Lazio 0 - 2 Juventus
Inför en månghövdad publik stod klubben i våra hjärtan för en imponerande insats mot den gamla damen. Det räckte dock inte till poäng, då små marginaler samt Juventus spets fällde avgörandet.
Ett fall framåt, som det så ofta kallas. Vi kan, utan Zarate till och med, slå alla lag i Italien. Det visade Lazio igår.
Efter matchen var jag, liksom 60000 andra Laziofans på Olimpico och alla Er där hemma i sofforna, oerhört besviken. Vi hade kunnat vinna och hade också varit värda det.
Lördagskvällen bestod av ett felaktigt bortdömt mål, en makalöst underhållande första halvlek, ett hemmalag som vågade attackera och spela ut efter en lite motig start, ett bortalag som kanske besitter mer vinnarkultur och toppkvalitet samt en magisk atmosfär inne på arenan. Det var nog fler än undertecknad som hade givit ett par fingrar för att ha fått sitta på Tribuna Tevere eller stå i Curva Nord igår kväll.
Juventus inledde bäst. Trezeguet, som tycks ha förlorat både glöd, spelglädje och karisma, och Camoranesi testade Muslera som dock stod pall. Kolarov, som allt mer tar efter en peakad Roberto Carlos, hade hemmalagets första riktiga möjlighet då han drev bollen längs hela kanten, avancerade mot Buffon och avlossade en kanonkula som förmodligen skrämde slag på både målvakt, bollkallar och bortaklack. Hujja.
Stefano Mauri gör 1-0 för Lazio. Men målet blir bortdömt då domare Gervasoni anser att Julio Cruz brottat ner Legrottaglie i straffområdet. Helt felaktigt åtminstone i mina ögon, men dömt är dömt.
Just innan halvtid drog Juventus nye fixstjärna Diego på sig en skada och ersattes av en spelare som hamnat i en sån där klassisk ohållbar sits; sämre än sin nemesis Diego, alldeles för bra för bänken.
Matchen är jämn och mycket sevärd och Lazios hopp lever i allra högsta grad fram till minut 73, då nyförvärvet Caceres får perfekt träff med vristen och sätter 0-1 bakom en chanslös Muslera. Pessimist som jag är muttrar jag om att det är kört. Även en sunt tänkande realist får nog gråa hår vid detta läge med tanke på hur oerhört dominant Chiellini uppträtt i Juventus försvar. Och med tanke på att Laziospelarna börjar se lite slitna ut.
Simone Inzaghi får chans att komma in ett tag i en desperat åtgärd ifrån Ballardini men som vanligt kan man konstatera att det han en gång möjligtvis hade är borta med vinden. Utan att vara för hård, och utan att bara bedöma saker och ting utifrån denna match, så ska det bli skönt när Inzaghi slutar kosta pengar för Lazio utan att tillföra ett endaste ting. Förutom viss nostalgi.
I 94:e minuten petar Trezeguet in 0-2. Antar att det var skönt för honom. Men även i hans fall sluttar karriären starkt nedåt.
Efter matchen vädrade många sina åsikter. Davide Ballardini menade att resultatet knappast speglade matchbilden och att Lazio ska fortsätta på det inslagna spåret.
Den till synes så sympatiske Laziotränaren öste lovord över Baronio (vadå nytändning?) samt Kolarov, som enligt Ballardini kommer att bli en av de bästa ytterbackarna i världen.
Efter insatsen igår känns det scenariot inte helt främmande.
Claudio Lotito kände sig besviken över resultatet jämfört med hur laget presterade, men ville underfundigt nog "inte kommentera domarmisstag".
Juventus Ciro Ferrara erkände att hans lag var satt under press i första halvlek, men ansåg att Juventus var bättre i andra. Och stackars Sebastian Giovinco gnäller över speltiden och bristande förtroende, som vanligt. Inte lätt att konkurrera med Diego...
För att gå in på enskild spelarkritik av det negativa slaget får man väl lov att säga att Matuzalem kan betydligt bättre. Alla har dåliga dagar, nog sagt om det.
Dabo är stor, klok och lugn men igår upplevde jag honom som lite väl seg emellanåt. Hans bolltouch är visserligen bättre än Gaby Mudingayis, men jag hade gärna sett en lite bollskickligare spelare på hans position.
Kolarov var helt fantastiskt bra igår. Driv i steget, klipp i skottet, villig att utmana, fin bollbehandling och med en defensiv som blir bättre för varje säsong. Skriv fast honom i minst fem-sex år, och gör det nu!
Nye stormålvakten Muslera...ja, vad ska man säga? Tänk att man för något år sedan konstant satt med hjärtat i halsgropen då farfar Ballotta agerade slips mellan stolparna. Jag känner mig trygg med landslagsaktuelle Muslera i målet, och mycket förväntansfull över hur bra han kan bli.
Diakité förtjänar även han beröm. Igår visade han inte bara prov på den sedvanliga monsterfysiken samt aggressiviteten utan även ett bättre placeringsspel.
En kollega på min arbetsplats befann sig i Rom under helgen. Nöjesresa med frun, ingen business inblandad. Såg han matchen? Nej, och jag kan aldrig någonsin begripa hur man kan välja bort ett tillfälle som detta. Även om man inte tycker om fotboll lika mycket som Er som läser detta måste den magiska atmosfären igår krypa in under skinnet på den mest inbitne fotbollshataren.
Vi har redan sett en av de bästa italienska matcherna denna höst. Igår nådde stämningen, spelglädjen och kamplusten på Stadio Olimpico ända hit till Sverige.
Förlust till trots, grazie Lazio.
