Team Canada NHL All Star Team genom tiderna
Tjugotre legender som alla egentligen behöver flera A4-sidor var med text och statistik för att få en riktigt presentation men samtidigt är de så stora stjärnor att alla borde veta vilka de är och vad de gjort.
Jag tror det finns en stor enighet om 8 av spelarna jag tagit ut, en majoritet håller kanske med mig om ytterligare 8 spelare men sen misstänker jag att det råder enormt stor oenighet om vilka spelare som ska få de återstående 7 platserna.
En omöjlig uppgift som på förhand är dömd att misslyckas, något annat kan man inte kalla jobbet att ta ut Canadas All Star Team genom tiderna. Om du samlar 100 någorlunda kunniga ishockeymänniskor som ska ut var sitt lag bestående av 23 spelare så kommer du antagligen få minst 80 olika lag och många av dem kommer ha väldigt bestämda åsikter om varför en viss spelare bör vara med och en annan absolut inte platsar. Risken är med andra ord överhängande att diskussionen ganska snabbt skulle övergå i ett hetsig gräl och kanske till och med eskalera till slagsmål.
Jag tog ut det här laget i april/början av maj och skrev den här presentationen i juni. Varför tog jag ut det här och många av de andra All Star lagen så tidigt? Jag ville undvika att påverkas av dagens ganska okunniga och klickjagande journalister, bloggare, ”experter” och andra tyckare. Jag har tagit ut ett All Star Team genom tiderna för alla de sex riktiga nationerna som deltar i årets World Cup: Canada, Finland, Ryssland, Sverige, Tjeckien och USA. I samtliga sex lag har jag utgått från vad spelarna presterat i NHL (och i viss mån WHA) och därför saknas till exempel Tretiak i det ryska laget.
Eftersom samtliga spelare i det här kanadensiska laget presenterats tidigare i ett av de fyra tidsindelade lagen från Canada så känner ni igen presentationerna. Efter laguppställningen kommer en text där jag förklarar hur jag tänkt när en spelare kommit med i laget eller blivit ratad, jag räknar kallt med att väldigt många kommer vara missnöjda med att en eller flera spelare inte kommit med i mitt lag. Skriv då gärna hur ert Canada All Star Team genom tiderna ser ut i fältet för kommentarer.
Team Canada (NHL All Star Team genom tiderna)
Målvakter
#1 Terry Sawchuk
Sawchuk satte under slutspelet 1952 ett otroligt rekord, han vann samtliga 8 matcher och släppte bara in 5 mål vilket gav honom ett GAA på 0,63, han höll dessutom nollan i fyra av matcherna. När Sawchuk tragiskt avled 1971 så hade han flest vinster och shutouts i NHL genom tiderna, det dröjde 30 år innan någon (Patrick Roy) passerade honom när det gäller vinster. När det gäller nollorna så tog det 38 år innan Martin Brodeur passerade honom och han är fortfarande den som hållit nollan näst flest gånger i NHL. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1971.
21 säsonger i NHL för Detroit Red Wings, Boston Bruins, Toronto Maple Leafs, Los Angeles Kings och New York Rangers
Stanley Cup: 4 gånger, 1952, 1954, 1955, 1967
Vezina Trophy: 4 gånger, 1952, 1953, 1955, 1965
Calder Trophy: 1951
All Star Team 1: 3 gånger, 1951, 1952, 1953
All Star Team 2: 4 gånger, 1954, 1955, 1959, 1963
971 matcher i NHL, 447 vinster, 2,51 GAA och 103 shutouts (näst bäst i NHL genom tiderna)
106 matcher i Stanley Cup, 54 vinster, 2,54 GAA och 12 shutouts
#30 Martin Brodeur
Brodeur valdes i första rundan 1990 efter att han blivit uttagen i i juniorligan QMJHL:s All Rookie Team. Han fick debutera i NHL säsongen 1991-92 då han spelade 4 matcher när båda Devils ordinarie målvakter var skadade. Den riktiga debuten blev 1993-94 då han vann Calder Trophy efter att Devils blivit tvåa i NHL och förlorat Stanley Cup semifinalen. Året efter vann han och Devils Stanley Cup och att Claude Lemieux vann Conn Smythe istället för Brodeur som hade ett GAA på 1,67 och ,927 i räddningsprocent var enligt många helt fel.
Fram till att han slutade 2015 efter 1 avslutande säsong i St. Louis Blues vann Brodeur Stanley Cup 2 gånger till med Devils (2000 & 2003) och Vezina Trophy 4 gånger (han blev dessutom tvåa i omröstningen 3 gånger och trea i omröstningen 2 gånger). Sju gånger under sina 22 säsonger i NHL hamnade Brodeur bland de fem första i omröstningen till Hart Trophy och mot slutet av karriären slog han de flesta NHL-rekord som finns för målvakter. Han har bland annat följande rekord:
Flest matcher i NHL: 1266
Flest vinster: 691
Flest shutouts: 125
Flest räddningar genom tiderna: 28,508
Flest gjorda mål av en målvakt: 2 (inklusive Stanley Cup 3)
Ende målvakt som gjort ett matchavgörande mål (GW)
Ende målvakt som vunnit minst 600 matcher
Flest säsonger med minst 40 vinster: 8
Flest vinster under en säsong (tangerat av Braden Holtby 2015-16): 48
Flest shutouts i Stanley Cup: 24
22 säsonger i NHL för New Jersey Devils och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 3 gånger, 1995, 2000, 2003
Vezina Trophy: 4 gånger, 2003, 2004, 2007, 2008
Calder Trophy: 1994
All-Rookie Team: 1994
All Star Team 1: 3 gånger, 2003, 2004, 2007
All Star Team 2: 4 gånger, 1997, 1998, 2006, 2008
1266 matcher i NHL, 691 vinster, 2,24 i GAA, ,912 i SAV% och 125 shutouts
205 matcher i Stanley Cup, 113 vinster, 91 förluster, 2,02 i GAA, ,919 o SAV% och 24 shutouts
#33 Patrick Roy
Patrick Roy blev inte alls glad när han valdes i den tredje rundan i draften 1984, anledningen var att han draftades av Montreal Canadiens och inte favoritlaget Quebec Nordiques. Han fick debutera i NHL våren 1985 när han fick ersätta en skadad Doug Soetart. Efter det skickades han till Sherbrooke Canadiens där han konkurrerade ut Greg Moffet och blev lagets förstemålvakt i Calder Cup slutspelet som Sherbrooke överraskande tog hem.
Säsongen efter delade han målvaktsjobbet i Habs med Soetart innan han tog över som klar förstemålvakt under våren 1986. I slutspelet vann Montreal Stanley Cup mycket tack vare alla rookies (6 spelare) som det föregående året vunnit Calder Cup. Den störste hjälten av dem alla var Roy som belönades med Conn Smythe Trophy. Roy vann ytterligare en Stanley Cup och Conn Smythe Trophy med Montreal innan han i december 1995 tradades till Colorado efter en uppmärksammad konflikt med coachen Mario Tremblay.
