Cassano & Adriano – De sovande jättarna
En jätte föll pladask på sina egna oknutna skosnören. Högmod kommer först. Sen kommer fallet. Ibland är det bra att dra åt livets olika snören.
En annan jätte jäste i den brasilianska solen, med en donna runt vardera arm, en oxfilé i gapet och spriten på bordet. Jäsandet var ett resultat av saknad.
Båda somnade fast av olika anledningar. När ska de vakna?
Cassano borde ha lärt sig att knyta sina skosnören för länge sen. Strosar man runt med en självbild som Mariah Carey, solar efter en acneoperation (hur tänker man då?) och löneförhandlar på bästa Goodfellas-maner så behöver man ingen karta för att hitta
problem. De hittar dig ändå.
“Business bad? Fuck you, pay me. Oh, you had a fire?
Fuck you, pay me. The place got hit by lightning, huh?
Fuck you, pay me.”
Cassano var en fröjd att skåda i Roma när han ville dribbla, trixa, kombinera med Totti och glida ifrån försvarare. Det var ofta vackert. Då ville han visa hela världen sina fotbollskonster.
Något hindrade tyvärr hans framfart. Det låg där mitt i vägen och spann, åmade sig och ville ständigt ha mer. Jag pratar om hans ego. Hans ego hade kunnat länsa en All-You-Can-Eat-Buffet i Las Vegas. Inte går de väl med förlust i den neonsprakande ökenhålan?
Roma gick med förlust. En stor sådan. Man hade slängt upp närmare 300 miljoner kronor för pojkvaskern med sandlådepsyket. I jämförelse med vad Real Madrid fick betala så kan man väl säga att Roma fick lite Guisantes con jamón (ärtor med skinka) och en halv liter mjölk (ljummen) tillbaka. Någon vinner och någon förlorar. Affärer lämnar inte alltid leenden efter sig.
Där stod han till slut i Madrid; fet, otränad och mallig. Han kanske log då. Men en sak är lika säkert som allvaret i Ancelottis anlete: Cassano ler inte nu.
Tänk er att kasta in Cassano i den italienska dokusåpan Isola Famosi (Kändisön) – ett slags Robinson-inspirerat program med en twist. Han hade säkerligen byggt sig en egen hydda, Casa Cassano, med tomtpinnar och allt. De övriga deltagarna hade nog till slut släppt ifrån sig halva ön till Cassano, allt för att slippa honom.
Fotbollsvärlden verkar nästan ha gett upp katastrofen Cassano. Inga storklubbar vågar ens nämna hans namn, för då ploppar bilder av dynamitsprängande lagmoral i omklädningsrummet upp. No gratzie.
Vi får se hur intresserade Sampdoria verkligen är när det väl kommer till kritan. Vågar de chansa? Vågar de tampas med den omättliga kissemissen?
Jag hoppas ändå att den bångstyrige rebellen (Rebel Without a Cause?) tar sig i kragen och örfilar sig själv tillbaks till verkligheten – den på fotbollsplanen, där han hör hemma. Det behövs en slev av personlig utveckling. Fast då måste han lära sig att knyta sina skosnören.
Adriano fick extra ledigt av Inter för att vila upp sig i Brasilien. Han skulle vilas i form. Det blev inte mycket till vila. När jag tänker på hur Adriano lät sig gödas och jäsas tänker jag på Marlon Brando. Lite grann i alla fall.
Coppola spelade in ”Apocalypse Now” och hade en krympande tidsrymd. Mästerregissören var stressad, hade hjärtproblem och väntade nervöst på stjärnan Brando. Var befann sig geniet, Brando? När han väl anlände vägde han som en halv häst, hade två fillipinskor runt vardera arm, en ananas i näven och han hade varken läst manuset eller boken, vilken filmen byggde på. Tiden tickade iväg. Brando improviserade på som bara Brando kunde för att i nästa andetag svamla om bristande motivation.
Den historien målar upp en bild av Adrianos återkomst till Milano. Motivationen fanns inte att finna.
Minnena av faderns olyckliga död ringlade ormlikt efter honom. Tragiska händelser kan vara svåra att bearbeta. Alla psykiska problem får inte alltid omedelbara konsekvenser, de kan komma senare. Det måste vara oerhört svårt att försöka koncentrera sig på fotboll då det stormar inombords av saknad.
I Harry Potters värld användes en tidsvändare för att ställa saker och ting till rätta. Adriano hade behövt en sådan för att rädda sin familjemedlem. Familjen är viktig. Familjen är nästan allt. Likväl måste man se framåt, kämpa vidare, lära sig att le igen, hitta motivationen.
När Valencia besegrades av Inter med 1-5 på mäktiga Mestalla en oktoberafton 2004 så visade Adriano precis hur teknisk, kraftfull och farlig han kan vara. För på Mestalla får du slita för varje millimeter, där får man aldrig något till skänks. Jag minns speciellt Adrianos virvlande kroppsrörelse och tunnel på Navarro. Fotbollskonst är en härlig konstform.
Frågan är hur Adrianos framtid ser ut? Inter har införskaffat Suazo. Honduranen ser ut att starta tillsammans med Zlatan. Det finns en inflationspåtryckande konkurrens i Inter bland anfallarna. Hur länge låter sig ”kejsaren” hållas bort från den stora fotbollsscenen? En sak är åtminstone lika självklar som Mexés gyllene hårman: Det går inte att vila sig i form den här gången.
