USA All Star Team 1917-90: En mycket trög start
Trots att det fanns amerikanska spelare redan under NHL:s första säsong så dröjde det väldigt länge innan USA och amerikanerna tog ordentligt plats i NHL.
Det här är fjärde delen av 18 där den sista delen kommer publiceras dagen före pucken släpps i Toronto för årets World Cup.
När NHL startade 1917-18 fanns det tre amerikaner i de deltagande lagen, för Rayme Skilton och Gerry Geran blev det deras enda säsong i NHL och de stannade på 1 respektive 4 spelade matcher. Den tredje spelaren Harry Mummery var däremot aktiv fram till 1923 och hann med 106 matcher, 52 poäng och 226 PIM under sin karriär som back för fyra olika lag i NHL.
USA:s första amerikanska NHL-stjärna Billy Burch föddes i New York men växte upp i Toronto och hans karriär (1922-33) sammanföll till stor del med den stora depressionen i USA och Canada. När New York Rangers debuterade i NHL fanns det en jättelik amerikansk back vid namn Taffy Abel i laget, fast idag hade hans storlek varit ganska normal (185 cm och 102 kg). Abel hamnade sedan i Chicago Black Hawks som hade en excentrisk och nationalistisk ägare i Major Frederic McLaughlin. McLaughlin försökte säsongen 1936-37 ställa ett helamerikansk Black Hawks på isen i NHL, det gick verkligen inget vidare eftersom laget missade slutspelet.
När Abel lämnade Rangers fanns där redan en annan amerikan Cecil Dillon som stannade i Rangers under nio säsonger innan han avslutade karriären i Detroit Red Wings. När Dillon slutade 1940 var han den bäste amerikanske poängplockaren i NHL genom tiderna. Mot slutet av 1930-talet dök den förste amerikanske superstjärnan upp, Frank Brimsek ersatte Tiny Thompson som Boston Bruins målvakt och gjorde dundersuccé.
Till och med säsongen 1939-40 hade 51 amerikaner spelat i NHL, 47 som utespelare och 4 var målvakter. Poängligan genom tiderna såg ut så här:
Cecil Dillon 453 167 131 298
Doc Romnes 360 68 136 204
Billy Burch 390 137 61 198
Leroy Goldsworthy 336 66 57 123
Lou Trudel 290 47 66 113
Andra som förtjänar att nämnas är Carl Voss som vann Calder Trophy 1933 och är en av endast två som vunnit både Stanley Cup och Grey Cup (pokalen i CFL), Voss är också invald i Hockey Hall of Fame som builder. Cully Dahlstrom som vann Calder Trophy och Stanley Cup 1938. förtjänar givetvis också att nämnas även om han hade större delen av sin karriär efter 1940. Mike Karakas som var den näst bäste amerikanske målvakten efter Brimsek långt in på 1970-talet startade sin karriär under 1930-talet och förtjänar också att nämnas.
Bland övriga spelare hittar man Al Suomi som hade finska föräldrar och bland annat spelade för det helamerikanska Chicago Black Hawks och framförallt Fido Purpur vars namn passar bättre på en pudel än en hockeyspelare. Fido hette egentligen Clifford Joseph Purpur och han blev 1974 invald i United States Hockey Hall of Fame efter 144 matcher i NHL för St. Louis Eagles och Chicago Black Hawks mellan 1934 och 1945, han spelade även 16 matcher i Stanley Cup för Chicago och Detroit Red Wings..
Mellan 1940 och 1960 händer det inte mycket när det gäller amerikanska spelare i NHL, de enda namn värda att nämna är busen Bob Dill (spelades av Sean Avery i filmen om Maurice Richard), John Mariucci, Norm Dussault, Bill Moe, den defensive forwarden Charlie Burns och Pete Babando som avgjorde den sjunde Stanley Cup finalen i den andra övertidsperioden 1950 då Detroit Red Wings besegrade New York Rangers. Faktum är att det när säsongen 1959-60 var slut så hade bara 78 amerikaner spelat i NHL (en ökning med bara 27 stycken på 20 säsonger), 69 utespelare och 9 målvakter.
Mellan 1960 och 1970 händer det inte speciellt mycket, när säsongen 1969-70 är slut har 11 utespelare och 3 målvakter till spelat i NHL (en ynklig ökning när man vet att USA vann OS-guld i ishockey 1960 och att NHL 1967 utökades till dubbelt så många lag). Däremot har äntligen någon petat ned Dillon från förstaplatsen när det gäller amerikanska poängplockare i NHL. Den nye ettan är det närmaste en NHL-stjärna USA hade under 1960-talet nämligen Tommy Williams som var en av guldmedaljörerna från OS 1960, Williams som debuterade i NHL för Boston Bruins 1961 gjorde under sin karriär 430 poäng på 663 matcher i NHL (han spelade dessutom 139 matcher i WHA där han vann AVCO Cup med New England Whalers 1973).
I och med att NHL i snabbt takt utökas med fler lag under 1970-talet samtidigt som WHA konkurrerar om spelarna ökar antalet amerikanska spelare i NHL ordentligt fram till och med 1979-80. Antalet spelare har mer än fördubblats och sommaren 1980 har det spelat 205 amerikaner i NHL (185 utespelare och 20 målvakter). Bland de mest kända som debuterar under årtiondet återfinns Mike Milbury, Paul Holmgren, Lou Nanne, Gary Sargent, Tracy Pratt, Gerry O'Flaherty, Stan Gibertson, Lee Fogolin, Bob Paradise, Mike Christie, Reed Larson, Dean Talafous och Craig Patrick. I WHA var samtidigt Robbie Ftorek och bröderna Marty och Mark Howe storstjärnor.
