Att försvara sin hjälte
Efter den senaste tidens artiklar kring Francesco Totti så har funderingarna satts igång kring supporterkärlek och att försvara sina hjältar i vått och torrt.
Att vara supporter till en fotbollsklubb innebär en stor uppoffring. Man måste hela tiden stå upp och försvara sina färger, samt även dem som fyller ställen med kött och blod varje matchdag. Några klubbar har en spelare som är lite större och viktigare än de övriga, en bandiera. Det är den spelaren som leder laget till framgång och som har gjort så under en lång tid. Catanias bandiera heter Giuseppe Mascara, Romas heter Francesco Totti.
Sedan Totti på ett brutalt sätt sparkade ned Mario Balotelli i finalen av Coppa Italia i onsdags så har denne, tillsammans med hela Roma och dess supportrar, blivit hårt kritiserade från flera håll, inte minst här på SvenskaFans. Trots att Totti återigen uppfört sig som ett svin och dessutom ryktas ha kallat Balotelli för ”neger”, och trots att Totti tappat det mesta av den respekt som han även hade från många som inte håller Roma närmast hjärtat, så fortsätter romanisti att stå upp för sin kapten in i det sista. En del kallar det för hjärntvätt, en del för kärlek. Jag är av den åsikten att det är lite av båda delar.
Visst hade jag också stått upp för vår bandiera, Giuseppe Mascara, även om han spottat en dansk i nacken. Troligtvis hade jag gjort det även om han kallat någon för ”neger” men det hade säkert fått mig att tänka efter. Jag tror det är ungefär som när man grälar och blir sams med någon man älskar. Nu har Mascara inte gjort något av detta eftersom han representerar världens finaste fotbollsklubb, men jag hoppas ni förstår min poäng.
I Catania-redaktionens artikel inför höstens hemmamatch mot Roma i ligan så skrev jag att för mig är Totti ingen legend. Detta är något jag står fast vid. Men för romanisti kommer han alltid att vara världens vackraste även om i stort sett alla andra tycker att han är en skit. Sedan att jag aldrig träffat någon som inte håller Roma som det bästa laget i Italien och samtidigt kan känna stor sympati för klubben och dess supportrar, är en helt annan sak. Jag gillar andra lag än Catania som exempelvis Napoli och Fiorentina, och har dessutom stor respekt för deras supportrar, men vem gillar Roma som inte är romanista? Jag vet inte. Det är kanske det som gör deras kärlek till sin klubb så speciell. Kärlek yttrar sig olika beroende på vem man är som individ och vem eller vad det är man älskar. Det är på samma sätt med hat.
Hat och kärlek går ofta hand i hand. Det har knappast undgått någon av er läsare att stämningen bland supportrarna till flera av lagen i Italien inte är den allra bästa, framförallt inte här på SvenskaFans. Skribenter från diverse redaktioner skriver provocerande artiklar mot varandra om allt möjligt. På sista tiden har det mesta handlat om domare, telefonsamtal och Francesco Totti. Det är lite det som är tjusningen med den här sidan, att alla får uttrycka sin åsikt. Så länge diskussionerna hålls på en bra nivå så är det ganska underhållande att läsa även för mig som catanese. Däremot kommer det då och då upp ett och annat riktigt lågvattenmärke, och det är synd då sidan har så pass många begåvade skribenter som också tar skada av att vissa gör bort sig i och med att de dåliga artiklarna fläckar ned ryktet för Sveriges bästa sportsajt.
Vad jag vill säga med detta alster är att jag uppskattar diverse debatter på sidan, men håll god ton gentemot varandra! Vi är alla människor innerst inne, människor som drabbats av en sorts besatthet för olika färgkombinationer på t-shirts. Vi har mycket gemensamt med varandra. Vi är inte friska någon utav oss och många utomstående tycker kanske att det är synd om oss, men vi vet bättre. Det finns inget skönare än att älska ett fotbollslag.
