"Italiensk fotboll har alltid varit en del av mig"
Italiensidans nyförvärv Alexander Bergendorf förklarar varför han hyser så djupa och starka känslor för italiensk fotboll.
Bakgrund
Italiensk fotboll har alltid varit en del av mig. Åtminstone så länge så att jag inte kommer ihåg vad som fyllde mitt hjärta innan denna flodvåg av ljuvlig fotboll svepte in. Min passion grundades mycket tack vare Alessandro Del Piero som enligt mig är en av de största fotbollsspelarna genom tiderna och som idag utvecklats till en levande ikon i Juventus.
Del Piero blev när jag började spela fotboll i mitten av 90-talet min stora idol, men jag ska inte sticka under stolen med att det var en ren slump att det blev just han. Det är alltid svårt att härleda saker långt bak i tiden och jag kan tyvärr inte erinra mig någon specifik anledning till att jag valde just ”Pinturicchio”; idag accepterar jag bara det som det är. Del Piero är störst. Basta.
Med Del Piero som följeslagare följde jag Juventus varje söndag på TV. Det är svårt att beskriva den karusell av känslor som matcherna bjöd på och allt för ofta satt jag på nålar hela söndagarna till följd av den nervositet som alltid lyckades infinna sig. Ett av mina allra värsta fotbollsminnen utspelade sig på Renato Curi i Perugia år 2000 när jag fick se en match som i mitt tycke aldrig borde ha spelats klart. När Juventus förlorade guldet det året efter en magnifik och osannolik upphämtning av Lazio i seriens slutskede så grät jag för första gången till en italiensk fotbollsmatch.
En sådan känslostorm kan bara bottna i en djup passion för calcion och ända sedan dess har mitt intresse bara stärkts.
L’amore per il calcio
Kärleken till fotbollen är subjektiv och man kan inte jämföra den med andra människors kärlek hur mycket man än försöker. Dock kan man försöka definiera sin egen passion. Jag tror att den egentliga anledningen till att jag älskar Italien och allt som är italienskt, utan egentliga blodsband till stövellandet, är den mentalitet som råder där och som personifieras av fotbollen.
Fotbollen har för mig blivit en symbol för en helt annan mentalitet än den som vi har här i landet lagom. Ibland blir man trött och irriterad på ”Ja”-sägande, politiskt korrekta samt okarismatiska svenskar som bara pratar i klyschor och är så medietränade så att de aldrig skulle yttra en mening där de tar någon som helst ståndpunkt. Då är det rent utsagt uppfriskande att det finns ett land långt nere i söder där helt andra sociala lagar råder. Det är detta jag älskar. Jag älskar folk som sticker ut, folk som vågar säga vad de tycker och folk som vågar gå sin egen väg. Sådana människor premieras i Italien medan sådana människor knappt existerar här.
I Sverige blir man integrerad i jantelagen och ens egen identitet försvinner. Nu kan det tyckas att det här är ett väldigt cyniskt sätt att se på Sverige men för den stora massan gäller detta. De människor som sticker ut en smula blir ”divor” och får antingen en massiv respekt för att de just vågar sticka ut eller en enorm kritik just för att de inte gör som det stora kollektivet. Men divor och egoister förblir dem vilket anses ofint här. Därför älskar jag den italienska fotbollen, för mig är det inte bara den vackraste fotbollen i världen utan också en symbol för ett ideal som jag står för. Därför är min kärlek så stark.
Revolutionen
När vi nu befinner oss i den italienska fotbollens revolution ledda av Marcus Birro i kampen mot alla bakåtsträvande tipslördagfetischister så vill jag se en enad grupp av anhängare till den italienska fotbollen. Därför är det synd att man hela tiden måste bevisa sitt intresse. I vissa avseenden kan jag känna mig bortkommen på Svenska Fans där man allt som oftast måste tuppfäktas med likasinnade fans som vill bevisa sin kärlek till sitt lag.
När svenska italienfans börjar prata om gamla legender inom den italienska fotbollen så hänger jag tyvärr aldrig med. I andras ögon ses det allt som oftast som ett bevis för att man är en Zlatanista, dvs. man är en person som började följa fotbollen i serie A när Zlatan gjorde entré (det här är i alla fall min egen tolkning av begreppet). Så är inte fallet för mig och att försöka definiera den kunskapsnivå som ska krävas för att få anses vara en rättmätig supporter är väldigt dumt och naivt.
Visst är det fantastiskt om man är en så stor fotbollsälskare så att man intresserar sig för gamla stjärnor men jag accepterar att en individ som var sex år gammal när Baggio missade straffen mot Brasilien inte var med och såg tragedin. Att ”namedroppa” en massa gamla fotbollsspelare är ett extremt vanligt verktyg för att just bevisa sin egen passion, men är för mig en helt oväsentligt parameter i sammanhanget då man måste få älska fotbollen i Italien villkorslöst, utan att behöva bevisa det.
Slutsats
Min förhoppning för framtiden är att folk börjar få upp ögonen för den italienska fotbollen och släpper de fördomar som man har gentemot denna. Mycket av den vanliga svenska sinnebilden rörande il calcio är baserad på media och därför hoppas jag att det också är medierna som kan styra om den. Därför blir jag så glad när jag ser att det faktiskt finns duktiga journalister som helt ärligt gillar fotbollen i Italien.
Det är dessa journalister som bär huvudansvaret för ”revolutionen” och det är dessa journalister som alla vi Italienfans måste premiera. Kan vi ena oss och sluta upp bakom journalisterna så kan vi faktiskt åstadkomma en förändring. Vem vet, en dag kanske t o m. alla tipslördagfetischister som finns därute styr om helgens soffliggande till söndagar runt klockan tre. Man kan ju drömma i alla fall.