1990 har antalet amerikaner som spelat i NHL nästan fördubblats igen, på 10 år har antalet ökat från 205 till 395 och om vi går fram ytterligare 10 år så har över 600 amerikaner spelat i NHL (558 utespelare och 53 målvakter. Efter säsongen 2015-16 är antalet amerikaner som spelat i NHL uppe i drygt 1100, närmare bestämt så har 99 amerikanska målvakter och 1026 amerikanska utespelare spelat minst en match i NHL. OBS, om det mot förmodan finns någon amerikan som enbart spelat för ett NHL-lag i Stanley Cup slutspelet så är de inte medräknade i de här siffrorna.
Med den här ganska explosionsartade utvecklingen så är det ganska förståeligt att de flesta av spelarna jag tagit ut i det här All Star laget debuterade i NHL tidigast under 1970-talet. USA:s All Star Team genom tiderna som kommer senare i den här serien är antagligen (tillsammans med Finland) det lag som kommer förändras mest, om bara 10 år är det kanske bara hälften av spelarna i det laget platsar om man gör ett nytt All Star Team genom tiderna.
Målvakter
#1 Frank Brimsek
Brimsek som från början tillhörde Detroit Red Wings organisation fick hoppa in som ersättare för den föregående säsongens Vezina Trophy vinnare Tiny Thompson under säsongsstarten 1938. När Thompson blev frisk så tradades Thompson till Detroit och Brimsek fick ta över som förstemålvakt, under hans första hemmamatch i Boston blev han utbuad eftersom Thompson var en stor favorit hos fansen men efter att Brimsek storspelat och hållit nollan i sex av de sju första matcherna efter att Thompson tradades så var han Bostons hjälte.
Under sin första säsong i NHL ledde han Boston till Stanley Cup och han själv vann både Calder Trophy och Vezina Trophy. 1943 lämnade Brimsek NHL för att gå med i det amerikanska kustförsvaret, efter kriget var slut gjorde han comeback men Bostons lag var nu så försvagat att inte ens han kunde göra laget till en Stanley Cup utmanare igen. Det dröjde till februari 1994 (44 år efter att han slutat) innan en amerikansk målvakt gick förbi Brimsek i vinster i NHL. Brimsek blev när han valdes in i Hockey Hall of Fame 1966 den förste amerikanen i det meriterade sällskapet.
10 säsonger i NHL för Boston Bruins och Chicago Black Hawks.
Stanley Cup: 2 gånger, 1939, 1941
Vezina Trophy: 2 gånger, 1939, 1942
Calder Trophy: 1939
All Star Team 1: 2 gånger, 1939, 1942
All Star Team 2: 6 gånger, 1940, 1941, 1943, 1946, 1947, 1948
514 matcher i NHL, 252 vinster, 2,70 I GAA och 40 shutouts
68 matcher i Stanley Cup, 32 vinster, 2,54 i GAA och 2 shutouts
#34 John Vanbiesbrouck
Fyra säsonger efter att han debuterade i NHL för NY Rangers vann Vanbiesbrouck 1986 Vezina Trophy då han även tog Rangers till Stanley Cup finalen där dock Montreal Canadiens blev för svåra. Efter 11 säsonger med Rangers gick han 1993 till Florida Panthers som han under sin tredje säsong tog på sina axlar och bar till Stanley cup finalen mot Colorado Avalanche. Många tyckte att Vanbiesbrouck som slutade trea i omröstningen borde vunnit det årets Conn Smythe Trophy.
Vanbiesbrouck slutade 2002 efter att han under de avslutande säsongerna spelat för Philadelphia, NY Islanders och New Jersey. Han är fortfarande den amerikanske målvakt som tagit hem flest vinster i NHL genom tiderna, han delar också ledningen med Brimsek när det gäller hållna nollor. 2007 blev Vanbiesbrouck invald i USA Hockey Hall of Fame.
20 säsonger i NHL för New York Rangers, Florida Panthers, Philadelphia Flyers, New York Islanders och New Jersey Devils.
Vezina Trophy: 1 gång, 1986
All Star Team 1: 1 gång, 1986
All Star Team 2: 1 gång, 1994
882 matcher i NHL, 374 vinster, 2,98 i GAA, ,899 i SAV% och 40 shutouts
71 matcher i Stanley Cup, 28 vinster, 2,68 i GAA, ,915 i SAV% och 5 shutouts
#35 Tom Barrasso
Barrasso har en verkligen speciell karriär, han är en av få spelare i NHL som gått direkt från High School till NHL utan att spela i NCAA, de kanadensiska juniorligorna eller Europa. Han vann både Calder och Vezina under sin rookiesäsong och han är den yngste genom tiderna om vunnit Vezina och den yngste målvakten genom tiderna som vunnit Calder. Barrasso är den målvakt i NHL som gjort flest assist (48) och poäng genom tiderna, under sin tid Pittsburgh blev Barrasso osams med större delen av stadens journalister och det är troligen en av orsakerna till att han ännu inte blivit invald i HHoF. 2009 blev Barrasso invald i USA Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för Buffalo Sabres, Pittsburgh Penguins, Ottawa Senators, Carolina Hurricanes, Toronto Maple Leafs och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
Vezina Trophy: 1 gång, 1984
Calder Trophy: 1984
All Star Team 1: 1 gång, 1984
All Star Team 2: 2 gånger, 1985, 1993
777 matcher i NHL, 369 vinster, 3,24 i GAA och 38 shutouts
119 matcher i Stanley Cup, 61 vinster, 3,01 i GAA, ,892 i SAV% och 6 shutouts
Målvakter som var med i diskussionen men inte platsade eller kom med av någon annan anledning: Jon Casey, Mike Richter och pionjären Mike Karakas
Backar
#2 Mark Howe
Howe var bara 16 år när han 1972 vann OS-brons med USA i OS i Sapporo och han hade nyss fyllt 18 år när han tillsammans med sin far Gordie och äldre bror Marty skrev på för Houston Aeros i WHA. Under sin första säsong i WHA blev han utsedd till ligans bäste rookie och under de sex säsonger han spelade i WHA blev han uttagen till All Star Team 1 eller 2 tre gånger. Howe som spelade vänsterforward de första tre säsongerna i WHA är den åttonde bäste poängplockaren genom tiderna i WHA med sina 504 poäng. När NHL och WHA slogs samman säsongen 1979-80 spelade familjen en sista säsong tillsammans i Hartford Whalers innan Gordie slutade.
