Mercato: Exporterna
Det var länge sedan världens bästa spelare bildade kö för att få spela i den italienska ligan. Trots att världsmästarlaget från förra sommaren enbart innehöll inhemska spelare har Italien de senaste åren sett flertalet stora och halvstora spelare flytta utomlands. Den här sommaren har förstärkt trenden.
2006 var det Shevchenko, Cannavaro och Zambrotta och som devalverade serie A:s status genom att med- eller motvilligt lämna Italien. Årets stora exporter innehar inte samma världsomspännande anseende, däremot är de stora på hemmaplan.
Av olika anledningar har tre stora skyttekungar lämnat italiensk fotboll. Luca Toni gick till Bayern München för att inte behöva möta Fiorentina. Det är stort av honom att hedra sin klubb och sina fans på det sättet, trots att han bara var i Florens i två år. Det hade varit mer förväntat om han fötts i staden och burit lila tröja sedan har lärt sig krypa.
Jag har svårt att se honom misslyckas någonstans, alltså inte heller i Tyskland. Jag sa förvisso samma sak inför VM och då gick det ju sådär. I par med Klose bildar han ett anfallspar som få klubbar i världen kan matcha. De ger ansikte till uttrycket fotbollsintelligens, om det finns något sådant. Toni vinner inte den tyska skytteligan. Åtminstone inte i år. Och han kommer inte spela för någon stor italiensk klubb igen.
Cristiano Lucarellis flytt till Ukraina är okonventionell såvida det inte handlar om pengar. Då är den inte alls underlig. Han hävdar själv att det inte var för lönen han flyttade så det är bara att tro honom om man vill det. Landslagskarriären existerade i praktiken aldrig och kommer inte göra det i framtiden heller, mer än möjligen i det så passande bortamötet med Ukraina.
Lucarelli gör succé i Shakhtar och vinner den interna skytteligan. Kanske flyttar han hem efter ett halvår ändå.
Den mest smärtsamma förlusten för ett italiensk fotbollshjärta är Rolando Bianchi. Han har visserligen bara gjort en bra säsong och kan mycket väl aldrig göra något liknande, ändå är det ett dåligt tecken för italiensk fotboll att ingen kunde eller ville matcha Citys bud. Eller så vet inte Citys ledning vad en fotbollspelare är värd.
Bianchi blir inte borta många år. När han tröttnat på att peta in bollar på City of Manchester Stadium kommer han ha gott om alternativ att välja mellan. Att köpa hem spelare utifrån brukar vara billigare än att köpa till upptrissade priser på hemmaplan. Se på Cassano, som Roma betalade multum för. De fick knappt tillbaka panten när de sålde honom, och nu skänks han bort.
Att Fabio Grossos karriär stod på sin topp under VM har alla nog insett. Han var ingen världsstjärna före turneringen och inte heller så här långt efter den. I Inter gick det inget vidare och av någon anledning ville ingen italiensk klubb satsa pengar på honom. Det blev Lyon, som förvisso inte skulle ha många lag före sig i tabellen om man spelade i det italienska mästerskapet. Grosso kommer hem och börjar om, i en klubb av Palermos storlek.
Två märkliga bortfall är Christian Abbiati och Morgan De Sanctis. Abbiati är en hyperskön kille som står i motsats till allt vad den moderna fotbollsvärldens egosim innebär. Han accepterade under många år att vara reserv i Milan, trots att han var en av landets mest talangfulla målvakter. Sen valde han att vakta Juventus kasse under ett halvår då Buffon var skadad, fullt medveten om att han inte skulle ha skuggan av en chans att få fortsätta när Gigi blivit hel.
I höstas blev han äntligen nummer ett då Torino erbjöd honom att stanna i staden. Han tog tillbaka sin plats i landslaget (som han aldrig varit borträknad från) och var en av ligans främsta keepers.
Nu har han flyttat till Spanien där han ska ge Leo Franco en match om Atléticos förstamålvaktsplats. Vi som vet vad Abbiati kan betvivlar inte att han kan lyckas, och vi vet också att han kommer acceptera ett misslyckande utan gorm ocn gnäll. Viva Christian!
Morgan De Sanctis måste ha varit oerhört desperat i sin strävan att lämna Udinese. Han nyttjade en ny och obskyr regel som gav honom rätt att lämna sin klubb gratis, mot att han inte spelar i serie A igen på tolv månader. Nu är han som Abbiati utmanare istället för given etta. Att De Sanctis skulle peta Palop i Sevilla ser jag som otänkbart. Inte för att De Sanctis på något sätt är en dålig målvakt, tvärtom. Det är bara det att Palop är för bra och har för hög status för att petas.
De Sanctis väljer ett år på en spansk bänk för att sedan kunna hitta ett nytt hem. Under tiden får han Maresca och Chevanton som språkmentorer. Hela historien är så märklig att det måste funnits bättre lösningar för alla inblandade. Utom UEFA-cupmästarna. Vi snackar trots allt om en av Italiens bästa målvakter sedan flera år tillbaka.
Giuseppe Rossi gjorde succé under våren och hade tillsammans med Ranieri stor del i Parmas överlevnad. Det blir ingen fortsättning. Som Fredrik skrev i Parmas forum: "Vi förlorade Rossi redan för tre år sen." Det funkar för både Parma och Italien. Om Rossi ansågs för dyr nu lär han inte vara billigare om något eller några år.
En av italiensk fotbolls största mittfältstalanger har lämnat Udinese. Sulley Ali Muntari gick inte till Inter, Roma eller Juventus. Han gick till Portsmouth. En riktig käftsmäll.
Nog måste det vara bättre att spela i anfallsfotbollens förlovade land än att, i bästa fall, sitta på bänken i Italien? Talangen med det läckra namnet och ett utseende som skulle kunna göra honom till Reyes tvillingbror flyttar till Holland. Graziano Pellé kommer ösa in mål för AZ. Hans straff mot Portugal i U21-EM är den läckraste som någonsin slagits. Panenka och Totti kan gå och lägga sig.
