Färgstarka fotbollsprofiler – del 1
Serie A har någonting speciellt. Jag talar inte bara om passion, vackert spel, nervpirrande derbyn, originella retsamma budskap på banderoller utan färgstarka fotbollsprofiler. De kan vara karismatiska, lojala, odrägliga, humoristiska eller osa galenskap. Men de skapar känslor. De utmärker sig, ger liv och identitet till en hel liga. Vi har något som de andra inte har.
I denna upplaga behandlas: Cristiano Lucarelli, Marco Materazzi och Filippo Inzaghi
Jag tröttnar aldrig på lyckliga slut. Lucarelli stannar dock tyvärr inte i Livorno tills fotbollspensionen knackar på dörren utan allt rullar vidare – i ett köldpiskande Ukraina av alla ställen. Arbetarsonen har ändå en halva av Livorno. Likt ett kompishjärta som småflickor stundtals köper till varandra så har klubben, fansen och inte minst arbetarna i staden en hjärthalva medan Lucarelli innehar den andra. Så hoppas jag att majoriteten fortfarande känner.
Symbiosen mellan staden och den unga pojken som växer upp, formas, blir en supporter och en medmänniska är fascinerande – ja, rentav fängslande. Lucarelli är Che Guevara-märkt, öppenhjärtig, pålitlig, står för sina ideal även och bryr sig om sin omgivning. Serie A må jämra över att förlora en sådan profil.
Agg kan kastas. Agg kan träffa, såra, uppröra och få konsekvenser. Huvudpersonen säger att hans kärlek ingalunda upphör i och med hans flytt, utan den blir starkare.
Legenden kommer tillbaka – i form av en nystartad Lucarelli-finansierad tidning. Sen på ålderns höst får vi en ny "Sagan om Konungens Återkomst" då sonen av staden ska slå sig till ro. En legend kan aldrig dö.
“Oh, baby I’m a wild one.” Marco Materazzi. Han är lång som en skeppsmast, han besitter säkerligen fler tatueringar än vilken Mötley Crue-medlem som helst och han är en provokativ världsmästare. Denne har även en Milan-komponerad våldsvideo av sina Milan-illgärningar (The Best of Materazzi) som nattsvart merit.
Tilläggas bör att Materazzi är en av världens bästa försvarare. Han kan ses lite såsom Fantomen på Operan – dels mäkta begåvad och dels bubblande aggressiv; ofta beskylls han för att vara monstruös. Men föreligger det någon uppmålad sanning att Materazzi har ett känsloliv som en tesked? Givetvis inte. Materazzi är far till tre barn och vet om sina styrkor och brister. Han är inte heller en oresonlig virvelvind utan ber om ursäkt och försöker, titt som tätt, få till stånd en försoning mellan honom och Zinedine Zidane.
Sen kan man ju inte bara dra på sig solglasögon mitt i natten och förneka det uppenbara: de markbrytande, oväntade, djävulshurrande tacklingarna. Nej, den målfarlige mittbacken har sina stunder då han uppträder likt en argsint sjöman med tandvärk. Det är beklagligt som en regndränkt sommar. Likväl är han en människa. Människor kan ångra sig. Människor kan bättra sig. Människor kan förlåta.
I VM tog han den elegante Nestas plats i mittförsvaret. Materazzi fick se det lilla röda mot Australien. Alla trodde att han bara kunde stjälpa. Sen började mittbacken lyssna. Han lyssnade på sin talang och försköt, åtminstone till viss del, den andra kaosartade sidan – till garderobens gömmor. Då hände allt. Han blev finalens stora antagonist med sitt kvitteringsmål och utvisningen av Zidane. Båda provocerade. Italienaren häcklade, blev skallad, satte sin straffspark och vann VM. Kaosets man – eller stridstuppen – hade blivit Zidane. Omvända roller.
Utvecklingen Materazzi har genomgått visade sig förra sommaren och har ekat hela den gångna säsongen. Han har blivit tamare, pålitligare och bättre.
Jag tycker fortfarande både Zidane och Materazzi gjorde fel. Men Materazzi har förändrats, utvecklats och bättrat sig. Personlig utveckling kan vara vackert – liksom konstiga hattar, hästsvannsklippning (Tack, Chippen & Camoranesi!) och glädjespirande lekfullhet.
Jag avskyr filmningar. Det är ohederligt och förfular sporten. Men jag kan inte hjälpa att till viss del gilla den hale Inzaghi – måltjuvarnas ballerina.
Johan Cruyff avskyr Inzaghi. Cruyff har nämligen som hobby att ständigt häckla allt som har med italiensk fotboll att göra till förbannelse. Den pensionerade fotbollsfursten tror han sitter på en överhöghetens tron, insvept i en orange sidenmantel med en särskilt lång cigarett i mungipan, där han har rätt att instruera, tillrättavisa och fördöma. Hybrisen vet inga gränser när det kommer till den mannen.
Jag gillar Inzaghi för att han är envis, slitsam och utnyttjar sin talang på bästa möjliga sätt. Inzaghi förkroppsligar envetenhet, hårt arbete och egoism. Egoism är osmakligt. Jag är övertygad om att egoismen till viss del är en följd av en liten känsla av ensamhet och begränsningar; han kan ju ”bara” göra mål. Ändock bör man inte glömma att målen är frukten av konstanta löpningar, perfekt tajming och fokus. Det är också värt något.
Ingen visar sådana glädjeyttringar som Inzaghi efter ett mål. Det är härligt att se istället för statyliknande likgiltighet (tänker på Sovjets gamla hockeymaskiner) eller alphög arrogans (Thierry Henry). Jag tröttnar aldrig på Inzaghis målvrål.
Det kändes rätt att Inzaghi fick avgöra Champions League-finalen. Varför? Då SuperPippo gjorde två mål i stormötet så visade han vad tjurskallighet, arbetsamhet och fokusering kan åstadkomma. Trots att han föddes i offside, vilket en viss skotsk tränare påstår.