Den 27 december 1980 var Mark inblandad i en av NHL:s värsta olyckshändelser genom tiderna när han spetsades på på målburen. Målburarna såg annorlunda på den tiden, baksidan var inte rundad som idag utan målet såg ut som ett stort B och Howe slet upp sitt lår på spetsen av målets mittsektion. Howe förlorade stora mängder blod och till den kommande säsongen hade designen på målburarna ändrats.
Han tradades till Flyers där han under 1980-talet var en av ligans absolut bästa backar, han blev tvåa i Norrisomröstningen 3 gånger och uttagen i All Star Team 1 tre gånger. Efter två skadeförföljda säsonger i början av 1990-talet valde Howe att att återvända till fadershuset Detroit Red Wings där han spelade 3 säsonger innan han slutade. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2011 och ett år tidigare hade han och drygt 40 andra spelare och ledare blivit de första som valdes in i WHA Hockey Hall of Fame.
16 säsonger i NHL för Hartford Whalers, Philadelphia Flyers och Detroit Red Wings.
6 säsonger i WHA för Houston Aeros och New England Whalers.
AVCO Cup: gånger, 1974, 1975
Lou Kaplan Trophy (WHA:s motsvarighet till Calder): 1974
All Star Team 1: 3 gånger, 1983, 1987, 1988
WHA All Star Team 1: 1 gång, 1979
WHA All Star Team 2: 2 gånger, 1974, 1977
929 matcher i NHL, 197 mål, 545 assist, 742 poäng, 455 PIM
426 matcher i WHA, 208 mål, 296 assist, 504 poäng, 198 PIM
101 matcher i Stanley Cup: 10 mål, 51 assist, 61 poäng, 34 PIM
75 matcher i AVCO Cup: 41 mål, 51 assist, 92 poäng, 48 PIM
#5 Rod Langway
Langway som föddes i Taiwan var en av de första spelarna i NHL som avbröt universitetsstudierna för att bli proffs, han gjorde först en säsong i WHA med Birmingham Bulls. Han lämnade Bulls efter en säsong och skrev på för Montreal som draftat honom 1977 men efter 1 Stanley Cup vinst och fyra säsonger i Montreal tradades han till Washington Capitals i en av 1980-talets största trader.
Många anser att Washington vann traden klart eftersom Langway blommade ut och vann två Norris Trophy men både Rick Green och Ryan Walter som fick lämna Washington spelade stora roller när Habs vann Stanley Cup 1986. Langway förvandlade i alla fall ett uruselt Washington till ett respektabelt NHL-lag som tog sig till slutspelet under hela tiden Langway spelade för klubben. Langway blev Washingtons lagkapten och var därmed en av de första lagkaptenerna i NHL som inte var kanadensare och under sina tre bästa säsonger (1982-85) blev han fyra i omröstningen om Hart två gånger och tvåa bakom Wayne Gretzky en gång. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2002.
15 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Washington Capitals
1 säsong i WHA för Birmingham Bulls.
Stanley Cup: 1 gång, 1979
Norris Trophy: 2 gånger, 1983, 1984
All Star Team 1: 2 gånger, 1983, 1984
All Star Team 2: 1 gång, 1985
994 matcher i NHL, 51 mål, 278 assist, 329 poäng, 849 PIM
52 matcher i WHA, 3 mål, 18 assist, 21 poäng, 52 PIM
108 matcher i Stanley Cup, 5 mål, 22 assist, 27 poäng, 106 PIM
#6 Ken Morrow
Morrow som tidigt siktade på att spela för USA i OS 1980 valdes 1976 av NY Islanders i den fjärde draftrundan. Morrow tog en plats i USA:s OS-lag som vann OS-guld i Lake Placid 1980 och direkt efter OS debuterade han i NHL för Islanders. Morrow blev därmed historisk som den förste som vann OS-guld och Stanley Cup under samma säsong och han var en väldigt viktig spelare under Islanders samtliga fyra Stanley Cup vinster.
Morrow som aldrig gjorde mycket poäng är idag en mycket underskattad spelare i Islanders dynasti eftersom hans spelartyp är utdöende i dagens NHL. Morrow som gjorde några väldigt viktiga mål för Islanders i Stanley Cup slutspelet tvingades sluta 1989 efter bara 10 säsonger i NHL eftersom han hade enorma problem med båda sina knän. Morrow valdes 1995 in i USA:s Hockey Hall of Fame och året efter fick han Lester Patrick Trophy.
10 säsonger i NHL för New York Islanders
Stanley Cup: 4 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983
550 matcher i NHL, 17 mål, 88 assist, 105 poäng, 309 PIM
127 matcher i Stanley Cup, 11 mål, 22 assist, 33 poäng, 97 PIM
#6 Phil Housley
Housley draftades i den första rundan 1982 av Buffalo Sabres trots att hans universitet inte spelade i de stora universitetsligorna och han debuterade i NHL redan samma höst. Han gjorde omedelbar succé med sina 66 poäng och blev efter säsongen tvåa i årets rookieomröstning. Han stannade i Buffalo 8 säsonger och gjorde aldrig under 60 poäng per säsong, Han spelade för Winnipeg, St. Louis, Calgary, New Jersey innan han fick spela sin första Stanley Cup final med Washington 1998.
