Krönika: Han dansade en vår
Så här dagen efter att Maxi López övergång till Milan blivit officiell känns det som ett bra läge att sammanfatta den blonde argentinarens tid i Catania.
Den 20 januari 2010, för ganska exakt två år sedan, flögs en ny argentinare över Atlanten för att landa på Sicilien och ansluta till Calcio Catania. Han hade spelat i blått och rött tidigare i karriären, men då i en annan stad, i ett annat land. Nu var han tillbaka för att ta revansch från misslyckandet i Barcelona. Hans namn var Maximiliano Gastón López.
Fostrad i River Plate, kometstart i Barca, så småningom till Moskva via Mallorca och sedan åter till Sydamerika och Porto Alegre för spel med Grêmio. Maxi hade nu fått en ny chans att visa att hans karriär kunde lyftas till lika höga höjder som man förmodade efter dundersuccén med målet mot Chelsea i Champions League 2005/06. Återkomsten till Europa började bra. Den började mycket bra.
Maxi skulle användas för att ge tyngd åt det centrala anfallsspelet. Efter att ha blivit utbytt efter 55 minuter i debuten mot Udinese kändes det som att det fanns en del övrigt att önska. Matchen efter, borta mot Lazio, blev sedan starten på en succéartad vår då han avgjorde med att göra det enda målet efter en dryg timme. Det skulle sedan bli ytterligare 10 fullträffar innan sommaren, och Maxi räddade i princip kontraktet på egen hand sedan uruguayanen Jorge Martinez målproduktion sinat mot slutet.
När López sedan skulle upprepa sina bedrifter säsongen efteråt var det betydligt svårare. Ofta såg han ganska uppgiven ut till följd av den hårda bevakning han fick utstå i motståndarnas straffområde. Rörligheten saknades och han klagade på att han inte fick de rätta bollarna att jobba med av sina lagkamrater. Trots det vann han den interna skytteligan med åtta gjorda mål, men han var inte i närheten av vad han åstadkom året innan.
Under sommaren var Maxi i princip klar för Fiorentina om Gilardino skulle lämna för Genoa, en deal som liknade den med Milan angående Tévez. Övergången blev inte av och spelaren fick stanna i Catania trots att han gjort klara uttalanden om att vilja lämna klubben. Förmodligen bidrog detta till det minskade engagemanget från den blonde argentinaren som allt som oftast petades till förmån för Gonzalo Bergessio. Det blev endast tre mål under hösten 2011, varav två gjordes på straff.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är glad att övergången till Milan blev av. Kanske kan han få en nytändning där och gå vidare i karriären, eller kanske inte. Oavsett är han garanterat mer motiverad att göra bra ifrån sig när han äntligen kommit till en storklubb återigen. Om han lyckas är dock en helt annan fråga. I Catania skulle han inte lyckas längre, man måste vara motiverad oavsett om man spelar i ett större eller mindre lag. Det är detta som är klubbens sätt att överleva, att köpa billigt från Sydamerika och utveckla och sälja dyrare, och som supporter accepterar jag det. Det bästa för dagens trupp var att han lämnade, och detsamma gällde målvakten Andújar. Primadonnor som dessa klarar sig elefanterna utan och jag är övertygad om att laget går en bra vår tillmötes, precis som 2010.