Roy var precis vad Colorado behövde och laget lyckades vinna Stanley Cup första säsongen efter flytten från Quebec. Roy fortsatte vara framgångsrik i målet och 2001 vann han Stanley Cup för fjärde gången och blev den förste genom tiderna som belönats med Conn Smythe Trophy 3 gånger. När han slutade 2003 var han den målvakt som spelat flest matcher, vunnit flest matcher i NHL, spelat flest matcher i Stanley Cup och vunnit flest matcher i Stanley Cup. Han har fortfarande kvar Stanley Cup rekorden. Efter spelarkarriären blev han delägare i juniorlaget Quebec Remparts där han var GM och coach fram till att han blev headcoach för Colorado Avalanche, ett jobb som han lämnade i somras. Hans tröja med #33 hänger i taket i både Centre Bell och Pepsi Center och 2006 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Colorado Avalanche
Stanley Cup: 4 gånger, 1986, 1993, 1996, 2001
Vezina Trophy: 1989, 1990, 1992
Conn Smythe: 3 gånger, 1986, 1993, 2001
All-Rookie Team: 1986
All Star Team 1: 4 gånger, 1989, 1990, 1992, 2002
All Star Team 2: 2 gånger, 1988, 1991
1029 matcher i NHL, 551 vinster, 2,54 i GAA, ,910 i SAV% och 66 shutouts
247 matcher i Stanley Cup, 151 vinster, 2,30 i GAA, ,918 i SAV% och 23 shutouts
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade: Glenn Hall, Jacques Plante, Bernie Parent, Ken Dryden, Turk Broda, Bill Durnan, George Hainsworth, Tony Espoito, Grant Fuhr, Ed Belfour, Billy Smith, Tiny Thompson, Curtis Joseph, Rogie Vachon och Gerry Cheevers.
Pionjärerna. Georges Vezina, Clint Benedict
Aktiva som möjligen kan bli aktuella i framtiden (kanske inte topp 3 eller topp 10 men topp 20): Roberto Luongo, Marc-Andre Fleury, Carey Price
Backar
#2 Doug Harvey
Harvey vann Norris Trophy sju gånger under de nio första åren priset existerade och blev uttagen i antingen All Star Team 1 eller 2 under elva raka säsonger. Han var känd för sin förmåga att anpassa tempot, om Habs var illa ute så lugnade han ned det och om det var motståndarna som hade problem såg han till att höja tempot ändå mer. Han vann sin sista Norris Trophy samtidigt som han var spelande coach för NY Rangers 1962. När han blev invald i Hockey Hall of Fame 1973 året efter han först kunde blivit invald var han fortfarande så förbannad på HHoF för nobben det föregående året att han vägrade närvara vid ceremonin och han hämtade aldrig ut sin HHoF-ring.
19 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Rangers, Detroit Red Wings och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 6 gånger, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Norris Trophy: 7 gånger, 1955, 1956, 1957, 1958, 1960, 1961, 1962
All Star Team 1: 10 gånger, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1960, 1961, 1962
All Star Team 2: 1 gång, 1959
1113 matcher i NHL, 88 mål, 452 assist, 540 poäng, 1216 PIM
137 matcher i Stanley Cup, 8 mål, 64 assist, 72 poäng, 152 PIM
#2 Eddie Shore
Eddie Shore är för många synonymt med ”Old Time Hockey” mycket beroende på filmen Slapshot men framförallt för hans spelstil där han varken brydde sig om motståndarnas hälsa eller sin egen. Myterna är oändligt många, den här är en av de mest kända: Han körde själv till en match i Montreal (från Boston) efter att han missat tåget, sov en timme före matchen startade och under matchen spelade han 60 minuter och gjorde matchens enda mål. Hade inte incidenten där Ace Bailey nästan dog inträffat säsongen 1933-34 hade han antagligen haft en Hart Trophy till och då har han ändå vunnit Hart en gång mer än Bobby Orr. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947.
14 säsonger i NHL för Boston Bruins och New York Americans
Stanley Cup: 2 gånger, 1929, 1939
Hart Trophy: 4 gånger, 1933, 1935, 1936, 1938
All Star Team 1: 7 gånger, 1931, 1932, 1933, 1935, 1936, 1938, 1939
All Star Team 2: 1 gång, 1934
550 matcher i NHL, 105 mål, 179 assist, 284 poäng, 1047 PIM
55 matcher i Stanley Cup, 6 mål, 13 assist, 19 poäng, 181 PIM
#4 Bobby Orr
När man ska ranka de bästa backarna genom tiderna så måste Orr vara etta, han vann Norris Trophy 8 gånger i rad och vann Art Ross Trophy två gånger. Han gjorde över 100 poäng i NHL sex säsonger i rad och har NHL-rekorden för flest assist (102) och poäng (139) av en back under en säsong. Behöver man mer bevis på hans storhet ska man leta på Youtube efter Kanadas matcher i Canada Cup 1976, där ser man en invalidiserad Orr som tvingades sluta två år senare dominera fullständigt på isen samtidigt som han knappt kunde gå utan kryckor utanför isen. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1979 dvs året efter att han slutade.
12 säsonger i NHL för Boston Bruins och Chicago Black Hawks
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Norris Trophy: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
Hart Trophy: 3 gånger, 1970, 1971, 1972
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1970, 1975
Conn Smythe: 2 gånger, 1970, 1972
Ted Lindsay Award (tidigare Lester B. Pearson): 1 gång, 1975
Calder Trophy: 1967
All Star Team 1: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
All Star Team 2: 1 gång, 1967
657 matcher i NHL, 270 mål, 645 assist, 915 poäng, 953 PIM
74 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 66 assist, 92 poäng, 107 PIM
#5 Denis Potvin
Potvin tog över som NHL:s bäste back efter Orr (i hård konkurrens av Larry Robinson) och blev i april 1987 den förste backen som nådde upp i 1000 poäng i NHL. Potvin är nästan 30 år senare fortfarande sjunde bäste back genom tiderna i NHL med sina 1052 poäng på 1080 matcher. Potvin blev 1979 andre back genom tiderna som gjorde 100 poäng under en säsong. Under Canada Cup 1976 spelade han i samma backpar som Bobby Orr och tog då det stora defensiva ansvaret. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1991.