När han slutade 2003 hade han spelat för ytterligare 2 lag och var då både den amerikan som spelat flest matcher i NHL och den amerikan som gjort flest poäng i NHL genom tiderna. Chris Chelios och Mike Modano slagit de rekorden men Housley är fortfarande den amerikanske back som gjort flest poäng i NHL genom tiderna och 2015 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
21 säsonger i NHL för Buffalo Sabres, Winnipeg Jets, St. Louis Blues, Calgary Flames, New Jersey Devils, Washington Capitals, Chicago Blackhawks och Toronto Maple Leafs.
All Star Team 2: 1 gång, 1992
All-Rookie Team: 1983
1495 matcher i NHL, 338 mål, 894 assist, 1232 poäng, 822 PIM
85 matcher i Stanley Cup, 13 mål, 43 assist, 56 poäng, 36 PIM
#20 Gary Suter
Suter var 16 år när han såg sin storebror Bob vinna OS-guld 1980 och eftersom han var så kort så blev han inte draftad e först gångerna han var gammal nog, 1985 valde Calgary Flames att chansa på honom och valde honom i den nionde draftrundan. Suter blev redan under sin första säsong i NHL Calgarys bäste back och vann Calder Trophy som ligans bäste rookie. Suter förföljdes av skador, han spelade inte alla matcher under en säsong förrän under sin tolfte NHL-säsong. När Calgary vann Stanley Cup 1989 hade han en bruten käke och såg finalerna från läktaren.
1994 tradades han från Calgary till Hartford som skickade honom vidare till Chicago där han kom att bilda första backpar med Chris Chelios och han avslutade sin karriär med fyra säsonger i San Jose Sharks. Den normalt ganska juste Suter var under sin karriär inblandad i tre riktiga skandaler: I Canada Cup 1987 slashade han ryssen Andrei Lomakin i ansiktet, i Canada Cup 1991 crosscheckade han Wayne Gretzky som inte kunde spela mer i turneringen och inför OS 1996 crosscheckade han Paul Kariya i huvudet så att Kariya först och främst missade OS-turneringen men också mer eller mindre fick sin karriär förstörd.
17 säsonger i NHL för Calgary Flames, Chicago Blackhawks och San Jose Sharks.
Stanley Cup: 1 gång, 1989
Calder Trophy: 1986
All Rookie Team 1986
All Star Team 2: 1 gång, 1988
1145 matcher i NHL, 203 mål, 641 assist, 844 poäng, 1349 PIM
108 matcher i Stanley Cup, 17 mål, 56 assist, 73 poäng, 120 PIM
#24 Chris Chelios
Chelios växte upp i Chicago där hans far ägde en kedja med grekiska restauranger, när han var 15 flyttade familjen till Kalifornien. Eftersom det inte fanns någon High School med ishockey på programmet blev han inte rekryterad av något College och han försökte då ta en plats i något kanadensiskt juniorlag men var inte tillräckligt bra för lagen i CHL utan han spelade för Moose Jaw Canucks i SJHL (Saskatchewan Junior Hockey League) men trots det fick scouter i Montreal Canadiens upp ögonen för Chelios som växte drygt 10 cm och la på sig nästan 20 kg muskler under tiden i Moose Jaw. Montreal överraskade många när de draftade Chelios i den andra rundan 1981, de flesta scouter hade förutspått att Chelios skulle bli draftad runt den femte rundan.
Efter två år på universitet valde han 1983 att satsa på att ta en plats i det amerikanska laget till OS i Sarajevo. Han lyckades och efter OS-turneringens slut fick han debutera i Canadiens, där han spelade 12 matcher i serien och 15 slutspelsmatcher. Året efter var han en av Montreals bästa backar och han blev efter 64 poäng tvåa i omröstningen om bäste rookie. 1985 fick han dessutom spela för USA i Canada Cup, vilket innebar att han hade spelat 1 VM (1982), 1 OS (1984) och 1 Canada Cup (1985) innan han fyllt 24 år.
1986 vann han Stanley Cup med Montreal och 1989 vann han sin första Norris Trophy men sommaren 1990 valde Montreal och Chicago att göra en trade där man bytte storstjärnor som efter traden fick spela i sin födelsestad. Det är bara att konstatera att Chicago vann traden klart även om Denis Savard vann Stanley Cup med Habs 1993. I Chicago vann Chelios Norris två gånger och han tog en plats i antingen All Star Team 1 eller All Star Team 2 fem gånger.
Vid trading deadline 1999 då han var 37 år tradades han till Detroit Red Wings där han skulle hjälpa laget vinna Stanley Cup 2 gånger. Ingen trodde 1999 att Chelios skulle stanna i Detroit ytterligare 8 säsonger men han blev kvar tills 2009 då Detroit inte gav honom ett nytt kontrakt, han skrev istället på för Chicago Wolves i AHL och fick under våren ett kontrakt med Atlanta Thrashers där han spelade 7 matcher under sin sista säsong. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2013.
26 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings och Atlanta Thrashers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1986, 2002, 2008
Norris Trophy: 3 gånger, 1989, 1993, 1996
All Star Team 1: 5 gånger, 1989, 1993, 1995, 1996, 2002
All Star Team 2: 2 gånger, 1991, 1997
All-Rookie Team: 1985
1651 matcher i NHL, 185 mål, 763 assist, 948 poäng, 2891 PIM
266 matcher i Stanley Cup, 31 mål, 113 assist, 144 poäng, 423 PIM
#28 Reed Larson
Larson som draftades av Detroit Red Wings i den andra rundan 1976 debuterade i NHL våren 1977 efter att hans universitet stängt av honom efter att han slagit till en funktionär under en match. Under sin första hela NHL säsong blev han efter 19 mål och 60 poäng femma i omröstningen till Calder Trophy. Den offensive backen blev snabbt fruktad i NHL för sitt stenhårda slagskott, Larson gjorde över 20 mål 5 gånger under sin karriär och blev den förste amerikanske backen som kom upp i 200 mål.
