USA NHL All Star Team genom tiderna
USA:s lag som idag är ett av de fyra absolut bästa lagen i den här serien hade för bara 25 år sedan sett betydligt sämre ut och inte varit i närheten av att konkurrera med de bästa europeiska lagen för att inte tala om det kanadensiska laget.
Endast en spelare i det här USA laget spelade i NHL före 1970 men under just 1970-talet och framförallt efter USA:s OS-guld i Lake Placid 1980 har utvecklingen exploderat. När säsongen 1970-71 startade hade bara 92 amerikaner spelat i NHL när säsongen 2000-01 startade var det 611 amerikaner som hade spelat minst en NHL-match och efter årets säsong var siffran uppe i 1125 amerikaner med NHL-meriter (spelare som endast spelat i Stanley Cup slutspelet är inte medräknade).
Ska man vara hård och det ska man eftersom det här handlar om de bästa amerikanska NHL-spelarna genom tiderna så var det bara sju målvakter som hade tillräckliga meriter för att vara aktuella för det här laget. Det var egentligen inte någon diskussion om att Frank Brimsek med sina 2 Stanley Cup vinster och 2 Vezina Trophy var given bland det här lagets tre målvakter. Det var också ganska självklart att de båda aktiva målvakterna Jonathan Quick och Ryan Miller i dagsläget inte hör hemma bland USA:s tre bästa målvakter genom tiderna (om några år kanske Quick kan ha skaffats sig mer meriter så att han platsar). Två av Mike Richter, Tom Barrasso, John Vanbiesbrouck och Tim Thomas ska in i laget och två kommer hamna utanför, tre av dem har vunnit Vezina och tre av dem har vunnit Stanley Cup,
Vanbiesbrouck var den förste som fick ge sig samtidigt som Barrasso tog den andra målvaktsplatsen mest tack vare sin mycket långa karriär. Det faktum att jag valde Barrasso gjorde också att jag trots att hans meriter egentligen är tyngre valde bort Thomas, de båda hetsporrarna Thomas och Barrasso i samma lag skulle vara en ren mardröm för en coach och därför fick den pålitlige sista utposten i Rangers Mike Richter ta hand om den tredje målvaktsplatsen.
På backsidan var det väldigt enkelt att välja, den enda svårigheten var att bestämma vilken av de båda bröderna Kevin och Derian Hatcher som skulle få den sista backplatsen. Följande fem backar var självklara: Brian Leetch, Chris Chelios, Mark Howe, Rod Langway och Phil Housley. Den sjätte platsen tog Ken Morrow vars 4 Stanley Cup vinster tillsammans med OS-guldet från 1980 gjorde honom omöjlig av förbise.
Av bröderna Hatcher valde jag till sist lillebror Derian pga hans ledaregenskaper. Övriga backar som förtjänar att nämnas även om de inte var nära att platsa i laget: Reed Larson, Brian Rafalski, Gary Suter, Ryan Suter, Mathieu Schneider, Mike Ramsey och Craig Ludwig.
Bland forwards var också många självklara val för ett amerikanskt All Star Team utan Mike Modano, Brett Hull, Jeremy Roenick, Keith Tkachuk, Joe Mullen, Doug Weight, Neal Broten och Pat LaFontaine är bara löjligt. Patrick Kane såg genom sitt spel förra säsongen till att få en plats och då var det helt plötsligt bara fyra platser kvar samtidigt som det fanns 28 namn på min lista. Bort med Aaron Broten, Mark Johnson, Tommy Williams, Brian Mullen, Craig Janney, Scott Young, Brian Gionta, Scott Gomez, Adam Deadmarsh, Matt Cullen, Ryan Kesler, Phil Kessel, Ryan Callahan, Jason Pominville, Chris Drury och Brian Smolinski och kvar fanns då 12 spelare.
I nästa rensning plockade jag bort Joel Otto, Joe Pavelski, Kevin Stevens, Zach Parise, Jimmy Carson och Brian Rolston. John LeClair, Bill Guerin och Tony Amonte tog platserna 10-12 och kvar fanns då Bobby Carpenter, Dave Christian och Eddie Olczyk och av dem valde jag till slut att ta med Carpenter.
Så ser mitt amerikanska NHL All Star Team ut:
Målvakter
#1 Frank Brimsek
Brimsek som från början tillhörde Detroit Red Wings organisation fick hoppa in som ersättare för fjolårets Vezina Trophy vinnare Tiny Thompson under säsongsstarten 1938. När Thompson blev frisk så tradades Thompson till Detroit och Brimsek fick t över som förstemålvakt, under hans första hemmamatch i Boston blev han utbuad eftersom Thompson var en stor favorit hos fansen men efter att Brimsek storspelat och hållit nollan i sex av de sju första matcherna efter att Thompson tradades så var han Bostons hjälte.
Under sin första säsong i NHL ledde han Boston till Stanley Cup och han själv vann både Calder Trophy och Vezina Trophy. 1943 lämnade Brimsek NHL för att gå med i det amerikanska kustförsvaret, efter kriget var slut gjorde han comeback men Bostons lag var nu så försvagat att inte ens han kunde göra laget till en Stanley Cup utmanare igen. Det dröjde till februari 1994 (44 år efter att han slutat) innan en amerikansk målvakt gick förbi Brimsek i vinster i NHL. Brimsek blev när han valdes in i Hockey Hall of Fame 1966 den förste amerikanen i det meriterade sällskapet.
10 säsonger i NHL för Boston Bruins och Chicago Black Hawks.
