Höstens sju underverk, del 2 - Batman & Robin
Namnkombinationen må föra tankarna till en halvtaskig åttiotalsdeckare, men verkligheten är en annan. Amoruso & Bianchi är namnen på männen som efter år av svårigheter fått fart på sina karriärer och kan rädda sin klubb ur en avgrund.
Den mörklockige Nicola Amoruso presenterade sig för världen 1996. Två säsonger tidigare hade han som 20-åring gjort 15 mål i serie B för Fidelis Andria. När han sedan satte 14 för Padova under sin första säsong i serie A såg dåvarande Champions League- och världscupmästarna Juventus till att försäkra sig om denna uppenbara talangs tjänster.
Den gamla damen var då mitt i en generationsväxling som såg både gamla rävar och silverrävar lämna landet. Vialli och Ravanelli for till England och två jämförelsevis helt okända killar vid namn Nicola Amoruso och Christian Vieri satte sig på deras platser. För att inte stå med brallorna vid anklarna om det sket sig valde man dessutom att förstärka med Lazios stjärna Alen Boksic. Guldgossen Alex Del Piero var bara i början av sin karriär men ändå en av lagets stora.
Trots den massiva konkurrensen (och, i ärlighetens namn, en del skador) valde Marcello Lippi ofta den helt färska duon Amoruso-Vieri längst fram. Understödda av en Zidane i sitt esse formade de ett av Europas bästa anfall. De hade aldrig ens varit aktuella för landslaget.
Många minns gärna då man rullade ut Ajax i Amsterdam i en match då Amoruso och Vieri spelade som i trans. Matchen vanns med 2-1 men hade mycket väl kunnat stå 0-4 redan i paus. Om klapp-klapp-fotboll någonsin funnits var det här. Amorusos teknik och speluppfattning matchade den store Zizous.
Roligare än så blev det tyvärr aldrig för "Nick Dinamite". Det blev tre säsonger i Turin men magin försvann snabbt. Nio mål på 53 ligamatcher imponerar inte ens på Manuele Blasi.
Sedan 1999 har Amoruso bytt klubb varje(!) sommar. Varför det blivit så kan man verkligen undra. Han har inte gjort bort sig men har inte platsat ordentligt förrän de senaste tre åren.
Nu befinner han sig i Reggina med ett snudd på omöjligt uppdrag. Med 15 poängs avdrag ska ett redan bottentippat lag klara sig kvar i serie A. Tränare Walter Mazzarri är en slipad herre och i fallet Amoruso har han uppenbart haft koll på vad han gjort.
"Nick Varmfot" (ja, han kallas så också) ser bättre ut än på mycket länge. Självförtroendet och glädjen är tillbaka och tillsammans med den alltid utsökta bollbehandlingen ser han tio år yngre ut. Likheterna med David Di Michele är slående, och det är ingen taskig jämförelse i dagens läge.
"Gli Amaranto" har under hösten överträffad sig själva och ser ut att kunna klara kontraktet trots det miserabla utgångsläget. Nicola Amoruso har levererat och utgör ett högintressant anfallspar med nästa man i det italienska måltjuvsledet. Först kom Inzaghi, sen kom Gilardino. Nu kommer Rolando Bianchi.
Som en av många talanger från den blåsvarta sidan av Bergamo tvingades Bianchi till andra klubbar för att slå igenom. Potentialen har det aldrig varit något tvivel om, däremot är det svårt att garantera speltid för någon som inte lever upp till de krav som finns.
Från 2000 till januari 2003 spelade han 20 ligamatcher för Atalanta, utan att sätta bollen i nät en enda gång. I dagens italienska fotbollvärld finns ingen som har tolerans ett sådant facit för en påstådd målskytt. Det rådde aldrig något tvivel om att det var utanför Bergamo han skulle slå igenom. Lika få tvivel fanns på att han verkligen skulle bli något stort.
Det blev Cagliari som fick äran att locka fram och nyttja Bianchis kompetens. Mål blev det, men i beskedlig takt - två gånger på 14 matcher i serie B. Efter en sejour tillbaka till Atalanta (för att hämta kläder och möbler som blivit kvar?) gjorde han säsongen 04/05 ytterligare två mål, dock på 25 matcher. Det ger varken stjärnstatus eller Skandiamässiga bonusar på kontot.
Klubbens fall ner i serie B framtvingade en ofrivillig utförsäljning av klubbens juveler. Förutom Bianchi gällde det i synnerhet Riccardo Montolivo och Giampaolo Pazzini.
Nere i söder satt man på Reggina Calcios kontor och letade billiga fynd. Man kom över en bit av Rolando Bianchi och hoppades förmodligen på att man gjort ett riktigt kap. Det hade man inte.
På en träning med Azzurrini skadade han knät och missade nästan hela förra säsongen. Det blev bara nio matcher. Trots skadan togs han ut till U21-EM i Portugal där han spelade i samtliga tre av Italiens matcher och gjorde ett mål.
Sen vände allt. Helt plötsligt. I årets första omgång reste Reggina till Palermo och fick stryk med 4-3 - Bianchi gjorde bortalagets alla tre mål. I nästa omgång gav han sitt lag alla tre poängen med ett mål i 93:e minuten hemma mot Cagliari. Fyra mål på två matcher och talangen hade blommat ut. Med tanke på kanonstarten kan man idag säga att han "bara" står på sex strutar men har alla förutsättningar att gå en genombrottsäsong till mötes.
Rolando Bianchis karriär har varit allt annat än spikrak så det vore förmätet att påstå att han är en kommande superstjärna. Till spelstilen är han en fusion av Pazzini och Gilardino, vilket torde innebära guld och gröna skogar. Att han under hösten fått sig en släng av Inzaghis DNA som innebär att man kan komma med i målprotokollet genom att få en boll på ögonbrynet.
Reggina hoppas naturligtvis sitta på en spelare som blir högvilt bland storklubbarna och därmed en guldgruva för klubben. I dagsläget tror jag dock de är nöjda om han blir ett one-season-wonder och hjälper till att hålla klubben kvar i serie A. Det har trots allt visat förtroende och gett honom tröja nummer nio. Den ger man inte till vem som helst. Inte ens om man har hårband Crespo-style.
När Reggina klarar sig kvar i serie A blir de säsongens verkliga hjältar. Firma Amoruso & Bianchi lirar på högvarv och kommer kanske aldrig att glömmas i Reggio Calabria. De kommer åtminstone äta gratis för all framtid.
