Tre Kronor All Star Team 1969-92
I det här laget återfinns flera av hjältarna från 1970-talets svenska topplag Brynäs och Leksand samtidigt som spelare från många av dagens topplag lyser med sin frånvaro.
I den åttonde delen återvänder vi till Sverige.
Som ni förstår av titeln så innehåller det här laget bara svenskar som hade sin storhetstid efter 1968 (det finns några som fick en plats i det här laget som också kunde tagit en plats i laget med spelare fram till 1968) och fram till 1992. Ordningen på hur jag presenterar spelarna i laguppställning går enbart efter när spelaren debuterade i VM för Tre Kronor och har inget med hur jag rankar spelarna att göra.
I laget finns spelare som har spelat ett fåtal matcher i WHA eller NHL, jag satte gränsen ganska lågt för att det inte skulle bli för många och gränsen blev 30 matcher för målvakter och 100 matcher för utespelarna. De gränserna innebar att Christer Abrahamsson, Curt Larsson, Hardy Åström, Tommy Söderström, Lars-Erik Sjöberg, Thommy Abrahamsson, Peter Andersson, Mats Thelin, Thomas Eriksson, Michael Thelvén, Lars Molin, Anders Carlsson, Dan Labraaten, Peo Brasar, Mats Lindh, Bengt Lundholm, Rolf Edberg och Roland Eriksson inte kunde ta en plats i laget. sex spelare med rutin från NHL/WHA tog däremot en plats, två målvakter, en back och tre forwards och de sex har sammanlagt spelat 112 matcher i NHL och 19 matcher i WHA.
Sedan var givetvis spelare som Jörgen Jönsson som hade sin karriär efter 1992 inte heller aktuella för att ta en plats i det här laget. Tyngdpunkten ligger istället på spelare som spelade under 1970-talet för ärligt talat var flera av spelarna som var stjärnor i Elitserien under 1980-talet långt ifrån att tillhöra de bästa svenskarna om man räknar in de som spelade i NHL. Dessutom har en svensk forward från 80-talet själv diskvalificerat sig från att vara med i såna här sammanhang genom bristande sångtalang.
Bland målvakterna var två platser givna eftersom jag hade lagt tidsgränsen mellan de två Tre Kronor lagen så att Leif ”Honken” Holmqvist hamnade i det senare laget. Den andre givne målvakten är givetvis Peter ”Pekka” Lindmark, flera av de största utmanarna om den tredje platsen försvann när jag bestämde gränsen för hur många matcher målvakterna fick ha spelat i NHL/WHA för att inte hamna utanför laget. Christer Abrahamsson, Curt Larsson, Tommy Söderström och Hardy Åström försvann utan att jag behövde fundera.
Kvar fanns efter lite letande Göte Välitalo, Ville Löfqvist, Rolf Riddervall, Peter Åslin och Göran Högosta som klarade NHL-gränsen med 8 matchers marginal. Det är verkligen inte mycket som skiljer de fem åt, alla utom en har spelat 1 OS-turnering, alla utom en har deltagit i 1 Canada Cup och de har spelat i minst 2 och max 4 VM-turneringar. Välitalo och Åslin var de två första jag plockade bort och efter en hel del funderade gav jag den sista målvaktsplatsen till Högosta. Den absolut största anledningen var att han genom sitt storspel i VM 1977 öppnade vägen för svenska målvakter i NHL.
På backsidan förvann i och med min gräns på 100 matcher i NHL och WHA följande spelare: Lars-Erik Sjöberg, Thommy Abrahamsson, Peter Andersson, Mats Thelin, Thomas Eriksson och Michael Thelvén. En som däremot klarade gränsen var Anders Eldebrink och han tillsammans med Tommy Samuelsson, Mats Waltin och Stig Salming fick fyra av platserna. Sju backar gjorde upp om de återstående tre platserna och i ärlighetens namn så hade ingen av dem platsat om tre av backarna som inte klarade gränsen fortfarande varit aktuella.
Stig Östling, Arne Carlsson, Kjell-Rune Milton, Ulf Weinstock, Bo Eriksson, Göran Lindblom och Björn ”Böna” Johansson var de namn jag hade skrivit ned och trots att jag försökte leta fram fler och kanske bättre namn som klarade NHL-gränsen så var de sju bättre än övriga jag hittade. Stig Östling och Arne Carlsson fick plats 5 och 6 samtidigt som jag ratade Milton, Eriksson, och Lindblom. Efter mycket om och men fick till slut Weinstock se sig utanför laget där Böna Johansson istället tog plats,
Bland forwards var det inte mycket bättre, Lars Molin, Anders Carlsson, Dan Labraaten, Peo Brasar, Mats Lindh, Bengt Lundholm, Rolf Edberg, Roland Eriksson och några till försvann pga regeln om spelade matcher i NHL/WHA. Tre som spelat i NHL tog var sin plats i laget, en av dem efter att jag bestämt mig för att inte placera honom i det tidiga Tre Kronor. Tord Lundström, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist blev de tre första uttagna. I snabb takt fyllde jag på med Håkan Wickberg, Lars-Göran Nilsson, Mats Åhlberg och Dan Söderström innan jag började fundera på vilka andra som skulle få en plats. Sex platser återstod och på min lista fanns 16 namn efter att jag rensat bort många som var aktiva under 1990-talet
De här spelarna var kvar på min lista: Leif Holmgren, Martin Karlsson, Stefan Karlsson, Krobbe Lundberg, L-G Pettersson, Nils-Olof Olsson, Stisse Johansson, Lennart Norberg, Thom Eklund, Kent Johansson, Michael Hjälm, Kjell-Arne Wikström, Virus Lindberg, Björn Palmqvist, Jens Öhling och Håkan Södergren. 16 namn och bara 6 tomma platser, den förste som förvann var Södergren och anledningen har jag redan nämnt.
