar som var med i diskussionen men inte platsade eller föll bort av andra anledningar: Timo Jutila, Lasse Litma, Lalli Partinen, Kalevi Numminen, Ilpo Koskela, Simo Saarinen, Timo Blomqvist, Seppo Suoraniemi, Hannu Haapalainen, Arto Routanen, Pertti Lehtonen, Reijo Routsalainen, Jarmo Wasama och Petteri Nummelin
Backpionjärer i finsk ishockey: Eero Salisma, Mauno Nurmi, Matti Rintakoski, Ossi Kauppi, Pentti Isotalo, Erkki Koiso, Matti Lampainen
Forwards
Matti Hagman
Hagman som 1976 blev historisk då han debuterade i NHL för Boston Bruins (2 finländare hade spelat i NHL tidigare men de hade emigrerat som barn) var bara 17 när han debuterade i HIFK 1972. Han draftades 1975 av Boston i den sjätte rundan och åkte över 1976 efter att han dels gjort succé i Canada Cup 1976 och dels gjort 58 poäng i SM-sarja. Han återvände till HIFK 1978 och spelade 2 säsonger i Finland innan han återvände till NHL för att spela i Edmonton Oilers.
1982 återvände han till Europa för gott och fram till att han slutade 1992 spelade han 7 säsonger för HIFK (flera som lagkapten), 1 säsong för Landshut i Västtyskland och 2 säsonger i Hockey Reipas. Hagman spelade 237 matcher i NHL och gjorde 56 mål och 145 poäng och han spelade 53 matcher i WHA för Quebec Nordiques där gjorde han 25 mål och 56 poäng. I Finland gjorde han 288 mål och 750 poäng på 513 matcher i den högsta finska ligan. Han vann det finska mästerskapet en gång (1983), 1974 blev han utsedd till bäste rookie, han gjorde flest mål både 1974 och 1980 och han vann poängligan 4 gånger (1980, 1983, 1984, 1985).
Hagman spelade bara 104 landskamper och gjorde 21 mål och 63 poäng, han deltog i 3 OS, 4 VM och 3 Canada Cup. I landslaget var säsongen 1975-76 hans absolut bästa, han stod för 5 poäng på 6 matcher i OS, 10 poäng på 10 matcher i VM och 6 poäng på 5 matcher i Canada Cup. Efter spelarkarriären blev han tränare i Finland och Schweiz, hans son Niklas som gjorde 147 mål och 301 poäng på 770 matcher i NHL var väldigt nära att ta en plats i det finska NHL All Star laget som presenteras senare i den här artikelserien. Släktframgångarna tar inte slut där eftersom Mattis syster Riitta Salin vann EM-guld på 400 m i friidrotts-EM i Rom 1974. Matti Hagman valdes 1995 in i finska Hockey Hall of Fame.
Hannu Kapanen
Den korte och blixtsnabbe Kapanen var 18 år när han debuterade i Finlands näst högsta liga och 1971 debuterade den då 20-årige Kapanen i SM-sarja för Helsingforsklubben Karhu-Kissat. Kapanen spelade för tre Helsingforsklubbar till under karriären (HJK, Jokerit och HIFK). 1980 varvade den 30-årige Kapanen ned i modersklubben JoKP som höll till i division 1 och efter 5 säsonger i JoKP slutade han 1985. Kapanen gjorde 146 mål och 330 poäng på 320 matcher i den högsta finska ligan och vann mästerskapet 1 gång (1980).
Det blev inte mer än 47 landskamper för Kapanen som under säsongen 1975-76 deltog i OS, VM och Canada Cup. När han slutat blev han coach och han har varit headcoach för dessa lag i SM-liiga: KlPa, HIFK, HPK, Jokerit och Blues. 1997 vann han Kalervo Numminen Trophy som går till Finlands bäste coach och 1998 ledde han Finlands juniorer till VM-guld på hemmaplan.
