L'amore per Amauri
Roberto Donadoni måste göra sitt yttersta för att förmå Amauri att välja det italienska landslaget. Något annat vore tjänstefel.
Jag är uppenbarligen inte ensam om att se brassens likheter med Didier Drogba. Herr Hussfelt nämnde det i förbifarten en gång. Snudd på omöjlig att stoppa med sin styrka, bra i luften och ett upptinat målsinne. Det enda Amauri sackar efter ivorianen på är snabbheten. Vem skulle tacka nej till en något långsammare Drogba i dagens läge? Inte många, förutom Mourinho.
Vi alla har våra favoritspelare, alla av olika anledningar. Att Amauri blev en av mina favoriter berodde på att jag tyckte mig se något i honom. Han hade något som inte kom fram. Efter att han hunsats runt bland just nu lågstående klubbar som Napoli, Piacenza och Messina var det något som vaknade när han kom till Chievo. Det var där, för tre år sedan, jag gjorde min "upptäckt".
Bland Chievos alla stela och livlösa anfallare fanns en kille som tycktes ha något speciellt i sig, men det satt väldigt långt in. Han fick sällan den speltid han behövde. Ändå var det någonting som sade mig att den här killen är speciell. Inte så att han skulle ha åkt den korta bussen till skolan om han varit amerikan utan åt andra hållet - en oslipad diamant.
I ren iver att inte idiotförklara mig själv såg jag honom i augusti som sommarens sjunde bästa värvning i Italien. Just då kändes det som ren idioti, men idag ligger idiotin i att ha satt sex andra framför honom. Palermo betalade ett överpris men de visste vad de gjorde. De kan han gjort hela sommarmercaton bästa värvning. De såg vad ingen annan såg. Inklusive undertecknad. Därför handlar det inte längre om lobbyism för en personlig favorit.
Höstens succé har fört med sig möjligheten att göra Amauri till italiensk landslagsman. Får han bara sitt italienska pass är det fritt fram för Donadoni att lägga in sin stöt. Anfallare är inte det Gli Azzurri suktar efter mest men spelare av Amauri nuvarande kvalitet kan man inte tacka nej till. Toni och Gilardino närmar sig storformen igen men när de sviktar kan de inte vara fel att ha ett extra alternativ i form av Drogba-light.
Värvningar inom landslagsfotbollen är mycket ovanligt och ofta mycket omdebatterade. Men lika snabbt som de väcks när en spelare byter nationalitet, lika fort glöms de när spelaren visar sig vara en utmärkt förstärkning för sitt nya land.
Vem ser idag Deco som brasse, Hargreaves som kanadensare eller Camoranesi som argentinare? Bara de själva och deras släktingar.
Det är också skillnad på värvningar och värvningar. Frankrike består till stor del av afrikaner medan Holland länge haft surinameser i sitt landslag. I det här fallen handlar det om personer som först blivit fransmän respektive holländare och därefter fotbollspelare. Stjärnor som Miroslav Klose och David Trezeguet räknas också in i den kategorin.
Amauri skulle gå den andra vägen - först fotbollspelare, sedan italienare. Det är inte helt enligt den grundläggande filosofin för landslagsspel men det är knappast något nytt. Alfredo Di Stefano kunde på 50- och 60-talet spela för både Argentina och Spanien. Man får annars lätt uppfattningen att dagens regler är mindre restriktiva än de tidigare.
Ingen ska inbilla sig att Amauri väljer Italien om både Dunga och Donadoni hör av sig. Därför måste den sistnämnde göra allt han kan för att ligga steget före sin kollega. Än så länge är Amauri bara ett "half-a-season-wonder" men det vore dumt att inte ta chansen medan den finns. I en större klubb hade han varit ansedd som världsstjärna nu.
När man ändå är igång, varför inte slå en signal till Rodrigo Taddei också...?