15 säsonger i NHL för New York Islanders
Stanley Cup: 4 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983
Norris Trophy: 3 gånger, 1976, 1978, 1979
Calder Trophy: 1974
All Star Team 1: 5 gånger, 1975, 1976, 1978, 1979, 1981
All Star Team 2: 2 gånger, 1977, 1984
1080 matcher i NHL, 310 mål, 742 assist, 1052 poäng, 1356 PIM
185 matcher i Stanley Cup, 56 mål,108 assist, 164 poäng, 253 PIM
#7 Paul Coffey
Redan under sin andra säsong i NHL nådde Coffey 29 mål och 89 poäng och två år senare blev han den andre backen genom tiderna som kom upp i 40 mål under en säsong. Säsongen 1985-86 då Edmonton såg ut att gå mot sin tredje raka Stanley Cup vinst slog han Bobby Orrs målrekord för backar genom att göra 48 mål under säsongen men han lyckades inte slå Orrs poängrekord (139) utan fick nöja sig med 138 poäng. Efter kontraktsbråk 1987 lämnade Coffey Edmonton och gick till Pittsburgh och de kommande 14 säsongerna spelade han för 8 olika lag (7 organisationer eftersom Hartford flyttats till Carolina) och 2004 valdes han in i Hockey Hall of Fame.
21 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, Pittsburgh Penguins, Los Angeles Kings, Detroit Red Wings, Hartford Whalers, Philadelphia Flyers, Chicago Blackhawks, Carolina Hurricanes och Boston Bruins.
Stanley Cup: 4 gånger, 1984, 1985, 1987, 1991
Norris Trophy: 3 gånger, 1985, 1986, 1995
All Star Team 1: 4 gånger, 1985, 1986, 1989, 1995
All Star Team 2: 4 gånger, 1982, 1983, 1984, 1990
1409 matcher i NHL, 396 mål, 1135 assist, 1531 poäng, 1802 PIM
194 matcher i Stanley Cup, 59 mål, 137 assist, 196 poäng, 264 PIM
#19 Larry Robinson
När Robinson draftades av Montreal 1971 med det 20:e valet sammanlagt hade Montreal redan plockat tre spelare i den första rundan (Guy Lafleur, Chuck Arnason & Murray Wilson). Det tog den storvuxne Robinson 112 matcher i AHL innan han fick chansen i NHL säsongen 1972-73 men de kommande 16 säsongerna var han en av Montreals absolut viktigaste spelare. Han vann Stanley Cup 6 gånger innan han lämnade Montreal för LA sommaren 1989 (han valde LA Kings eftersom Montreal ville ge honom ett kortare kontrakt), efter tre säsonger i LA slutade han 1992 och då hade han aldrig missat Stanley Cup slutspelet. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1995
20 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Los Angeles Kings
Stanley Cup: 6 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979, 1986
Norris Trophy: 2 gånger, 1977, 1980
Conn Smythe: 1 gång, 1978
All Star Team 1: 3 gånger, 1977, 1979, 1980
All Star Team 2: 3 gånger, 1978, 1981, 1986
1384 matcher i NHL, 208 mål, 750 assist, 958 poäng, 793 PIM
227 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 116 assist, 144 poäng, 211 PIM
#77 Ray Bourque
När Bourque 1979 draftades av Boston Bruins i den första rundan hade han två år i rad blivit utsedd till bäste back i juniorligan QMJHL. Egentligen ville Boston ha backen Keith Brown som Chicago valde precis före det var Bostons tur att drafta och i ren desperation valde Bostons GM Harry Sinden då Bourque trots att lagets scouter avrådde honom. Bourque debuterade i NHL direkt och gjorde braksuccé, hans 65 poäng räckte för att han skulle vinna Calder Trophy som årets rookie.
Bourque stannade drygt 20 säsonger i Boston och vann under den tiden 5 Norris Trophy som bäste back och han blev uttagen i All Star Team 1 eller 2 hela 18 gånger (han missade 1997 & 1998). Han är givetvis Bostons bäste spelare sedan Bobby Orr lämnade Bruins 1976 och de flesta ”experter” har honom som en av de fem bästa backarna i NHL genom tiderna, de övriga fyra är Shore, Harvey, Orr och Lidström men när det gäller ordningen på de fem saknas enigheten. Bourque var lagkapten i Boston under 15 säsonger och han är den som gjort flest poäng och spelat fest matcher för Boston genom tiderna. Säsongen 1987-88 var Bourque närmast en Stanley Cup vinst med Boston men Bruins var chanslösa mot Edmonton Oilers som vann Stanley Cup finalen med 4-0 i matcher.
Under säsongen 1999-2000 begärde Bourque att bli tradad eftersom han ville få en sista chans att vinna Stanley Cup och Boston såg ut att missa slutspelet. Han tradades till Colorado där laget till hans stora besvikelse föll i Conferencefinalen mot Dallas Stars. Han återvände för en sista säsong som ass. lagkapten i Colorado och den nionde juni 2001 fick Bourque äntligen höja Stanley Cup pokalen. Han slutade efter Stanley Cup vinsten 2001 och valdes givetvis in i Hockey Hall of Fame 2004 så fort som reglerna tillät det.
22 säsonger i NHL för Boston Bruins och Colorado Avalanche
Stanley Cup: 1 gång, 2001
Norris Trophy: 5 gånger, 1987, 1988, 1990, 1991, 1994
Calder Trophy: 1980
All Star Team 1: 1 gånger, 1980, 1982, 1984, 1985, 1987, 1988, 1990, 1991, 1992, 1993, 1994, 196, 2001
All Star Team 2: 6 gånger, 1981, 1983, 1986, 1989, 1995, 1999
1612 matcher i NHL, 410 mål, 1169 assist, 1579 poäng, 1141 PIM
214 matcher i Stanley Cup, 41 mål, 139 assist, 180 poäng, 171 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade: Red Kelly, Dit Clapper, Tim Horton, Brad Park, Al MacInnis, King Clancy, Scott Niedermayer, Scott Stevens, Pierre Pilote, Chris Pronger, Earl Seibert, Rob Blake, Serge Savard, Babe Pratt, Jack Stewart, Bill Gadsby, Guy Lapointe, Marcel Pronovost, Bill Quackenbush
Pionjärerna: Sprague Cleghorn, Eddie Gerard, Georges Boucher,
Aktiva som möjligen kan bli aktuella i framtiden (absolut inte topp 3 men kanske topp 10 eller mer troligt topp 20): Duncan Keith, Kris Letang, Shea Weber, Frank Pietrangelo, PK Subban
Forwards
#4 Jean Béliveau
Myten säger att Montreal Canadiens köpte ligan som Béliveau spelade i för att tvinga honom att skriva på för Montreal (som så många andra myter är den inte riktigt sann). Béliveau gjorde flest mål i NHL under två säsonger och han blev 1965 den förste som fick det då nyinstiftade priset Conn Smythe Trophy. När han slutat som spelare blev han ledare i Montreal och som sådan vann han Stanley Cup sju gånger, hans namn finns med andra ord på Stanley Cup pokalen på sammanlagt 17 ställen. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1972 och 2009 blev han den andre som belönades med NHL Lifetime Award.