Efter att ha jobbat med andra All Star lag så bestämde jag mig när jag tittade på det här laget igen för att satsa på spelare om var stora idoler när jag var ung och skippa många av de senare stjärnorna. Bort med Eklund, Johansson, Öhling och Hjälm. Holmgren, Wikström, Norberg och Olsson försvann i nästa svep och nu var det bara en spelare till som skulle bort. Tre personliga favoriter från när jag var ung Stisse, Krobbe och Virus (genom att förtränga åren han var förbundskapten) fick platserna 8 till 10. Palmqvist fick den elfte platsen och efter en hel del funderande så tog Lill-Prosten Karlsson och L-G Pettersson de sista två platserna medan Martin Karlsson hamnade utanför det här laget.
Så här ser laget ut.
OBS! Antalet landskamper och annan statistik för spelarna är en osäkra, i vissa källor är alla matcher spelaren spelat med Tre Kronor medräknade (ibland är även juniorlandskamper medräknade), i andra källor finns bara officiella landskamper dvs VM- och OS-turneringar plus turneringar som Izvestia och i andra källor finns en tredje siffra som jag inte vet hur den är framräknad. Detta gör att (även om jag försökt vara konsekvent) en spelares antal landskamper inte riktigt är en hundraprocentigt pålitlig siffra. Konstigt nog är siffrorna när det gäller det äldre Tre Kronor laget som jag redan redovisat betydligt mer pålitliga och överensstämmande.
För övrigt så är all statistik i alla de här 18 artiklarna hämtade från flera olika källor, bland annat var jag tvungen att hämta all statistik om vilka svenskar som vunnit poängligan i division 1 och Elitserien från böckerna Strömbergs Årets Ishockey. På nätet har jag hämtat info från Eliteprospects, Hockey-Reference, NHL, Svenska Hockey Hall of Fame, Finska Hockey Hall of Fame, Tjeckiska Hockey Hall of Fame och Chidlovski.com plus Wikipedia där det visat sig att sidorna på svenska ofta innehåller mindre (och ofta felaktigt) information än motsvarande sida på tyska, engelska eller franska även om det handlar om en svensk spelare. Som väl är har den webbläsaren jag använder fixat att göra även begripliga översättningar på ryska och tjeckiska hemsidor vilket underlättat när jag skrev de tre artiklarna.
Är ni intresserade av att läsa mer om spelarna som förekommer i mina olika All Star Team rekommenderar jag att ni följer Ronnie Rönnqvist på @skrivsmedjan på twitter och läser dels hans böcker Old School och dels hans artiklar på hockeysverige.se. Flera av de kanadensiska och amerikanska spelarna har dessutom längre porträtt här på svenskafans dels under SvFans Hockey Hall of Fame, dels bland Hockey Legends som finns på fliken NH:s historia och avslutningsvis finns fler av Montreal Canadiens spelare presenterade på Canadiens klubbsida.
Målvakter
Leif Holmqvist
Leif ”Honken” Holmqvist debuterade som 16-åring i Strömsbro IF, han var dessutom klubben målvakt i fotboll. Efter sex säsonger i moderklubben flyttade han 1964-65 till Stockholm och AIK som han spelade för (med undantag för 1 säsonger i England) fram till 1975 då han spelade en säsong i WHA-laget Indianapolis Racers.
Honken spelade 269 matcher för AIK och fick debutera i landslaget 1963 och gjorde sitt första VM 1965. Han hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet då han blev utsedd till VM:s bäste målvakt 1969 och året efter blev uttagen som målvakt i All Star Team. Han spelade 202 landskamper mellan 1965 och 1975 och har 3 VM-silver och 4 VM-brons i sin medaljsamling.
Honken försökte 1972 ta en plats i Detroit Red Wings men hamnade efter träningslägret i London Lions där han spelade 49 matcher. Lions var tänkt att bli ett lag i en europeisk proffsliga som ägdes av NHL/Detroit Red Wings. Honken spelade sedan 19 matcher i WHA säsongen 1975-76 innan han återvände till Sverige och HV71. Han blev 1999 invald i IIHF:S Hall of Fame och är även invald i svenska Hockey Hall of Fame och i slutet av varje säsong delas Honkens Trofé även kallad Honken Trophy ut till det bäste målvakten i Sverige (SHL).