Stanley Cup: 2 gånger, 1939, 1941
Vezina Trophy: 2 gånger, 1939, 1942
Calder Trophy: 1939
All Star Team 1: 2 gånger, 1939, 1942
All Star Team 2: 6 gånger, 1940, 1941, 1943, 1946, 1947, 1948
514 matcher i NHL, 252 vinster, 2,70 I GAA och 40 shutouts
68 matcher i Stanley Cup, 32 vinster, 2,54 i GAA och 2 shutouts
#35 Tom Barrasso
Barrasso har en verkligen speciell karriär, han är den ende i NHL som gått direkt från High School till NHL utan att spela i NCAA, de kanadensiska juniorligorna eller Europa. Han vann både Calder och Vezina under sin rookiesäsong och han är den yngste genom tiderna om vunnit Vezina och den yngste målvakten genom tiderna som vunnit Calder. Barrasso är den målvakt i NHL som gjort flest assist (48) och poäng genom tiderna, under sin tid Pittsburgh blev Barrasso osams med större delen av stadens journalister och det är troligen en av orsakerna till att han ännu inte blivit invald i HHoF. 2009 blev Barrasso invald i USA Hockey Hall of Fame.
'
19 säsonger i NHL för Buffalo Sabres, Pittsburgh Penguins, Ottawa Senators, Carolina Hurricanes, Toronto Maple Leafs och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 2 gånger, 1991, 1992
Vezina Trophy: 1 gång, 1984
Calder Trophy: 1984
All Star Team 1: 1 gång, 1984
All Star Team 2: 2 gånger, 1985, 1993
777 matcher i NHL, 369 vinster, 3,24 i GAA och 38 shutouts
119 matcher i Stanley Cup, 61 vinster, 3,01 i GAA, ,892 i SAV% och 6 shutouts
#35 Mike Richter
Richter hann både spela ett VM och ett OS för USA innan han debuterade i NHL för New York Rangers 1989 eller ska man vara noggrann så debuterade han i NHL först säsongen 1989-90 eftersom det var i Stanley Cup han spelade sin första match med Rangers. Efter några säsonger som backup till John Vanbiesbrouck bedömdes han vara redo att ta över som förstemålvakt sommaren 1993. Han tackade för förtroendet genom att göra sin bästa säsong i karriären, han vann 42 matcher när Rangers vann Presidents' Trophy och han var minst lika bra under slutspelet då Rangers vann Stanley Cup igen efter att ha väntat sedan 1940.
Efter några skadefyllda säsonger var Richter den viktigaste orsaken till att USA vann World Cup 1996 och han utsågs givetvis till turneringens MVP. Han spelade sin sista match i Stanley Cup redan 1997 trots att han inte slutade förrän sommaren 2003 (det berodde på att Rangers missade slutspelet 7 säsonger i rad mellan 1998 och 2004). Trots att det gick knackigt för Rangers så litade USA på Richter som var landets förstemålvakt i OS-turneringarna i Nagano 1998 och Salt Lake City 2002.
15 säsonger i NHL för New York Rangers
Stanley Cup: 1 gång, 1994
666 matcher i Stanley Cup, 305 vinster, 2,89 i GAA, ,904 i SAV% och 24 shutouts
76 matcher i Stanley Cup, 41 vinster, 2,68 i GAA, ,909 i SAV% och 9 shutouts
Målvakter som fanns med i diskussionen men inte platsade: Ryan Miller*, Jonathan Quick*, Tim Thomas och John Vanbiesbrouck.
Pionjär: Mike Karakas
Aktiva som kan ta en plats i ett framtida All Star Team genom tiderna: Jonathan Quick och John Gibson
Backar
#2 Brian Leetch
Leetch som föddes i Texas spelade universitetshockey i Boston innan han 1988 blev medlem i USA:s lag till OS i Calgary. Det blev inget mirakel i Alberta men 8 dagar efter OS-turneringen avslutats debuterade Leetch i NY Rangers som draftat honom i den första rundan 1986. Leetch vann Calder under sin första hela säsong i NHL och skulle bli Rangers viktigaste spelare de 15 kommande säsongerna.
Säsongen 1991-92 blev Leetch historisk när han som femte back genom tiderna kom upp i 100 poäng under en säsong (de andra är Orr, Potvin, Coffey och MacInnis). Snart 25 år senare är han fortfarande den back som senast gjorde 100 poäng under en säsong. 1994 när Rangers vann Stanley Cup vann Leetch poängligan i slutspelet och var det Leetch och inte Mark Messier som man kan tro som belönades med Conn Smythe Trophy. Leetch blev därmed med den förste amerikanske vinnaren och samtidigt den förste som inte var kanadensare som vann Conn Smythe.
Han tradades 2004 till Toronto Maple Leafs och 2005 skrev han på för Boston Bruins som FA och i Boston gjorde han den 18 oktober 2005 sin 1000:e poäng i karriären. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2009.
18 säsonger i NHL för New York Rangers, Toronto Maple Leafs och Boston Bruins
Stanley Cup: 1 gång, 1994
Norris Trophy: 2 gånger, 1992, 1997
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1994
Calder Trophy: 1989
All Star Team 1: 3 gånger, 1989, 1992, 1997
Al Star Team 2: 3 gånger, 1991, 1994, 1996
1205 matcher i NHL, 247 mål, 781 assist, 1028 poäng, 571 PIM
95 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 69 assist, 97 poäng, 36 PIM
#2 Mark Howe
Howe var bara 16 år när han 1972 vann OS-brons med USA i OS i Sapporo och han hade nyss fyllt 18 år när han tillsammans med sin far Gordie och äldre bror Marty skrev på för Houston Aeros i WHA. Under sin första säsong i WHA blev han utsedd till ligans bäste rookie och under de sex säsonger han spelade i WHA blev han uttagen till All Star Team 1 eller 2 tre gånger. Howe som spelade vänsterforward de första tre säsongerna i WHA är den åttonde bäste poängplockaren genom tiderna i WHA med sina 504 poäng. När NHL och WHA slogs samman säsongen 1979-80 spelade familjen en sista säsong tillsammans i Hartford Whalers innan Gordie slutade.
Den 27 december 1980 var Mark inblandad i en av NHL:s värsta olyckshändelser genom tiderna när han spetsades på på målburen. Målburarna såg annorlunda på den tiden, baksidan var inte rundad som idag utan målet såg ut som ett stort B och Howe slet upp sitt lår på spetsen av målets mittsektion. Howe förlorade stora mängder blod och till den kommande säsongen hade designen på målburarna ändrats.
