USA All Star Team 1992- : The Golden Generation
Det här amerikanska laget har massor av spelare som spelat över 1000 matcher i NHL och tio av dem har haft ett C på bröstet. Med andra ord är laget fyllt av rutinerade rävar med massor av ledaregenskaper.
I den här elfte delen i serien närmar vi oss nutiden och först ut är USA.
Utvecklingen av amerikaner i NHL skrev jag om i artikeln om USA All Star Team -92 men det är inte bara antalet amerikaner i NHL som ökat utan även vilken typ av spelare som har ett amerikanskt pass har förändrats. Det är inte längre andremålvakten, backarna i det tredjeparet eller defensiva forwards i checkingkedjan som är amerikaner utan nu är amerikanerna stjärnor och väldigt ofta även lagkaptener eller ledargestalter i sina respektive lag.
Fem av spelarna i laget är markerade med* vilket innebär att de fortfarande är aktiva (den sjätte spelaren Scott Gomez valde nyligen att sluta) och väldigt många av de som var närmast att ta en plats är också aktiva så ett USA All Star Team som görs om kanske bara fem år kommer antagligen att se väldigt annorlunda ut.
Här är laget som presenteras i nummerordning, texten om hur jag valde ut dem kommer under själva laguppställningen.
Målvakter
#30 Ryan Miller*
Ryan Miller var från början forward men han blev frustrerad när hans lag förlorade efter ett målvaktsmisstag så han övertalade coachen (som var hans far) att få prova på målvaktsjobbet i laget. Miller hade en otroligt bra universitetskarriär där han bland annat vann Hobey Baker Award, han har fortfarande flera rekord i NCAA bland annat flest shutouts genom tiderna, högsta räddningsprocent (,950) och flest shutouts under en säsong (10).
Miller behövde några säsonger där han pendlade mellan AHL och NHL innan han slog igen om 2006-07 då han vann 40 matcher i NHL. Miller hade sin absolut bästa säsong 2009-10, han vann 41 matcher i NHL och hade ,929 i räddningsprocent under NHL säsongen där han belönades med Vezina Trophy. I februari 2010 hade han dessutom varit fullständigt makalös under OS-turneringen i Vancouver där han blev utsedd till både turneringens bäste målvakt och hela turneringens MVP.
13 säsonger i NHL för Buffalo Sabres, St. Louis Blues och Vancouver Canucks
Vezina Trophy: 1 gång, 2010
All Star Team 1: 1 gång, 2010
655 matcher i NHL, 340 vinster, 2,60 i GAA, ,915 i SAV% och 36 shutouts
56 matcher i Stanley Cup, 28 vinster, 2,49 i GAA, ,915 i SAV% och 3 shutouts
#30 Tim Thomas
Kalla Tim Thomas vad ni vill men han var under några säsonger fruktansvärt bra och den enskilt största anledningen till att Boston Bruins vann Stanley Cup 2011. Efter en framgångsrik universitetskarriär valde Thomas att efter några matcher i ECHL och IHL att spela för IFK Helsingfors i den finska ligan där han hjälpte laget att vinna mästerskapet 1998.
Thomas som draftats av Quebec Nordiques 1994 valde 1999 att skriva kontrakt med Edmonton Oilers som skickade honom till Hamilton i AHL, Thomas lämnade AHL efter 15 matcher för att återvända till Helsingfors för resten av säsongen. Den kommande säsongen spelade han för Detroit Vipers i IHL och året efter spelade han för AIK i Elitserien innan han 2001-02 återvände till Finland för att spela för Kärpät. Året efter hade han skrivit på för Boston Bruins som ville att han skulle spela för Providence i AHL och han fick göra sin NHL debut den 19 oktober 2002. Under lockoutsäsongen 2004-05 spelade Thomas i Finland, den här gången för Jokerit men säsongen 05-06 var han tillbaka i Nordamerika där han delade säsongen mellan AHL och NHL.
Året efter var han förstemålvakt i Boston och 2009 belönades han med Vezina Trophy, efter ett mellanår var han tillbaka i toppform 2010-11 då han vann Vezina, Conn Smythe och Stanley Cup. Han stannade ytterligare en säsong i Boston innan han bestämde sig för att göra ett uppehåll under säsongen 2012-13, han tradades under säsongen till NY Islanders. 2013 valde han att skriva på som FA för Florida Panthers som vid trading deadline skickade honom till Dallas Stars där han spelade sina sista matcher i karriären.
9 säsonger i NHL för Boston Bruins Florida Panthers och Dallas Stars.
Stanley Cup: 1 gång, 2011
Vezina Trophy: 2 gånger, 2009, 2011
Conn Smythe Trophy: 2011
All Star Team 1: 2 gånger, 2009, 2011
426 matcher i NHL, 214 vinster, 2,52 i GAA, ,920 i SAV% och 31 shutouts
51 matcher i Stanley Cup, 29 vinster, 2,08 i GAA, ,933 i SAV% och 6 shutouts
#35 Mike Richter
Richter hann både spela ett VM och ett OS för USA innan han debuterade i NHL för New York Rangers 1989 eller ska man vara noggrann så debuterade han i NHL först säsongen 1989-90 eftersom det var i Stanley Cup han spelade sin första match med Rangers. Efter några säsonger som backup till John Vanbiesbrouck bedömdes han vara redo att ta över som förstemålvakt sommaren 1993. Han tackade för förtroendet genom att göra sin bästa säsong i karriären, han vann 42 matcher när Rangers vann Presidents' Trophy och var var minst lika bra under slutspelet då Rangers vann Stanley Cup igen efter att ha väntat sedan 1940.