Efter 10 säsonger i Detroit och 3 i Boston så spelade han under sina två sista säsonger i NHL för Edmonton Oilers, NY Islanders, Minnesota North Stars och Buffalo Sabres innan han åkte till Europa där han tillbringade 5 säsonger i Italien (1992-93 gjorde han 30 mål och 78 poäng på 32 matcher när han hjälpte Courmaosta att ta sig upp i den högsta italienska ligan).
14 säsonger i NHL för Detroit Red Wings, Boston Bruins, Edmonton Oilers, New York Islanders, Minnesota North Stars och Buffalo Sabres.
904 matcher i NHL, 222 mål, 463 assist, 685 poäng, 1391 PIM
32 matcher i Stanley Cup, 4 mål, 7 assist, 11 poäng, 63 PIM
Backar som var med i diskussionen men inte platsade eller kom med av någon annan anledning: Kevin Hatcher, Mike O'Connell, Dave Langevin, Al Iafrate, Mike Ramsey, Craig Ludwig, Mike Milbury, Lou Nanne, Lee Fogolin och Gordie Roberts
Pionjärer: Harry Mummery och Taffy Abel,
Forwards
#7 Joe Mullen
Den i New York födde och odraftade Joe Mullen blev den förste amerikanske spelaren som nådde både 500 mål och 1000 poäng i NHL. Han hade sin bästa säsong 1988-89, då han vann sin första Stanley Cup med Calgary Flames, han gjorde då 51 mål och 110 poäng. Det är bara 3 andra amerikaner som gjort fler poäng under en säsong (Pat LaFontaine, Brett Hull och Kevin Stevens) och hans 1063 poäng ger honom sjätte plats bland amerikaner i NHL (Patrick Kane som är näst bäste aktive amerikan behöver 4 säsonger med 100 poäng för att passera honom). Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2000.
16 säsonger i NHL för St. Louis Blues, Calgary Flames, Pittsburgh Penguins och Boston Bruins.
Stanley Cup: 3 gånger, 1989, 1991, 1992
Lady Byng: 2 gånger, 1987, 1989
All Star Team 1: 1 gång, 1989
1062 matcher i NHL, 502 mål, 561 assist, 1063 poäng, 241 PIM
143 matcher i Stanley Cup, 60 mål, 46 assist, 106 poäng, 42 PIM
#7 Neal Broten
Precis som Ken Morrow så debuterade Broten i NHL bara dagar efter OS-guldet i Lake Placid, när han pluggade på University of Minnesota så hade han redan där Herb Brooks som coach. Han hade draftats i den andra rundan 1979 av hemstatens stolthet Minnesota North Stars som han spelade för tills laget flyttades till Dallas (han spelade även 116 matcher för Dallas under sina tre sista säsoner i NHL).
Säsongen 1985-86 blev Broten den förste amerikanen som gjorde 100 poäng eller mer under en NHL-säsong. Broten som 1981 blivit den förste som belönades med Hobey Baker Award följde med North Stars till Dallas när laget flyttades 1993 och var under en kort period även lagkapten. Han tradades i februari 1995 till New Jersey där han blev en oerhört viktigt spelare när laget vann Stanley Cup för första gången, det var Broten som gjorde det matchavgörande målet i den fjärde finalen när Devils besegrade Detroit med 4-0 i matcher .
17 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars, New Jersey Devils och Los Angeles Kings.
Stanley Cup: 1 gång, 1995
1099 matcher i NHL, 289 mål, 634 assist, 923 poäng, 569 PIM
135 matcher i Stanley Cup, 35 mål, 63 assist, 98 poäng, 77 PIM
#11 Bob Carpenter
När Carpenter 1981 draftades som den tredje spelaren sammanlagt av Washington, blev han den förste amerikanske spelaren genom tiderna som valts i draftens första rundan. Han blev historisk igen när han året efter gick direkt från High School till NHL (också förste spelaren genom tiderna). Han gjorde sin första poäng efter bara 12 sekunders spel när han assisterade Ryan Walter, det är fortfarande ett NHL-rekord för snabbaste assist av en spelare i sin första match.
Även om han gjorde 53 mål säsongen 1984-85 blev han aldrig den superstjärna USA väntade på, bråk med coacher och media gjorde att han aldrig nådde sin potential och under slutet av karriären blev han omskolad till en defensiv center som 1995 var med i New Jersey Devils Stanley Cup vinnande lag. Efter att han slutat som spelare blev han ass. coach i Devils och vann Stanley Cup med laget även 2000 och 2003.
18 säsonger i NHL för Washington Capitals, New York Rangers, Los Angeles Kings, Boston Bruins och New Jersey Devils.
Stanley Cup: 1 gång, 1995
1178 matcher i NHL, 320 mål, 408 assist, 728 poäng, 919 PIM
140 matcher i Stanley Cup, 21 mål, 38 assist, 59 poäng, 136 PIM
#12 Mark Johnson
Johnson vars far Bob Johnson coachade Pittsburgh Penguins till Stanley Cup vinsten 1991 är den tredje av OS-guldmedaljörerna från Lake Placid som blev stjärnor i NHL. Johnson som hade spelat sitt första OS redan som 18-åring 1976 gjorde två mål när USA besegrade Sovjet med 4-3 på vägen till OS-guldet.
Eftersom Johnson bara spelade för ganska dåliga NHL-lag deltog han i massor av VM-turneringar och var antagligen den mest kände amerikanske hockeyspelaren i Europa under 1980-talet. 1990 valde han att lämna NHL och avslutade sin spelarkarriär med tre angenäma säsonger i Italien och Österrike. Efter spelarkarriären har Johnson precis som sin far blivit en välkänd coach, Johnson som coachade Wisconsin Badgers i NCAA mellan 1996 och 2002 har nått störst framgångar som damcoach där han bland annat varit headcoach för det amerikanska damlaget i OS 2010
11 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins, Hartford Whalers, St. Louis Blues och New Jersey Devils.