Hannu Kapanen har två söner som också spelade ishockey och Sami Kapanen kan ni läsa mer om när jag presenterar Finlands NHL All Star Team. Hannus sonson Kasperi Kapanen tillhör Toronto Maple Leafs talanger och frågan är om han kan ta en plats i Maple Leafs den kommande säsongen. 2005 blev Hannu Kapanen invald i finska Hockey Hall of Fame.
Matti Keinonen
Den lille och minst sagt ettrige Keinonen debuterade i den högsta finska ligan 1959 och fram till 1965 spelade han för Lukko Rauma. Han spelade 2 säsonger för RU-38 innan han återvände till Lukko där han stannade tills han 1970 skrev på för HJK. Han stannade 3 säsonger i HJK innan han avslutade sin karriär med 2 säsonger i Jokerit, 3 år efter att han slutat 1975 gjorde han comeback och spelade 2 matcher för TPS Åbo samtidigt som han var spelande coach i Lätka-77 som spelade i den finska tredjeligan. Keinonen spelade 267 matcher i den finska högsta ligan och gjorde 186 mål och 311 poäng, han vann mästerskapet två gånger (1963, 1967) och säsongen 1966-67 gjorde han både flest mål och poäng i SM-sarja.
Keinonen som är känd som den ursprunglige ”svenskdödaren” i både Finland och Sverige spelade 196 landskamper och gjorde 71 mål och 120 poäng. Han deltog i 2 OS- och 9 separata VM-turneringar och han gjorde sin bästa VM-turnering 1963 då han stod för 6 mål och 9 poäng på 7 matcher. När han slutat blev han tränare och mellan 1983 och 1993 han var headcoach för TPS Åbo, Ässät och Lukko Rauma. 1987 blev han invald i finska Hockey Hall of Fame och 2001 blev han även invald i IIHF:s Hall of Fame.
Veli-Pekka Ketola
Den väldige centern (187 cm & 108 kg) Ketola debuterade 1964 som 15-åring i den högsta finska ligan med Karhut. 1967 sökte han sig till Ässät där han skulle spela sammanlagt 10 säsonger, han spelade dessutom en säsong för Jokerit och en säsong för KalPa i Finland innan han slutade. 1974 var han en av de första finländarna som försökte slå sig in i WHA/NHL, Ketola spelade mellan 1974 och 1977 235 matcher för Winnipeg Jets och Calgary Cowboys, 1976 vann han AVCO Cup med Winnipeg och sammanlagt gjorde han 84 mål och 183 poäng i WHA.
Mot slutet av sin karriär prövade han även på spel i NHL då han säsongen 1981-82 spelade 44 matcher i Colorado Rockies (laget flyttades 1982 och blev New Jersey Devils) där han gjorde 9 mål och 14 poäng. I Finland vann Ketola finska mästerskapet 3 gånger (1965, 1971, 1978), 1971 och 1979 vann han poängligan (numera heter priset som går till SM-liigas bäste poängplockare Veli-Pekka Ketola Trophy). 1981 när blev han utsedd till ligans bäste forward var han samtidigt ligans mest utvisade spelare. Ketola gjorde 263 mål och 538 poäng på 401 matcher i den högsta finska ligan och han blev uttagen till ligans All Star Team 6 gånger.
Ketola debuterade i landslaget 1967 och deltog i 2 Canada Cup-, 2 OS- och 6 separata VM-turneringar. Han gjorde 60 mål och 105 poäng på 186 landskamper och han gjorde sin bästa turnering under VM 1974 då han gjorde 7 mål och 10 poäng på 10 matcher. Efter karriären blev han ledare i Ässät och de senaste två säsongerna har han varit Team Manager för Finlands äldsta juniorlandslag som firat stora triumfer. Ketola hade under en period efter att han slutat som aktiv stora problem med alkohol och han har även dömts till villkorligt fängelsestraff för diverse bedrägerier. Ketola valdes 1990 in i finska Hockey Hall of Fame.