Efter några skadefyllda säsonger var Richter den viktigaste orsaken till att USA vann World Cup 1996 och han utsågs givetvis till turneringens MVP. Han spelade sin sista match i Stanley Cup redan 1997 trots att han inte slutade förrän sommaren 2003 (det berodde på att Rangers missade slutspelet 7 säsonger i rad mellan 1998 och 2004). Trots att det gick knackigt för Rangers så litade USA på Richter som var landets förstemålvakt i OS-turneringarna i Nagano 1998 och Salt Lake City 2002.
15 säsonger i NHL för New York Rangers
Stanley Cup: 1 gång, 1994
666 matcher i Stanley Cup, 305 vinster, 2,89 i GAA, ,904 i SAV% och 24 shutouts
76 matcher i Stanley Cup, 41 vinster, 2,68 i GAA, ,909 i SAV% och 9 shutouts
Målvakter som var med i diskussionen men inte platsade: Jim Howard*, Craig Anderson* och Jonathan Quick*.
Backar
#2 Brian Leetch
Leetch som föddes i Texas spelade universitetshockey i Boston innan han 1988 blev medlem i USA:s lag till OS i Calgary. Det blev inget mirakel i Alberta men 8 dagar efter OS-turneringen avlutats debuterade Leetch i NY Rangers som draftat honom i den första rundan 1986. Leetch vann Calder under sin första hela säsong i NHL och skulle bli Rangers viktigaste spelare de 15 kommande säsongerna.
Säsongen 1991-92 blev Leetch historisk när han som femte back genom tiderna kom upp i 100 poäng under en säsong (de andra är Orr, Potvin, Coffey och MacInnis). Snart 25 år senare är han fortfarande den back som senast gjorde 100 poäng under en säsong. 1994 när Rangers vann Stanley Cup vann Leetch poängligan i slutspelet och var det Leetch och inte Mark Messier som man kan tro som belönades med Conn Smythe Trophy. Leetch blev därmed med den förste amerikanske vinnaren och samtidigt den förste som inte var kanadensare som vann Conn Smythe.
Han tradades 2004 till Toronto Maple Leafs och 2005 skrev han på för Boston Bruins som FA och i Boston gjorde han den 18 oktober 2005 sin 1000:e poäng i karriären. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2009.
18 säsonger i NHL för New York Rangers, Toronto Maple Leafs och Boston Bruins
Stanley Cup: 1 gång, 1994
Norris Trophy: 2 gånger, 1992, 1997
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1994
Calder Trophy: 1989
All Star Team 1: 3 gånger, 1989, 1992, 1997
Al Star Team 2: 3 gånger, 1991, 1994, 1996
1205 matcher i NHL, 247 mål, 781 assist, 1028 poäng, 571 PIM
95 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 69 assist, 97 poäng, 36 PIM
#2 Derian Hatcher
Derian Hatcher följde i sin storebror fotspår och precis som Kevin blev Derian vald i den första draftrundan, Minnesota North Stars valde 1990 Derian som den åttonde spelaren sammanlagt. Derian var till skillnad från sin bror inte lika offensiv utan fruktades istället för de stenhårda tacklingar som han var känd för. Han debuterade i Minnesota säsongen 1990-91 och följde med när laget flyttades till Dallas 1993 och året efter blev han utsedd till lagkapten. När Dallas vann Stanley Cup 1999 blev han den förste amerikan och förste icke-kanadensare som lett sitt lag som lagkapten till en Stanley Cup vinst. Han var 1996 lagkapten när USA vann World Cup och han är den som varit lagkapten flest säsonger i Dallas Stars..
2003 skrev han på för Detroit Red Wings och efter lockoutsäsongen 2004-05 handplockades han till Philadelphia Flyers där han tre år senare tvingades avsluta sin karriär. Åren i Flyers blev inte lyckade eftersom hans spelstil inte passade med de nya NHL-reglerna. Efter att han slutat blev han chef för Flyers spelarutveckling tills han 2015 tillsammans med David Legwand köpte OHL-laget Sarnia Sting där han nu är headcoach. 2011 blev han och hans bror Kevin invalda i US Hockey Hall of Fame.
16 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars, Detroit Red Wings och Philadelphia Flyers.
Stanley Cup: 1 gång, 1999
All Star Team 2: 1 gång, 2003
1045 matcher i NHL, 80 mål, 251 assist, 331 poäng, 1581 PIM
133 matcher i Stanley Cup, 7 mål, 26 assist, 33 poäng, 248 PIM
#3 Tom Poti
Efter att han spelat flera säsonger i mindre kända skollag blev Poti 1996 draftad av Edmonton Oilers i den tredje rundan. Efter 2 år på Boston University debuterade han i NHL för Edmonton säsongen 1998-99, han tradades under säsongen 2001-02 till New York Rangers där han stannade i de kommande fyra säsongerna. 2007 gick han som FA till Washington Capitals där han efter två skadefyllda säsonger spelade sina sista matcher i Capitals farmarlag 2013. Det dröjde till maj 2014 innan han formellt meddelade att han slutade. Poti blev aldrig den offensive back Edmonton trodde när de draftade honom efter att han gjort 73 poäng på 29 matcher men han var under väldigt lång tid en mycket pålitlig back som kunde bidra offensivt.
