De utflugna italienarna
Som italiensk fotbollsanhängare vill man ju tro att man har bra koll på den italienska fotbollen. Serie A i all ära, men hur bra koll har man egentligen på de italienska proffsfotbollsspelare som spelar i andra ligor än de italienska?
Att bli förvånad när man följer den italienska fotbollen hör inte till vanligheterna. Har man någon som helst koll på Serie A och lagen så vet man ungefär vad som väntar en. Kaos. Man kanske ska uttrycka det som kontrollerat kaos. Maktfullkomna presidenter och florerande dopinganklagelser är på något sätt vardagsmat i Italien och därför blir man knappt förvånad när man får höra något som rör just dessa ämnen.
Det enda som jag ställer mig förvånad till är när jag får höra att någon spelare ska lämna Serie A. Varför lämna denna trygga omgivning för spel i en annan liga? Självklart rör det sig om en vilja och törst efter nya utmaningar, men dessa spelare blir på något sätt abstrakta. De försvinner utanför den så trygga sfären av kaos (paradoxerna avlöser varandra) och tappar på så sätt lite av den status som fotbollsspelare som de byggt upp. Jag tänker självfallet på mediernas tunga roll i en fotbollsspelares karriär.
Att Lars Lagerbäck har dålig koll på de mindre kända svenska spelare i andra länder är för mig lika sant som att jorden är rund. Man kan dock inte undgå att se det självklara i den här sanningen då man vet själv hur mycket jobbigare det är att följa svenska fotbollsspelare i andra länder än Sverige, Italien, Spanien och England. Därmed har jag inte sagt att Lagerbäck borde ha bättre koll då han faktiskt har det som jobb, men det är en annan femma…
Frågan är om samma fenomen gäller för den italienska förbundskaptenen. Hur bra bevakning har Donadoni på de italienska spelare som lämnat det trygga hemlandet men som ändå kanske någon dag kommer att bli landslagsaktuella igen? Antagligen har han jättebra koll, men vilka är då dessa spelare?
Därav har jag valt att göra en liten kartläggning med fokus på England och Spanien;
SPANIEN
Att Gianluca Zambrotta spelar i Barcelona och att Fabio Cannavaro spelar fotboll i Real Madrid kan väl inte ha undgått någon. Efter flera år i Juventus valde de båda herrarna att lämna skeppet i somras då Juventus blev tvångsnedflyttade till Serie B. Cannavaro gjorde då den bångstyrige Antonio Cassano sällskap, Cassano lämnade dock den italienska huvudstaden redan under säsongen 2005/06 för att bli en galactico. Tiden precis innan övergången i Roma var ytterst turbulent för underbarnet från Bari och i slutändan var nog flytten bäst för alla parter, då han mest skapade osämja och bråk i truppen.
Roma har sedan dess sett utvecklingskurvan stadigt peka uppåt, men för den ack så missförstådde Cassano så har tiden i Real Madrid inte varit helt tillfredställande. Han har mest gjort sig känd för att reta upp Capello i alla dess former, vilket också resulterat i diverse utfrysningar och allt mindre speltid ju längre tiden lidit. Den ständiga frågan som tycks sakna svar är; när ska den gode Antonio växa upp och bli den världsstjärna som han har potential att bli?
Den gamla Juve-talangen Emiliano Moretti är en annan spelare som huserar i La Liga, där han representerar Valencias färger. Rom-sonen som bl.a. spelat för Fiorentina och vunnit scudetton med Juventus spelar regelbundet för Valencia men har liksom aldrig blommat ut ordentligt, i alla fall inte om man ser till de förväntningar som en gång fanns. Han har aldrig spelat för Gli Azzurri, däremot har han en hel drös med landskamper med Azzurrini och vem vet, en dag kanske han får ett litet telefonsamtal från Donadoni.
Moretti är inte den enda italienaren i Valencia då Francesco Tavano också representerar klubben. Efter att ha gjort 19 mål för lilla Empoli två säsonger i rad så ville Tavano ha en ny utmaning, vilket ledde till att han i augusti 2006 blev såld till Valencia för 10 miljoner euro. I Valencia lyckades han dock inte alls och fick väldigt lite speltid till följd av en konflikt med tränaren, vilket fick honom utlånad till Roma i januari i år. Hur Tavanos framtid ser ut är dock högst oklar, då Roma och Valencia knappast är öppna med sina framtidsplaner. Han är inte direkt purung heller då han fyllt 28 vårar, vilket gör saken ännu svårare.
Enzo Maresca sågs en gång i tiden som en jättetalang och blev därtill köpt av Juventus som i tjugoåring januari 2000. Som så många andra talanger i Juve så fick han se sig själv utlånad i början och Maresca blommade liksom aldrig ut, han sågs mest som en bra back-up för den gamla damen. Han gjorde sig emellertid väldigt populär bland Juve-fansen när han gjorde mål i ett derby mot Torino och firade målet med den synnerligen provocerande målgesten som Marco Ferrante körde på den tiden; han härmade en tjur genom att sätta sina fingrar som horn på huvudet. Efter en sejour i Fiorentina blev han köpt av Sevilla inför säsongen 2005/06, där han återfinns än idag.
Två riktigt gamla trotjänare som idag återfinns i Spanien är den gamle Roma-ikonen Damiano Tommasi samt Juventus gamle mittfältsmotor Alessio Tacchinardi. Efter att ha tjänat Rom-klubben i tio år och efter att ha visat Roma sin lojalitet genom att acceptera minimilön för att få stanna kvar, så lämnade han huvudstaden 2006 för Levante.
