Om ett fotbollslags bänkspelare indikerar styrkan på startelvan kan man faktiskt förstå hur det kunde gå som det gick mot Cesena i afton. Bizzarri, Stankevicius, Garrido, Scaloni, Kozak samt de i sammanhanget tämligen oprövade ynglingarna Zampa och Rozzi kunde skymtas med träningsoveraller bakom Edy Reja och fjärdedomaren. Jag vågar drista mig till att påstå att kvällens bänk är den sämsta som jag någonsin sett Lazio visa upp. Således var inte heller startelvan någon särskilt ljuvlig kompott fotbollsspelare.
Luciano Zauri - varför inte själv inse att spelet är slut och att du inte räcker till på denna nivå? Alvaro Gonzalez - även fast du springer lika mycket som Javier Zanetti så är du en avsevärt mycket sämre spelare och uträttar väsentligt mycket mindre. Antonio Candreva - du är inte välkommen överhuvudtaget. Claudio Lotito och din amatörmässige nickedocka till sportdirektör - vill ni verkligen Lazio illa? Med en diger skadelista och ett stort behov av att kvalitetssäkra truppen värvar ni i stort sett ingenting.
Vi bryter där. Stycket ovan skrevs i halvtid. Lazio har tio man och ligger under med 0-2. Trots att man har ett överlägset bollinnehav har Lazio endast skapat ett skott på mål på 45 minuter, medan Cesena spelat klokt och utifrån sina resurser. Iaquinta har gjort det bra och tycks kunna bli stjärna igen i en lite mindre klubb, och Adrian Mutu är alltid Adrian Mutu. Chansen att Lazio tar poäng känns lika trolig som att George Best någonsin ens funderade på att sluta med spriten.
Men det skadeskjutna, sargade, luggslitna och uträknade Lazio gör det ingen tror är möjligt. Man vinner till slut matchen med 3-2. Man visar upp en sån sjuhelvetes karaktär i afton att samtliga lag i Italien borde darra. Denna match mot ett tabellmässigt svagt Cesena är paradoxalt nog på många sätt den härligaste och mest värdefulla denna säsong, derbyt inkluderat. Jag är så förbannat stolt över de tio gladiatorer som klev ut på Olimpicos matta i andra halvlek och som bestämt sig för att kämpa för sina liv, för sin heder, till det bittra slutet.
Lazios prestation i afton är så långt ifrån själlös, finansbaserad, modern fotboll man kan komma. Ett kollektiv som inte bryr sig fullt ut vänder inte en match på dryga tio minuter med en man mindre. Det gör bara kollektiv som sätter laget före jaget, som vägrar ge upp, som kämpar för framsidan på tröjan med klubbens emblem istället för baksidan med individens namn och nummer. Att Hernanes gör säsongens vackraste mål är roligt i sig - men knappast det väsentliga i sammanhanget. Det, mina vänner, är att vi fick bevittna lazialità i sin allra vackraste jävla form i kväll. Med tårar i ögonen, rysningar längs ryggraden och en obeskrivlig stolthet i hjärtat är jag i kväll så oerhört glad och tacksam att jag en gång i tiden fick för mig att bli laziale.