Göran Högosta
Dalmasen Högosta började spela för IF Tunabro som 14-åring och som 17-åring spelade han för laget i division 1. 1974 gick han till Leksand där han spelade tills han 1977 skrev på för NY Islanders, det blev tre säsonger i Nordamerika innan han återvände till Sverige för spel i Västra Frölunda. Efter 4 säsonger i Frölunda varvade han 1984 ned genom att gå till Falun, efter ett sabbatsår gjorde han comeback i Leksand där han spelade 4 matcher säsongen 1986-87.
1975 vann han SM med Leksand och säsongen 1981-82 hade han bäst räddningsprocent i Elitserien. Han debuterade i Tre Kronor 1974 efter en framgångsrik juniorkarriär med bland annat ett JEM guld 1972 (18-åringar) och året efter blev han utsedd till JEM:s bäste målvakt när Sverige tog hem silvret. Han spelade i 4 VM-turneringar och 1 Canada Cup för Tre Kronor och det är framförallt insatsen i VM-turneringen i Wien 1977 då han blev utsedd till turneringens bäste målvakt när Sverige tog hem silvermedaljerna som gör att han platsar i det här laget. Han har förutom VM-silvret även 2 VM-brons i medaljsamlingen. Han spelade 55 landskamper innan han gick till NHL där det bara blev 22 matcher med Islanders och Quebec Nordiques för Högosta som dessutom spelade 66 matcher i CHL för Fort Worth Texans och 40 matcher i AHL för Hershey Bears och Syracuse Firebirds.
Peter Lindmark
Peter ”Pekka” Lindmark startade spela ishockey i Kiruna AIF men gick till lokalkonkurrenten IFK Kiruna för att slippa konkurrensen från Göte Välitalo. När han var 22 år värvades han av Timrå som under hans andra år tog sig tillbaka till Elitserien, Lindmark stannade i Timrå trots att det bara blev ett år i Elitserien men 1984 gick den då 28-årige Lindmark till Färjestad där han vann SM 1986 och 1988.
Sommaren 1988 värvades han till hårdsatsande Malmö IF som våren 1990 tog klivet upp i Elitserien. Lindmark stannade i Malmö till 1997 och vann ytterligare två SM-guld under sina nio säsonger i Skåne. Lindmark spelade 288 matcher i Elitserien och blev två gånger utsedd till Elitseriens MVP 1987 och 1991 och 1981 blev han utsedd till Sveriges bäste hockeyspelare. 1997 flyttade han till Piteå och säsongen 1998-99 var han reservmålvakt under en match när Luleå HF hade problem med skador, han hade även flera ledaruppdrag i Luleå.
Lindmark debuterade i landslaget redan när han spelade för Timrå i division 1 och hade spelat i både 1 VM och 1 Canada Cup innan han debuterade i Elitserien. Sammanlagt blev det 174 landskamper för Lindmark som deltog i 1 OS-, 7 VM- och 3 Canada Cup-turneringar. I meritförteckningen hittar man 2 VM-guld, 2 VM-silver, 1 OS-brons plus en andraplats i Canada Cup. Han blev utsedd till VM:s bäste målvakt både 1981 och 1986 och båda åren valdes han också in i VM-turneringens All Star Team.
Målvakter som var med i diskussionen men inte platsade: Christer Abrahamsson, Curt Larsson, Hardy Åström, Tommy Söderström, William Löfqvist, Göte Välitalo, Rolf Riddervall och Peter Åslin.
Backar
Arne Carlsson
Arne ”Lången” Carlsson var som smeknamnet antyder lätt att känna igen med sina 190 cm. Den långe backen från Uppsala inledde sin karriär i Almtuna men 1964 gick han till Västra Frölunda där han vann SM-guld 1965, han blev dessutom en av Sveriges bästa backar och under sin sista säsong i Frölunda 1968-69 var han lagets kapten. Resten av sin karriär tillbringade han i Södertälje SK och när han slutade 1977 hade han spelat 361 matcher i division1 och SHL.
Arne Carlsson spelade sin första landskamp säsongen 1966-67 och han deltog i 6 VM-turneringar fram tills att han spelade sin sista landskamp 1974. Fram till dess hade han spelat 142 landskamper och samlat på sig 4 VM-silver och 2 VM-brons. Efter spelarkarriären satsade han på sin civila karriär på Scania där han avancerade till posten som VD över företagets verksamhet i Latinamerika.
Stig Östling
Östling var bara 15 när han spelade sin första A-lagsmatch som forward i Ockelbo i division 3, efter 3 säsonger i modersklubben flyttade han 1966 till Mora där han fick spela i division 1. Fyra år senare gick Östling som nu omskolats till back till Brynäs där han skulle spela de närmaste 14 åren. Östling spelade 524 matcher i den högsta svenska ligan och gjorde 209 poäng, han vann guldpucken 1975 och SM med Brynäs fem gånger.
