Höstens sju underverk, del 6 - Det högtflygande Siena
I Bianconeri från Toscana har under flertalet år fört en obskyr tillvaro i skuggan av sina Toscanska grannar. För några säsonger sedan tog Siena klivet upp i Serie A, en av många tippad kortvarig sejour som dock blev långt mer än så. Siena återfinns fortfarande i den italienska högsta serien och ser ut att gå mot sin bästa säsong på länge – ja faktiskt någonsin.
Länge har man levt i skuggan av Toscanas stolthet Fiorentina, men tack vare/på grund av sommarens Calciopoli ser man ut att placera sig bättre än Viola och övriga lokalkonkurrenter (Livorno & Empoli).
Innan den italienska skandalen avslöjades var Siena mer eller mindre känt för att fungera som ett farmarlag till Juventus (de största bianconeri). Men i och med avslöjandet och de påföljande straffen klippte Siena illa kvickt banden med sin beskyddare och stod därmed för första gången sedan uppgången till Serie A på egna fötter.
Spelare som Igor Tudor, Nicola Legrottaglie bland andra är nu sedan länge glömda och påstådda läggmatcher mot Juventus är förpassade till historien. Siena står för första gången på egna fötter och gör det med bravur. Anledningarna är givetvis många men omjusteringar i president Paolo De Lucas ledning är en högst bidragande sådan. För första gången på lång tid vände man sig inte till Juventus och Moggis hjälp när man sökte nya spelare. Siena gick andra vägar.
En handfull nya spelare plockades in inför säsongen, vilket har gett en rutinerad spelartrupp med inslag av ungdomlig glöd. Till målet tog man tillbaka österrikaren Alex Manninger med rutin från Arsenal, på ett för många okänt sätt knöt man även till sig mister Udinese: Valerio Bertotto, en av många underskattad försvarsrese. Till mittfältet tog man in nertrappande fransosen Vincent Candela och playmakern Francesco Cozza. Anfallet breddades med Liechtensteins bästa spelare genom tiderna: Mario Frick.
Ny tränare i Siena är Mario Beretta, en tränare med ett brokigt förflutet. Enormt misslyckande i Chievo 2004/05 följdes av en fin placering med ett stålbadande Parma under förra säsongen. Detta är säsongen som ska visa huruvida Beretta är en tränare av rätt virke eller ej, hittills ser det onekligen bra ut.
För stunden ligger Siena på en Uefacupplats och det uppvisade spelet vittnar om en god framtid för I bianconeri. Ett något ojämnt hemmaspel på Artemio Franchi (namne med Fiorentinas arena) i kombination med suveränt bortaspel har lett till att Siena på allvar kan göra sig ett namn denna säsong. Att tas på allvar…
Utöver ovan nämnda protagonister är det givetvis spelarna som har det yttersta ansvaret, och faktum är att det är främst nye Manninger med den offensiva trojkan som imponerat under hösten.
Alex Manninger
Manninger är en spelare som berör. Inte för att han på något sätt är kontroversiell men på grund utav sitt aviga målvaktsspel. En avighet som för 9 år sedan gav honom ett kontrakt med Arsenal. Väl där lyckades han inte riktigt. Efter 4 säsonger i London gick flyttlasset till Italien, Toscana och Fiorentina.
Han övertygade inte på något sätt utan blev mest känd som den ”flaxige tysken” och tiden i Viola blev allt annat än lång. Efter året i Fiorentina blev det mycket omkringflackande för den tidigare landslagsmålvakten då han bland annat gjorde 19 matcher för Siena under 2004/05. Nu är han alltså tillbaka. Och visar upp det spel som säkerligen gav honom ett kontrakt under Arséne Wenger. Fast å andra sidan har den gode Wenger inget gott öga för målvakter. Vilket än mer talar för att Manninger har påbörjat sin karriärs bästa säsong.