20 säsonger i NHL för Montreal Canadiens
Stanley Cup: 10 gånger, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971
Hart Trophy: 2 gånger, 1956, 1964
Art Ross Trophy: 1 gång, 1956
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1965
All Star Team 1: 6 gånger, 1955, 1956, 1957, 1959, 1960, 1961
All Star Team 2: 4 gånger, 1958, 1964, 1966, 1969
1125 matcher i NHL, 507 mål, 712 assist, 1219 poäng, 1029 PIM
162 matcher i Stanley Cup, 79 mål, 97 assist, 176 poäng, 211 PIM
#7 Phil Esposito
Den i Sverige sorgligt underskattade och av vissa djupt avskydde Phil Esposito var NHL:s absolut bäste målgörare under 1970-talets början och gjorde över 100 poäng under 6 av 7 säsonger mellan 1969 och 1975. Esposito var den förste spelaren i NHL som gjorde mer än 100 poäng under en säsong (1969), förste som gjorde fler än 60 mål under en säsong (1971). Hans 152 poäng från 1970-71 stod sig som NHL rekord tills 1981 och hans målrekord på 76 mål från samma säsong stod sig till 1982 och det var givetvis Wayne Gretzky som slog bägge rekorden. Var lagkapten för Canada/NHL under Summit Series72 och höll då ett mycket emotionellt tal till publiken i Vancouver efter den fjärde och sista matchen i Canada innan lagen åkte till Europa.
Esposito har fortfarande ett mycket svårslaget NHL-rekord, säsongen 1970-71 sköt han 550 skott mot mål (drygt 7 skott per match). Han vann målligan i NHL (Rocket Richard Trophy) 6 säsonger i rad 1970-75 och Esposito delar därmed andraplatsen bakom Bobby Hull (7 säsonger) med Alex Ovechkin som vann för sjätte gången 2016. Bröderna Esposito var två av de absolut viktigaste personerna som såg till att Tampa Bay 1992 fick ett expansionslag i NHL. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1984.
18 säsonger i NHL för Boston Bruins och New York Rangers.
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Hart Trophy: 2 gånger, 1969, 1974
Art Ross Trophy: 5 gånger, 1969, 1971, 1972, 1973, 1974
Ted Lindsay Award: 2 gånger, 1971, 1974
All Star Team 1: 6 gånger, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974
All Star Team 2: 2 gånger, 1968, 1975
1282 matcher i NHL, 717 mål, 873 assist, 1590 poäng, 910 PIM
130 matcher i Stanley Cup, 61 mål, 76 assist, 137 poäng, 138 PIM
#7 Ted Lindsay
Lindsay debuterade i NHL 1944 och mellan 1946 och 1957 bildade han och Gordie Howe ”Production-Line” tillsammans med Sid Abel som 1952 ersattes av Alex Delvecchio. Han var utan tvekan NHL:s bäste vänsterforward under 1950-talet men tradades 1957 till Chicago som straff för att han tillsammans med Doug Harvey startat en spelarorganisation (eller fackförening). Det går att säga att Lindsay fick det sista skratten dels för att Detroit inte vann Stanley Cup igen förrän 1997 och dels så bytte NHLPA 2010 namnet på Lester B. Pearson Award till Ted Lindsay Award som en hyllning. Han valdes i Hockey Hall of Fame 1966
17 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks.
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
Art Ross Trophy: 1 gång, 1950
All Star Team 1: 8 gånger, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1956, 1957
All Star Team 2: 1 gång, 1949
1068 matcher i NHL, 379 mål, 472 assist, 851 poäng, 1808
133 matcher i Stanley Cup, 47 mål, 49 assist, 96 poäng, 194 PIM
#9 Gordie Howe
Mr. Hockey behöver egentligen ingen presentation men här kommer lite korta fakta: Under 21 säsonger i rad i NHL var han topp 10 i poängligan. Säsongen 1968-69 då fyllt 40 år blev han den tredje spelaren som nådde mer än 100 poäng under en säsong i NHL. Han var andre spelaren i NHL som nådde 500 mål i NHL men var först till både 1000 poäng och 1000 assist. Slutade 1971 men gjorde comeback två år senare för att spela med sin söner i WHA där han ledde Houston Aeros till två vinster i AVCO Cup. När NHL och WHA gick samman 1979 spelade Howe en avslutande säsong i NHL som 51-åring och gjorde då 15 mål och 41 poäng på 80 matcher. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1972 och 2008 blev han den förste som fick NHL Lifetime Award.
26 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Hartford Whalers
6 säsonger i WHA för Houston Aeros och New England Whalers
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
AVCO Cup: 2 gånger,
Hart Trophy: 6 gånger, 1952, 1953, 1957, 1958, 1960, 1967
Gordie Howe Trophy (hette innan den bytte namn Gary L. Davidson Trophy och den var WHA:s motsvarighet till Hart): 1 gång 1974
Art Ross Trophy: 6 gånger, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957, 1963
All Star Team 1: 12 gånger, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957, 1958, 1960, 1963, 1966, 1968, 1969, 1970
All Star Team 2: 9 gånger, 1949, 1950, 1956, 1959, 1961, 1962, 1964, 1965, 1967
1767 matcher i NHL, 801 mål, 1049 assist, 1850 poäng, 1685 PIM
419 matcher i WHA, 174 mål, 334 assist, 508 poäng, 399 PIM
157 matcher i Stanley Cup, 68 mål, 92 assist, 160 poäng, 220 PIM
78 matcher i AVCO Cup, 28 mål, 43 assist, 71 poäng, 115 PIM
#9 Bobby Hull
Hull var NHL:s omslagspojke under 1960-talet och han gjorde flest mål i NHL under sju säsonger mellan 1960 och 1969. 1962 blev han den tredje som gjorde 50 mål under en säsong, 1966 blev han den förste som gjorde fler än 50 under en säsong och hans 58 mål från 1969 stod sig som NHL-rekord tills Phil Esposito krossade det 1971. Hull fick inte vara med i Summit Series 1972 pga att han lämnat NHL för WHA men han var som 37-åring en av Kanadas bästa forwards i Canada Cup 1976. Han vann AVCO Cup tre gånger i WHA utan att vinna poängligan men han gjorde flest mål i WHA under en säsong. Hull valdes in i Hockey Hall of Fame 1983.
16 säsonger i NHL för Chicago Black Hawks, Winnipeg Jets och Hartford Whalers.
7 säsonger i WHA för Winnipeg Jets
Stanley Cup: 1 gång, 1961
AVCO Cup: 3 gånger, 1976, 1978, 1979
Hart Trophy: 2 gånger, 1965, 1966
Art Ross Trophy: 3 gånger, 1960, 1962, 1966
Lady Byng: 1 gång, 1965
Gordie Howe Trophy (WHA:s motsvarighet till Hart): 2 gånger, 1973, 1975
All Star Team 1: 10 gånger, 1960, 1962, 1964, 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1972
All Star Team 2: 2 gånger, 1963, 1971
#9 Maurice Richard
Har det funnits någon mer utpräglad målskytt i NHL än Maurice ”Rocket” Richard? Richard var den förste som gjorde 50 mål under en säsong, den förste som gjorde 50 mål på 50 matcher (samma säsong) och den förste som nådde 500 mål i NHL. Richard gjorde flest mål i NHL under 5 säsonger och 1999 donerade Montreal Canadiens Maurice ”Rocket” Richard Trophy till NHL som delas ut till NHL:s bäste målgörare varje säsong.