Pertti Koivulahti
Koivulahti debuterade 1969 i Tappara som 18-åring och när han slutade 1984 hade han tillbringade 15 av 16 säsonger i Tammerforsklubben. Säsongen 1979-80 prövade han på spel i den österrikiska klubben Klagenfurt där han gjorde 44 mål och 96 poäng på 40 matcher. Koivulahti var lagkapten i Tappara under 8 av sina 15 säsonger i klubben och gjorde 199 mål och 403 poäng på 463 matcher. Han vann det finska mästerskapet 5 gånger (1975, 1977, 1979, 1982, 1984) och under sin säsong i Österrike blev han även österrikisk mästare, 1977 blev han utsedd till Finlands bäste ishockeyspelare..
Koivulahti spelade 126 landskamper för Finland och gjorde 23 mål och 72 poäng. Han deltog i 1 OS, 5 VM och 1 Canada Cup och hans bästa turnering var VM-turneringen 1977 då han gjorde 5 mål och 11 poäng på 7 matcher. När Koivulahti slutat var han under 8 säsonger assisterande coach i Tappara. Koivulahti valdes 1992 in i finska Hockey Hall of Fame.
Kari Makkonen
Makkonen debuterade 1974 som 19-åring i Ässät i den finska högsta ligan och förutom en säsong i Nordamerika förblev han klubben trogen under hela sin karriär. När Makkonen spelade sin sista match 1991 var det efter 16 säsonger (15 i den högsta finska ligan) i Ässät där han gjorde 286 mål och 575 poäng på 565 matcher i den högsta finska ligan. Han vann mästerskapet en gång (1978), 1978-79 gjorde han flest mål i ligan (36 mål på 36 matcher) och han blev två gånger uttagen i ligans All Star Team.
I Nordamerika spelade Makkonen 9 matcher i NHL för Edmonton Oilers där han gjorde 2 mål och 4 poäng, resten av säsongen 1979-80 spelade han i farmarlaget Houston Apollos. Under de 9 matcherna för Edmonton tillbringade han mest tid som Wayne Gretzkys högerforward.
Makkonen spelade sammanlagt 167 landskamper och gjorde 41 mål och 68 poäng, han deltog i 7 VM-turneringar och 2 Canada Cup. I Canada Cup 1976 gjorde Makkonen 3 mål och 4 poäng på 5 matcher. Makkonen som efter den aktiva karriären blev tränare och var bland annat headcoach för Ässät och Tappara blev 1995 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Lauri Mononen
Mononen debuterade i SM-sarja som 17-åring 1967 då han gjorde 11 mål och 14 poäng på 20 matcher för Lahden Reipas (nuvarande Pelicans). Fram till att Mononen 1975 skrev på för WHA-laget Phoenix Roadrunners spelade han för sammanlagt fyra finska klubbar (Lahden Reipas Jokerit, Karhu-Kissat och TPS. Han stannade två säsonger i Phoenix där han gjorde 36 mål och 86 poäng på 142 matcher.
1977 återvände Mononen till Finland där han skrev på för IFK Helsingfors, mitt under säsongen 1979-80 lämnade han HIFK för att spela för Bern i NLA. Efter tre säsonger i Bern där han vann det schweiziska mästerskapet en gång återvände han till Finland där han efter spel för tre olika klubbar avslutade sin karriär 1985. Mononen som gjorde 157 mål och 252 poäng på 248 matcher i den högsta finska ligan, vann mästerskapet 1 gång (1973) och året innan blev en irrationelle högerforwarden utsedd till ligans bäste forward.
Mononen deltog i sitt första senior-VM redan 1969 då han nyss fyllt 19 år och sammanlagt gjorde han 51 mål och 88 poäng på 145 landskamper. Han deltog i 6 VM och 1 OS, dessutom var han uttagen till Canada Cup 1976 men blev skadad i en träningsmatch före turneringen och spelade därför inga matcher. Under VM-turneringen 1972 gjorde Mononen 9 mål och 15 poäng, ett finskt VM-rekord som stod sig till 1999 då Saku Koivu gjorde 16 poäng. Mononen vars bror Erkki också spelade i det finska landslaget blev 1991 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Matti Murto
Murto är en av IFK Helsingfors största spelare genom tiderna, han spelade mellan 1964 och 1983 18 säsonger för klubben (1974-75 spelade han för Feldkirch i Österrike). Murto spelade i en av HIFK:s bästa kedjor genom tiderna som center mellan Hannu Kapanen och Harri Linnonmaa. Murto gjorde 177 mål och 335 poäng på 450 matcher för HIFK och satt bara 98 minuter i utvisningsbåset. Murto vann 5 finska mästerskap med HIFK (1969, 1970, 1974, 1980, 1983) och efter att han slutat pensionerades hans tröja med #17 av HIFK.
