Varför svenskar inte gillar Francesco Totti...
Efter att ha sett Romas uppvisning i veckan mot Manchester United tillsammans med några polare så kom en i mitt tycke mycket underlig diskussion upp på tal. Mina vänner ville veta vad det var som var så speciellt med Francesco Totti.
Francesco Totti är en gudabenådad fotbollsspelare och för att förstå il bimdo d’oros storhet så måste man åka ner och besöka Rom. Hela staden (eller nästan) genomsyras av den okrönte prinsen och vart man än går så följer Totti på något sätt efter en. Han är hela Italiens gullegris, och som den främste ambassadören av den italienska nationalsporten så kan man inte nog understryka hur mycket han betyder för italienarna. Francesco Totti framställs ibland som en romersk hjälte, vilket inte är alltför ovanligt i och för sig i stövellandet som fortfarande gärna minns storhetstiden under romarriket. Ibland skämtar man och säger att han är större än påven.
I Sverige är Totti inte alls lika stor. Snarare är det så att folk i allmänhet inte tycker om prinsen av Rom. Hur kommer detta sig? Varför kan inte Totti få det egentliga erkännande som han faktiskt förtjänar av den svenska fotbollspubliken?
I min värld är det verkligen svårt att förstå hur man inte kan tycka om Totti. Varför har svenskar då så förbannat svårt att förstå il pupones storhet? Svaret är enkelt. Totti har allt som medelsvenne inte har.
I dagens samhälle finns det många krav. Man ska vara snygg och man ska vara framgångsrik. Helst ska man vara känd också. Många svenskar har idag väldigt svårt att leva upp till de skyhöga krav som ställs, vilket oftast innebär att många känner sig otillräckliga.
Denna känsla av otillräcklighet och brist på begåvning är ofta en väldigt känslig del av identiteten som man självfallet försöker stöta bort och glömma. Många lever idag i en bubbla där ingenting får störa harmonin, en bubbla där ödmjukhet premieras starkt när den kommer från omgivningen eftersom man då inte känner något som helst hot utifrån. I landet lagom är det fult att tro att man är någonting, då detta stör harmonin inne i bubblan. Jantelagen brukar det kallas.
Därför gillar vi inte divor i Sverige. Divor personifierar den idealbild som finns på hur man ska vara som person. Divor är självsäkra och framgångsrika och gör intrång i bubblan. Divor har allt som bubbelmänniskorna inte har. Totti har allt som bubbelmänniskorna inte har.
Totti är framgångsrik. Han är rik, han ser bra ut, han har en snygg fru, han har en lycklig familj och han jobbar med det han älskar. På många sätt lever il Pupone det drömliv som många svenskar skulle vilja leva och det är här som den svenska avundsjukan smyger sig in.
Svenskar i allmänhet unnar inte människor som Totti framgång och gillar heller inte att läsa om skrävlande italienska fotbollsspelare som framhäver sin egen unika förmåga. Jag tror att det just är attityden som får medelsvenne att se rött; den diviga och självsäkra inställningen.
En liten rolig parallell som kan dras är historien om Ingvar Kamprad. IKEA-grundaren är en av världens rikaste män och borde därför vara ett offer för den svenska avundsjukan, men det är han inte. Ingvar kör omkring i sin Volvo 240 och lever livet som en vanlig svensk, vilket i alla fall han vill framställa det som. Det underliga är att bara genom att framställa sig på det här sättet så har han behållit sin popularitet, vilket säger ganska mycket om hur vi ser på divor i Sverige. Att Totti får anses ha en självsäker attityd är väl inget att hymla med, och att han dessutom kommer från Italien, ett föraktat land rent fotbollsmässigt i Sverige, gör inte heller det saken bättre.
Spelare som Marcus Allbäck gillar svenskar just för att han inte blir ett hot mot ens egen självkänsla. Allbäck betonar aldrig sin egen framgång utan framhäver snarare sin egen plats i kollektivet som en enskild och betydelselös pusselbit. För det är ju kollektivet som räknas i folkhemmets Sverige. Därför gillar inte svenskar Francesco Totti. Därför får aldrig il gladiatore giallorosso sitt egentliga erkännande som storspelare i svensk media. Han förklarar inte hur han passar in i kollektivet, han förklarar hur han sticker ut från kollektivet.
Det är väldigt synd att ingen förstår Tottis storhet i det här landet. Genom att negligera Totti så missar man så otroligt mycket vacker fotboll och går på så sätt miste om en av tidernas största fotbollsspelare. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag tycker det då han har presterat så otroligt mycket på planen och har betytt så otroligt mycket för sitt Roma.
I en tid fylld av illojala, giriga fotbollsspelare så har Totti valt att stanna hos klubben i sitt hjärta, med vetskap om att han på så sätt kan ha missat titlar och utmärkelser som han säkerligen hade fått i en större klubb. Det är stort. Det är det som är så speciellt med Francesco Totti. Oavsett om alla svenskar vill inse det eller ej.