669 matcher i NHL, 203 mål, 305 assist, 508 poäng, 260 PIM
37 matcher i Stanley Cup, 16 mål, 12 assist, 28 poäng, 10 PIM
#12 Jimmy Carson
Carson var ett amerikanskt superlöfte som valdes av LA Kings som den andre spelaren i draften 1986, idag minns de flesta honom som en av spelarna i traden som förde Wayne Gretzky till Hollywood. Carson gjorde succé i LA, han blev trea i omröstningen till bäste rookie efter 37 mål och 79 poäng och säsongen efter stänkte han in 55 mål och gjorde 107 poäng. Sommaren 1988 tradades han till Edmonton i Gretzkytraden och han passerade 100 poäng även den säsongen.
Han pallade som 20-åring inte av trycket i Edmonton att ersätta Gretzky och under hösten 1989 begärde han att bli tradad. Han tillbringade de återstående sju säsongerna i NHL i Detroit, Los Angeles, Vancouver och Hartford innan han lämnade NHL bara 27 år gammal. Han spelade sedan två säsonger i hemstaden Detroit med Detroit Vipers och vann 1997 Turner Cup med laget. Carson var 20 år och 116 dagar när han gjorde sitt 100:e mål i NHL och det är bara Gretzky som varit yngre (20 år och 40 dagar) när de gjort sitt 100:e mål i NHL.
10 säsonger i NHL med Los Angeles Kings, Edmonton Oilers, Detroit Red Wings, Vancouver Canucks och Hartford Whalers.
All-Rookie Team: 1987
626 matcher i NHL, 275 mål, 286 assist, 561 poäng, 254 PIM
55 matcher i Stanley Cup, 17 mål, 15 assist, 32 poäng, 22 PIM
#15 Craig Janney
En framgångsrik karriär i NCAA ledde till att passningsgeniet Janney valdes av Boston Bruins i den första rundan 1986 och efter OS-turneringen 1988 fick han debutera i NHL. Under sina säsonger i Boston plockade han som center till Cam Neely 198 assist på 262 matcher och efter en trade till St. Louis så gjorde han 185 assist (de flesta till Brett Hull) på 186 matcher. Efter St. Louis så spelade han för 5 lag (eller 4 om man räknar Winnipeg och Phoenix som ett lag) under sina fyra sista säsoner.
Sammanlagt gjorde Janney nästan 1 poäng per match under sin NHL-karriär (751 poäng på 760 matcher) och i slutspelet var snittet bara lite sämre (110 på 120). 2004 blev han i en omröstning bland gamla spelare i NHL utsedd till den spelare i NHL med ”The Softest Hands in Hockey”. Lite skvaller som avslutning: Anledningen till att Brendan Shanahan tradades från St. Louis till Hartford 1995 avslöjades när Janney skiljde sig från sin fru som numera är Mrs. Shanahan.
13 säsonger i NHL för Boston Bruins, St. Louis Blues, San Jose Sharks, Winnipeg Jets, Phoenix Coyotes, Tampa Bay Lightning och New York Islanders.
760 matcher i NHL, 188 mål, 563 assist, 751 poäng, 170 PIM
120 matcher i Stanley Cup, 24 mål, 86 assist, 110 poäng, 53 PIM
#16 Pat LaFontaine
LaFontaine vars far var en höjdare inom bilindustrin i Detroit valdes i den första rundan (#3)1983 av New York Islanders och han kom att tillbringa hela sin NHL-karriär i lag från delstaten New York. Han anslöt till Islanders efter OS-turneringen 1984 och gjorde 9 poäng på de 15 seriematcher han spelade. I slutspelet gjorde han också bra ifrån sig men kunde inte förhindra att Islanders föll mot Edmonton Oilers i Stanley Cup finalen. Tyvärr var det här det närmste en Stanley cup vinst som han kom eftersom Islanders lagbygge föll samman och ensam kunde han inte stoppa fallet.
Han stannade i Islanders i åtta säsonger och gjorde 54 mål och 105 poäng som bäst innan han tradades till Buffalo Sabres där han hade en otrolig säsong 1992-93 då han blev tvåa i poängligan med 53 mål och 148 poäng. Året efter var en katastrof spelmässigt för LaFontaine och det skulle bli värre, först åkte han på en rejäl hjärnskakning i en match mot Pittsburgh och trots att läkarna avrådde så ville han göra comeback. Buffalo tradade då honom till NY Rangers där han visserligen gjorde sin 1000:e poäng i NHL men också åkte på ytterligare en hjärnskakning som definitivt krossade hans karriär. Han slutade officiellt ett och ett halvt år senare och 2003 blev han invald i Hockey Hall of Fame, samma år blev han även invald i US Hockey Hall of Fame och 2006 hedrades han av Buffalo när de pensionerade hans tröjnummer.
15 säsonger i NHL för New York Islanders, Buffalo Sabres och New York Rangers.
All Star Team 2: 1 gång, 1993
865 matcher i NHL, 468 mål, 545 assist, 1013 poäng, 552 PIM
69 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 36 assist, 62 poäng, 36 PIM
#16 Eddie Olczyk
Olczyk som föddes i Chicago valdes i den första rundan (#3) 1984 av Chicago Blackhawks efter att han gjort en bra OS-turnering. Han debuterade i barndomens favoritlag Blackhawks säsongen efter men efter 3 säsonger tradades han till Toronto Maple Leafs där han hade sina bästa säsonger i karriären. Olczyk tradades sedan till Winnipeg innan han 1992 kom till New York Rangers, där en skada i januari 1994 nästan gjorde att han inte kunde vara med när Rangers bröt sin 55 år gamla förbannelse.