Den gamle giganten på Juves mittfält, Alessio Tacchinardi spelar idag för Villareal. Efter att ha sett sin plats i Juventus som än en gång var så självklar bli mer och mer osäker så valde Juve-ikonen på karriärens höst att lämna Turin för spel i Spanien.
ENGLAND
Den italienska kolonin får anses vara förhållandevis liten i England om man jämför med Spanien. Ingen glömmer väl Gianfranco Zolas storhetstid i Chelsea men hur ser den italienska flocken ut idag i Premier League?
Milanosonen Alessandro Pistone är nog inte speciellt känd för många utanför Italien. Efter ett år i Inter 1996/97 så flyttade han till Newcastle för att söka lyckan i den engelska ligan. Där stannade han i tre år innan han 2000 bytte klubb till Everton där han återfinns än idag. Vem är då denna Alessandro Pistone? Bortsett från hans otroligt vackra förnamn så var han en gång en mycket lovande ung spelare. Med 11 U21-landskamper i bagaget mellan åren 1995-1997 samt en OS-turnering så kan man inte hymla om hans potential, men tyvärr så gick det inte mycket längre än så.
Den ständige andramålvakten Carlo Cudicini har inte alltid varit andramålvakt. 2001/02 blev han framröstad som årets spelare i Chelsea av fansen och året därpå blev han framröstad som årets målvakt i Premier League. Skador har dock tyvärr förföljt Cudicini under hela hans karriär och det var också dessa som spolierade säsongen 2003/04. När José Mourinho tillträdde som coach blev förstavalet Petr Cech och Cudicinis tid som förstamålvakt var över. Fansen har förvisso inte glömt Cudicinis lojalitet och i Chelsea är han fortfarande rasande populär. Synd bara att en så pass bra målvakt ska behöva sitta på bänken, något för Milan kanske?
Två spelare som man känner igen i England är Bernardo Corradi och Vincenzo Montella. Med ett flertal landskamper för Gli Azzurri så såg Corradi sig själv iklädd Manchester Citys färger under 2006 men har tyvärr kanske inte presterat som önskat för bröderna Gallaghers favoritklubb. Det var ett tag sedan den nu 31-årige Corradi spelade en landskamp.
Att Vincenzo Montella kände sig illa behandlad rådde det ingen tvekan om när han gick till Fulham på en lånedeal i början av 2007. Med en Totti i storform och en Vucinic som framtidshopp så fanns det inte längre så mycket plats för l’aeroplanino i det vinröda (”rött som hjärtat” som Antonello Venditti skulle ha uttryckt det) Roma. I England har han blivit populär men för mig känns det bara fel att rekordhållaren Montella med fyra (!?) noterade mål i ett och samma Rom-derby ska få avsluta sin karriär i England. Det är nog som tur är ganska osannolikt.
Två talanger som kanske inte heller är så kända är Arturo Lupoli i Arsenal (som i sommar kommer att flytta till Fiorentina) och Guiseppe Rossi i Manchester United (som för närvarande är utlånad). Bara tiden kan utvisa om dessa två talanger kommer att gå till spillo eller om de kommer att utvecklas till de storspelare som de har potential att bli.
Efter att ha försökt kartlägga de ”utländska” italienarna så kan man notera flera saker. För det första så finns det inte speciellt många som söker lyckan utanför Italien. För det andra så kan man ställa sig ytterst tveksam till huruvida karriärvalet varit lyckosamt för dem som försökt. Av alla de italienska spelare som idag spelar fotboll i England eller Spanien så vet jag inte om man kan bedöma att någon egentligen gått framåt i sin egen utveckling.
Undantaget som direkt dyker upp i huvudet är Christian Vieri. Med 24 matcher och 24 mål för Atlético Madrid säsongen 1997/98 så är han en av de spelare som lyckats. Gianfranco Zola är en annan. Det finns fler exempel, men det är idag inte relevant då hela kartläggningen gått ut på hur det ser ut i dagsläget.
En flytt från hemlandet bidrar alltid till mer distans, både rent geografiskt och metaforiskt. Eftersom medias bevakning av fotbollen ofta är bättre i landet i sig, och som i det här fallet Italien, så tappar man lite fokus på omvärlden. Det är självklart fullt naturligt att det är precis så här men man kan fråga sig hur det inverkar på spelarnas karriärer. Faller de i glömska? Hur går det med deras marknadsvärde? Huruvida landslagsledningen har koll har jag ingen aning om, men för fansen så är nog svaret tyvärr positivt.
En annan fråga rör såklart huruvida italienare har det svårare att spela i andra länder och där blir svaret också positivt. Att drillas som ung talang i Italien och anpassas till den italienska spelstilen medför såklart komplikationer när man ska byta land och byta fotbollsfilosofi. Vissa spelare är så bra så att de passar i vilka lag som helst medan vissa spelare inte alls klarar av detta. Även detta får anses vara ganska naturligt.
När man summerar det hela kan man inte undgå någon slags bitter eftersmak. Italienska spelare kan lyckas utomlands, men hur ofta gör de det? Tappar de inte alldeles för mycket mediebevakning runt sig själva för att behålla den status som fotbollsspelare som de faktiskt har? Jag tror att så är fallet för i princip alla, och jag tror att den italienska ligan i 99 fall av 100 är bättre rent utvecklingsmässigt för italienska fotbollsspelare.
Källor: www.uefa.com, www.svenskafans.com, www.footballdatabase.com, www.wikipedia.org