Han tradades till Flyers där han under 1980-talet var en av ligans absolut bästa backar, han blev tvåa i Norrisomröstningen 3 gånger och uttagen i All Star Team 1 tre gånger. Efter två skadeförföljda säsonger i början av 1990-talet valde Howe att att återvända till fadershuset Detroit Red Wings där han spelade 3 säsonger innan han slutade. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2011 och 2010 hade han och drygt 40 andra spelare och ledare blivit invalda i WHA Hockey Hall of Fame.
16 säsonger i NHL för Hartford Whalers, Philadelphia Flyers och Detroit Red Wings.
6 säsonger i WHA för Houston Aeros och New England Whalers.
AVCO Cup: gånger, 1974, 1975
Lou Kaplan Trophy (WHA:s motsvarighet till Calder): 1974
All Star Team 1: 3 gånger, 1983, 1987, 1988
WHA All Star Team 1: 1 gång, 1979
WHA All Star Team 2: 2 gånger, 1974, 1977
929 matcher i NHL, 197 mål, 545 assist, 742 poäng, 455 PIM
426 matcher i WHA, 208 mål, 296 assist, 504 poäng, 198 PIM
101 matcher i Stanley Cup: 10 mål, 51 assist, 61 poäng, 34 PIM
75 matcher i AVCO Cup: 41 mål, 51 assist, 92 poäng, 48 PIM
#2 Derian Hatcher
Derian Hatcher följde i sin storebror Kevin fotspår och precis som han blev Derian vald i den första draftrundan, Minnesota North Stars valde 1990 Derian som den åttonde spelaren sammanlagt. Derian var till skillnad från sin bror inte lika offensiv utan fruktades istället för de stenhårda tacklingar som han var känd för. Han debuterade i Minnesota säsongen 1990-91 och följde med när laget flyttades till Dallas 1993 och året efter blev han utsedd till lagkapten. När Dallas vann Stanley Cup 1999 blev han den förste amerikan och förste icke-kanadensare som lett sitt lag som lagkapten till en Stanley Cup vinst. Han hade 1996 varit lagkapten när USA vann World Cup och han är den som varit lagkapten flest säsonger i Dallas Stars..
2003 skrev han på för Detroit Red Wings och efter lockoutsäsongen 2004-05 handplockades han till Philadelphia Flyers där han tre år senare tvingades avsluta sin karriär. Åren i Flyers blev inte lyckade eftersom hans spelstil inte passade med de nya NHL-reglerna. Efter att han slutat blev han chef för Flyers spelarutveckling tills han 2015 tillsammans med David Legwand köpte OHL-laget Sarnia Sting där han nu är headcoach. 2011 blev han och hans bror Kevin invalda i US Hockey Hall of Fame.
16 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars, Detroit Red Wings och Philadelphia Flyers.
Stanley Cup: 1 gång, 1999
All Star Team 2: 1 gång, 2003
1045 matcher i NHL, 80 mål, 251 assist, 331 poäng, 1581 PIM
133 matcher i Stanley Cup, 7 mål, 26 assist, 33 poäng, 248 PIM
#5 Rod Langway
Langway som föddes i Taiwan var en av de första spelarna i NHL som avbröt universitetsstudierna för att bli proffs, han gjorde först en säsong i WHA med Birmingham Bulls. Han lämnade Bulls efter en säsong och skrev på för Montreal som draftat honom 1977 men efter 1 Stanley Cup vinst och fyra säsonger i Montreal tradades han till Washington Capitals i en av 1980-talets största trader.
Många anser att Washington vann traden klart eftersom Langway blommade ut och vann två Norris Trophy men både Rick Green och Ryan Walter som fick lämna Washington spelade stora roller när Habs vann Stanley Cup 1986. Langway förvandlade i alla fall ett uruselt Washington till ett respektabelt NHL-lag som tog sig till slutspelet under hela tiden Langway spelade för klubben. Langway blev Washingtons lagkapten och var därmed en av de första lagkaptenerna i NHL som inte var kanadensare och under sina tre bästa säsonger (1982-85) blev han fyra i omröstningen om Hart två gånger och tvåa bakom Wayne Gretzky en gång. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2002.
15 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Washington Capitals
1 säsong i WHA för Birmingham Bulls.
Stanley Cup: 1 gång, 1979
Norris Trophy: 2 gånger, 1983, 1984
All Star Team 1: 2 gånger, 1983, 1984
All Star Team 2: 1 gång, 1985
994 matcher i NHL, 51 mål, 278 assist, 329 poäng, 849 PIM
52 matcher i WHA, 3 mål, 18 assist, 21 poäng, 52 PIM
108 matcher i Stanley Cup, 5 mål, 22 assist, 27 poäng, 106 PIM
#6 Ken Morrow
Morrow som tidigt siktade på att spela för USA i OS 1980 valdes 1976 av NY Islanders i den fjärde draftrundan. Morrow tog en plats i USA:s OS-lag som vann OS-guld i Lake Placid 1980 och direkt efter OS debuterade han i NHL för Islanders. Morrow blev därmed historisk som den förste som vann OS-guld och Stanley Cup under samma säsong och han var en väldigt viktig spelare under Islanders samtliga fyra Stanley Cup vinster.
Morrow som aldrig gjorde mycket poäng är idag en mycket underskattad spelare i Islanders dynasti eftersom hans spelartyp är utdöende i dagens NHL. Morrow som gjorde några väldigt viktiga mål för Islanders i Stanley Cup slutspelet tvingades sluta 1989 efter bara 10 säsonger i NHL eftersom han hade enorma problem med båda sina knän. Morrow valdes 1995 in i USA:s Hockey Hall of Fame och året efter fick han Lester Patrick Trophy.