Efter Rangers hamnade han i tur och ordning i Winnipeg (för andra gången), Los Angeles Kings och Pittsburgh Penguins innan han hösten1998 plockades upp av Chicago på waivers. Han fick med andra ord både börja och avsluta sin NHL-karriär i sin hemstad där han just nu är en mycket partisk ”expertkommentator”. Olczyk blev 2012 invald i US Hockey Hall of Fame.
16 säsonger i NHL för Chicago Blackhawks, Toronto Maple Leafs, Winnipeg Jets, New York Rangers, Los Angeles Kings och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 1 gång, 1994
1031 matcher i NHL, 342 mål, 452 assist, 794 poäng, 874 PIM
57 matcher i Stanley Cup, 19 mål, 15 assist, 34 poäng, 57 PIM
#19 Brian Mullen
Joe Mullens lillebror hade också en riktigt bra NHL-karriär som tyvärr förkortades pga sjukdom. Under sommaren 1993 då han bara var 31 år fick han en stroke och när han året efter försökte sig på en comeback fick han epileptiska anfall som troligen orsakats av stroken det föregående året och han tvingades avsluta sin karriär.
11 säsonger i NHL för Winnipeg Jets, New York Rangers, San Jose Sharks och New York Islanders.
832 matcher i NHL, 260 mål, 362 assist, 622 poäng, 414 PIM
62 matcher i Stanley Cup, 12 mål, 18 assist, 30 poäng, 30 PIM
#25 Kevin Stevens
Stevens som även var en riktigt bra baseballspelare (både Toronto Blue Jays och Philadelphia Phillies bjöd in honom till träningsläger) som ung valde att satsa på hockeyn och i draften 1983 valdes han i den sjätte rundan av LA Kings. Av någon anledning valde Los Angeles bara några månader efter draften att skicka Stevens till Pittsburgh i utbyte mot Anders Håkansson. Efter avslutade studier valde han att spela för USA:s utvecklingslag och deltog i både VM 1987 och OS 1988 innan han debuterade i Pittsburgh efter OS-turneringen var avslutad. 1989 slog han igenom i NHL och under 1990-talets början vräkte han in mål som vänsterforward jämte Mario Lemieux, han gjorde över 50 mål två säsonger i rad och blev uttagen i ett All Star Team tre säsonger i rad.
En allvarlig skada där de flesta benen i hans ansikte bröts förstörde hans karriär även om han gjorde en bra säsong direkt efter olyckan. Under de 8 avslutande säsongerna i NHL gjorde han bara 93 mål och under fyra säsonger 90-94 gjorde han hela 190 mål. Stevens är en av enbart fyra spelare i NHL som gjort fler än 50 mål och 200 utvisningsminuter under samma säsong (Keith Tkachuk, Brendan Shanahan & Gary Roberts är de övriga 3).
15 säsonger i NHL för Pittsburgh Penguins, Boston Bruins, Los Angeles Kings, New York Rangers och Philadelphia Flyers.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
All Star Team 1: 1 gång, 1992
All Star Team 2: 2 gånger, 1991, 1993
874 matcher i NHL, 329 mål, 397 assist, 726 poäng, 1470 PIM
103 matcher i Stanley Cup, 46 mål, 60 assist, 106 poäng, 170 PIM
#27 Dave Christian
Christian fortsatte familjetraditionen när han 1980 vann OS-guld med USA i Lake Placid, hans far och en farbror vann OS-guld i ishockey 1960 och en annan farbror tog OS-silver i ishockey 1956. Precis som så många andra av de olympiska mästarna debuterade Christian som draftats av Winnipeg i andra rundan 1987 i NHL efter turneringen var slut. I sin första match för Winnipeg satte Christian ett NHL-rekord som fortfarande står sig när han gjorde mål efter bara 7 sekunder på isen.
Christian hade en mycket ojämn karriär där han alltför sällan spelade så bra som han borde med den talang han besatt. Som bäst gjorde han 41 mål och 83 poäng säsongen 1985-86 då han spelade i Washington och det var under de knappa sju säsonger han spelade i Washington som han höll en hög och relativt jämn klass. Han slutade i NHL sommaren 1994 men spelade några säsonger i IHL innan han slutade för gott, 2001 blev han invald i US Hockey Hall of Fame.
15 säsonger i NHL för Winnipeg Jets, Washington Capitals, Boston Bruins, St. Louis Blues och Chicago Blackhawks.
1009 matcher i NHL, 340 mål, 433 assist, 773 poäng, 284 PIM
102 matcher i Stanley Cup, 32 mål, 25 assist, 57 poäng, 27 PIM
#29 Joel Otto
Otto som aldrig draftades skrev på för Calgary Flames som FA 1984 och spelade med laget under 11 säsonger innan han avslutade karriären i Philadelphia. Precis som många andra tvingades Otto helt ändra spelstil för att ta en plats i NHL, från en offensiv poängmaskin som under universitetstiden gjorde 188 poäng på 99 matcher till en defensiv tekningsspecialist. Otto är kanske mest känd för att han under slutet av 1980-talet verkligen lyckades ta sig in under skinnet på Oilers Mark Messier i slaget om Alberta. Otto som blev trea i omröstningen om Selke Trophy två gånger spelade tre Stanley Cup finaler (två med Calgary och en med Philadelphia) och vann en gång.
14 säsonger i NHL för Calgary Flames och Philadelphia Flyers.
Stanley Cup: 1 gång, 1989
943 matcher i NHL, 195 mål, 313 assist, 508 poäng, 1934 PIM
122 matcher i Stanley cup, 27 mål, 47 assist, 74 poäng, 207 PIM
#48 Scott Young
Young som draftades av Hartford i den första rundan 1986 debuterade i NHL 1988 efter OS-turneringen i Calgary var slut. Efter att han vunnit Stanley Cup 1991 med Pittsburgh valde Young att lämna NHL och tillbringade hela den följande säsongen med USA:s landslag för att förbereda sig för OS-turneringen i Albertville. Efter OS spelade Young i Bolzano i den Italienska ligan innan han inför säsongen 92-93 återvände till Nordamerika för att spela för Quebec Nordiques.