Den ganska småväxte backcheckingspecialisten Murto spelade 158 landskamper för Finland och gjorde 36 mål och 57 poäng. Han deltog i 1 OS- och 6 VM-turneringar plus Canada Cup 1976 och 1991 blev han invald i finska Hockey Hall of Fame.
Lasse Oksanen
Oksanen som kanske är den störste svenskdödaren genom tiderna debuterade som 19-åring i Ilves Tammerfors. Han spelade 18 säsonger för Ilves och var lagkapten under 8 av dem, 3 gånger (1962, 1966, 1972) vann han det finska mästerskapet med Ilves och han blev uttagen i finska ligans All Star Team hela 9 gånger under karriären. Oksanen gjorde 268 mål och 498 poäng på 477 matcher för Ilves, 1966 blev han utsedd till Finlands bäste ishockeyspelare och 1971 till ligans bäste forward. Han lämnade Ilves för spel i Italien under 3 säsonger och han vann ett italienskt mästerskap.
Oksanen spelade 282 landskamper för Finland (rekord tills Raimo Helminen slog det) och gjorde 101 mål och 159 poäng. Han deltog i 3 OS- och 11 separata VM-turneringar plus Canada Cup 1976. Oksanen har spelat 117 matcher i VM och ligger med det på andra plats bakom den tjeckiske evighetsmaskinen Jiri Holik i IIHF:s statistik.
Oksanen var som sagt ofta väldigt bra när Finland mötte Sverige och i Canada Cup 1976 gjorde han både 6-5 och 7-5 när Finland vände underläge 1-4 till seger med 8-6. Oksanen som var finsk lagkapten i Canada Cup spelade då i det italienska laget HC Gherdëina. När han slutat 1983 pensionerade Ilves hans tröja med #14, 1987 blev han invald i finska Hockey Hall of Fame och 1999 vldes han in i IIHF:s Hall of Fame.
Esa Peltonen
Esa Peltonen debuterade för Kärpät i den finska ligan 1965 och spelade för ytterligare fyra klubbar innan han slutade 1984. Han spelade sammanlagt 488 matcher i den högsta finska ligan (SM-saarja bytte 1975 namn till SM-liiga) och gjorde 317 mål och 527 poäng. Han vann finska mästerskapet tre gånger när han spelade för IFK Helsingfors.
Peltonen spelade 277 landskamper för Finland och gjorde 93 mål och 142 poäng i dessa. Han spelade i 4 OS, 11 VM och 1 Canada Cup. Han gjorde 16 poäng på 27 matcher i OS och 29 mål och 46 poäng på 80 VM-matcher. Han blev invald i finska Hockey Hall of Fame 1990 och 2007 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Jorma Peltonen
Jorma Peltonen debuterade för Ilves Tammerfors i den finska ligan 1962 och spelade där fram till 1975 då han lämnade Finland för Schweiz. Han spelade även en säsong i Italien innan han återvände till Finland där det blev en säsong med Jokerit och en säsong med Lukko Rauma innan han slutade. Peltonen vann det finska mästerskapet två gånger och gjorde 240 mål och 531 poäng på 329 matcher.
Han gjorde flest mål i finska ligan under en säsong, hade flest assist under fem säsonger och vann poängligan lika många gånger (5 gånger på 6 säsonger). Peltonen spelade 188 landskamper och gjorde 43 mål och 103 poäng. Peltonen spelade för Finland i 6 VM och 3 OS och gjorde under de turneringarna 13 mål och 34 poäng på 70 matcher. Han blev invald i Finska Hockey Hall of Fame 1987.