Östling som 1968 blev utsedd till Sveriges bäste junior debuterade i landslaget i november 1970 och han spelade sammanlagt 163 landskamper och deltog i 1 OS- och 5 VM-turneringar plus att han fanns med i det svenska laget till Canada Cup 1976. Han samlade förutom de 5 SM-gulden på sig 1 VM-silver och 3 VM-brons.
Björn Johansson
Björn ”Böna” Johansson är hockeyuppfostrad i Nybro där han också debuterade i A-laget som 16-åring i division 2. Böna stannade i Nybro fram till 1971 då han gick till Södertälje som han representerade under sex säsonger i division 1 och Elitserien. 1977 återvände han till Nybro som då spelade i division 1, han spelade där till 1983 då han slutade efter drygt 200 matcher i divison1 och Elitserien. Den ganska småväxte och målfarlige backen gjorde ca 150 mål under sin karriär och säsongen 1975-76 blev han bäste back i poängligan i Elitserien med sina 32 poäng på 36 matcher..
Böna hade en ganska kort men framgångsrik landslagskarriär, debuten skedde 1972 då han även gjorde sitt första VM och han spelade sin sista landskamp under Canada Cup turneringen 1976. Han deltog i 5 VM-turneringar och 1 Canada Cup och samlade på sig 1 VM-silver och 4 VM-brons. Sammanlagt spelade han 119 landskamper under sin 5 år långa landslagskarriär.
Stig Salming
Stig Salming som är Börjes storebror kom till Brynäs 1968 och blev klubben trogen under resten av karriären som avslutades sommaren 1981. Han vann 6 SM-guld och gjorde 60 mål och 135 poäng på 377 matcher för Brynäs i division 1 och Elitserien. Stig som var en betydligt fulare och tuffare spelare än Börje blev aldrig erbjuden något NHL-kontrakt (troligen av den enkla anledningen att det redan fanns liknande spelare i överflöd i Canada/USA).
Stig spelade 94 landskamper och deltog i 4 VM-turneringar och 1 Canada Cup och där samlade han på sig 1 VM-silver och 2 VM-brons. I Sverige har han fått kultstatus efter några uppgörelser med Phil Esposito i VM-turneringen i Wien 1977. Efter spelarkarriären blev han tränare och ledde Brynäs mellan 1981 och 1987 som antingen assisterande eller head coach.
Mats Waltin
Mats Waltin som var forward som pojklagsspelare debuterade 1970 i IK Götas A-lag i division 2 då han fyllt 18 år. Han spelade sin första match i Division 1 1972 (Elitserien skapades 1975) då han spelade för Södertälje, efter 6 säsonger i SSK gick han 1978 till Djurgården där han svensk mästare 1983. 1984 lämnade han Sverige för spel i NLA där han spelade 3 säsonger för Lugano och 2 säsonger för Zug innan han 1989 återvände till SSK. Efter halva säsongen bytte han till Djurgården där han blev svensk mästare för andra gången, efter SM-guldet återvände han för en sista säsong i SSK innan han slutade 1991.
Waltin debuterade i landslaget 1973 och när han spelade sin sista landskamp 1985 hade han kommit upp i 236 landskamper. Han deltog i 2 Canada Cup, 2 OS- och 8 VM turneringar och samlade på sig 2 VM-silver, 1 OS-bron och 3 VM-brons. Han blev under VM 1976 uttagen i turneringens All Star Team. Sedan han slutade som spelare har han jobbat som ass. coach, coach eller GM för följande klubbar: SSK, Davos, Lugano, Djurgården, Rögle, Klagenfurter, VIK Västerås, Manglerud och Björklöven. Han har dessutom varit headcoach/GM för Schweiz, Tre Kronor och Slovenien.
Tommy Samuelsson
Samuelsson som är född i fotbollsstaden Degerfors startade karriären i Mariestad men 1976 gick han till Färjestad där han våren 1977 fick debutera i Elitserien som 17-åring. Han stannade i Färjestad i 19 säsonger innan han 1995 provade på spel i Wien, efter 2 säsonger i Österrike och en säsong i Schweiz avslutade han sin aktiva karriär 1998. Han spelade 597 matcher i Elitserien (+18 i allsvenskan när Färjestad var nära att åka ur Elitserien 1994) och gjorde 80 mål och 283 poäng. Han vann dessutom SM tre gånger med Färjestad (1981, 1986, 1988) och 1986 fick han Guldpucken..
Han debuterade i Tre Kronor säsongen 1980-81 och sammanlagt blev det 214 landskamper och han deltog i 2 OS- och 6 VM-turneringar plus en Canada Cup. Samuelsson har 3 VM-silver och 2 OS-brons i sin medaljsamling. Efter spelarkarriären har han blivit tränare och har varit ass. coach/headcoach i Färjestad, headcoach i Innsbruck, Skellefteå och Vienna Capitals, vilket gett honom ytterligare ett SM-guld. Han var dessutom under några säsonger assisterande coach i Tre Kronor.
