Resekrönika: Andersson och SF på cupfinal
Ja, vad finns det att säga? Muslera blev en ny Laziohjälte. Zarate blev en mästare. Lazio blev vinnare av Coppa Italia. Allt medan i romanisti satt hemma och såg på tv!
Att definiera med ord var jag kände på Olimpico går inte att beskriva.
Det var en lättnad efter en fem år lång väntan. Det var en kväll då himlen inte kunde vara något annat än ljusblå och en kväll då man kände att allt var möjligt.
Att framför mina ögon se mitt Lazio vinna en titel var inte bara stort, utan enormt och överväldigande. För första gången sedan Firmani avgjorde hemmamatchen mot Parma rann det en tår längs med mina kinder.
Min Coppa Italia resa var en resa med en självklar höjdpunkt, men också en resa med ny vänskap och gemenskap.
Som vanligt när jag beger mig ut på Lazioäventyr var min kusin Pontus Lejdström vid min sida och han anlände till mitt hem tillsammans med en Laziovän från Vänersborg, Elvis.
Vi snackade Lazio, åt min flickväns mat och tog ett glas vin innan Julia körde bort oss till City Airport där vi mötte upp med ”Labbe”, en gammal bekantskap sedan tidigare matcher. Han var, som vanligt, något övertänd och uppfattade allt rödgult som ett hot och förolämpning.
Att man påpekar att det är cupfinal och inte derby känns ibland lönlöst.
Efter en resa till Bergamo där jag tappade bort min bok efter att ha kommit halvvägs i den, njöt vi av var sin panino. En espresso och massor utav skratt senare lyfte planet mot den eviga staden med fyra förväntansfulla svenska laziali. Vi skulle dock snart komma att bli fler.
Efter att flygbussen anlänt vid midnatt mötte vi upp med tiotalet andra svenska laziali på en bar. Daniel Korlewski, en f.d. Lazioskribent här på SF och resekamrat, blev självfallet målet för en hel del skönt snack.
Även med min gode vän Gustav Engberg och hans vän Johan spenderades en hel del tid. Det är sannerligen kul att träffa dessa välbekanta laziali och underbara personer som man p.g.a. avståndet inte kan träffa oftare.
Nya bekantskaper förutom Johan och Elvis var Malmö FF finest, the bad boys from the south, Ramtin och Tomce med sällskap. Den ljusblå färgen verkar växa sig fast i vissa.
Ny i gänget var även ”Rizmo”, en skön kille med rötterna i Göteborg, även om han var bartender i Oslo för tillfället. Nya bekantskaper och nya vänner och den gemensamma kärleken till Lazio skapade band som lär förstärkas i samband med fler matcher tillsammans.
Det blev en ganska sen kväll och det blev inte bättre när galningen från Ljungby, ”Labbe”, valde att väcka allihop i tiobäddsrummet kvart över sju på morgonen efter drygt 3,5 timmes sömn med de nu legendariska och under resten av resan ironiserade orden: ”Vakna laziali, vi är i Rom”.
Måhända att han räddade oss från en alltför tidig död p.g.a. den totala brist på syre som rådde i rummet, men hans infall möttes inte direkt av entusiasm.
Nåväl, nu var vi uppe, vi killar från Göteborg och Malmö. Vi stack ner till IRR-shopen på Via Farini efter en god frukost och njöt av solskenet på en gräsplätt utanför Colluseum.
Jag fick briljera med mina historiakunskaper, Pontus fick äta glass, Daniel checka in donnor och Gustav bryta på oförståelig skånska, vilket med andra ord betydde att ett allmänt tillstånd av harmoni delades av gruppen.
Vid ett- tiden bar det av upp till vandrarhemmet där vi bestämt träff med 14 andra svenska laziali från Stockholmsområdet innan vi i gemensam trupp drog iväg till Porta Pia för att möta än fler laziali, nu under LazioFevers fana. Vi var väl en 60 personer där, varav drygt 40 var svenskar och det är inget annat än enormt stort.
Det var ett par välbekanta ansikten varav Rahams fula tryne var det roligaste att återse.
Svenska laziali är i rejält numerärt underläge vad gäller fans i Sverige gentemot klubbar som Milan, Inter och Juventus. Jag vill inte kalla Roma en klubb, men även de ihopfösta småbröderna är fler till antalet i Sverige.
Men i laziali är få men bra, som Di Canio en gång sade. Vi är starka och ärliga i vår kärlek.
Vi är fler samlade svenska tifosi nere och ser på Lazio än någon fanskara och det är något som gör mig stolt och som får mig att ständigt bära huvudet högt.
Få men bra; Glöm aldrig det!
Efter lite stämningsfullt snack om matchen splittrades gruppen och folk åt var sitt håll.
En pizza Parmigiana senare vilade jag en halvtimme under tiden som förväntningarna steg. En mindre lyckad kombination som ni säkert förstår.