10 säsonger i NHL för New York Islanders
Stanley Cup: 4 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983
550 matcher i NHL, 17 mål, 88 assist, 105 poäng, 309 PIM
127 matcher i Stanley Cup, 11 mål, 22 assist, 33 poäng, 97 PIM
#6 Phil Housley
Housley draftades i den första rundan 1982 av Buffalo Sabres trots att hans universitet inte spelade i de stora universitetsligorna och han debuterade i NHL redan samma höst. Han gjorde omedelbar succé med sina 66 poäng och blev efter säsongen tvåa i det årets folkomröstning. Han stannade i Buffalo 8 säsonger och gjorde aldrig under 60 poäng per säsong, Han spelade för Winnipeg, St. Louis, Calgary, New Jersey innan han fick spela sin första Stanley Cup final med Washington 1998. När han slutade 2003 hade han spelat för ytterligare 2 lag och var då både den amerikan som spelat flest matcher i NHL och den amerikan som gjort flest poäng i NHL genom tiderna. Chris Chelios och Mike Modano slagit de rekorden men Housley är fortfarande den amerikanske back som gjort flest poäng i NHL genom tiderna och 2015 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
21 säsonger i NHL för Buffalo Sabres, Winnipeg Jets, St. Louis Blues, Calgary Flames, New Jersey Devils, Washington Capitals, Chicago Blackhawks och Toronto Maple Leafs.
All Star Team 2: 1 gång, 1992
All-Rookie Team: 1983
1495 matcher i NHL, 338 mål, 894 assist, 1232 poäng, 822 PIM
85 matcher i Stanley Cup, 13 mål, 43 assist, 56 poäng, 36 PIM
#24 Chris Chelios
Chelios växte upp i Chicago där hans far ägde en kedja med grekiska restauranger, när han var 15 flyttade familjen till Kalifornien. Eftersom det inte fanns någon High School med ishockey på programmet blev han inte rekryterad av något College och han försökte då ta en plats i något kanadensiskt juniorlag men var inte tillräckligt bra för lagen i CHL utan han spelade för Moose Jaw Canucks i SJHL (Saskatchewan Junior Hockey League) men trots det fick scouter i Montreal Canadiens upp ögonen för Chelios som växte drygt 10 cm och la på sig nästan 20 kg muskler under tiden i Moose Jaw. Montreal överraskade många när de draftade Chelios i den andra rundan 1981, de flesta scouter hade förutspått att Chelios skulle bli draftad runt den femte rundan.
Efter två år på universitet valde han 1983 att satsa på att ta en plats i det amerikanska laget till OS i Sarajevo. Han lyckades och efter OS-turneringens slut fick han debutera i Canadiens, där han spelade 12 matcher i serien och 15 slutspelsmatcher. Året efter var han en av Montreals bästa backar och han blev efter 64 poäng tvåa i omröstningen om bäste rookie. 1985 fick han dessutom spela för USA i Canada Cup, vilket innebar att han hade spelat 1 VM (1982), 1 OS (1984) och 1 Canada Cup (1985) innan han fyllt 24 år.
1986 vann han Stanley Cup med Montreal och 1989 vann han sin första Norris Trophy men sommaren 1990 valde Montreal och Chicago att göra en trade där man bytte storstjärnor som efter traden fick spela i sin födelsestad. Det är bara att konstatera att Chicago vann traden klart även om Denis Savard vann Stanley Cup med Habs 1993. I Chicago vann Chelios Norris två gånger och han tog en plats i antingen All Star Team 1 eller All Star Team 2 fem gånger.
Vid trading deadline 1999 då han var 37 år tradades han till Detroit Red Wings där han skulle hjälpa laget vinna Stanley Cup 2 gånger. Ingen trodde 1999 att Chelios skulle stanna i Detroit ytterligare 8 säsonger men han blev kvar tills 2009 då Detroit inte gav honom ett nytt kontrakt, han skrev istället på för Chicago Wolves i AHL och fick under våren ett kontrakt med Atlanta Thrashers där han spelade 7 matcher sin sista säsong. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2013.
26 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings och Atlanta Thrashers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1986, 2002, 2008
Norris Trophy: 3 gånger, 1989, 1993, 1996
All Star Team 1: 5 gånger, 1989, 1993, 1995, 1996, 2002
All Star Team 2: 2 gånger, 1991, 1997
All-Rookie Team: 1985
1651 matcher i NHL, 185 mål, 763 assist, 948 poäng, 2891 PIM
266 matcher i Stanley Cup, 31 mål, 113 assist, 144 poäng, 423 PIM
Backar som var med i diskussionen men inte platsade: Craig Ludwig, Kevin Hatcher, Mike Ramsey, Gary Suter, Reed Larson, Lee Fogolin, Brian Rafalski, Mike Milbury, Al Iafrate, Lou Nanne, Mathieu Schneider och Ryan Suter
Pionjärer: Harry Mummery, Taffy Abel
Aktiva som kan bli aktuella för en plats i ett framtida All Star Team genom tiderna: Ryan Suter, Keith Yandle, Nick Leddy, Kevin Shattenkirk, Dustin Byfuglien, Ryan McDonagh och John Carlson
Forwards
#7 Neal Broten
Precis som Ken Morrow så debuterade Broten i NHL bara dagar efter OS-guldet i Lake Placid, när han pluggade på University of Minnesota så hade han redan där Herb Brooks som coach. Han hade draftats i den andra rundan 1979 av hemstatens stolthet Minnesota North Stars som han spelade för tills laget flyttades till Dallas (han spelade även 116 matcher för Dallas under sina tre sista säsoner i NHL).
Säsongen 1985-86 blev Broten den förste amerikanen som gjorde 100 poäng eller mer under en NHL-säsong. Broten som 1981 blivit den förste som belönades med Hobey Baker Award följde med North Stars till Dallas när laget flyttades 1993 och var under en kort period även lagkapten. Han tradades i februari 1995 till New Jersey där han blev en oerhört viktigt spelare när laget vann Stanley Cup för första gången, det var Broten som gjorde det matchavgörande målet i den fjärde finalen när Devils besegrade Detroit med 4-0 i matcher .