Anders Eldebrink
Eldebrink fick spela två matcher i Södertälje SK och Elitserien som 16-åring, året efter blev det lite fler matcher men han kunde inte förhindra att SSK åkte ur Elitserien. 1980-81 var SSK tillbaka i Elitserien och Eldebrink stod för 23 poäng men under sommaren 1981 skrev den odraftade Eldebrink på för Vancouver Canucks. Han stannade två säsonger i NHL och spelade sammanlagt 55 matcher för Vancouver och Quebec Nordiques innan han återvände till SSK säsongen 1983-84.
Han stannade i SSK under 7 säsonger och blev där svensk mästare 1985 innan han gick till EHC Kloten i NLA där han stannade i 5 säsonger innan han återvände till SSK. Efter en säsong i SSK blev det en säsong till i Kloten innan han 19897-98 gjorde sin sista säsong i SSK. Eldebrink spelade sin första landskamp 1981 och det blev sammanlagt 165 landskamper under de tio säsonger han spelade i landslaget. Han deltog i ett OS och i fem VM, han spelade dessutom i två Canada Cup turneringar. I hans medaljsamling finns förutom SM-guldet: 3 schweiziska mästerskap, 1 VM-guld, 3 VM-silver och 1 OS-brons. Han blev utsedd till, Sveriges bäste spelare en gång och i VM 1989 blev han uttagen i turneringens All Star Team.
Efter spelarkarriären blev han tränare och han har varit ass. coach, coach eller GM i följande klubbar: SSK, Timrå IK, Kloten, AIK, Rapperswil-Jona och Rögle.
Backar som var med i diskussionen men inte platsade: Lars-Erik Sjöberg, Thommy Abrahamsson, Peter Andersson, Mats Thelin, Thomas Eriksson, Michael Thelvén, Ulf Weinstock, Kjell-Rune Milton, Bo Eriksson och Göran Lindblom.
Forwards
Tord Lundström
Kirunagrabben Lundström är idag väldigt bortglömd och underskattad men om jag skulle ta ut ett svensk All Star Team med både spelare från NHL och amatörer är han en av 3 kanske 4 amatörspelare som vore högaktuella. Lundström kom till Brynäs 1963 efter en säsong i Kiruna AIF där han som 16-åring gjort 32 mål och 44 poäng i division 2. Han spelade för Brynäs under 13 säsonger och vann 9 SM-guld och på 453 spelade matcher gjorde han 331 mål och 629 poäng.
Han vann poängligan i grundserien 3 gånger och han vann poängligan i SM-serien/SM-slutspelet hela 6 gånger. Lundström som antagligen var en minst lika dålig förlorare och vresig vinnarskalle som Peter Forsberg åkte över till NHL samma år som Börje Salming och Inge Hammarström. Efter 11 matcher i Detroit Red Wings skickades han trots att han egentligen borde fått vara kvar till Detroits europeiska experiment London Lions eftersom de okunnig ledarna i Red Wings trodde att Lundström skulle dra storpublik i Storbritannien eftersom han var från Europa. Lundström storspelade för London under seriespel och uppvisningsmatcher när han gjorde 38 mål och 69 poäng på 45 matcher men efter en säsong gav Detroit upp och lade ned sitt Europaprojekt.
Lundström spelade 200 landskamper för Sverige och gjorde 86 mål, han deltog i 1 Canada Cup, 2 OS- och 7 separata VM-turneringar. Han gjorde sin poängmässigt bästa turnering som 30-åring under VM 1975 då han gjorde 11 mål och 15 poäng på 10 matcher. I medaljsamling finns förutom de 9 SM-gulden också 3 VM-silver och 4 VM-brons. De stora matchernas man Lundström gjorde 40 mål och 66 poäng på 67 VM-matcher. Han lämnade Brynäs 1979 för att bli spelande tränare för Mörrum och efter det har han bland annat varit coach för Brynäs i två omgångar innan han 2011 valdes in i IIHF:s Hall of Fame.
Håkan Wickberg
Wickberg debuterade i Brynäs 1959 då han som 15-åring spelade sina första matcher i division 2, 1960 gick Brynäs upp i division1 och centern Wickberg skulle bli en av lagets viktigaste spelare de närmaste 15 säsongerna. Han stannade i Brynäs tills han 1975 lämnade Brynäs där han bara fått spela 5 matcher den föregående säsongen för Falun där han avslutade sin karriär med 21 poäng på 22 matcher i division 1 (som då blivit den näst högsta ligan i Sverige efter att Elitserien startat samma säsong).
Wickberg vann SM med Brynäs 7 gånger och han gjorde 269 mål och 533 poäng på 362 matcher i den högsta svenska serien. Han blev utsedd till Sveriges bäste hockeyspelare 1971, han vann poängligan 1964, 1966 och 1972 plus att han 1967 var bäste poängplockare i SM-serien. Efter karriären blev Wickberg som för övrigt spelade både fotboll (Brynäs) och bandy (Skutskär) på elitnivå ledare i Sandviken, Brynäs och Örebro.
Den tidigare poängmaskinen Wickberg blev mot slutet av sin karriär en viktig defensiv spelare, han var framförallt fruktansvärt bra på tekningar vilket betydde att han nästan alltid fanns på isen när det drog ihop sig. Wickberg gjorde 52 mål på 163 landskamper och deltog i 2 OS- och 6 separata VM-turneringar där han samlade på sig 2 VM-silver och 4 VM-brons.
