En ljuspunkt på en mörk himmel
För snart ett år sedan spelades en seriefinal på Giuseppe Meazza i Milano. Inter tog emot serieledande Juventus.
Med fem minuter kvar vid ställningen 1-1 får Juventus en billig frispark som Del Piero gör 2-1 på och i matchens sista skälvande sekunder skjuter Recoba en frispark i ribban. Juventus vann, hade domarna med sig, Inter vek ner sig när det gällde som mest och allting var som vanligt i Italien. Men inte så länge till skulle det visa sig. Våren, sommaren, hösten och vintern som följde har varit några av de mest omtumlande månaderna som upplevts i den italienska fotbollen.
Luciano Moggi blev känd för en hel fotbollsvärld och själva ansiktet utåt. Anklagelser rullade fram i samma ström som bevisen. Avlyssnade samtal, framfixade bilar och självvalda domare blev vad hela Juventus kom att handla om under våren. Under tiden kunde laget nästan inte misslyckas med att bärga ligatiteln efter det stora försprånget man skaffat sig under säsongen. Juventus la ytterligare en Scudetto till samlingen, men det här var en smutsig sådan. Det gick knappt att koppla upp sig på en internetsida som handlade om fotboll utan se ett nytt lag eller ett nytt namn som nämndes i den uppkomna skandalen. Den italienska fotbollen som länge beskyllts för mygel, korruption och fixade matcher låg inte längre nere för räkning. Den låg utslagen och naken på ett offentligt torg, öppen för alla dess belackare att spotta på.
Samtidigt som åklagare och polis gjorde förundersökningar och utredde vilka åtalspunkter som kunde bli aktuella satte sig 23 fördömda män och deras tränare på ett flygplan i nordlig riktning. Resan gick till Tyskland och medan stora delar av världen skadeglatt njöt av den italienska skandalen gjorde laget imponerande resultat och stod så i en åttondelsfinal. Där fick man Marco ”ni vet Interbusen som skadade Zlatan” Materazzi utvisad precis efter halvtidsvilan. I matchens absolut sista anfall blåste domaren en diskutabel straffspark efter att vänsterbacken Fabio Grosso fallit lätt i straffområdet. Francesco Totti slog elegant in bollen i krysset och den italienska glädjen var total.
Att fotboll ibland kan uppfattas som oväsentligt blev dock italienarna medvetna om bara någon dag senare då forne landslagsmannen Gianluca Pessotto, nybliven sportdirektör i Juventus, kastat sig ut från andra våningen på ett hus i vad som beskrevs som ett självmordsförsök. Tragedin berörde men laget slöt sig samman, vann sin kvartsfinal och stod så öga mot öga mot värdnationen Tyskland i vad som kom att bli en av VM:s mäktigaste matcher. Även om vissa experter (svt:s VM-krönika) ansåg att matchen var en tråkig och defensiv historia kan vi som såg den ur ett annat perspektiv vittna om annorlunda. Italien avslutade matchen med fyra forwards på plan i ett desperat försök att undvika straffar. Zambrotta sköt i ribban, Gilardino i stolpen och Buffon gjorde en makalös räddning i förläningen. När klockan nått 118 spelade minuter fick Italien en hörna och en hel kvälls spänning nådde sitt klimax. Pirlo stack in en delikat passning som Grosso sparkade i mål och bara minuten senare sprang Del Piero in 2-0 och finalplatsen var ett faktum.
Den osannolika matchvinnaren Grosso var dock inte färdig med sitt segertåg och såg med VM:s sista spark till att Italien tog sitt fjärde VM-guld. Anmärkningsvärt var att de enda mål italienarna släppte in under turneringen var ett självmål och en straff. Framåt gjorde laget 12 mål och hade 10 olika målskyttar: Pirlo, Iaquinta, Gilardino, Materazzi, Inzaghi, Totti, Zambrotta, Toni, Grosso och Del Piero - inte illa för ett lag enbart beståendes av filmande, hårstylade och fuskande fotbollsmördare. Det italienska VM-guldet blev en ljuspunkt på en annars ganska mörk himmel och då hade vi bara kommit en bit in på sommaren.
När VM-ridån monterats ned och det mesta i fotbollsvärlden börjat återgå till det normala igen hade Juventus förlorat halva sitt lag, Luca Toni övertalats att stanna i Fiorentina och fem Serie A-klubbar dömts skyldiga i den stora härvan. Milan fick starta säsongen på -8, Fiorentina -15, Reggina -11 och Lazio på -3 poäng. Värst av alla drabbades Juventus som åkte ner i Serie B med -9 poäng. Huruvida straffen var rättvisa eller inte lämnar jag åt andra att avgöra men spontant kan jag känna, utan att specifikt nämna någon, att systematiskt fusk borde straffas hårdare. Inter tilldelades Scudetton 05/06, en Scudetto utan värde.
Strax innan ligan skulle dra igång i september avled Inters president, den förre storspelaren Giacinto Facchetti och hela Italien hedrade honom. ”Everything a man should be” står det på Inters officiella hemsida och av omdömena som nämnts om denne man verkar ingen protestera mot den beskrivningen. När ligan sedermera började handla om fotboll igen hade Inter bytt ut mer än halva startelvan jämfört med förra säsongen, seglat ifrån konkurrenterna och slagit Romas rekord i antal raka segermatcher, det nuvarande rekordet är på 14 matcher.
Den femtonde kunde ha kommit i söndags men så blev inte fallet och där är vi nu. Den italienska fotbollen har skjutit sig själv i foten och står nu inför ett vägskäl där det måste ske en förändring. Till det senaste årets alla tråkiga händelser tvingas vi lägga ytterligare en - derbykravallerna på Sicilien. Uttalanden kommer om vartannat där anklagelser blandas med förslag. Jag besitter inte förmågan att avgöra vad den bästa lösningen är. Den hoppas jag och många med mig att de ansvariga i Italien själva når fram till. En del saker känns dock ganska uppenbara. Säkerheten på arenorna måste bli bättre, de stridslystna ligisterna nekas inträde, och straffen för överträdelser bli kraftiga. När Inters ”fans” kastade bengaler under Champions League matchen mot Milan 2005 dömdes man till böter och ett antal matcher utan publik. Fram tills någon annan presenterar en bättre lösning är det i mina ögon den bästa: Att låta det lag vars supportrar inte kan sköta sig spela utan publik, även om det kommer att drabba snart sagt varenda lag i hela ligan. En annan lösning kan vara att istället belöna de lag som aktivt tar tag i problemen och som blir av med läktarvåldet. För läktarvåldet kan försvinna. Vad man exakt har gjort i England för att rensa bort huliganismen från arenorna vet jag inte, men jag hoppas att de ansvariga i Italien kan se och lära.
Filippo Raciti blev den mänskliga skölden som till slut fick Serie A att stanna, om än bara för en helg. Låt hans död medföra förändringar som blir vägledande för en bättre fotbollsvärld.