14 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, New York Rangers och Washington Capitals
824 matcher i NHL, 69 mål, 258 assist, 327 poäng och 586 PIM
51 matcher i Stanley Cup, 2 mål, 17 assist, 19 poäng, 29 PIM
#4 Kevin Hatcher
Hatcher valdes av Washington Capitals i den första rundan 1984 och fick spela 2 matcher i NHL säsongen 1984-85. Säsongen 1992-93 då han gjorde 34 mål och 79 poäng var hans bästa poängmässigt men 1995 tradades han till Dallas Stars där han spelade under två säsonger. 1996 tradades han till Pittsburgh Penguins där han stannade i tre säsonger, han gjorde sedan en säsong i NY Rangers och en säsong i Carolina Hurricanes innan han slutade 2001. Den väldige och ganska långsamme backen blev som bäst fyra i Norrisomröstningen 1993. 2011 valdes han och hans yngre bror Derian in i US Hockey Hall of Fame.
17 säsonger i NHL för Washington Capitals, Dallas Stars, Pittsburgh Penguins, New York Rangers och Carolina Hurricanes.
1157 matcher i NHL, 227 mål, 450 assist, 677 poäng, 1392 PIM
118 matcher i Stanley Cup, 22 mål, 37 assist, 59 poäng, 252 PIM
#20 Ryan Suter*
Suter har hockeyn i blodet, hans farbror Gary spelade över 1100 matcher i NHL och vann Stanley Cup en gång medan hans far Bob vann OS-guld med USA i Lake Placid 1980. Suter valdes i första rundan av draften 2003 efter att han spelat 2 säsonger med USA:s utvecklingslag som på den tiden höll till i Ann Arbor och spelade i NAHL.
Draften 2003 var förresten den bästa (i alla fall när det gäller bredden) under de senaste 20 åren eller vad sägs om följande spelare som alla valdes i den första rundan: Marc-Andre Fleury, Eric Staal. Nathan Horton, Thomas Vanek, Milan Michalek,, Dion Phaneuf, Jeff Carter, Dustin Brown, Brent Seabrook, Zach Parise, Ryan Getzlaf, Brent Burns, Ryan Kesler, Mike Richards och Corey Perry. Senare i draften valdes bland annat Loui Eriksson, Patrice Bergeron, Shea Weber, Corey Crawford, David Backes, Jimmy Howard, Patrick O'Sullivan, Joe Pavelski, Lee Stempniak, Marc Methot, Tobias Enström, Dustin Byfuglien, Jaroslav Halak och Brian Elliot.
Tillbaka till Suter som skrev på för Nashville Predators efter ett år på University of Wisconsin, Under lockouten säsongen 2004-05 spelade han för Predators farmarlag Milwaukee Admirals i AHL. Han debuterade i NHL året efter och det var under sin fjärde säsong i Nashville som han och backpartnern Shea Weber slog igenom på allvar. Han lämnade Nashville sommaren 2011 för att spela i Minnesota Wild och säsongen efter blev han tvåa bakom PK Subban i omröstningen om Norris Trophy. Den 13-årige Suter som har kontrakt med Minnesota till 2023 har de senaste 8 säsongerna tillhört de 20 bästa backarna i NHL.
11 säsonger i NHL för Nashville Predators och Minnesota Wild
All Star Team 1: 1 gång, 2013
831 matcher i NHL, 60 mål, 342 assist, 402 poäng, 532 PIM
75 matcher i Stanley Cup, 5 mål, 21 assist, 26 poäng, 34 PIM
#23 Mathieu Schneider
Schneider draftades av Montreal Canadiens i den tredje rundan av draften 1985 och debuterade i NHL bara några månader senare, efter 4 matcher med Habs skickades han tillbaka till sitt juniorlag. Han var tillbaka i NHL säsongen 1989-90 men det var inte förrän säsongen efter som han tog en ordinarie plats i Montreal. 1993 vann han Stanley Cup med Montreal men han tradades från Montreal till NY Islanders 1995 och under de 14 kommande säsongerna kom han att spela för 10 olika NHL-lag, under våren 2009 var han till och med tillbaka i Montreal. Schneider som är en av väldigt få judar som spelat i NHL slutade 2010 och började omedelbart jobba i spelarfacket NHLPA med frågor om spelarnas säkerhet.
21 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Islanders, Toronto Maple Leafs, New York Rangers, Los Angeles Kings, Detroit Red Wings, Anaheim Ducks, Atlanta Thrashers, Vancouver Canucks och Phoenix Coyotes.
Stanley Cup: 1 gång, 1993
1289 matcher i NHL, 223 mål, 520 assist, 743 poäng, 1245 PIM
114 matcher i Stanley Cup, 11 mål, 43 assist, 54 poäng, 155 PIM
#28 Brian Rafalski
Efter avslutade universitetsstudier valde den odraftade Rafalski 1995 att pröva lyckan i Europa där han spelade en säsong för Brynäs i Elitserien och tre säsonger i Finland där han med sina 53 poäng på 53 matcher säsongen 1998-99 öppnade ögonen på NHL-lagen. Han skrev på för New Jersey Devils 1999 och vann Stanley Cup redan under sin rookiesäsong, han och Devils vann ytterligare en gång 2003 men 2007 valde Rafalski som då var FA att gå till Detroit Red Wings där han vann sin tredje Stanley Cup våren 2008. Trots att han den föregående säsongen blivit utsedd till OS-turneringens bäste back valde den djupt religiöse Rafalski att sluta sommaren 2011. Rafalski blev 2014 invald i US Hockey Hall of Fame.