Björn Palmqvist
Palmqvist lockades från modersklubben Bjästa till Alfredshems IK 1961 och året efter då laget tagit sig upp i division 1 gjorde den 18-årige och målfarlige centern 16 mål och 21 poäng på 21 matcher. Året efter bytte laget namn till Modo AIK men sommaren 1965 värvade Djurgården hela Modos förstakedja (Henna Svensson och Kent Lindgren var de övriga i kedjan) som alla tre blev ettårsfall eftersom klubbarna inte kom överens om ersättningen. Han debuterade i Djurgården 1966 och spelade för laget med undantag för en säsong i Björklöven fram till 1978 då han varvade ned med spel i Haninge. Palmqvist passade verkligen in i Djurgården, han passade speciellt bra med fansen smeknamn ”Järnkaminerna” på laget, han var antagligen lagets tuffaste spelare under sina 11 säsonger i Djurgården. Han spelade 364 matcher i division1/Elitserien och gjorde 233 mål och 383 poäng.
Han debuterade i landslaget 1963 och deltog i sin första VM-turnering 1966, han deltog i ytterligare 5 VM- och 2 OS-turneringar under sin landslagskarriär som varade i 164 landskamper. Han samlade på sig 3 VM-silver och 2 VM brons
Hans Lindberg
Hans ”Virus” Lindberg debuterade som 17-åring i Brynäs A-lag säsongen 1961-62 och spelade där till han 1972 gick till AIK där han spelade två säsonger innan han avslutade sin karriär med 1 säsong som spelande tränare i Björklöven. Han gjorde 423 poäng på 340 spelade matcher i division 1 och vann SM 7 gånger med Brynäs. Som tränare fortsatte han i Björköven tills han fick ta hand om Tre Kronor under 2 säsonger 1976-78 och efter det har han varit coach i Björklöven, Luleå, det schweiziska laget Arosa och Schweiz landslag.
Han debuterade i Tre Kronor 1966 och gjorde 37 mål på 91 landskamper, han deltog i 1 OS-turnering och 4 VM-turneringar. Han har 2 VM-silver och 1 VM-brons i medaljsamlingen från spelarkarriären, han ledde dessutom Tre Kronor under 2 VM-turneringar och 1 Canada Cup där laget tog hem 1 VM-silver. Han jobbade under flera år som ”expertkommentator” i TV och radio.
Lars-Göran Nilsson
Lars-Göran ”Vivelvinden från Vuollerim” Nilsson gjorde som 16-åring 26 mål och 66 poäng på 14 matcher i division 4. När han var 18 flyttade han till Kiruna för att spela för IFK Kiruna och säsongen 1964-65 debuterade han i division1 för Brynäs. Den blixtsnabbe Nilsson spelade i Brynäs fram till 1979 då han varvade ned med spel i Sandvikens lag i division 3. Han spelade 15 säsonger i Brynäs där han vann SM 8 gånger, han spelade 452 seriematcher för Brynäs och gjorde 558 poäng. Han vann poängligan i serien 1969 och 1974, i SM-serien 1970 och sammanlagt 1971 då han gjorde smått otroliga 34 mål och 62 poäng på 28 matcher (14+14).
Nilsson som förutom snabbheten var berömd för sin mycket korta klubba (inte mycket längre än en bandyklubba) debuterade i landslaget 1966 och spelade sammanlagt 177 landskamper och gjorde 45 mål. Han deltog i 2 OS-, 7 VM- och 1 Canada Cup-turnering och samlade på sig 3 VM-silver och 3 VM-brons.
Stig-Göran Johansson
Stig-Göran även kallad Stisse debuterade 1958 som 15-åring i Surahammars A-lag i division 2, 1964 värvades han av Södertälje SK där han skulle stanna under resten av sin karriär trots erbjudande från New York Rangers. Han tackade nej till Rangers erbjudande om träningsläger pga att han inte fick ledigt från militärtjänsten. Stisse spelade 434 matcher och gjorde 183 mål och 375 poäng för SSK i division 1 och Elitserien. Säsongen 1967-68 var han bäste målskytt i seriespelet med sina 25 mål och 1972 var han en av tre spelare som gjorde flest mål (11) i det årets SM-slutserie.
Stisse debuterade i landslaget j mitten av 1960-talet och gjorde 26 mål på 112 landskamper, han deltog i 1 OS- och 6 VM-turneringar. Han lämnade aldrig en turnering utan medalj vilket innebär att han samlade på sig 3 VM-silver, 1 OS-brons och 3 VM-brons. Den korte tacklingsmaskinen Stisse gjorde 20 mål och 33 poäng på 53 VM-matcher. Han beskrev själv sin spelstil så här: Eftersom jag är så liten (173 cm) måste jag sätta mig i respekt direkt. Efter att han slutat 1978 blev han ledare i Tumba och SSK.