Seppo Repo
Repo startade sin karriär i de lägre ligorna i Finland och 1968 var han med sina 28 poäng på 14 matcher en stor anledning till att SaPko tog sig upp till SM-sarja. Han stannade två säsonger till i SaPko innan han 1970 gick till Jokerit, han bytte sen klubb varje år fram till att han 1973 gick till TPS Åbo där han stannade i tre säsonger. 1976 skrev han på för Phoenix Roadrunners i WHA där han på 80 matcher gjorde 29 mål och 60 poäng.
Han återvände till TPS 1977 men blev bara kvar en säsong innan han 1978 skrev på för det japanska laget Kokudo, han spelade 2 säsoner i Japan innan han efter en säsong i tyska München återigen återvände till TPS där han blev utsedd till lagkapten. 1983 varvade han ned med spel i den finska andraligan, fram till att han slutade 1989 spelade han för tre klubbar i den finska andraligan och dessutom hann han med att vinna poängligan och bli dansk mästare i Herning. Han var headcoach för just Herning under 3 säsonger mellan 1996 och 1999.
Repo spelade 353 matcher i den högsta finska ligan och gjorde smått otroliga 239 mål och 392 poäng, han fick aldrig vinna det finska mästerskapet men han blev utsedd till ligans bäste forward två gånger och 1976 blev han dessutom utsedd till Finlands bäste spelare. I landslaget gjorde han 39 mål och 65 poäng på 170 landskamper och han deltog i 8 VM, 1 OS och 1 Canada Cup. Han blev invald i fiska Hockey Hall of Fame 1990.
Trivia: Den kortväxte centern Repo spelade i Phoenix Roadrunners i en helfinsk kedja tillsammans med Juhani Tamminen och Lauri Mononen som gick under namnet ”Lappline”.
Juhani Tamminen
Tamminen var bara 16 år när han debuterade i den högsta finska ligan med hemstadens stolthet TPS, han spelade 14 säsonger i Finland för TPS, HJK och HIFK. Mellan 1975 och 1977 spelade han i WHA för Cleveland Crusaders och Phoenix Roadrunners och där gjorde han 17 mål och 60 poäng på 130 matcher. Tamminen var dessutom några säsonger mot slutet av sin karriär spelande coach för det japanska laget Kokudo Keikaku. Tamminen vann det finska mästerskapet 1974 och gjorde 198 mål och 412 poäng på 380 matcher.
Tamminen spelade 227 landskamper och gjorde 58 mål och 105 poäng, han deltog i 1 OS- och 10 separata VM-turneringar plus att han hade en framträdande roll i Canada Cup 1976. När han slutat 1984 blev han tränare och han har bland annat varit headcoach för TPS, Sierre (1988-89 var han dessutom tvungen att spela två matcher pga skador i laget), Sundsvall, TuTo, Ässät, Kärpät, Zürich och Vasa Sport. Han har även varit förbundskapten för Schweiz och Frankrike och ass. coach för Finland. Tamminen blev 1991 invald i finska Hockey Hall of Fame.
Forwards som var med i diskussionen men inte platsade eller plockades bort av andra anledningar: Pekka Arbelius, Timo Turunen, Pekka Leimu, Jorma Salmi, Harri Linnonmaa, Seppo Ahokainen, Heino Pulli, Juoni Seistamo, Ville Peltonen, Risto Jalo, Henry Leppä, Hannu Järvenpää, Esa Keskinen, Kari Jalonen, Juhani Wahlsten, Arto Javanainen, Jukka Porvari, Timo Susi, Jouni Rinne, Raimo Helminen, Reijo Mikkolainen och Jorma Vehmanen
Forwardspionjärer i finsk ishockey: Esko Tie, Holger Granström, Esko Luostarinen, Eero Saari, Keijo Kuusela, Arne Honkavaara, Teppo Rastio, Raimo Kiliö, Urjo Hakala, Christian Rapp