17 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars, New Jersey Devils och Los Angeles Kings.
Stanley Cup: 1 gång, 1995
1099 matcher i NHL, 289 mål, 634 assist, 923 poäng, 569 PIM
135 matcher i Stanley Cup, 35 mål, 63 assist, 98 poäng, 77 PIM
#7 Joe Mullen
Den i New York födde och odraftade Joe Mullen blev den förste amerikanske spelaren som nådde både 500 mål och 1000 poäng i NHL. Han hade sin bästa säsong 1988-89, då han vann sin första Stanley Cup med Calgary Flames, han gjorde då 51 mål och 110 poäng. Det är bara 3 andra amerikaner som gjort fler poäng under en säsong (Pat LaFontaine, Brett Hull och Kevin Stevens) och hans 1063 poäng ger honom sjätte plats bland amerikaner i NHL (Patrick Kane som är näst bäste aktive amerikan behöver 4 säsonger med 100 poäng för att passera honom). Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2000.
16 säsonger i NHL för St. Louis Blues, Calgary Flames, Pittsburgh Penguins och Boston Bruins.
Stanley Cup: 3 gånger, 1989, 1991, 1992
Lady Byng: 2 gånger, 1987, 1989
All Star Team 1: 1 gång, 1989
1062 matcher i NHL, 502 mål, 561 assist, 1063 poäng, 241 PIM
143 matcher i Stanley Cup, 60 mål, 46 assist, 106 poäng, 42 PIM
#7 Keith Tkachuk
När Tkachuk draftades 1990 av Winnipeg Jets i den första rundan hade han precis gått ut High School och den kommande säsongen spelade han för Boston University. Året efter spelade han för USA:s lag som försökte kopiera ”Miracle on Ice” i OS 1992 men så fort OS var slut debuterade han i Jets där han gjorde 8 poäng på 17 matcher i serien. Han stannade i Winnipeg och följde med laget i flytten till Phoenix 1996 men vid trading deadline 2001 tradades han till St. Louis Blues.
Tkachuk var Blues trogen under resten av sin karriär med undantag för några matcher i Atlanta när Thrashers nått slutspel för en gångs skull. Han hade sin bästa säsong 1995-96 (den sista i Winnipeg) då den store powerforwarden gjorde 50 mål och 98 poäng och året efter vann han Rocket Richard Trophy med sina 52 mål. Han stannade i St. Louis efter att han slutat och han var under flera år ledare i olika ungdomslag innan han 2014 blev scout för St. Louis Blues. Tkachuk vars son Matthew valdes som den sjätte spelaren (själv valdes Keith som #19) i årets draft valdes 2012 in i US Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för Winnipeg Jets, Phoenix Coyotes, St. Louis Blues och Atlanta Thrashers.
Rocket Richard Trophy: 1 gång, 1997
All Star Team 2: 2 gånger, 1995, 1998
1201 matcher i NHL, 538 mål, 527 assist, 1065 poäng, 2219 PIM
89 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 28 assist, 56 poäng, 176 PIM
#9 Mike Modano
1988 när Modano draftades i den första rundan av Minnesota North Stars blev han den andre amerikanen genom tiderna som valdes först av alla (Brian Lawton blev något av en flopp för Minnesota som valde honom först av alla 1983). Modano debuterade i Minnesota efter JVM 1989 då han gjorde 15 poäng på 7 matcher för USA då han spelade 2 slutspelsmatcher. Året efter blev han efter 75 poäng på 80 matcher tvåa i omröstningen om Calder Trophy och säsongen 1990-91 var han en stor orsak till att Minnesota tog sig till Stanley Cup finalen som Pittsburgh vann.
1993 flyttades laget till Dallas och Modano gjorde för första och enda gången 50 mål under en säsong. Dallas gick till Stanley Cup finalen två år i rad 1999 och 2000, Dallas vann första året och trots att laget föll mot New Jersey Devils året efter var Modano Dallas absolut bäste spelare (han gjorde 23 poäng i slutspelet både 1999 och 2000). Modano som med tiden blev en betydligt mer komplett hockeyspelare blev 2003 lagkapten i Dallas men sommaren 2006 lämnade han över C:et till Brendan Morrow,
Modano spelade passande nog sin sista match med Dallas när laget avslutade serien 2009-10 med en bortamatch mot Minnesota Wild. Efter att Modano funderat på att sluta bestämde han sig under sommaren 2010 för att spela en säsong till men då för laget han höll på när han växte upp nämligen Detroit Red Wings. Officiellt slutade Modano den 23 september 2011 och valdes givetvis in i Hockey Hall of Fame 2014 direkt när reglerna tillät det. Modano är den amerikan som spelat näst flest matcher i NHL genom tiderna och han är näst bäst även i poängligan för amerikaner genom tiderna (etta om man bara räknar de som är födda i USA). 2011 köpte han CHL-laget Allen Americans som han sålde 2014 och mellan 2012 och 2015 var han senior advisor till Dallas Stars.
21 säsonger i NHL för Minnesota North Stars, Dallas Stars och Detroit Red Wings
Stanley Cup: 1 gång, 1999
All-Rookie Team: 1990
All Star Team 2: 1 gång,
1499 matcher i NHL, 561 mål, 813 assist, 1374 poäng, 930 PIM
176 matcher i Stanley Cup, 58 mål, 88 assist, 146 poäng, 128 PIM
#10 Tony Amonte
Amonte som pluggade på samma elitskola som bland annat Jeremy Roenick valdes i den fjärde draftrundan 1988 av New York Rangers. Han fortsatte plugga i tre år till innan han våren 1991 skrev på för Rangers. Under sin första säsong gjorde han 35 mål och 69 poäng vilket gav honom andraplatsen i omröstningen om årets rookie bakom Pavel Bure. Våren 1994 tradades han till Chicago Blackhawks där han tillbringade de kommande 8 säsongerna, 1999-2000 då han gjorde 43 mål och 84 poäng och kom sexa i poängligan var hans bästa säsong.