Stefan Karlsson
Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson debuterade 1964 som 18-åring i division 1 med Brynäs som blev den enda svenska klubb han spelade för. Han spelade 16 säsonger för Brynäs i division1 och Elitserien och gjorde 252 mål och 392 poäng på 428 matcher. Han vann SM 8 gånger med Brynäs där han under flera säsonger spelade i samma kedja som Håkan Wickberg och Tord Lundström. Säsongen 1975-76 lämnade han Brynäs för att spela en säsong för Krefeld i den västtyska ligan.
Han debuterade i landslaget under en turné till Canada julen 1967 och spelade sammanlagt 143 landskamper, han deltog i 6 VM-turneringar där han gjorde 23 mål och 41 poäng på 53 matcher. I hans medaljsamling finns förutom SM-gulden även 3 VM-silver och 3 VM-brons. Smeknamnet fick han pga att hans pappa Erik som spelade elitfotboll kallades för ”Prosten” och det smeknamnet berodde på att Eriks storebror Folke hade fått smeknamnet ”Prästen” pga att han hade en lång svart rock.
Mats Åhlberg
Åhlberg spelade för modersklubben Avesta BK mellan 1962 och 1966 då han som 19-åring debuterade i division 1 för Leksand där han stannade under resten av sin karriär. Han spelade 437 matcher för Leksand och gjorde 546 poäng i seriespelet plus 113 poäng under 112 matcher i SM-serien och SM-slutspelet. Han vann både mål- och poängligan i Elitserien 1976-77 då han gjorde 39 mål och 64 poäng. Han vann fyra SM med Leksand under sina 15 säsonger i klubben innan han slutade 1981.
Åhlberg debuterade i landslaget 1972 och spelade sammanlagt 164 landskamper. Han deltog i 2 OS-, 6 VM- och 1 Canada Cup-turneringar och fick med sig 2 VM-silver, 1 OS_brons och 3 VM-brons hem till Leksand. Han hade sin absolut bästa turnering under VM-turneringen i Västtyskland 1975 då han gjorde 5 mål och 17 poäng på 10 matcher. Sedan han slutat var han under några säsonger headcoach för Leksands äldsta juniorlag.
Dan Söderström
Dan Söderström hockeyfostrades i hemstadens Horndals IF tills han 18 år gammal gick till Leksands IF där han stannade under resten av sin karriär. Karriären blev lång, han spelade 525 matcher med Leksand där han vann SM-guld fyra gånger och gjorde 255 mål under 17 säsonger. Hans 255 mål är näst mest genom tiderna i Leksand och den ende som slår honom är Mats Åhlberg. Söderström vann poängligan i division1 säsongen 1974-75 då han gjorde 24 mål och 57 poäng på 29 matcher. Han var dessutom lagkapten i både Leksand och Tre Kronor under flera säsonger.
Han debuterade i Tre Kronor säsongen 1970-71 efter att han under flera säsonger fått känna på internationellt motstånd med Vikingarna som Sveriges B-landslag kallades. Han spelade 139 landskamper och han deltog i 1 OS-turnering och 5 VM-turneringar där han samlade på sig 2 VM-silver, 1 OS-brons och 3 VM-brons. Efter karriären blev han coach och har varit headcoach i Falun och Leksand, han var under många år också ansvarig för Leksands juniorer, han har dessutom 1 VM-silver (1986) som ass. coach för Tre Kronor.
Lars-Gunnar Lundberg
Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg har kanske inte samma meriter som övriga uttagna men han kunde göra saker med klubba och puck som ingen av de övriga var i närheten av att klara av. Han debuterade 1970 som 18-åring för modersklubben Skellefteå AIK i division 1 och slog igenom på allvar 1974-75 då han gjorde 17 mål och 33 poäng. Året efter gick han till Brynäs där han vann 2 SM-guld (1976, 1977) under sina fyra säsonger i klubben, 1977 var han bäste poängplockare under SM-slutspelet med sina 7 mål och 10 poäng. Krobbe spelade sammanlagt 194 matcher och gjorde 93 mål och 197 poäng under sin 7 säsonger i den högsta serien.
1979 lockades han till division 1-klubben Örebro IK som storsatsade för att ta sig tillbaka Elitserien, i Örebro bildade han tillsammans med Martin Karlsson och Hardy Nilsson den så kallade ”Miljonkedjan” men trots att trion vräkte in poäng så lyckades Örebro inte ta sig till Elitserien. Krobbe stannade i Örebro fram till 1986 då han slutade spela på elitnivå, han spelade två säsonger till på en lägre nivå med Lindlöven och Lövånger.
Krobbe debuterade i landslaget hösten 1975 och gjorde 21 mål på sammanlagt 69 landskamper, han deltog i 3 VM-turneringar och har 1 VM-silver och 1 VM-brons i medaljsamlingen.