11 säsonger i NHL för New Jersey Devils och Detroit Red Wings
Stanley Cup: 3 gånger, 2000, 2003, 2008
All-Rookie Team: 2000
833 matcher i NHL, 79 mål, 436 assist, 515 poäng, 282 PIM
165 matcher i Stanley Cup, 29 mål, 71 assist, 100 poäng, 66 PIM
Backar som var med i diskussionen men inte platsade: Dustin Byfuglien*, Keith Yandle*, John-Michael Liles*, Bryan Berard, Kevin Shattenkirk*, Eric Weinrich, Ryan McDonagh* och Paul Martin*
Forwards
#7 Keith Tkachuk
När Tkachuk draftades 1990 av Winnipeg Jets i den första rundan hade han precis gått ut High School och den kommande säsongen spelade han för Boston University. Året efter spelade han för USA:s lag som försökte kopiera ”Mirakel on Ice” i OS 1992 men så fort OS var slut debuterade han i Jets där han gjorde 8 poäng på 17 matcher i serien. Han stannade i Winnipeg och följde med laget i flytten till Phoenix 1996 men vid trading deadline 2001 tradades han till St. Louis Blues.
Tkachuk var Blues trogen under resten av sin karriär med undantag för några matcher i Atlanta när Thrashers nått slutspel för en gångs skull. Han hade sin bästa säsong 1995-96 (den sista i Winnipeg) då den store powerforwarden gjorde 50 mål och 98 poäng och året efter vann han Rocket Richard Trophy med sina 52 mål. Han stannade i St. Louis efter att han slutat och han under flera år ledare i olika ungdomslag innan han 2014 blev scout för St. Louis Blues. Tkachuk vars son Matthew valdes som den sjätte spelaren (själv valdes Keith som #19) i årets draft valdes 2012 in i US Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för Winnipeg Jets, Phoenix Coyotes, St. Louis Blues och Atlanta Thrashers.
Rocket Richard Trophy: 1 gång, 1997
All Star Team 2: 2 gånger, 1995, 1998
1201 matcher i NHL, 538 mål, 527 assist, 1065 poäng, 2219 PIM
89 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 28 assist, 56 poäng, 176 PIM
#7 Matt Cullen*
Efter ett lyckat JVM 1996 draftades Cullen samma år i den andra rundan av Mighty Ducks of Anaheim. Året efter spelade han sina första proffsmatcher i AHL-laget Baltimore Blades och säsongen 1997-98 debuterade han i Anaheim. 2003 tradades han till Florida och året efter lockouten gick han till Carolina Hurricanes där han vann Stanley Cup för första gången.
Efter vinsten gick han till NY Rangers men efter en säsong tradades han tillbaka till Carolina där han stannade tills våren 2010 då han tradades till Ottawa. De senaste sex säsongerna har han spelat för Minnesota Wild, Nashville Predators och Pittsburgh Penguins där han i våras blev Stanley Cup mästare för andra gången. Evighetsmaskinen Cullen skrev i augusti på ett ettårigt kontrakt med Pittsburgh Penguins och han behöver 68 matcher till för att passera Jeremy Roenick och gå upp på fjärdeplatsen bland amerikaner när det gäller flest spelade matcher i NHL.
18 säsonger i NHL för Mighty Ducks of Anaheim, Florida Panthers, Carolina Hurricanes, New York Rangers, Ottawa Senators, Minnesota Wild, Nashville Predators och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 2 gånger, 2006, 2016
1294 matcher i NHL, 235 mål, 423 assist, 658 poäng, 528 PIM
98 matcher i Stanley Cup, 16 mål, 31 assist, 47 poäng, 46 PIM
#9 Mike Modano
1988 när Modano draftades i den första rundan av Minnesota North Stars blev han den andre amerikanen genom tiderna som valdes först av alla (Brian Lawton blev något av en flopp för Minnesota som valde honom först av alla 1983). Modano debuterade i Minnesota efter JVM 1989 då han gjorde 15 poäng på 7 matcher för USA då han spelade 2 slutspelsmatcher. Året efter blev han efter 75 poäng på 80 matcher tvåa i omröstningen om Calder Trophy och säsongen 1990-91 var han en stor orsak till att Minnesota tog sig till Stanley Cup finalen som Pittsburgh vann.
1993 flyttades laget till Dallas och Modano gjorde för första och enda gången 50 mål under en säsong. Dallas gick till Stanley Cup finalen två år i rad 1999 och 2000, Dallas vann första året och trots att laget föll mot New Jersey Devils året efter var Modano Dallas absolut bäste spelare (han gjorde 23 poäng i slutspelet både 1999 och 2000). Modano som med tiden blev en betydligt mer komplett hockeyspelare blev 2003 lagkapten i Dallas men sommaren 2006 lämnade han över C:et till Brendan Morrow,
Modano spelade passande nog sin sista match med Dallas när laget avslutade serien 2009-10 med en bortamatch mot Minnesota. Efter att Modano funderat på att sluta bestämde han sig under sommaren 2010 för att spela en säsong till men då för laget han höll på när han växte upp nämligen Detroit Red Wings. Officiellt slutade Modano den 23 september 2011 och valdes givetvis in i Hockey Hall of Fame 2014 direkt när reglerna tillät det. Modano är den amerikan som spelat näst flest matcher i NHL genom tiderna och han är näst bäst även i poängligan för amerikaner genom tiderna (etta om man bara räknar de som är födda i USA). 2011 köpte han CHL-laget Allen Americans han sålde laget 2014 och mellan 2012 och 2015 var han senior advisor till Dallas Stars.
