Införkrönika: Benvenuto a casa, Stefano!
Stefano Fiore återvänder till Olimpico och river upp nyläkta sår.
På söndag klockan 15.00, direktsänt i TV 4 plus, ställs Lazio mot Fiorentina. En match som inte bara innebär en kamp om tre poäng, utan främst om att genomlida en viss spelares återkomst.
Den 1 juli 2004 försvann en stor del av den ljusblå själen. La Lazio var fortfarande offer för den djupa ekonomiska krisen vid tidpunkten och var tvungen att rea ut storstjärnor för att ha råd med levebrödet. För att betala av skulden för Gaizka Mendieta skeppade dåvarande president Longo iväg Bernardo Corradi och Stefano Fiore till Valencia i Spanien.
Jag kommer ihåg känslan än idag. Jag minns att besvikelsen nådde sin kulmen när Fiore – vår alldeles egna underbara lilla blomma – föll offer för vår grovt misskötta ekonomi. Att spelare lämnade och resultaten uteblev kunde man acceptera, men svårare blev det när det officiella meddelandet om Fiores övergång poppade upp på den officiella hemsidan.
Sedan Alessandro Nesta skrev på för Milan hade jag vid tidpunkten inte känt en större sorg över en spelares farväl. Det kändes, som jag skrev då, som en sylvass pil rakt in i hjärtat.
När supportrarna genom Laziofever fick möjlighet att forma sina egna avskedsmeddelanden till Fiore märkte jag snabbt att jag inte var ensam om känslan. Corradi i all ära, men det var Stefano Fiore som alla hyllade.
”Jag lämnar en del av mitt hjärta här och ett underbart minne av supportrarna och allt Lazio-folk i Rom. Jag hoppas bara att den här försäljningen bidrar till att rädda Lazio. Jag hade personligen velat stanna och bli en ikon för det här laget, men omständigheterna ledde till det här.”
Lazio hankade sig vidare och undkom genom starkt arbete och listiga avtal från Claudio Lotito konkurs. Man inledde den långa och till synes omöjliga vandringen tillbaka mot toppen.
Samtidigt hade Fiore det svårt i den spanska ligan som inte uppskattade spelarens egenskaper. Han åkte hem för att se derbyt och längtade till Lazio och Italien. Claudio Lotito uttryckte vid flera tillfällen att Fiore hade varit den perfekta byggstenen i det Lazialità-formade Lazio, men för att återkalla spelaren krävdes resurser som vi bara kunde drömma om.
”Jag fattade ett felaktigt beslut. Huvudanledningen för övergången var att hjälpa Lazio finansiellt, med tanke på den katastrofala situationen vid tidpunkten. Jag skulle vara glad över att få komma tillbaka.”
Sommaren 2005 kom så det slutgiltiga beskedet om blommans framtid: Valencia hade bestämt sig för att sälja. Det blev söndagens motståndare Fiorentina som hade råd och knöt spelaren till sig med hjälp av ett lånekontrakt.
Fiorentina-supportrarna har varit med om en helvetes resa, höjden av bergochdalbanor, och förtjänar respekt för sin lojalitet och passion. Just därför känns det tråkigt att konstatera att dagens Fiorentina inte är vad man kommer ihåg dem som. Hjärtat (Rigano, Di Livio, Arriatti, med flera) är ute ur bilden och ersatta med miljonvärvningar på varje position. Ur ruinerna har en affärsman klivit fram och format ett klassiskt ”köplag”. Jag lider onekligen med de lila idealisterna.
Stefano Fiores vara i Fiorentina känns därför ganska signifikativ. En högst professionell spelare som gör allt för klubben, men som egentligen har kärleken och rötterna någon annanstans. Som den kraftiga motståndare av just den deprimerande ekonomiska utvecklingen inom il calcio jag är, så känns det – hur mycket jag än anstränger mig – svårt att unna köpkonceptet framgång. Jag är införstådd med att utvecklingen går åt exakt det hållet, men det rättfärdigar absolut inte att sluta hoppas eller att ge upp. En förlust på söndag skulle inte bara svida på grund av tre tappade poäng, utan även fastställa att den moderna fotbollsfilosofin – praktiserad av nästan varenda storklubb – tar ännu ett steg mot att fullständigt ta över fotbollsvärlden.
Men ondast av allt skulle det naturligtvis göra om Fiore målar på klubben han i samband med den ekonomiska krisen skänkte pengar till.
När Fiore kliver in på Olimpico på söndag kommer han att applåderas av Curva Nord och förmodligen även hela stadion. Giuseppe Pancaro – ljusblå trotjänare under många år – tvingas stå åt sidan.
För det är Stefano Fiore som skall hyllas. Mannen som aldrig någonsin kommer att lämna våra hjärtan.
”Känslorna kommer att svalla när jag ser de trogna Lazio-supportrarna.”