Thomas Rundqvist
Smålänningen Rundqvist lämnade Astrid Lindgrens värld och gick till Färjestad sommaren 1978, han spelade med undantag för en säsong i Canada i Färjestad tills han 1993 valde att gå till Feldkirch i den österrikiska ligan. Efter 5 österrikiska mästerskap på 5 säsonger och 3 svenska mästerskap från tiden i Färjestad valde han 1998 att lägga skridskorna på hyllan. Efter att han vunnit poängligan i slutspelet 1991 blev han utsedd till Sveriges bäste hockeyspelare och under sina 14 säsonger i Färjestad gjorde han 173 mål och 422 poäng på 494 matcher.
Rundqvist draftades 1983 av Montreal Canadiens i den 10:e rundan och 1984 valde han att pröva på livet på andra sidan Atlanten. Han fick bara spela 2 matcher i NHL för Canadiens men i farmarlaget Sherbrooke gick det desto bättre, han gjorde 19 mål och 58 poäng i serien och i slutspelet där Sherbrooke vann Calder Cup stod han för 19 poäng på 17 matcher. Rundqvist valde att återvända hem till Sverige men flera (8 st) av hans lagkamrater i Sherbrooke med Patrick Roy i spetsen vann året efter Stanley Cup med Montreal.
Rundqvist debuterade i landslaget 1982 och han är med sina 267 landskamper trea genom tiderna när det gäller matcher i Tre Kronor efter Jonas Bergqvist och Jörgen Jönsson. Han gjorde under landslagskarriären 49 mål och 130 poäng och han deltog i 3 OS-, 8 VM- och 2 Canada Cup-turneringar. I hans medaljsamling hittar man 2 VM-guld, 3 VM-silver och 2 OS-brons och i VM-turneringen 1991 blev han uttagen i All Star Team. 2006 blev Rundqvist invald i IIHF:s Hall of Fame och mellan 2008 och 2013 var han Färjestads GM.
Lars-Gunnar Pettersson
En del av er höjer kanske på ögonbrynen när ni ser att L-G Pettersson platsar i mitt All Star Team men det finns ingen som gjort fler mål i Elitserien/SHL än skarpskytten från Luleå. Han var bara 16 år när han 1976-77 debuterade i division 1 för IFK Luleå, han spelade tre säsonger till i division1 för olika lag från Luleå innan han säsongen 1980-81 gick till Björklöven i Elitserien. 1980 hade han förresten draftats av Edmonton Oilers i den åttonde rundan men det blev aldrig något spel i NHL för L-G som spelade 7 säsonger i Björklöven innan han 1987 återvände till Luleå där han efter 4 säsonger som lagkapten slutade 1994.
L-G vann SM-guld med Björklöven 1987 och samma år vann han dessutom både mål- och poängligan i Elitserien. Han vann målligan även 1988-89 och under Elitseriekarriären gjorde han 271 mål och 453 poäng på 495 matcher, hans 271 mål i seriespelet är rekord för Elitserien/SHL. Han debuterade i landslaget 1984 och gjorde under sina 117 landskamper 44 mål. L-G samlade på sig 1 VM-guld, 1 VM-silver och 1 OS_brons under de 3 VM och 1 OS han deltog i, dessutom spelade han för Tre Kronor i Canada Cup 1986.
Jonas Bergqvist
Skåningen Bergqvist flyttade 1979 som 17-åring till Leksand där han 1981 debuterade i Elitserien. Han spelade 15 säsonger i Leksand och lämnade bara Dalarna under tre säsonger (1 i Nordamerika, 1 i Västtyskland och 1 i Österrike). Han utsågs 1996 till Sveriges bäste hockeyspelare och han gjorde 193 mål och 415 poäng på 503 matcher i Elitserien. 1988 draftades han av Calgary Flames i den sjätte rundan och 1988 åkte han över Atlanten där det blev 22 matcher och 7 poäng innan han hamnade i farmarligan och Salt Lake Golden Eagles.
Året efter gick han till Mannheim i den västtyska ligan men 1991 återvände han till Leksand där han stannade tills han avslutade sin karriär med en säsong i Feldkirch innan han slutade 1999. Bergqvist som gjorde 68 mål och 122 poäng på 272 landskamper deltog i 2 OS-, 9 VM-, 2 Canada Cup- och 1 World Cup-turnering. I hans medaljsamling finns 1 OS-guld, 3 VM-guld, 3 VM-silver, 1 OS-brons och 1 VM-brons. Efter att han slutat var han under flera år president i Leksand.
Forwards som var med i diskussionen men inte platsade eller inte kom med av en annan anledning:
Lars Molin, Anders Carlsson, Dan Labraaten, Peo Brasar, Mats Lindh, Bengt Lundholm, Rolf Edberg, Roland Eriksson, Leif Holmgren, Martin Karlsson, Nils-Olof Olsson, Lennart Norberg, Thom Eklund, Kent Johansson, Kjell-Arne Wikström, Michael Hjälm, Jens Öhling och Håkan Södergren
De har spelarna i mitt All Star Team är invalda i svenska Hockey Hall of Fame: Leif Holmqvist, Peter Lindmark, Stig-Göran Johansson, Håkan Wickberg, Tord Lundström, Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist, Mats Waltin, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Virus Lindberg och Anders Eldebrink,