21 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars och Detroit Red Wings
Stanley Cup: 1 gång, 1999
All-Rookie Team: 1990
All Star Team 2: 1 gång,
1499 matcher i NHL, 561 mål, 813 assist, 1374 poäng, 930 PIM
176 matcher i Stanley Cup, 58 mål, 88 assist, 146 poäng, 128 PIM
#9 Zach Parise*
Efter 8 poäng på 7 matcher i JVM 2003 draftades Parise samma år av New Jersey Devils i den första rundan. Efter ett år på University of North Dakota och ett år i Albany River Rats i AHL debuterade Parise hösten 2005 i NHL. Den kortväxte och ettrige Parise stannade i Devils tills han sommaren 2012 skrev på ett 13-årigt kontrakt med Minnesota Wild, han kommer med andra ord vara 41 år när kontraktet går ut.
Zach Parise som precis gått förbi sin far Jean-Paul Parise (dog 2015 i lungcancer) när det gäller poäng i NHL har en spelstil som liknar den hans far hade men fadern var mycket mer intensiv på isen, Zach är en ettrig och jobbig forward att möta men det är ingenting mot hur J.P. Parise spelade. Leta lite på internet så hittar ni snart bilder från en mycket berömd sekvens i den åttonde och avgörande matchen i Summit Series 72 där en uppretat J.P. Parise ser ut att vara på väg att halshugga domaren Josef Kompalla (Parise fick matchstraff efter händelsen men Canada/NHL vände matchen och vann till slut serien).
11 säsonger i NHL för New Jersey Devils och Minnesota Wild
All Star Team 2: 1 gång, 2009
761 matcher i NHL, 299 mål, 320 assist, 619 poäng, 300 PIM
89 matcher i Stanley Cup, 30 mål, 38 assist, 68 poäng, 30 PIM
#10 Tony Amonte
Amonte som pluggade på samma elitskola som bland annat Jeremy Roenick valdes i den fjärde draftrundan 1988 av New York Rangers. Han fortsatte plugga i tre år till innan han våren 1991 skrev på för Rangers. Under sin första säsong gjorde han 35 mål och 69 poäng vilket gav honom andraplatsen i omröstningen om årets rookie bakom Pavel Bure. Våren 1994 tradades han till Chicago Blackhawks där han tillbringade de kommande 8 säsongerna, 1999-2000 då han gjorde 43 mål och 84 poäng och kom sexa i poängligan var hans bästa säsong.
Han gjorde över 40 mål 3 gånger under tiden i Chicago men 2002 gick han till Phoenix som FA men han tradades till Philadelphia vid trading deadline. Han slutade 2007 efter ytterligare 1 säsong i Philadelphia och 2 säsonger i Calgary, när han slutade och 2010 blev han headcoach på sin gamla skola Thayer Academy. Höjdpunkten i Amontes karriär kom den 14 september 1996 då han gjorde 3-2 till USA då det bara återstod 2:30 av den avgörande finalmatchen i World Cup (USA gjorde sen ytterligare 2 mål varav 1 i tom bur och vann matchen med 5-2). 2009 blev Amonte invald i US Hockey Hall of Fame.
15 säsonger i NHL för New York Rangers, Chicago Blackhawks, Phoenix Coyotes, Philadelphia Flyers och Calgary Flames.
All-Rookie Team: 1992
1174 matcher, 416 mål, 484 assist, 900 poäng, 752 PIM
99 matcher i Stanley Cup, 22 mål, 23 assist, 55 poäng, 56 PIM
#10 John LeClair
LeClair hade precis slutat High School när han 1987 draftades av Montreal Canadiens i den andra rundan. Han pluggade sedan 4 år på University of Vermont innan han våren 1991 skrev på för Habs och debuterade i NHL där han gjorde succé och stod för 7 poäng på 10 matcher. Året efter pendlade han mellan Montreal och farmarlaget Fredericton Express men 1992-93 var han redo för en ordinarie plats i NHL och när Habs vann Stanley Cup den våren gjorde han 4 mål och 10 poäng på 20 slutspelsmatcher.
Det blev en säsong till i Montreal innan han 1995 tradades till Philadelphia Flyers i en blockbuster där han och Eric Desjardins gick till Flyers och Mark Recchi till Montreal. I Philadelphia slog han igenom på allvar som en del i ”Legion of Doom” och under sina nio hela säsonger i Flyers gjorde den store powerforwarden LeClair 50 mål tre år i rad och som bäst blev han fyra i NHL:s poängliga. Säsongen 1996-97 då LeClair blev fyra i poängligan med 97 poäng, tog sig Flyers till Stanley Cup finalen där Detroit Red Wings blev för svåra.
Efter lockoutsäsongen 2004-05 valde LeClair att skriva på för Pittsburgh Penguins efter att Philadelphia tvingats köpa ut honom från hans kontrakt för att klara det nyinstiftade lönetaket. Han avslutade sin karriär med 58 poäng på 94 matcher när Pittsburgh löste honom från hans kontrakt i december 2006. LeClair som fortfarande är en av Flyers 10 bästa poängplockare genom tiderna valdes 2010 in i US Hockey Hall of Fame och 2014 valdes han in i Philadelphia Flyers Hall of Fame..
