Fans i fokus: John Zanchi & Mia Strandberg
Presentationerna av Italiensidans olika skribenter vandrar vidare. Nu är det dags för Atalantas John Zanchi och Mia Strandberg, som berättar om en färd med "fängelsebuss" till ett bortaderby mot Brescia.
Vilka är ni och hur hittade ni till Svenska Fans?
John är född -75 och halvitalienare, Mia är född -78 och den som fått honom att börja älska fotboll på riktigt. Vi bor i Stockholm, för långt norr om Slussen om du frågar Mia. Tidigare bodde vi ett knappt år i Bergamo, vande oss vid att ha serie A på Vespaavstånd och hittade SF när vi flyttade hem. Försökte stilla längtan tillbaka genom att fortsätta överkonsumera allt som skrivs om italiensk fotboll. Innan det hade vi varit inne på SF sporadiskt, mest för att hålla span på Bajen...
Varför blev det just Atalanta? Val eller slump?
"Jag är från Bergamo. Jag hade inget val" svarar John.
"Och jag kunde inte låta bli att börja gilla det lag jag plötsligt följde när vi bodde där", svarar Mia. "Jag trodde ganska länge att jag förhöll mig ganska sval, men fick medge motsatsen när vi 2003 i ösregn på bortamöte mot Empoli såg Atalanta åka ur serie A. En man runt 40 som stått bredvid oss i 90 minuter vände sig om när slutsignalen ljöd, hulkade och skakade mig till orden "- Vad gör vi nu?! Vad gööör vi nu!?". Helt förtvivlat, då visste jag att jag att Atalanta verkligen blivit mitt lag. Det fanns ingen återvändo".
Om ni fått välja favoritklubb idag, hade ni då valt Atalanta?
"Jag hade inte haft något val nu heller" svarar John.
"Pass", svarar Mia och skrattar.
Vilket lag förlorar man helst inte mot som Atalantasupporter?
Brescia utan tvekan.
Relationen mellan de två grannstäderna Bergamo och Brescia mitt i Lombardiet är alltigenom antagonistisk. Bresciaborna anklagar bergamascerna för att vara bergsbönder och Bergamoborna är inte sena att påpeka att Brescias rikedom byggts på svinuppfödning. Därav smeknamnet Brescia Suni, grisBrescia. Derbyna räknas till de riktiga högriskmatcherna.
- Jag kommer särskilt ihåg mitt första bortaderby, säger John. När supportergrupperna samlas utanför stadion får jag misstänksamma granskande blickar. En utböling. 53 inhyrda bussar avtågar mot Brescia. Motorvägsavfarterna längs med de 45 kilometrarna är alla avstängda av polisen. Vi lastas om till utrangerade kommunala bussar där fönstren ersatts av galler och föraren sitter i en plexiglasbur. Surrealistiskt. På väg mot
stadion kastar gamla tanter mynt mot oss. Givetvis kommer vi för sent till matchen varpå uppretade bussresenärer försöker starta en mindre eld i anslutning till ett Bresciakontor, utan att tänka på att det ligger en gascistern vägg i vägg. Därefter slåss man lite med polisen för att till sist se andra halvlek i en match där Atalanta förlora med 3-0. På vägen hem får jag en kniv i ansiktet, jag ångrar i några sekunder bittert att jag inte stannat hemma tills också päron, parmesanost och en magnumbutelj Barberavin räcks fram. Jag var OK:ad.
Sen är det klart att Roma och Atalanta inte har den bästa relationen.
Vad kallas Atalantas supportrar?
Atalantini.
Står Atalantasupportrar får något politiskt?
Atalanta har, liksom Ternana och Livorno, en av de få vänsterinfluerade supporterskarorna. Men som allting i Italien är bilden inte helt svartvit. Banderoller på Che Guevara blandas friskt med en osund inställning till syditalien. På senare tid har de olika supportergrupperna, Wild Kaos, Supporters 1907 och Brigate Neroazzurre, enats om att hålla politiken borta.
Hur påverkar Atalanta ert vardagliga liv?
"Rätt mycket faktiskt" svarar John. "Fortlöpande rapporter från nästintill besatta släktingar i Italien på både mail och telefon, Gazzettan och lokaltidningen L'Eco di Bergamo på nätet och webbradio såklart". "Och mailkontakt med våra superskribenter på sidan, Emil och Simon" tillägger Mia.
Hur ofta ser ni ert lag på plats?
"Så ofta vi kan, vilket är alldeles för sällan" svarar Mia.
"Kanske 2-3 matcher på våren och lika många på hösten" svarar John.
Favoritspelare nu och genom tiderna?
"Doni är gud i Bergamo just nu, på god väg att bli större än till och med Glenn" svarar John. "Han har redan gjort flest mål av alla blåsvarta spelare någonsin. Annars är det förstås Glenn som gäller, han var stor när jag var liten".
"Doni är också min favorit i dagens lag" svarar Mia "Ousmane Dabo när vi följde dem på plats. Och om man blickar längre tillbaka... den lilla fågeln, Caniggia".
Ultimat drömvärvning?
"Vi har ju redan fått tillbaka Vieri" säger Mia. "Så nu saknas bara Inzaghi".
"Sen vore det förstås kul om Atalantaprodukterna Pazzini och Bianchi vänder hemåt någon gång" tillägger John.
Vad är ni mest stolta över när det gäller ert lag?
"Att vi aldrig fuskat eller levt flott över våra tillgångar, vilket nästan alla lag i Italien har för
vana att göra" svarar John.
"Jag gillar hela grejen med ungdomssidan. Den skolar mästare men har en sjysst stil. Atalanta verkar vara något så ovanligt som en talangfabrik som också tänker på livet utanför plan" svarar Mia.
Och minst stolta över?
Att stoltheten över laget och staden tyvärr ofta slår över i en obehaglig provinsialism.
Vad vill ni att alla ska känna till om Atalanta?
Att vi har en av världens bästa ungdomsverksamheter.
Realistisk dröm inför framtiden?
"En prenumeration på plåtar ut i Europa som sträcker sig över ett par år"
svarar Mia.
"Ja, faktiskt. Vi hör inte hemma lägre än så i tabellen" tillägger John.