Med kanonräddningar i var och varannan match och inte tillstymmelsen till tavlor styr han upp Sienas defensiv på bästa möjliga sätt (något han får god hjälp av Bertotto med, Valerio Bertotto är inte att förglömma). Manninger kanske inte har konverterat de mest skeptiska belackarna, men om ärligheten ska fram är österrikaren på god väg att göra sig ett mer positivt namn i Serie A-sammanhang än tidigare. Manninger var rätt val, Siena kunde inte ha fått bättre.
Den offensiva trojkan
Sienas offensiva spel har gått i temat rutinerat där Frick, Bogdani och Chiesa alla har imponerat. I synnerhet den förstnämnde.
Mario Frick
Den Schweizfödde, 32-årige liechtensteinaren har på äldre dagar tagit karriärens definitiva genombrott. Trots en given erfarenhet genom sin ålder hade Frick endast 1 säsong på högsta nivå i Italien inför hans premiär med Siena. Det var säsongen 2001/02 som SuperMario Frick mäktade med 7 mål på 24 framträdanden i det senare nedflyttade Verona. Sedan dess, fram tills i somras har Frick spelat i Serie B med Ternana. Ett Ternana på fritt fall ledde till att Frick bytte upp sig i serierna.
Vad som såg ut att bli en komplementsspelare för Siena har gått rakt in i Berettas startelva och är där för att stanna. Den karismatiske målskytten har spelat mycket bra med albanen Erjon Bogdani och har därmed placerat sig på delad andraplats i skytteligan. Med 5 mål på 10 matcher (skrivet innan elfte omgången) har han nu gjort sig ett aktat namn i motståndarförsvaren. Inte nog med succén i Siena har det lossnat även för Frick i landslaget där han gjorde målet mot Sverige på Ullevi. Framtiden ser ljus ut för den unge 32-åringen.
Erjon Bogdani
Den alldeles på tok för underskattade albanske centertanken stod för 11 mål under förra säsongen vilket gjorde att de något större klubbarna fick upp ögonen för denna billiga men kvalitativa Crespo-kopia. Udinese var in i det sista på väg att lägga vantarna på Bogdani, men den senare valde alternativet att stanna kvar, vilket hittills har visat sig rätt.
Samarbetet med Frick har fungerat utmärkt, de har bildat ett typiskt italienskt anfallspar med en stor, stark primapunta och en mindre, kvickare secondapunta. Självklart är det Bogdani som med sina 191 centimeter figurerar som både targetplayer och primapunta. På hans 8 spelade matcher har han endast nätat 2 gånger (båda målen mot Parma) men Bogdanis roll i Sienas anfallsspel är vital. Om Siena inte håller hela vägen ut, Udinese nästa?
Enrico Chiesa
Med passion, glöd, engagemang, hjärta och själ har Enrico Chiesa evighetsförklarats i såväl Sampdoria, Parma som Fiorentina. Inne på sin fjärde säsong i Siena är han redan givetvis en levande legend i det svartvita laget. Åldern börjar dessvärre ta ut sin rätt på den spelintelligente 36-åringen. Detta har lett till att hans tidigare givna plats i startelvan har blivit en kontinuerlig roll som inhoppare med matchavgörande kvalitéer. Jag tror inte att Chiesa klagar.
Denna säsong har han hittills hunnit med 6 framträdanden och 1 mål, men på äldre dagar är det inte målen som är av största vikt från Chiesa. Att säga att hans ledarskap, engagemang och spelförståelse är resten av sakerna han står för vore bara att skrapa på ytan. Spelare som Chiesa finns få idag och står för något mer än bara spelet på planen. Gianfranco Zola var en sådan. Omåttligt populär i vilken klubb han än representerade. Frågan är bara vilken spelare som är bäst, Zola eller Chiesa. Jag sätter en tia på att Sienasupportrarna tycker sig veta svaret på den frågan med all säkerhet. Enrico Chiesa.
Övrigt
Utöver målvaktsfyndet Manninger och den offensiva treudden bör man nämna hårdföre Simone Vergassola och elegante Tomas Locatelli på Sienas centralmittfält. Deras förståelse och samarbete är svårslaget. Att de håller för evigt underskattade men alltid superbe spelregissören Francesco Cozza på bänken säger allt. Siena är bra i år.