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, Philadelphia Flyers och Pittsburgh Penguins
Stanley Cup: 1 gång, 1993
All Star Team 1: 2 gånger, 1995, 1998
All Star Team 2: 3 gånger, 1996, 1997, 1999
967 matcher i NHL, 406 mål, 413 assist, 819 poäng, 501 PIM
154 matcher i Stanley Cup, 42 mål, 47 assist, 89 poäng, 94 PIM
#12 Brian Rolston
Allroundforwarden Rolston draftades i den första draftrundan 1991 av New Jersey Devils och debuterade i NHL säsongen 1994-95 då han vann Stanley Cup med Devils. Säsongen 1999-2000 tradades Rolston 2 gånger, först till Colorado i traden som skickade Claude Lemieux till Devis där han vann sin fjärde Stanley Cup och sedan var han en spelarna Avs skickade till Boston i utbyte mot Ray Bourque som vann Stanley Cup året efter. Han lämnade Boston som FA 2004 och spelade under sina sista 7 säsonger för Minnesota Wild, New Jersey, NY Islanders och Boston där han spelade sin sista NHL-match 2012 även om han inte slutade officiellt förrän våren 2013.
17 säsonger i NHL för New Jersey Devils, Boston Bruins, Minnesota Wild och New York Islanders.
Stanley Cup: 1 gång, 1995
1256 matcher i NHL, 342 mål, 419 assist, 761 poäng, 472 PIM
77 matcher i Stanley Cup, 20 mål, 14 assist, 34 poäng, 38 PIM
#13 Bill Guerin
När New Jersey Devils draftade Guerin i den första rundan 1989 spelade han i New England Junior Hockey League men året efter började han på Boston College. Han blev proffs 1991 men fick mest spela i farmarlaget den första säsongen, den andra fick han spela 18 matcher i farmarlaget men sedan var han i NHL för att stanna. Han vann Stanley Cup 1995 med Devils men hösten 1997 tradades han till Edmonton Oilers, 2000 skickades han av Edmonton till Boston under det som kom att bli hans poängmässigt bästa säsong i karriären. Han gjorde 40 mål och 85 poäng på 85 matcher för Edmonton och Boston den säsongen.
Han gjorde över 40 mål även den kommande säsongen, han lämnade Boston som FA 2002 och spelade sedan för Dallas Stars, St. Louis Blues, San Jose Sharks och New York Islanders där han var lagkapten innan han vid trading deadline 2009 tradades till Pittsburgh Penguins där han vann Stanley Cup för andra gången. Efter 45 poäng på 78 matcher säsongen 2009-10 slutade han, 2011 började han jobba med spelarutveckling i Pittsburgh och 2014 blev han ass. GM. 2014 var dessutom året då Guerin blev invald i US Hockey Hall of Fame.
18 säsonger i NHL för New Jersey Devils, Edmonton Oilers, Boston Bruins, Dallas Stars, St. Louis Blues, San Jose Sharks, New York Islanders och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 2 gånger, 1995, 2009
All Star Team 2: 1 gång, 2002
1263 matcher i NHL, 429 mål, 427 assist, 856 poäng, 1660 PIM
140 matcher i Stanley Cup, 39 mål, 35 assist, 74 poäng, 162 PIM
#16 Brett Hull
När Hull som verkligen var en late bloomer fick nobben av de kanadensiska ledarna som tog ut VM-laget 1986 så valde han eftersom han hade dubbla medborgarskap att spela för USA i internationella sammanhang. Egentligen kan man inte klandra de kanadensare som tog beslutet eftersom Hull enbart spelat universitetshockey plus två slutspelsmatcher för Calgary Flames. Året efter debuterade han i NHL men höll mest till i AHL där han gjorde 50 mål under säsongen. Han hann bara spela sammanlagt 57 NHL matcher för Calgary innan Han tradades till st. Louis Blues våren 1988.
I St. Louis gjorde Hull 41 mål säsongen 88-89 men hans usla skridskoåkning och defensiv gjorde att han mest användes i PP, han tränade stenhårt under sommaren och när Adam Oates blev hans center var succén ett faktum. Mellan 1989 och 1992 gjorde Hull 228 mål och säsongen 1990-91 blev han den femte som lyckades göra 50 mål på 50 matcher (Richard, Bossy, Gretzky och Lemieux). Hans 86 mål från samma säsong är det bara Wayne Gretzky som överträffat och efter ett uppmärksammat bråk med coachen Mike Keenan så gjorde Hull den 22 december 1996 sitt 500:e mål och han och hans far Bobby är den enda far & son kombination där båda nått den milstolpen.
Efter en usel säsong 1997-98 lämnade han St. Louis och gick till Dallas som FA, där skrev han in sig i historieböckerna genom sin 1000:e poäng, 600:e mål och framförallt för det kontroversiella målet som avgjorde Stanley Cup finalen 1999. Efter tre år i Dallas valde han 2001 att gå till Detroit Red Wings där han vann Stanley Cup ytterligare en gång och dessutom passerade 700 gjorda mål i NHL. Efter lockout säsongen 2004-05 spelade han fem matcher för Phoenix Coyotes i sin fars gamla #9 innan han förstod att det var dags att hänga upp skridskorna. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2009
19 säsonger i NHL för Calgary Flames, St. Louis Blues, Dallas Stars, Detroit Red Wings och Phoenix Coyotes.