Han gjorde över 40 mål 3 gånger under tiden i Chicago men 2002 gick han till Phoenix som FA men han tradades till Philadelphia vid trading deadline. Han slutade 2007 efter ytterligare 1 säsong i Philadelphia och 2 säsonger i Calgary, när han slutade 2010 blev han headcoach på sin gamla skola Thayer Academy. Höjdpunkten i Amontes karriär kom den 14 september 1996 då han gjorde 3-2 till USA då det bara återstod 2:30 av den avgörande finalmatchen i World Cup (USA gjorde sen ytterligare 2 mål varav 1 i tom bur och vann matchen med 5-2). 2009 blev Amonte invald i US Hockey Hall of Fame.
15 säsonger i NHL för New York Rangers, Chicago Blackhawks, Phoenix Coyotes, Philadelphia Flyers och Calgary Flames.
All-Rookie Team: 1992
1174 matcher, 416 mål, 484 assist, 900 poäng, 752 PIM
99 matcher i Stanley Cup, 22 mål, 23 assist, 55 poäng, 56 PIM
#10 John LeClair
LeClair hade precis slutat High School när han 1987 draftades av Montreal Canadiens i den andra rundan. Han pluggade sedan 4 år på University of Vermont innan han våren 1991 skrev på för Habs och debuterade i NHL där han gjorde succé och stod för 7 poäng på 10 matcher. Året efter pendlade han mellan Montreal och farmarlaget Fredericton Express men 1992-93 var han redo för en ordinarie plats i NHL och när Habs vann Stanley Cup den våren gjorde han 4 mål och 10 poäng på 20 slutspelsmatcher.
Det blev en säsong till i Montreal innan han 1995 tradades till Philadelphia Flyers i en blockbuster där han och Eric Desjardins gick till Flyers och Mark Recchi till Montreal. I Philadelphia slog han igenom på allvar som en del i ”Legion of Doom” och under sina nio hela säsonger i Flyers gjorde den store powerforwarden LeClair 50 mål tre år i rad och som bäst blev han fyra i NHL:s poängliga. Säsongen 1996-97 då LeClair blev fyra i poängligan med 97 poäng, tog sig Flyers till Stanley Cup finalen där Detroit Red Wings blev för svåra.
Efter lockoutsäsongen 2004-05 valde LeClair att skriva på för Pittsburgh Penguins efter att Philadelphia tvingats köpa ut honom från hans kontrakt för att klara det nyinstiftade lönetaket. Han avslutade sin karriär med 58 poäng på 94 matcher när Pittsburgh efter 58 poäng på 94 matcher löste honom från hans kontrakt i december 2006. LeClair som fortfarande är en av Flyers 10 bästa poängplockare genom tiderna valdes 2010 in i US Hockey Hall of Fame och 2014 valdes han in i Philadelphia Flyers Hall of Fame..
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, Philadelphia Flyers och Pittsburgh Penguins
Stanley Cup: 1 gång, 1993
All Star Team 1: 2 gånger, 1995, 1998
All Star Team 2: 3 gånger, 1996, 1997, 1999
967 matcher i NHL, 406 mål, 413 assist, 819 poäng, 501 PIM
154 matcher i Stanley Cup, 42 mål, 47 assist, 89 poäng, 94 PIM
#11 Bob Carpenter
När Carpenter 1981 draftades som den tredje spelaren sammanlagt av Washington, blev han den förste amerikanske spelaren genom tiderna som valts i draftens första rundan. Han blev historisk igen när han året efter gick direkt från High School till NHL (också förste spelaren genom tiderna). Han gjorde sin första poäng efter bara 12 sekunders spel när han assisterade Ryan Walter, det är fortfarande ett NHL-rekord för snabbaste assist av en spelare i sin första match.
Även om han gjorde 53 mål säsongen 1984-85 blev han aldrig den superstjärna USA väntade på, bråk med coacher och media gjorde att han aldrig nådde sin potential. Under slutet av karriären blev han omskolad till en defensiv center som 1995 var med i New Jersey Devils Stanley Cup vinnande lag. Efter att han slutat som spelare blev han ass. coach i Devils och vann Stanley Cup med laget både 2000 och 2003.
18 säsonger i NHL för Washington Capitals, New York Rangers, Los Angeles Kings, Boston Bruins och New Jersey Devils.
Stanley Cup: 1 gång, 1995
1178 matcher i NHL, 320 mål, 408 assist, 728 poäng, 919 PIM
140 matcher i Stanley Cup, 21 mål, 38 assist, 59 poäng, 136 PIM
#13 Bill Guerin
När New Jersey Devils draftade Guerin i den första rundan 1989 spelade han i New England Junior Hockey League men året efter började han på Boston College. Han blev proffs 1991 men fick mest spela i farmarlaget den första säsongen, den andra fick han spela 18 matcher i farmarlaget men sedan var han i NHL för att stanna. Han vann Stanley Cup 1995 med Devils men hösten 1997 tradades han till Edmonton Oilers, 2000 skickades han av Edmonton till Boston under det som kom att bli hans poängmässigt bästa säsong i karriären. Han gjorde 40 mål och 85 poäng på 85 matcher för Edmonton och Boston den säsongen.
Han gjorde över 40 mål även den kommande säsongen, han lämnade Boston som FA 2002 och spelade sedan för Dallas Stars, St. Louis Blues, San Jose Sharks och New York Islanders där han var lagkapten innan han vid trading deadline 2009 tradades till Pittsburgh Penguins där han vann Stanley Cup för andra gången. Efter 45 poäng på 78 matcher säsongen 2009-10 slutade han, 2011 började han jobba med spelarutveckling i Pittsburgh och 2014 blev han ass. GM. 2014 var dessutom året då Guerin blev invald i US Hockey Hall of Fame.
