Matchkrönika: Krossade av Milan
"Så här är det killar och tjejer.. Vårt hjärta valde Lazio, så nu får vi lida, inget nytt, eller hur?" - Fortis in adversis humilis in secundis
Citatet är hämtat från forumet strax efter slutsignalen hade ljudit över Olimpico och Lazio stod som klara förlorare med 0-3 mot de rödsvartrandiga från Milano.
Känslorna som genomsyrar de ljusblå färgerna och i laziali efter ännu en direkt pinsam förlust är inte av den vackraste sort.
Det är frustration och ilska.
Frustration över att det känns som om man inte gör någonting överhuvudtaget för att få skutan på rätt köl igen.
Ilska över Rossis alltmer uppenbara brist på taktiskt kunnande och spelarnas undermåliga och direkt lama insatser.
Det är känslor som ångest och förtvivlan.
Förtvivlan över att denna säsong snart är ”körd” och ångest över att det snart är april och derby. Hade det varit en annan upplaga av Lazio, som förra årets, hade jag inte varit lika orolig. Men denna trupp tycker jag visar på lite för lite grintá för att man som lazialé skall kunna vara någorlunda lugn så här två månader inför ett derbyt.
Och vad skall man säga om matchen mot Milan?
Jo, först och främst bör jag väl nämna att offsidefällorna, försvarets positionsspel och samarbete var det absolut sämsta jag har sett i Lazio.
Herregud!
Min normala reaktion är att skylla på mittfältets undermåliga hjälp och förmåga att ge bort bollen till motståndarna på mittplan(Meghni vid Milans första mål) men inte ens Ledesma kan listas som en av huvudorsakerna för en förlust som kunde blivit mycket större.
Visst, Lazio spelade bra framtill Milans första mål men vi skall kräva mycket mer än att man bara slutar spela helt för att man ligger under. Min kompis Dan, som är juventino, undrade frågande när det var 20min kvar av matchen varför alla Laziospelarna såg så uppgivna ut.
För man kunde verkligen se i spelarnas ögon att de visste att de inte skulle kunna vända detta, trots att Milan hade ett mittbackslås bestående av Bonera och Senderos.
Inte Maldini och Nesta. Och Lazio hade inte Tare i anfallet.
Lazio hade Zaraté och Pandev.
Det enda riktigt positiva som jag såg med matchen i söndags var Matuzalem.
Även om det var ett par dåliga bolltoucher som vittnade om ringrostighet, så ser man att det finns stake och en hel kvalité hos honom. En tvåvägsspelare som är precis den spelartyp som saknats enormt detta året.
Det mest negativa, som jag redan nämnt, var utan som helst konkurrans det försvarsspel som De Silvestri-Siviglia-Rozenhal-Radu visade upp. Det var oerhört svagt.
Att ständigt försöka ställa spelare som kommer från mittfältet offside eller ligga så sjukt högt upp i planen mot en av Serien A:s snabbaste spelare och farligaste anfallare i Pato som har passningsspelare som Kaka, Beckham, Pirlo och Seedorf till hjälp är ju helt otroligt och dessutom totalt befängt.
Men frågan är vem som säger till dem att ligga så högt upp och spela ett så huvudlöst försvarsspel? Det var tydligt att Lazio hade fått direktiv av Rossi att stressa och pressa högt, se bara på mittfältets framskjutna postioner i försvarsspelet i första och början av andra halvlek. Hur är det möjligt att ge sådant direktiv till ett lag utan självförtroende mot ett av världens absolut bästa lag?
Jag tänker inte gå in mer på Rossi, utan lämnar det där.
Det kommer snart en hel krönika där jag kommer presentera mina tankar kring min f.d. hjälte.
Just nu känns det hopplöst att hoppas överhuvudtaget. Jag går runt och hänger med huvudet mest hela dagarna medan folk som alltid haft en viss förkärlek att fråga hur det gått för Lazio när de förlorar, har sitt lilla roliga.
Men de glömmer en avgörande sak som jag ständigt påminner mig själv om i dessa dystra tider;
VI ÄR LAZIO OCH VI KOMMER ALLTID TILLBAKA!