Helgonförklarad i Montreal med omnejd efter att han gett den franskspråkiga minoriteten något att vara stolt över och när han ansågs orättvist behandlad av NHL 1955 så utbröt Richard-Riot som anses starten på den tysta revolutionen som gjorde Canada till ett modernt demokratiskt land. Richard valdes in i Hockey Hall of Fame 1961 och när han dog 2000 fick han en statsbegravning av provinsen Quebec och mer än 100,000 människor ska ha passerat hans kista när han låg på lit de parad i Centre Molson (arenan heter numera Centre Bell).
18 säsonger i NHL för Montreal Canadiens
Stanley Cup: 8 gånger, 1944, 1946, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Hart Trophy: 1 gång, 1947
All Star Team1: 8 gånger, 1945, 1946, 1947, 1948, 1949, 1950, 1955, 1956
All Star Team 2: 6 gånger, 1944, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957
978 matcher i NHL, 544 mål, 421 assist, 965 poäng, 1285 PIM
133 matcher i Stanley Cup: 82 mål, 44 assist, 126 poäng, 188 PIM
# 10 Guy Lafleur
Det var med enorma förväntningar på sig som Guy Lafleur debuterade i Montreal Canadiens årets efter att hans store idol Jean Béliveau slutat och hans 29 mål och 64 poäng gjorde många fans besvikna. Det tog ytterligare några säsonger plus en flytt från center till högerforward och att han slängde hjälmen innan han blev den frälsare Montreal längtat efter. 1974-75 slog han igenom på allvar med 53 mål och 119 poäng och när Montreal vann Stanley Cup 1976 vann han Art Ross Trophy och Lester B Pearson (nu omdöpt efter Ted Lindsay).
Året efter vann Lafleur allt en forward kan vinna: Stanley Cup, Art Ross, Conn Smythe, Hart och Lester B Pearson. Han slutade 1985 men gjorde comeback 1988 då han redan blivit invald i Hockey Hall of Fame. Lafleur är en av bara tre spelare som spelat i NHL efter att de blivit invalda i HHoF, de övriga två är Gordie Howe och Mario Lemieux.
17 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Rangers och Quebec Nordiques
Stanley Cup: 5 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Hart Trophy: 2 gånger, 1977, 1978
Art Ross Trophy: 3 gånger, 1976, 1977, 1978
Ted Lindsay Award: 3 gånger, 1976, 1977, 1978
Conn Smythe: 1 gång, 1977
All Star Team 1: 6 gånger, 1975, 1976, 1977, 1978, 1979, 1980
#11 Mark Messier
Att Messier skulle vara med i antingen det här laget var en självklarhet, efter att Gretzky tradats till LA King tog Messier över ledarrollen och ledde Oilers 1990 till ytterligare en Stanley cup vinst Han utvecklade sedan sina redan stora ledaregenskaper och efter atthan lämnat Edmonton dyrkades han i New York som Rangers frälsare men efter att han lämnat Oilers gjorde han bara över 100 poäng en enda säsong och det var den första i Rangers.
Messier gjorde sin bästa säsong poängmässigt 1990 då Gretzky saknades i Oilers. Han vann både Hart och Ted Lindsay och blev med sina 129 poäng tvåa i poängligan bakom Gretzky, han borde nog dessutom ha vunnit Conn Smythe istället för målvakten Bill Ranford. Messier kommer nästa säsong med all sannolikhet bli passerad av Jaromir Jagr som tvåa i NHL:s poängliga genom tiderna. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2007.
25 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, New York Rangers och Vancouver Canucks.
1 säsong i WHA för Indianapolis Racers och Cincinatti Stingers.
Stanley Cup: 6 gånger, 1984, 1985, 1987, 1988, 1990, 1994
Hart Trophy: 2 gånger, 1990, 1992
Conn Smythe: 1 gång, 1984
Ted Lindsay Award: 2 gånger, 1990, 1992
All Star Team 1: 4 gånger (2 som LW & 2 som center) 1982, 1983, 1990, 1992
All Star Team 2: 1 gång, 1984
1756 matcher i NHL, 694 mål, 1193 assist, 1887 poäng, 1910 PIM
52 matcher i WHA, 1 mål, 10 assist, 11 poäng, 58 PIM
#16 Bobby Clarke
På grund av att han hade diabetes var många NHL-lag skeptiska till Clarke trots att han dominerade som junior, Philadelphia Flyers valde till slut att chansa på honom och valde honom i den andra rundan (#17). Draften 1969 är en ofta bortglömd grundbult i det som blev ”Broad Street Bullies”, förutom Clarke så valde Flyers både Dave Schultz (#52) och Don Saleski (#64). Clarke visade omgående att Flyers gjorde rätt när de chansade på honom och redan inför den fjärde säsongen blev han lagets kapten. Som lagkapten ledde han Flyers till två Stanley Cup titlar 1974 och 1975 och själv så vann han Hart Trophy tre gånger under sin karriär.
Som spelare var han älskad av få men hatad av desto fler och hans mest ökända stund kom i den sjätte matchen i Summit Series 72 då han slashade Sovjetunionens superstjärna Valeri Kharlamov över ankeln så illa att Kharlamov bröt flera ben i foten. Efter karriären har han med undantag för 2 säsonger som GM i Minnesota Wild varit Philadelphia Flyers trogen som GM eller vice-president. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1987.
15 säsonger i NHL för Philadelphia Flyers
Stanley Cup: 2 gånger, 1974, 1975
Hart Trophy: 3 gånger, 1973, 1975, 1976
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1974
Frank J. Selke Trophy: 1 gång, 1983
All Star Team 1: 2 gånger, 1975, 1976
All Star Team 2: 2 gånger, 1973, 1974
1144 matcher i NHL, 358 mål, 852 assist, 1210 poäng, 1453 PIM
136 matcher i Stanley Cup, 42 mål, 77 assist, 119 poäng, 152 PIM
#19 Bryan Trottier
Trottier är idag en av NHL:s mest underskattade spelare trots att han nästan vunnit allt som går att vinna som forward. Han var NY Islanders bäste forward under 1970- och 1980-talet ända tills att han lämnade laget och gick till Pittsburgh Penguins 1990. När Trottier 1984 valde att bli amerikansk medborgare för att kunna spela för USA i Canada Cup blev det en hel del skriverier och det faktum att vissa nationalistiska chauvinister fortfarande ser honom som förrädare gör att han tyvärr får alldeles för lite uppmärksamhet och cred. Sex vunna Stanley Cup, en vunnen Hart, en vunnen Art Ross och en vunnen Conn Smythe gör att jag anser honom given i ett kanadensiskt All Star Team. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1997.