18 säsonger i NHL för New Jersey Devils, Edmonton Oilers, Boston Bruins, Dallas Stars, St. Louis Blues, San Jose Sharks, New York Islanders och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 2 gånger, 1995, 2009
All Star Team 2: 1 gång, 2002
1263 matcher i NHL, 429 mål, 427 assist, 856 poäng, 1660 PIM
140 matcher i Stanley Cup, 39 mål, 35 assist, 74 poäng, 162 PIM
#16 Brett Hull
När Hull som verkligen var en late bloomer fick nobben av de kanadensiska ledarna som tog ut VM-laget 1986 så valde han eftersom han hade dubbla medborgarskap att spela för USA i internationella sammanhang. Egentligen kan man inte klandra de kanadensare som tog beslutet eftersom Hull enbart spelat universitetshockey plus två slutspelsmatcher för Calgary Flames. Året efter debuterade han i NHL men höll mest till i AHL där han gjorde 50 mål under säsongen. Han hann bara spela sammanlagt 57 NHL matcher för Calgary innan han våren 1988 tradades till St. Louis Blues.
I St. Louis gjorde Hull 41 mål säsongen 88-89 men hans usla skridskoåkning och defensiv gjorde att han mest användes i PP, han tränade stenhårt under sommaren och när Adam Oates blev hans center var succén ett faktum. Mellan 1989 och 1992 gjorde Hull 228 mål och säsongen 1990-91 blev han den femte som lyckades göra 50 mål på 50 matcher (Richard, Bossy, Gretzky och Lemieux). Hans 86 mål från samma säsong är det bara Wayne Gretzky som överträffat och efter ett uppmärksammat bråk med coachen Mike Keenan så gjorde Hull den 22 december 1996 sitt 500:e mål och han och hans far Bobby är den enda far & son kombination där båda nått den milstolpen.
Efter en usel säsong 1997-98 lämnade han St. Louis och gick till Dallas som FA, där skrev han in sig i historieböckerna genom sin 1000:e poäng, 600:e mål och framförallt för det kontroversiella målet som avgjorde Stanley Cup finalen 1999. Efter tre år i Dallas valde han 2001 att gå till Detroit Red Wings där han vann Stanley Cup ytterligare en gång och dessutom passerade 700 gjorda mål i NHL. Efter lockout säsongen 2004-05 spelade han fem matcher för Phoenix Coyotes i sin fars gamla #9 innan han förstod att det var dags att hänga upp skridskorna. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 2009
19 säsonger i NHL för Calgary Flames, St. Louis Blues, Dallas Stars, Detroit Red Wings och Phoenix Coyotes.
Stanley Cup: 2 gånger, 1999, 2002
Hart Trophy: 1 gång, 1991
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1991
Lady Byng: 1 gång, 1990
All Star Team 1: 3 gånger, 1990, 1991, 1992
1269 matcher i NHL, 741 mål, 650 assist, 1391 poäng, 458 PIM
202 matcher i Stanley Cup, 103 mål, 87 assist, 190 poäng, 73 PIM
#16 Pat LaFontaine
LaFontaine vars far var en höjdare inom bilindustrin i Detroit valdes i den första rundan (#3)1983 av New York Islanders och han kom att tillbringa hela sin NHL-karriär i lag från delstaten New York. Han anslöt till Islanders efter OS-turneringen 1984 och gjorde 9 poäng på de 15 seriematcher han spelade. I slutspelet gjorde han också bra ifrån sig men kunde inte förhindra att Islanders föll mot Edmonton Oilers i Stanley Cup finalen. Tyvärr var det här det närmaste en Stanley cup vinst som han kom eftersom Islanders lagbygge föll samman och ensam kunde han inte stoppa fallet.
Han stannade i Islanders i åtta säsonger och gjorde 54 mål och 105 poäng som bäst innan han tradades till Buffalo Sabres där han hade en otrolig säsong 1992-93 då han blev tvåa i poängligan med 53 mål och 148 poäng. Året efter var en katastrof spelmässigt för LaFontaine och det skulle bli värre, först åkte han på en rejäl hjärnskakning i en match mot Pittsburgh och trots att läkarna avrådde så ville han göra comeback. Buffalo tradade då honom till NY Rangers där han visserligen gjorde sin 1000:e poäng i NHL men också åkte på ytterligare en hjärnskakning som definitivt krossade hans karriär. Han slutade officiellt ett och ett halvt år senare och 2003 blev han invald i Hockey Hall of Fame, samma år blev han även invald i US Hockey Hall of Fame och 2006 hedrades han av Buffalo när de pensionerade hans tröjnummer.
15 säsonger i NHL för New York Islanders, Buffalo Sabres och New York Rangers.
All Star Team 2: 1 gång, 1993
865 matcher i NHL, 468 mål, 545 assist, 1013 poäng, 552 PIM
69 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 36 assist, 62 poäng, 36 PIM
#39 Doug Weight
Efter sin rookiesäsong i NCAA där han blivit utsedd till bäste rookie draftades Weight 1990 av NY Rangers i den andra rundan. Han stannade ett år till på sitt universitet och under JVM 1991 vann han poängligan med 19 poäng på 7 matcher, han hann också med att debutera i Rangers i Stanley Cup slutspelet. 1991-92 var hans rookiesäsong i Rangers och vid trading deadline 1993 tradades han till Edmonton Oilers där han stannade i 8 säsonger. Säsongen 1995-96 gjorde han 25 mål och 104 poäng och under World Cup 1996 var han en av USA:s bästa spelare när USA tog hem turneringen.
Sommaren 2001 tradades han till St. Louis Blues som 2006 i sin tur skickade honom till Carolina Hurricanes där han vann Stanley Cup och gjorde 16 poäng på 24 slutspelsmatcher. Efter Stanley Cup vinsten återvände han till St. Louis och under sina 5 sista säsonger spelade han för St. Louis , Anaheim och NY Islanders där han under sin näst sista säsong var lagkapten. Weight slutade 2011 och anställdes då som ass. coach och ass. GM i New York Islanders, han valdes 2014 in i US Hockey Hall of Fame.
