Säsongens lag: Anfallare #3
Säsongens bästa elva kompletteras med en spelare som fått sitt definitva genombrott. Han har stormat sig igenom serie A och är hett eftertraktad bland storklubbarna på sommarens mercato.
David Suazo - 26 år, Cagliari Calcio
Den största frågan hos Cagliari inför säsongsstarten 2005/06 gällde vem som skulle fylla upp luckan efter Gianfranco Zola i anfallet. Tridenten Langella-Zola-Esposito var orsaken till att Cagliari blev inte bara en av den föregående säsongens stora överraskningar, utan även bland de mest underhållande lagen i Serie A.
Den ”fjärde” toppanfallaren bakom dessa tre var David Suazo, som under en skadefylld säsong hade svarat för 7 mål på 22 matcher, plus en del avgörande insatser i Coppa Italia där Cagliari nådde semifinal där Inter blev för svåra. Det var alltså inte fy skam med en sån spelare att tillgå på bänken. Suazo skulle nu komma att framstå som något av säsongens komet i Italien, men egentligen hade han redan etablerat sig i Cagliari efter att ha kommit till klubben som 19-årig. Sex säsonger i klubben och ett bra målfacit under sina år i Serie B gjorde honom till ett aktat namn åtminstone i den närmaste kretsen. Men till och med det skulle han komma att överträffa.
Att ta över Zolas roll blev svårt. Suazo är ingen trequartista, så samspelet med Esposito och Langella blev inte den allra bästa i säsongsinledningen. Davide Ballardini, som efter den andra omgången klev in som Cagliaris tredje tränare för säsongen, provade med Andrea Capone som en mer naturlig ersättare för Zola och Suazo fick spela som en mer renodlad anfallare vänsterut med Esposito på högerkanten.
Det gick sådär för Cagliari, men Suazo klev snabbt fram som lagets store målgörare. Kanske rentav för stor. Till skillnad från Zola som fick ut det mesta och bästa av Langella och Esposito är Suazo den typen som tar saken i egna händer för att gå hela vägen. Med sitt andra mål i den tredje omgången, hemma mot Messina, blev han ett aktat namn på riktigt i hela fotbollsitalien; ett solonummer som skulle visa sig vara den första av väldigt många.
Men de följande omgångarna blev inte mycket att hämta. I den femte omgången reste Cagliari till Via del Mare för att ta emot Lecce, utan en skadad Suazo. Resultat: 3-0 till hemmalaget. Cagliari skapade för visso många lägen, men ineffektiviteten var stor och Espositos straffmiss visade att det var någon annan som skulle frälsa Cagliari från nedflyttning (för det blev väldigt tidigt uppenbart att det skulle bli målsättningen).
Suazo var snart tillbaka och målskytt i tre raka matcher mot Chievo, Livorno och Fiorentina. Men tyvärr räckte inte det till några trepoängare. Den kom först i den trettonde omgången, Nedo Sonettis första hemmamatch som tränare. Motståndare var ett ganska formstarkt Sampdoria. Men Sampdoria vek sig, och inte var det något storspel av ett lag som gav Cagliari segern. Skillnaden mellan Sampdoria och Cagliari den dagen var Suazo. Det första målet kom på frispark; skott efter petning. Ingen skön nummer i sig och delvis en tabbe av Antonioli i Sampdorias mål. Men det sade också något om Suazos inställning till målskytte; ingen tvekan, bara satsa allt framåt, vare sig det är en soloräd genom ett helt försvar eller bara springa fram och panga in allt man har på en frispark. Det andra målet kom under relativt stillastående spel. Budel hittade en felvänd Suazo. Lugna puckar för Castellini trodde alla, men plötsligt gjorde Suazo allt i ett; vände om och drog till ett hårt markskott som hittade vägen in i Antoniolis högra hörn.
På den vägen fortsatte de följande månaderna, åtminstone på hemmaplan: ett hårt arbetande kollektiv och så Suazo där framme med de avgörande avsluten. Det är signifikativt för Suazos spel att han har varit som mest osynlig när Cagliari har varit som bäst i det offensiva spelet, t.e.x. i utskåpningen av Empoli i februari där Esposito äntligen började visa samma form som i fjol och tillsammans med Langella rev många hål i motståndarförsvaret.
I mars hände något märkligt. Cagliari vann en bortamatch. Två gånger på raken därtill. Suazo gjorde det avgörande målet båda gångerna. Visserligen på straff andra gången, men även straffarna visade Suazos storhet; en man som spelar utan rädsla. Cagliari fick 5 straffar under säsongen, och Suazo satte alla stensäkert. Inte ens hemma mot Juventus inför ett fullsatt Sant’Elia kunde störa honom.
Inte heller vek han sig i matchen mot Ascoli veckan därpå. Cagliari fick snabbt finna sig i att spela med två man mindre. Suazo svarade med en fullträff för vardera. Den första på en frispark. Skottet blockerades av muren, men inget kunde stoppa lokomotivet med sinne för mål. Suazo fortsatte bara rakt fram och slog in sin egen frisparksretur. Den andra kom då han ensam drev bollen mot motståndarmålet från halva plan och placerade den säkert i mål. 2-1 till Cagliari borta mot Ascoli med nio man på plan. Det var för bra för att vara sant till den grad att många Cagliarisupportrar bara kunde gapskratta. Suazo själv lunkade vidare som vanligt utan några spektakulära gester. En dag på jobbet för den Svarte pantern.
Hemma på Sant’Elia nästa omgång öppnade Capone målskyttet i den tionde minuten. Efter 600 minuter hade en annan spelare än David Suazo nätat för Cagliari.
Suazos förbluffande dominans i Cagliaris offensiva spel kan ses som en nackdel. Om han får sin chans i en storklubb efter sommaren kommer han inte att behöva ta tag i spelet i samma grad. Hela 22 mål blev det för honduranen och inte en enda med skallen, trots sin relativt höga längd. Och anledningen är förstås att Suazo nästan aldrig gör mål på inlägg. Det är mer regel än undantag att han gör mål på en soloräd från- eller strax efter planhalvan, än att han blir serverad av medspelarna. Ett faktum som är fantastiskt om man verkligen får in det i skallen. Som individuell spelare finns det offensivt ingen spelare i dagens Serie A som kan matcha hans oerhörda talang; hans kombination av accellerande fart, kanonhårda skott, omutliga beslutsamhet och förstås latinamerikansk teknik av allra högsta rang, inte ens Luca Toni.