18 säsonger för i NHL New York Islanders och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 6 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983, 1991, 1992
Hart Trophy: 1 gång, 1979
Art Ross Trophy: 1 gång, 1979
Conn Smythe: 1 gång, 1980
All Star Team 1: 2 gånger, 1978, 1979
All Star Team 2: 2 gånger, 1982, 1984
1279 matcher i NHL, 524 mål, 901 assist, 1425 poäng, 912 PIM
221 matcher i Stanley Cup, 71 mål, 113 assist, 184 poäng, 277 PIM
#19 Steve Yzerman
Yzerman som 1983 valdes av Detroit Red Wings i den första rundan stannade hel sin karriär i klubben och blev som 21-åring lagkapten. Han insåg i början av 1990-talet att han måste ändra sin spelstil lite om Detroit skulle nå de stora framgångarna. Innan hade han varit en poängmaskin i skuggan av Wayne Gretzky och Mario Lemieux men nu blev han en betydligt mer komplett spelare som tog enormt ansvar även defensivt, det betydde givetvis att det inte blev några 50 mål och 100 poäng mer.
Yzerman var lagkapten under 19 säsonger och han var en väldigt stor anledning till att Detroit Red Wings kunde lägga öknamnet ”Dead Wings” bakom sig. Han ledde dem till 3 Stanley Cup vinster och själv vann han Ted Lindsay 1989, Conn Smythe 1998 och Selke 2000. Han är den spelare som varit lagkapten längst i NHL (19 säsonger eller 1303 matcher) och han ligger på plats 7 när det gäller poäng och plats 15 när det gäller spelade matcher i NHL genom tiderna. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2009 och sedan 2010 är han GM för Tampa Bay Lightning, 2014 valdes han in i IIHF:s Hall of Fame.
22 säsonger för Detroit Red Wings
Stanley Cup: 3 gånger, 1997, 1998, 2002
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1989
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1998
Frank Selke Trophy: 1 gång, 2000
All Rookie Team 1984
All Star Team 1: 1 gång, 2000
1514 matcher i NHL, 692 mål, 1063 assist, 1755 poäng, 924 PIM
196 matcher i Stanley Cup, 70 mål, 115 assist, 185 poäng, 84 PIM
#66 Mario Lemieux
Pittsburgh Penguins genomförde nog den värsta tankningen i NHL-historien säsongen 1983-84 då de gjorde allt för att ta mindre poäng än ett genomuselt New Jersey Devils. Pittsburgh lyckades släppa in hela 390 mål och bara ta 38 poäng (Devils tog 41 poäng och släppte in 350 mål) och kunde därmed välja Mario Lemieux först i draften 1984. Lemieux hade under den föregående säsongen haft lekstuga i QMJHL när han gjorde 133 mål och 282 poäng på 70 matcher. Inför säsongens sista match behövde Lemieux 3 mål för att slå Guy Lafleurs rekord, han gjorde 6 mål och 6 assist när hans lag Laval Voisins vann matchen med 16-4.
Efter segdragna kontraktsförhandlingar med Pittsburgh vräkte sen Lemieux in 43 mål och 100 poäng under sin rookiesäsong. Han blev utsedd till lagkapten 1987 och ledde laget till två Stanley Cup titlar 1991 och 1992. Säsongen 1988-89 nådde han nästan den magiska gränsen 200 poäng men fick nöja sig med 199, samma år blev han den fjärde genom tiderna som gjorde 50 mål på 50 matcher men ändå vann han inte Hart som gick till Gretzky trots att denne hade 31 poäng mindre.
Året efter skadade han ryggen och under resten av karriären skulle skador och sjukdomar förfölja honom. Han opererade ryggen sommaren 1990 men under slutspelet då Pittsburgh vann Stanley Cup gjorde han ändå 16 mål och 44 poäng. Året efter vann han slutspelets poängliga igen trots att han brutit handleden efter en slashing från Adam Graves. I januari 1993 chockade Lemieux hockeyvärlden genom att meddela att han hade cancer, han missade 2 månader men när han kom tillbaka producerade han poäng i en otrolig takt och vann poängligan med sina 160 poäng på 60 matcher.
Under sommaren 1993 opererade han ryggen för andra gången och han spelade bara 22 matcher säsongen 1993-94. Han meddelade att han inte skulle spela den kommande säsongen istället skulle han försöka vila upp kroppen och kom tillbaka 1995. Han spelade sedan två säsonger och vann Art Ross båda åren innan han meddelade att han drog sig tillbaka efter 1494 poäng på 745 matcher.
Han valdes in i Hockey Hall of Fame redan samma år han slutade men under pensioneringen hade Penguins så dålig ekonomi att Lemieux gick med på att få ut sin innestående lön i aktier i klubben och 2000 tvingades han göra comeback för att rädda klubben. Han spelade i fem säsonger till innan han slutade för gott sommaren 2006 efter att han haft Sidney Crosby som inneboende under den föregående säsongen.
Han valdes som sagt in i Hockey Hall of Fame 1997 och är därmed en av endast tre spelare som spelat i NHL efter att de valts in i HHoF (de övriga två är Gordie Howe och Guy Lafleur). Lemieux har givetvis fler NHL-rekord men det mest imponerande och mest turliga är att han på nyårsafton 1988 gjorde fem mål och alla kom i olika spelformer (1 mål 5 vs 5, 1 mål i PP, 1 mål i PK, 1 mål på straff och 1 mål i tom bur).
17 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
Hart Trophy: 3 gånger, 1988, 1993, 1996
Art Ross Trophy: 6 gånger, 1988, 1989, 1992, 1993, 1996, 1997
Ted Lindsay Award: 4 gånger, 1986, 1988, 1993, 1996
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1991, 1992
Calder Trophy: 1985
All-Rookie Team: 1985
All Star Team 1: 5 gånger, 1988, 1989, 1993, 1996, 1997
All Star Team 2: 4 gånger, 1986, 1987, 1992, 2001
915 matcher i NHL, 690 mål, 1033 assist, 1723 poäng, 834 PIM
107 matcher i Stanley Cup, 76 mål, 96 assist, 172 poäng, 87 PIM
#99 Wayne Gretzky
Det känns nästan löjligt att skriva något kort om Gretzky eftersom det behövs minst några A4-sidor för att beskriva hans karriär. Jag nöjer mig istället med att skriva upp några av hans NHL-rekord:
Flest mål i NHL (894)
Flest mål under en säsong (92)
Flest assist i NHL (1963)
Flest assist under en säsong (163)
Flest poäng i NHL (2857)
Flest poäng under en säsong (215)
Flest säsonger med minst 100 poäng (15)
Flest säsonger i rad med minst 100 poäng (13)
Flest säsonger med minst 40 mål (12)
Flest säsonger i rad med minst 40 mål (12)
Längst poängsvit i NHL genom tiderna (51 matcher)
Flest mål i Stanley Cup (122)
Flest assist i Stanley Cup (260)
Flest poäng i Stanley Cup (382)
Flest assist under ett slutspel (31)
Flest poäng under ett slutspel (47)
Ende spelaren som haft över 200 poäng under en säsong.