Han stannade i Quebec tills laget flyttades till Denver och efter flytten gjorde han ett riktigt bra slutspel (15 poäng på 22 matcher) för Colorado när laget vann sin första Stanley Cup 1996. Han gjorde sin poängmässigt bästa säsong i NHL som 33-åring med 40 mål och 73 poäng för St. Louis säsongen 2000-01. Han avslutade sin karriär riktigt bra med 49 poäng för St. Louis Blues säsongen 2005-06. Det är lite märkligt att Young bara nådde 40 mål under en enda säsong i karriären eftersom han under flera år ansågs ha ett av NHL:s absolut bästa skott.
17 säsonger i NHL för Hartford Whalers, Pittsburgh Penguins, Quebec Nordiques, Colorado Avalanche, Mighty Ducks of Anaheim, St. Louis Blues och Dallas Stars.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1996
1181 matcher i NHL, 342 mål, 415 assist, 757 poäng, 448 PIM
141 matcher i Stanley Cup, 44 mål, 43 assist, 87 poäng, 64 PIM
Forwards som var med i diskussionen men inte platsade eller kom med av någon annan anledning: Kelly Miller, Chris Nilan, Nick Fotiu, Tom Fergus, Paul Holmgren, Aaron Broten, Tony Granato och Mark Pavelich
Pionjärer: Billy Burch, Tommy Williams, Charlie Burns och Cecil Dillon,
Hur jag resonerat
Målvaktsplatserna var enkla att fylla, Brimsek var antagligen den mest givne spelaren av alla, Barrasso och Vanbiesbrouck hade båda betydligt bättre meriter än övriga amerikanska målvakter fram till 1992.
Många av backplatserna var också självklara, Howe, Housley, Chelios och Langway var mer eller mindre självskrivna. Ken Morrows Stanley Cup meriter gör honom enligt mig också given i det här laget och Gary Suter hör också hemma i ett All Star Team. Reed Larson, Kevin Hatcher, Mike O'Connell, Dave Langevin, Al Iafrate, Mike Ramsey, Mike Milbury, Lou Nanne, Craig Ludwig, Lee Fogolin och Gordie Roberts var de som gjorde upp om den sjunde och sista backplatsen i det här laget.
Kevin Hatcher tog en plats i det amerikanska laget från 1992 och framåt och det gör att han inte kan få en plats i det här laget. Milbury, Ludwig, Langevin, Fogolin, O'Connell och Roberts var aldrig sitt lags bäste back och försvann i nästa skede. Iafrate är en kultspelare mest pga sitt enormt hårda skott och sin minst sagt märkliga frisyr under slutet av karriären men det räckte inte till för en plats i det här laget. Nanne var under början av 1970-talet den bäste amerikanske backen i NHL men det säger tyvärr mer om konkurrensen än om hur bra Nanne var och därför blev han den näst siste som hamnade utanför laget. Mike Ramsey eller Reed Larson var då frågan och svaret fick bli Larson även om Ramsey kanske var en mer komplette back, Larson tog den sista platsen bland backarna mest beroende på sitt fruktansvärt hårda och välplacerade slagskott.
Om det bland målvakterna var självklart vilka som skulle bli uttagna och bland backarna fanns en enormt hög klass på åtminstone sex av sju uttagna så var forwardssidan inte imponerande. Givna var givetvis Pat LaFontaine och Joe Mullen men sen kryllade det inte av elitspelare, Brian Mullen, Stevens, Janney, Olczyk, Neal Broten, Johnson, Carson och Carpenter är inte namn som skrämmer men de var nästa forwards som fick en plats i det här laget.
Tre platser kvar och först gallrade jag bort ”goonpatrullen” Holmgren, Fotiu och Nilan följt av pionjärerna Burns, Dillon och Burch. Pavelich, Granato, Miller, Fergus och lillebror Broten var nästa grupp av spelare som jag plockade bort. Kvar fanns då Joel Otto, Dave Christian, Scott Young och Tommy Williams, Christian och Young tog platserna 11 och 12 innan jag bestämde mig för att låta Otto ta den 13:e och sista forwardsplatsen i laget. Om jag gjorde rätt kan ni avgöra själva, här är NHL-pionjären Tommy Williams meriter och statistik:
Tommy Williams
Williams vann OS-guld i Squaw Valley 1960 för USA, under OS spelade han i samma kedja som Bill och Roger Christian (Bill är Dave Christans pappa). Han fick chansen i NHL av Boston Bruins 1961 och han spelade för Boston i åtta säsonger, han gjorde sin bästa säsong 1969-70 då han spelade för Minnesota North Stars, hans 52 assist den säsongen var tredje bäst i NHL efter de gamla lagkamraterna Bobby Orr och Phil Esposito. 1972 gick han till New England i WHA och samma säsong vann han AVCO Cup, efter ytterligare en säsong i Whalers återvände han till NHL där han spelade två säsonger för ett genomuselt Washington Capitals innan han slutade.
13 säsonger i NHL för Boston Bruins, Minnesota North Stars, California Golden Seals och Washington Capitals.
2 säsonger i WHA för New England Whalers.
AVCO Cup: 1 gång, 1973
663 matcher i NHL, 161 mål, 269 assist, 430 poäng, 177 PIM
139 matcher i WHA, 31 mål, 58 assist, 89 poäng, 20 PIM
10 matcher i Stanley Cup, 2 mål, 5 assist, 7 poäng, 2 PIM
19 matcher i AVCO Cup, 6 mål, 14 assist, 20 poäng, 12 PIM