19 säsonger i NHL för New York Rangers,Edmonton Oilers, St. Louis Blues, Carolin Hurricanes, Anaheim Ducks och New York Islanders.
Stanley Cup: 1 gång, 2006
1238 matcher i NHL, 278 mål, 755 assist, 1033 poäng, 970 PIM
97 matcher i Stanley Cup, 23 mål, 49 assist, 72 poäng, 94 PIM
#88 Patrik Kane*
Kane som valdes första av alla i draften 2007 är USA:s bäste hockeyspelare just nu och han vann Calder Trophy efter sin rookiesäsong 2007-08 då han gjorde 72 poäng. Året efter togs sig Chicago till slutspelet för första gången sedan 2002 (vad många har glömt bort är att Chicago under 2000-talets början var NHL:s sämsta lag som mellan 2004 och 2007 hade följande val i förstarundan 3, 7, 3, 1) och gick överraskande hela vägen till Conferencefinalen där Detroit Red Wings blev för svåra.
2009-10 gjorde Kane för första gången över 30 mål och 80 poäng i serien och 28 poäng på 24 slutspelsmatcher när Chicago vann Stanley Cup 49 år efter den senaste vinsten 1961. Kane var sedan fram till förra säsongen en av Chicagos bästa spelare som alltid klev fram när det blev slutspel, något som ytterligare 2 Stanley Cup titlar och 1 Conn Smythe Trophy bekräftar. Förra säsongen var han enligt många NHL:s bäste spelare och han vann Art Ross Trophy, Hart Trophy och Ted Lindsay Award.
9 säsonger i NHL för Chicago Blackhawks
Stanley Cup: 3 gånger, 2010, 2013, 2015
Hart Trophy: 1 gång, 2016
Art Ross Trophy: 1 gång, 2016
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 2013
Ted Lindsay Award: 1 gång, 2016
Calder Trophy: 2008
All-Rookie Team: 2008
All Star Team 1: 2 gånger, 2010, 2016
658 matcher i NHL, 251 mål, 412 assist, 663 poäng, 252 PIM
123 matcher i Stanley Cup, 49 mål, 72 assist, 121 poäng, 60 PIM
#97 Jeremy Roenick
Roenick valdes 1988 av Chicago Blackhawks i den första rundan (dvs samma år som hans skolkamrat Tony Amonte valdes i den fjärde) och direkt efter draften skrev han på för Chicago Blackhawks vilket innebar att han inte kunde återvända till college. Han spelade istället för Hull Olympiques i QMJHL (Wayne Gretzky var då en av ägarna) och gjorde 70 poäng på 28 matcher innan han anslöt till USA:s lag i JVM 1989 där han vann poängligan med sina 16 poäng på 7 matcher (vad sägs om USA:s förstakedja under turneringen Mike Modano mellan John LeClair och Roenick).
Han hade debuterat i NHL i oktober 1988 innan han anslöt till Hull och efter JVM var slut så spelade han i Blackhawks där han gjorde 18 poäng på 20 matcher. Säsongen 1990-91 gjorde han 41 mål och 94 poäng och de tre kommande säsongerna passerade han 50 mål och 100 poäng varje år. Som bäst blev han femma i NHL:s poängliga med 107 poäng 1993-94. Sommaren 1996 tradades den målfarlige och glappkäftade Roenick till Phoenix Coyotes där han stannade tills han 2001 skrev på för Philadelphia Flyers. Sommaren 2005 skickade Flyers honom till LA Kings och under sina fyra sista säsonger spelade han för LA Kings, Phoenix och San Jose Sharks.
Roenick nådde aldrig närmare Stanley Cup än en Conferencefinal och efter att han slutat har han bland annat jobbat åt TSN, NBC och skrivit två böcker. Han har också varit inblandad i flera kontroverser på grund av sin stora käft men den största var kanske när han blev indragen i spelskandalen runt Rick Tocchet 2006. Roenick som är fyra både när det gäller poäng genom tiderna i NHL och spelade matcher i NHL när det gäller amerikanska spelare valdes 2011 in i US Hockey Hall of Fame.
Spelare som var med i diskussionen men inte platsade: Brian Rolston, Matt Cullen, Scott Young, Ed Olczyk, Dave Christian, Brian Gionta, Ryan Kesler, Joel Otto, Chris Drury, Kevin Stevens, Jason Pominville, Craig Janney, Mark Johnson, Adam Deadmarsh
Pionjärer: Billy Burch, Cecil Dillon, Tom Williams
Aktiva som kan bli aktuella för en plats i ett framtida All Star Team genom tiderna: Dustin Brown, Ryan Callahan, Zach Parise, Phil Kessel, Max Pacioretty, Joe Pavelski, Bobby Ryan, David Backes, Blake Wheeler, Derek Stepan, Jason Pominville, Kyle Okposo, Paul Statsny, Alex Galchenyuk, Johnny Gadreau och Tyler Johnson
Bäste amerikanske poängplockare i NHL genom tiderna
Brett Hull 1391 poäng
Mike Modano 1374 poäng
Phil Housley 1232 poäng
Jeremy Roenick 1216 poäng
Keith Tkachuk 1065 poäng
Joe Mullen 1063 poäng
Doug Weight 1033 poäng
Brian Leetch 1028 poäng
Pat LaFontaine 1013 poäng
Chris Chelios 948 poäng
Amerikanska spelare med flest matcher i NHL
Chris Chelios 1651 matcher
Mike Modano 1499 matcher
Phil Housley 1495 matcher
Jeremy Roenick 1363 matcher
Matt Cullen* 1294 matcher
Mathieu Schneider 1289 matcher
Brett Hull 1269 matcher
Bill Guerin 1263 matcher
Brian Rolston 1256 matcher
Craig Ludwig 1256 matcher
* betyder att spelaren fortfarande är aktiv.