Yngste spelaren genom tiderna som gjort 50 mål under en säsong.
Snabbast till 50 mål från säsongens början (39 matcher)
Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1999 dvs redan året efter han slutade.
20 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St. Louis Blues och New York Rangers.
1 säsong i WHA för Indianapolis Racers och Edmonton Oilers.
Stanley Cup: 4 gånger, 1984, 1985, 1987, 1988
Hart Trophy: 9 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989
Art Ross Trophy: 10 gånger, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1990, 1991, 1994
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1985, 1988
Ted Lindsay Award:5 gånger, 1982, 1983, 1984, 1985, 1987
Lady Byng: 5 gånger, 1980, 1981, 1982, 1984, 1999
All Star Team 1: 8 gånger, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1991
All Star Team 2: 7 gånger, 1980, 1988, 1989, 1990, 1994, 1997, 1998
1487 matcher i NHL, 894 mål, 1963 assist, 2857 poäng, 577 PIM
80 matcher i WHA, 46 mål, 64 assist, 110 poäng, 19 PIM
208 matcher i Stanley Cup, 122 mål, 260 assist, 382 poäng, 66 PIM
13 matcher i AVCO Cup, 10 mål, 10 assist, 20 poäng, 2 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade: Joe Sakic, Mike Bossy, Marcel Dionne, Luc Robitaille, Mike Gartner, Frank Mahovlich, Andy Bathgate, Michel Goulet, Milt Schmidt, Syl Apps, Bernie Geoffrion, Doug Bentley, Frank Boucher, Toe Blake, Max Bentley, Johnny Bucyk, Norm Ullman, Dave Keon, Charlie Conacher, Howie Morenz, Bill Cook, Brendan Shanahan, Ted Kennedy, Busher Jackson, Dickie Moore, Cy Denneny, Aurel Joliat, Elmer Lach, Alex Delvecchio, Bob Gainey, Yvan Cournoyer, Frank Nighbor, Eric Lindros, Dale Hawerchuk,
Pionjärerna: Newsy Lalonde, Joe Malone, Cyclone Taylor, Frank McGee, Babe Dye mfl
Aktiva som kan bli aktuella i framtiden (kanske inte topp 3 eller topp 10 men någonstans mellan 11 och 50): Sidney Crosby, Joe Thornton, Jarome Iginla, Ryan Getzlaf, Jonathan Toews, Corey Perry, Steven Stamkos, John Tavares, Jason Spezza, Patrice Bergeron, Claude Giroux, Jaime Benn, Tyler Seguin, Matt Duchene och Taylor Hall
Hur jag resonerat
När det gäller målvakter så finns det inget land som är i närheten av att konkurrera med Canada när det gäller både topp och bredd (i alla fall historiskt sett). Jag kunde tagit ut Billy Smith, Grant Fuhr och Bill Durnan (3 målvakter som inte platsade i något av de fyra tidigare publicerade kanadensiska lagen) och Canada hade ändå haft bäst målvaktsuppställning. De tre nämnda målvakterna räknar jag in i topp 20 bland kanadensiska målvakter och där finns även pionjärerna Georges Vezina och Clint Benedict. Benedict och Vezina plockade jag bort först och efter det så var det Durnan, Smith, Fuhr, Tiny Thompson, Gerry Cheevers, Rogie Vachon, Tony Esposito, Georg Hainsworth, Ed Belfour och Curtis Joseph som försvann.
Kvar var då åtta målvakter som enligt mig alla hör hemma bland de 10 bästa målvakterna i NHL genom tiderna (Dominik Hasek och Frank Brimsek är de enda icke kanadensare som jag kan tänka mig placera i topp 10). Det var de här åtta som var kvar: Patrick Roy, Martin Brodeur, Jacques Plante, Glenn Hall, Ken Dryden, Bernie Parent, Turk Broda och Terry Sawchuk. Det råder en enormt stor enighet bland experter om att fem av dem hör hemma bland de sex bästa genom tiderna (5+ Hasek) och det är de som är kvar när jag plockade bort Dryden, Broda och Parent.
När det gäller rangordningen på de fem (eller sex om man räknar in Hasek) är däremot slut på enigheten, Jag har sett listor som toppas av alla de sex kvarvarande målvakterna men från och med nu glömmer vi Hasek och koncentrerar oss på kanadensarna. Först rangordnade jag målvakterna från O6-epoken, Hall och Plante hade båda större inflytande på hur en modern målvakt agerar än Sawchuk men jag måste trots det placera Sawchuk först av de tre följd av Plante och Hall. Jag anser att Roy och Brodeur är jämnstarka, Roy är bäst när det gäller spelet i Stanley Cup men Brodeur är bäst i NHL:s grundserie.
För att undvika att dela Roy och Brodeur så bestämde jag mig för att antingen låta dem ta var sin plats eller att peta dem till förmån för O6-legenderna. Efter mycket funderande blev det så att Plante och Hall hamnade utanför laget medan Sawchuk, Roy och Brodeur fick plats i laget men ni får inte veta hur jag rankar dem eftersom spelarna presenteras i nummerordning och inget annat.
På backsidan var det också enormt hård konkurrens men trots det var det enligt mig självklart vilka som skulle få de sju platserna. Orr är bara löjligt att ens diskutera, Harvey är omöjlig att peta, Bourque och Potvin likaså och Shore har vunnit Hart Trophy fler gånger än Orr. Robinson och Coffey kan möjligen hotas av en enda spelare men den spelaren (Red Kelly) spelade de sista sju säsongerna av sin karriär som center vilket gör att han hamnar utanför topp 7 enligt mig.
Jag kan nämna en himla massa backar till men det finns ingen som är i närheten att ta sig in före någon av de åtta nämnda backarna. Här är i alla fall de 12 backar i bokstavsordning som förutom de redan nämnda ingår i min kanadensiska topp 20 på backsidan: Rob Blake, King Clancy, Dit Clapper,Tim Horton, Al MacInnis, Scott Niedermayer, Brad Park, Pierre Pilote, Chris Pronger, Serge Savard, Earl Seibert och Scott Stevens
Då är det bara forwardsbesättningen kvar, först vill jag bara säga att jag har valt att försöka bygga ett lag som inte bara består av centrar. Om jag velat hade jag kunnat ta ut 13 centrar och ganska många skulle antagligen tycka att det var ett bra All Star Team, åtminstone tills någon började nämna att namn som Howe, Hull och Richard saknades.