Stanley Cup: 2 gånger, 1999, 2002
Hart Trophy: 1 gång, 1991
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1991
Lady Byng: 1 gång, 1990
All Star Team 1: 3 gånger, 1990, 1991, 1992
1269 matcher i NHL, 741 mål, 650 assist, 1391 poäng, 458 PIM
202 matcher i Stanley Cup, 103 mål, 87 assist, 190 poäng, 73 PIM
#23 Scott Gomez
Efter en säsong i Tri-City Americans i WHL draftades Gomez 1998 av New Jersey Devils i den första rundan. Han debuterade i NHL säsongen 1999-2000 och där gjorde han omedelbart succé när han vann både Stanley Cup och blev utsedd till årets rookie. Han vann Stanley Cup även 2003 med Devils och spelade sammanlagt 7 säsonger i New Jersey innan han lockades till New York Rangers. Efter 2 säsonger i Rangers tradades han till Montreal Canadiens som efter tre säsonger köpte ut hans svindyra kontrakt. De senaste 4 säsongerna har den före detta assistkungen Gomez förgäves försökt få fart på sin karriär igen när han har spelat 177 matcher för 5 olika klubbar och gjort 70 poäng. Gomez meddelade den 1 september att han slutar spela, han kommer garanterat bli invald i US Hockey Hall of Fame eftersom han är en av väldigt få amerikanska hockeyspelare som dels är från Alaska och dels är av latinamerikansk härkomst.
16 säsonger i NHL för New Jersey Devils, New York Rangers, Montreal Canadiens, San Jose Sharks, Florida Panthers, St. Louis Blues och Ottawa Senators.
Stanley Cup: 2 gånger, 2000, 2003
Calder Trophy: 2000
All-Rookie Team 2000
1079 matcher i NHL, 181 mål, 575 assist, 756 poäng, 655 PIM
149 matcher i Stanley Cup, 29 mål, 72 assist, 101 poäng, 95 PIM
#39 Doug Weight
Efter sin rookiesäsong i NCAA där han blivit utsedd till bäste rookie draftades Weight 1990 av NY Rangers i den andra rundan. Han stannade ett år till på sitt universitet och under JVM 1991 vann han poängligan med 19 poäng på 7 matcher, han hann också med att debutera i Rangers i Stanley Cup slutspelet. 1991-92 var hans rookiesäsong i Rangers och vid trading deadline 1993 tradades han till Edmonton Oilers där han stannade i 8 säsonger. Säsongen 1995-96 gjorde han 25 mål och 104 poäng och under World Cup 1996 var han en av USA:s bästa spelare när USA tog hem turneringen.
Sommaren 2001 tradades han till St. Louis Blues som 2006 i sin tur skickade honom till Carolina Hurricanes där han vann Stanley Cup och gjorde 16 poäng på 24 slutspelsmatcher. Efter Stanley Cup vinsten återvände han till St. Louis och under sina 5 sista säsonger spelade han för St. Louis , Anaheim och NY Islanders där han under sin näst sista säsong var lagkapten. Weight slutade 2011 och anställdes då som ass. coach och ass. GM i New York Islanders, han valdes 2014 in i US Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för New York Rangers,Edmonton Oilers, St. Louis Blues, Carolin Hurricanes, Anaheim Ducks och New York Islanders.
Stanley Cup: 1 gång, 2006
1238 matcher i NHL, 278 mål, 755 assist, 1033 poäng, 970 PIM
97 matcher i Stanley Cup, 23 mål, 49 assist, 72 poäng, 94 PIM
#88 Patrik Kane*
Kane som valdes första av alla i draften 2007 är USA:s bäste hockeyspelare just nu och han vann Calder Trophy efter sin rookiesäsong 2007-08 då han gjorde 72 poäng. Året efter togs sig Chicago till slutspelet för första gången sedan 2002 (vad många har glömt bort är att Chicago under 2000-talets början var NHL:s sämsta lag som mellan 2004 och 2007 hade följande val i förstarundan 3, 7, 3, 1) och gick överraskande hela vägen till Conferencefinalen där Detroit blev för svåra.
2009-10 gjorde Kane för första gången över 30 mål och 80 poäng och 28 poäng på 24 slutspelsmatcher när Chicago vann Stanley Cup för (49 år efter den senaste vinsten 1961). Kane var sedan fram till förra säsongen en av Chicagos bästa spelare som alltid klev fram när det blev slutspel, något som ytterligare 2 Stanley Cup titlar och 1 Conn Smythe bekräftar. Förra säsongen var han enligt många NHL:s bäste spelare och han vann Art Ross Trophy, Hart Trophy och Ted Lindsay Award.
9 säsonger i NHL för Chicago Blackhawks
Stanley Cup: 3 gånger, 2010, 2013, 2015
Hart Trophy: 1 gång, 2016
Art Ross Trophy: 1 gång, 2016
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 2013
Ted Lindsay Award: 1 gång, 2016
Calder Trophy: 2008
All-Rookie Team: 2008
All Star Team 1: 2 gånger, 2010, 2016
658 matcher i NHL, 251 mål, 412 assist, 663 poäng, 252 PIM
123 matcher i Stanley Cup, 49 mål, 72 assist, 121 poäng, 60 PIM
#97 Jeremy Roenick
Roenick valdes 1988 av Chicago Blackhawks i den första rundan (dvs samma år som hans skolkamrat Tony Amonte valdes i den fjärde) och direkt efter draften skrev han på för Chicago Blackhawks vilket innebar att han inte kunde återvända till college. Han spelade istället för Hull Olympiques i QMJHL (Wayne Gretzky var då en av ägarna) och gjorde 70 poäng på 28 matcher innan han anslöt till USA:s lag i JVM 1989 där han vann poängligan med sina 16 poäng på 7 matcher (vad sägs om USA:s förstakedja under turneringen Mike Modano mellan John LeClair och Roenick).
