Krönika: Glädjedödarna
Det händer på lördagkvällar. Det händer både på söndag eftermiddag och söndag kväll. Ibland händer det till och med på onsdagkvällar. Pajasen med pipa och färgglada kläder förstör festen.
Italien har Västeuropas sämsta domarkår. Det finns enstaka undantag men generellt sett är standarden usel. Inte för att man på grund av sin mänsklighet begår misstag utan på grund av vad man gör helg efter helg, år efter år. Att missa en hands i straffområdet är en sak, men att låta spelarna göra även domarjobbet är grovt tjänstefel.
I Italien dömer man inte efter vad man ser utan efter vad man tror att man borde ha sett. En spelare som ramlar ska ha frispark, oavsett om någon rört honom eller inte. Spelarna vet att domarna blåser om de visar hundvalpsögonen och domarna vet att spelarna vet att de får frispark så varför göra annat än att blåsa frispark?
Kontrasten är ofattbart stor när man ser de italienska lagen ute i Europa. Spelarna fortsätter som vanligt men domarna som faktiskt gör det de ska förstår inte vad spelarna sysslar med. Utgångspunkten är att det inte ska vara frispark, vilket den rimligtvis alltid borde vara.
Borde man inte efter flera år i branschen veta att Nedved skuttar, att Inzaghi har klister på ryggen och att Flachi blir förlamad i underkroppen? Jo, men man låter sig luras. Det kan ju ha hänt något som man inte sett... Att varna någon för filmning är otänkbart, oavsett hur uppenbart det är. Skulle det mot förmodan ske är det ändå lönlöst eftersom man släpper de nästkommande åttio dyken.
Att man inte vågar döma är illa nog. Vad som är än värre är att man gör skillnad på folk och folk. När Del Piero sätter sig på häcken har han blivit knuffad. När Quagliarella gör samma sak är han en filmande skithög. Att spelarnas status spelar roll för domarnas behandling av dem bevisas till max av att en i filmningskonsten outbildad import som Patrick Vieira ständigt får domarna med sig trots att han är Serie A:s sämste filmare genom alla tider. Ingen kan få en filmning att se så filmad ut som Vieira.
Man kan inte ens vinna en schysst närkamp utan att bli avblåst. Svaghet premieras. Var det någon som sa att italienare bara tänkte defensivt? Domarna bevisar det. En anfallare får inte andas begagnad luft från sin markerare medan den försvarande kan slita tröjan av sin antagonist utan åtgärd. Tänk så många hörnor som blåses av för att en anfallande spelare brutit mot reglerna. Många sådana fall faller ju totalt eftersom de anfallande oftast gör allt för att slippa hamna i trubbel, medan försvararna gör allt för att krångla till det för sina motståndare. Försvaret premieras.
:::: :::: ::::
De assisterande domarna förtjänar faktiskt beröm. Jag har inte tagit del av någon statistisk undersökning men deras felprocent vid offsideavvinkningar kan inte vara hög. Jag är oironiskt imponerad.
Där tar det roliga slut. Varför vinkar man när bollen inte är över linjen? Hela bollen ska vara ute. Ibland är inte ens halva ute, ändå åker flaggan upp. Varför så skraja? Hellre fria än fälla är inget som lärs ut på domarkurserna, uppenbarligen.
Två gånger de senaste säsongerna har jag blivit fruktansvärt förbannad på linjemannen. Det första var efter att Kapo kvitterat en Regginaledning. De vinröda tyckte att fransmannen tagit ner bollen med armen men ingen signal kom från domaren och inte heller kom någon flagga från linjemannen. Efter en stunds vilt protesterande och skrikande bland Regginaspelarna samtalade de båda domarna - och då hade linjemannen sett en hands! Varför kom inte flaggan då med en gång?!
Den andra incidenten inträffade nyligen. Cristian Chivu stoppade en fri Ascolispelare i höjd med eget straffområde men ingen åtgärd gjordes. Spelet fortgick och Ascolispelarna var vilda. Senare kom domaresamtalet, och då visade det sig att Chivu minsann skulle bli utvisad! Varför kom inte flaggan då med en gång?!
Det kan väl ändå inte vara så att man efter påtryckningar ändrat sig? Då skulle man vara ytterst illa ute.
:::: :::: ::::
Det skulle förstås underlätta om domarkåren hade en någorlunda dräglig arbetsmiljö. I stort sett alla avblåsningar ska motbevisas, tjatas om och gestikuleras kring. Jag har sett spelare som stått och idiotgastat mot en linjeman som inte gett honom frispark istället för att hjälpa sitt lag med försvarsarbetet. Är det det man menar med att lägga energin på fel saker?
En domare som gör ett misstag är antingen mutad eller en idiot. En spelare som gör misstag har otur och är en människa man tycker synd om. Domarna får ibland stå ut med fysiska påtryckningar från spelare som inte är nöjda men hans prestationer. Hur skulle det se ut om De Rosa började tuppfäktas med Mesto sedan denne missat markeringen? Handpåläggning på rättskipare bör beivras med färgad böteslapp.
Simon Bank skrev något tänkvärt efter seriefinalen förra våren: "Det ständiga problemet är att en miljard människor ser allt medan tre domare bara ser hälften."
Jag förstår inte hur man kan bli domare under rådande omständigheter. Tänk bara på alla presidenter som när det går dåligt för sitt lag lägger hela skulden på förbundet och därtill domarna. "Vi har blivit illa behandlade under lång tid nu" och så vidare. "Självkritik" heter "autocritica" på italienska. Knappast ett utslitet ord i italienska fotbollskretsar.
Daniele De Rossi har fått många välförtjänta hyllningar för att han erkände en hands som inte ens syntes på reprisen. Hade en Juvespelare gjort samma sak? Aldrig. Kommer man från Romahåll åka snålskjuts på De Rossis hederliga beteende? Säkert. Att Bortolo Mutti ville ha De Rossi varnad för något domaren inte ens sett måsten vara höjden av otacksamhet. I en utopisk värld är De Rossi en pionjär, i den värld vi lever i är han en dagslända.
:::: :::: ::::
Tre som sällan pajar partyt:
1. Graziano Cesari - Ibland är åldersgränsen mer en belastning än en tillgång. Hade grym rutin under sina sista år och lät sig därför inte luras av någon.
2. Gianluca Paparesta - Så ung och redan så trött på spelarnas gnäll. Lyckligtvis visar han det också, det finns inget bättre än "Papas" utleda min efter ett beslut. Ibland för låg nivå men den är åtminstone konstant under 90 minuter.
3. Pierluigi Collina - Okej, han var överskattad men han hade åtminstone spelarnas respekt. Eller rädsla. Den som letar finner och Collina hittade straffar ingen annan ens såg på tolfte reprisen.
:::: :::: ::::
Solstrålarna bland åskmolnen är ändå att det blivit bättre bara det senaste året. Om rättskiparna bara kunde hålla fokus och döma efter det de ser och inte det de tror att de borde ha sett kan vi inte klaga längre. Det finns inga argument mot ärlighet.
Fram till dess drömmer vi om internationella domare.