De tre redan nämnda var givna i laget tillsammans med Gretzky, Lemieux och Messier och om de återstående 7 platserna fanns det säkert 100 spelare som åtminstone någon ”expert” någonstans skulle ge en av platserna. Eftersom de sex uttagna spelarna lätt kunde placeras i två kedjor (Howe-Lemieux-Hull & Richard-Gretzky-Messier) bestämde jag mig för att plocka med minst en högerforward och en vänsterforward bland de kvarvarande 7 platserna. På det sättet stod det snabbt klart att Ted Lindsay fick den tredje platsen som vänsterforward före Frank Mahovlich, Luc Robitaille, Michel Goulet, Dickie Moore, Aurel Joliat, Bob Gainey, Johnny Bucyk, Busher Jackson, Cy Denneny, Toe Blake, Brendan Shanahan, Doug Bentley, Steve Shutt och Bill Barber.
Bland högerforwards var det lite besvärligare att välja ut en spelare eftersom de två som jag rankade högst samtidigt är två av mina absoluta favoritspelare i NHL genom tiderna. Jag funderade ett tag på att peta bägge och plocka ut någon från den tidigare generationen som Boom Boom Geoffrion, Charlie Conacher, Andy Bathgate, Yvan Cournoyer, Babe Dye eller Bill Cook men det hade inte (med undantag för Cook) gått att varken försvara eller motivera.
Härnäst tittade jag på spelare från senare generationer som Jarome Iginla, Cam Neely, Dino Ciccarelli, Mike Gartner, Martin St. Louis, Mark Recchi och Theo Fleury men det går inte ens i fantasin att sätta någon av dem före någon av mina favoriter. Bland samtida spelare fanns det bara två som det inte var löjligt att nämna men varken Lanny McDonald eller Reggie Leach hör hemma i en jämförelse med Mike Bossy och Guy Lafleur. Jag sköt upp beslutet i hopp om att kanske bägge skulle få rum i laget (det visade sig vara en dåres hopp).
Då var det dags att titta på överflödet av centrar, där jag skulle välja ut 4 (om både Bossy & Lafleur skulle få en plats), 5 eller 6 men 6 centrar skulle betyda att varken Bossy eller Lafleur skulle få en plats och då var Ted Lindsay helt plötsligt inte given längre. Det är i mitt val av vilka centrar som ska göra Gretzky och Lemieux sällskap som många inte kommer hålla med mig. Jag började med att plocka bort alla aktiva med Crosby i spetsen.
Sen bestämde jag (för att göra det enkelt för mig) att ingen center som var aktiv före det andra världskriget var aktuell trots att det betydde att Howie Morenz som av många anses tillhöra de 5 bästa centrarna genom tiderna försvann. Förutom Morenz så försvann Frank Boucher, Frank Nighbor, Syl Apps, Ted Kennedy, Elmer Lach, Milt Schmidt, Bill Cowley, Max Bentley, Sid Abel och Nels Stewart.
Nu hade jag minskat ned antalet aktuella till en hanterbar mängd men innan jag började var jag tvungen att ge ”Le gros Bill” dvs Jean Béliveau en av centerplatserna, jag tror att man på andra sidan Atlanten nästan är helt eniga i att Béliveau är den tredje bäste centern genom tiderna i NHL. Följande spelare var då kvar ipå min lista: Marcel Dionne, Ron Francis, Phil Esposito, Bryan Trottier, Dave Keon, Norm Ullman, Joe Sakic, Dale Hawerchuk, Steve Yzerman, Alex Delvecchio, Henri Richard, Gilbert Perreault, Bobby Clarke, Darryl Sittler och Eric Lindros. 15 ganska hyggliga spelare eller hur?
När jag tagit bort Lindros, Hawerchuk, Francis, Delvecchio, Ullman, Keon, Sittler och lillebror Richard fanns det kvar 7 centrar och högst 5 av dem kunde få en plats. Jag insåg nu att det inte fanns en chans att både Bossy och Lafleur skulle få rum i laget och då fick den med den kortare högre peaken och längre karriären dvs Lafleur den tredje platsen som högerforward. Det innebar att 3 av Sakic, Yzerman, Esposito, Clarke, Trottier, Perreault och Dionne inte skulle få en plats i mitt All Star Team.
Det var ganska enkelt att ge Esposito och Clarke var sin plats och samtidigt peta Dionne och Perreault men sen blev det svårt på riktigt. En av Trottier som vunnit 6 Stanley Cup, 1 Hart, 1 Art Ross och 1 Conn Smythe, Steve Yzerman som vunnit 3 Stanley Cup, 1 Conn Smythe, 1 Ted Lindsay och 1 Selke och Joe Sakic som vunnit 2 Stanley Cup, 1 Hart, 1 Conn Smythe och 1 Ted Lindsay skulle hamna utanför laget.
Tre fruktansvärt bra spelare men en av dem anser jag vara fruktansvärt underskattad (speciellt i Sverige), jag tror att väldigt många inte har en aning om vilka meriter Trottier har och lätt glömmer bort honom när han ska rankas. Jag gör säkert flera upprörda men själv tar jag Trottier före någon av de andra 99 gånger av 100 och det innebar att kampen om den sista platsen stod mellan Sakic och Yzerman. Efter en vecka då jag tog ut de fyra europeiska NHL All Star lagen återvände jag till Canada och bestämde mig för att ge Yzerman den 13:e och sista platsen och det som fällde avgörandet var att han kunde förvandla sig från att vara en kopia av Marcel Dionne till att bli en av NHL:s bästa defensiva centrar.
En sista brasklapp: Om jag låtit Stan Mikita räknas som kanadensare så hade han gått in som min fjärde center efter Gretzky, Lemieux och Béliveau vilket hade betytt att Yzerman också hamnat utanför laget.
De bästa kanadensiska poängplockarna i NHL genom tiderna
Wayne Gretzky 2857 poäng (+110 poäng i WHA)
Mark Messier 1887 poäng (+11 poäng i WHA)
Gordie Howe 1850 poäng (+502 päng i WHA)
Ron Francis 1798 poäng
Marcel Dionne 1771 poäng
Steve Yzerman 1755 poäng
Mario Lemieux 1723 poäng
Joe Sakic 1641 poäng
Phil Esposito 1590 poäng
Ray Bourque 1579 poäng
De kanadensare med flest matcher i NHL
Gordie Howe 1767 matcher (+419 matcher i WHA)
Mark Messier 1756 matcher (+52 matcher i WHA)
Ron Francis 1731 matcher
Mark Recchi 1652 matcher
Dave Andreychuk 1639 matcher
Scott Stevens 1635 matcher
Larry Murphy 1615 matcher
Ray Bourque 1612 matcher
Alex Delvecchio 1549 matcher
John Bucyk 1524 matcher