Han hade debuterat i NHL i oktober 1988 innan han anslöt till Hull och efter JVM var slut så spelade han i Blackhawks där han gjorde 18 poäng på 20 matcher. Säsongen 1990-91 gjorde han 41 mål och 94 poäng och de tre kommande säsongerna passerade han 50 mål och 100 poäng varje år. Som bäst blev han femma i NHL:s poängliga med 107 poäng 1993-94. Sommaren 1996 tradades den målfarlige och glappkäftade Roenick till Phoenix Coyotes där han stannade tills han 2001 skrev på för Philadelphia Flyers. Sommaren 2005 skickade Flyers honom till LA Kings och under sina fyra sista säsonger spelade han för LA Kings, Phoenix och San Jose Sharks.
Roenick nådde aldrig närmare Stanley Cup än en Conferencefinal och efter att han slutat har han bland annat jobbat åt TSN, NBC och skrivit två böcker. Han har också varit inblandad i flera kontroverser på grund av sin stora käft men den största var kanske när han blev indragen i spelskandalen runt Rick Tocchet 2006. Roenick som är fyra både när det gäller poäng genom tiderna i NHL och spelade matcher i NHL när det gäller amerikanska spelare valdes 2011 in i US Hockey Hall of Fame.
18 säsonger i NHL för Chicago Blackhawks, Phoenix Coyotes, Philadelphia Flyers, Los Angeles Kings och San Jose Sharks.
1363 matcher i NHL, 513 mål, 703 assist, 1216 poäng, 1463 PIM
154 matcher i Stanley Cup, 53 mål, 69 assist, 122 poäng, 115 PIM
Forwards som var med i diskussionen men inte platsade: Jaime Langenbrunner*, Ryan Callahan*, David Legwand*, Jason Pominville*, Chris Drury, Phil Kessel*, Ryan Kesler*, Bryan Smolinski, Joe Pavelski*, Brian Gionta*, David Backes*, Mike Knuble, Max Pacioretty*, Craig Conroy, Todd Marchant, Blake Wheeler*, Derek Stepan*, Adam Deadmarsh och Paul Stastny*.
Hur jag resonerat
När det gällde målvakterna så var den stora frågan om Jonathan Quick skulle vara med eller ej men det faktum att LA Kings försvann tidigt i slutspelet 2016 gjorde det ganska lätt för mig att lämna honom utanför laget. Jimmy Howard och Craig Anderson har inga meriter som gör att de var aktuella att ta en plats i det här laget före Tim Thomas, Ryan Miller och Mike Richter.
Hade tidsgränsen varit satt till år 2000 hade givetvis Richter fått ge sig för Quick men eftersom året 1992 har en sådan enorm betydelse i och med Sovjetunionens upplösning och Tjeckoslovakiens delning så fick det årtalet vara norm när det gäller alla länder utom Canada (vars olika lag dessutom redan var färdiga innan jag tittat på vilka tidsgränser jag skulle sätta på de andra länderna).
På backsidan var det också ganska enkelt, massor av utmanare som fortfarande är aktiva men det var bara en aktiv back som tog en plats. Ryan Suter fick den sjätte backplatsen efter Brian Leetch, Brian Rafalski, Mathieu Schneider och bröderna Derian och Kevin Hatcher. Om den sista platsen var det betydligt hårdare men aktiva backar som Dustin Byfuglien, Keith Yandle, Kevin Shattenkirk, Paul Martin, John-Michel Liles och Ryan McDonagh hade alla behövt fylla på meritförteckningen en hel del för att ta en plats.
De som gjorde upp om den sista platsen var Tom Poti, Bryan Berard och Eric Weinrich, ganska svaga namn eller hur? Efter lite velande mellan Berard och Poti så bestämde jag mig för att ge den sjunde backplatsen till Tom Poti och ställa Berard och Weinrich utanför laget.
På forwardssidan var det desto tuffare med massor av aktiva spelare som knackar på dörren och flera av dem blev också insläppta i det här All Star laget. Givna var givetvis Hall of Fame duon Mike Modano och Brett Hull, Jeremy Roenick och Keith Tkachuk var också självklara namn. Efter förra säsongens troféskörd måste givetvis Patrick Kane också få en plats tillsammans med Doug Weight och John LeClair.
Till de återstående sex platserna hade jag 25 utmanare nedskrivna och av dem var hela 14 fortfarande aktiva. När jag plockat bort Paul Stastny, Adam Deadmarsh, Jamie Langenbrunner, David Backes, Derek Stepan, Blake Wheeler, Todd Marchant, Craig Conroy, Mike Knuble och Max Pacioretty var det kvar 9 aktiva och 6 spelare som slutat.
I nästa rensning försvann David Legwand, Phil Kessel, Jason Pominville, Brian Smolinski, Chris Drury, Brian Gionta och Joe Pavelski. Det innebar att 8 spelare varav 4 aktiva gjorde upp om de återstående 6 platserna men Scott Gomez, Brian Rolston, Tony Amonte och Bill Guerin fick fyra av platserna. Fyra aktiva spelare (Ryan Callahan, Matt Cullen, Zach Parise och Ryan Kesler) kvar och nu gjorde jag det lätt för mig, jag valde nämligen de två (Cullen & Parise) som har plockat flest poäng hittills under karriären. Att det dessutom redan fanns flera spelare uttagna som var överlägsna Callahan och Kesler i den spelstil de representerar gjorde valet enklare.