Vid halv sextiden satte vi oss på bussen mot Piazza Mancini och Cupfinalen. Efter ytterligare inköp av Lazioprylar på LazioStyle drog vi oss bort mot skådeplatsen för vad som kom att bli ett drama utöver det vanliga; Stadio Olimpico. Kl.19:00 stod jag, efter mer än fem månaders abstinensfyllt uppehåll, på den fantastiska av de två kortsidorna på Stadio Olimpico. Arenas ovala skepnad speglade sig mot en ljusblå himmel och nervositeten steg i takt med att stämningen gjorde det.
Curva Nord, distinisektionerna, Monte Mario och Tribuna Tevere var fulla. Det var slutsålt på Olimpico. Laziospelarna äntrade planen till den grymmaste atmosfär och tifo jag upplevt.
Enorma flaggor blandades med 40.000 andra mindre medan en enorm ljudkuliss dånade ut i Romkvällen. Även Sampdoriafansen gjorde ett mycket starkt intryck med ett vackert tifo.
Kul för Curva Sud att få finbesök.
Vid Ramtin och Daniels sida dröjer det inte länge innan Zaraté får bollen på kanten och ser att han bara har en sisådär fem man framför sig och ett samlat Sampförsvar.
- Målchans, tänker Zaraté och sätter upp en fart och teknik som få spelare i världen kan matcha och bevisar med ett avslut i världsklass att 200 miljoner kronor inte är någonting jämfört med vilka färdigheter Maurito besitter.
Resten av matchen är historia och behöver ingen närmare genomgång. Pazzini gjorde ett mål i världsklass innan han råkade ta ett varv lite för nära Monte Mario, vilket möttes av ett sedvanligt nedfall av olika sorters flaskor.
Det mest minnesvärda från läktarsidan var ”Vola Lazio Vola” och ”Lazio grande Lazio” innan straffläggningen skulle börja. Det var ett otroligt, obeskrivbart och totalt överlägset stöd under hela matchen, men dessa sånger fick Laziohjärtat att brista. Mitt i en nervositet utan dess like fick man sjunga ut till de vackraste toner som finns.
Ett fullt Olimpico stod upp och manade på sina hjältar och flera av dessa hjältar såg upp mot läktaren med stora ögon.
För egen del såg jag knappt ingenting. Det var så mycket vajande flaggor och halsdukar i luften att synen var begränsad under dessa fem minuter av ren magi, av ren kärlek.
Det var sång som delades av 60.000 laziali.
60.000 strupar som sjöng ut sin kärlek i ett nervöst kaos.
60.000 strupar som ville ha hem en titel.
Ni vet Muslera, killen som hela Italien skrattade ett tag åt, blev en rättvis hjälte. Han har tillsammans med Maurito och Matuzalem varit bästa Laziospelare denna vår om jag får säga mitt.
Ni vet Cassano, Romaspelaren som var älskad av Sud, missade en straff utöver att han blev totalt överkörd av Dabo under hela matchen.
När Dabo, puman som blev ett av de elva lejon som vi fick se i den ljusblå tröjan, placerade in bollen bakom Castelazzi förvandlades Stadio Olimpico till en fest. Jag kunde knappt skrika mer. Rösten och halsen var slut. Känslorna var överväldigande.
Jag vände mig om och kramade den 50åriga dam som suttit på knä och bett hela straffläggningen.
Jag kramade allt runtomkring mig. Detsamma gjorde spelarna.
Mitt i allt föll en glädjetår från min kind som snabbt torkades bort. I samma veva föll en tår längs med Rossis kind. SS Lazio var italienska cupmästare!
Hela arenan förutom den södra curvan hoppade till tonerna av ”chi non salta é della Roma” tillsammans med spelarna med De Silvestri i spetsen. Rocchi och Ledesma lyfte bucklan till i lazialis jubel. Diakete slet åt sig en flagga och vevade på likt den bästa av flaggbärare i Irriducibili. Spelarna fick ett par vackra t-shirtar medan hela stadion skrek ut sin glädje.
Dabo sköt en ny skämtsam straff i mål när Foggia vaktade målet och Kolarov ställde sig och sköt lite bollar in i Curvan då han antagligen kände att han inte fyllt sin kvot med stenhårda tillslag under matchen. Det var underbara scener.
Och sedan fanns det bisarra även scener. Jag menar, det är fortfarande Lazio vi snackar om. Lotito bestämde sig i en stor eskort för att bege sig under till Curvan med pokalen i handen. Det blev väl inte så väldigt lyckat då stödet för denne inte direkt var överväldigande…
Efter att ha stannat kvar en 45 minuter på arenan efter slutsignalen begav vi oss till Bandana Pub för lite middag och firande. Personligen var jag helt slut efter matchen och jag hade ett tidigt flyg att passa dagen efter så kvällen blev inte senare än halv fyra på morgonen.
8:20 morgonen efter lyfte planet från Rom och med mig bar jag ett helt bagage av känslor.
Trots att jag hade gjort av med pengar som jag egentligen inte hade reste jag hem rikare än någonsin.
I laziali var värda detta efter år av lidelse. Vi var värda en dag av fullstädig lycka.
Vi var värda en titel och det hopp som den för med sig.
Men framförallt och alla var Gabriele värd detta…
SS Lazio är italienska cupmästare. Vi tog titeln från Roma och "i romanisti".
Allt medan de satt hemma och såg på TV…
Grazie Lazio!
