4^ Efterlängtade rivalmöten
I Rom och Genua spelades klassiska matcher som alltid rör upp känslor oavsett tabellplaceringar. Det hade gått ovanligt länge sedan sist i båda fallen. Helgens stjärna fanns dock nära den slovenska gränsen där han försåg Italien och världen med fotbollsgodis av exklusivaste märke.
Jag trodde jag fått på fel kanal. Det såg ut som Notts County mot Hearts eller något annat brittiskt lag draperat i vinrött som jag just nu inte kommer på. Alla försökte spela snabbare än de egentligen kunde och anfallen avlöste varann som fruktsymbolerna i en enarmad bandit.
Det var rätt kanal. Löparbanorna avslöja bluffen. Det var Udinese-Reggina. Efter urladdningen i början lyckades man tillslut få fason på ben och hjärnor så att man kunde genomföra en normal italiensk match. Bortalaget hade åkt långt helt i onödan. De var chanslösa. Faktum är att de var så harmlösa och ointressanta att en färglös spelare som Hallfredson visade sig vara det mest spännande man hade att erbjuda. Amoruso räknas förstås inte, han står över allt i Reggina.
Reggina visade ingen kvalité alls. Ändå lyckades man träffa ribban två gånger, genom just nämnde islänning och alltid habile Amoruso. Den förstnämndes långskott var dock inget som oroade Handanovic.
Veckans spelare: Antonio Di Natale har garanterat aldrig varit mer tillfreds med sin fotbollskarriär. Fem mål på tre matcher på en och en halv vecka är mäktigt. Han har dessutom gjort dem i en livsviktig EM-kvalmatch borta mot Ukraina och på Juventus hemmaplan. Ändå är de två han satte mot Reggina i lördags de han bör vara mest stolt över.
Den vackra chipplobben över Campagnolo var inte meningen. Jag är helt säker. Naturligtvis skulle han aldrig erkänna att det egentligen skulle vara ett inlägg till Asamoah, men det blir ju inte mindre läckert för det.
Veckans mål: Läckert var förstås även 2-0-målet. I full fart, vilket är Mach 1,8 i fotbollsförhållanden, tog han ner bollen på vristen och lade samtidigt upp den för sig själv. Med en distinkt volley besegrade han en maktlös Campagnolo och befäste sin position som landets hetaste anfallare. Han fick en superb nia i betyg av den rosa tidningen. [Länk]
Bör också tilläggas att han blandade och gav en del, bortsett från målen. Samtidigt som han kunde ha stora problem med att springa tio meter rakt fram med boll kunde han bjussa på en perfekt rabona i djupled, i samma klass som Aquilanis från förra säsongen. Det är snabbt, det är smart, det är Di Natale. Om Ronaldinho gjort samma sak hade det synts över hela världen hela helgen.
Det är nog många klubbdirektörer som andas ut när Quagliarella ser ut som kondens i sin nya tröja. De kunde ha betalat miljoner i överpris i somras. Återstår att se vad som sägs när han börjar cykelsparka in bollar igen.
Jag har svårt att bestämma mig för om Dossena är en bra eller dålig spelare. Han far fram på sin kant som en slugger utan tajming eller känsla, samtidigt som det trots allt är ganska effektivt ibland. Får mig att tänka på en sågning av Fredrik Stenman av en holländare i Offside för några år sedan. Stenman har kommit ganska långt ändå.
Udinese spelar med trebackslinje och många går på idiotin om att det skulle vara offensivt. Skönt att Hasse Backe synade bluffen under VM förra året. Då gällde det Tjeckien. En trebackslinje är en fembackslinje i försvarsspelet och en trebackslinje innehåller en mittback mer än en fyrbackslinje, vilket gör att det fattas en spelare framåt i offensiven. När man ligger under går man inte ner på en trebackslinje, man går ned till en tvåbackslinje.
Helgens sämsta och tveklöst mest komiska filmning stod en Regginaspelare som jag tyvärr inte lyckades se vem det var för. (Det var inte Amoruso.) Med en halvmeter till närmaste motspelare slängde han sig i gräset. Han kan också ha snubblat på en mygga. Linjemannen gick på det. Jag vet inte vem som ska skämmas mest.
:::: :::: ::::
Parma var nära att ta med sig alla poäng från den rafflande matchen på San Siro. Om inte Corradi varit så fatalt impotent framför alla målvakter och Couto fått lite bättre träff med pannan hade man lyckats. Milan blottade sig. Med fyra man ständigt på språng in i straffområdet hade Parma alla möjligheter i världen att få in tvåan, ända till Di Carlo ville säkra och slängde in Coly. Synd.
Det är inte ofta man ser Nesta bli bortgjord, men Reginaldo lyckades sannerligen när han spelade fram till Pisanus kvittering. Inte ens Nesta är övervinnerlig.
Milans otrolig skicklighet visar sig tydligt i deras anfallsspel. Man kan ju tycka att alla borde veta om att de spelar trettio väggspel centralt innan Pirlo skickar ut bollen mot en ensam och bortglömd Oddo, som i sin tur sätter rivningskulan i högerbenet i gungning och bankar in ett inlägg mot straffpunkten. Ingen kan stoppa det, trots att alla känner till alla detaljer.
I första halvlek var Ambrosini på väg igenom. Han hindrades av Zenoni och slutade springa, som Rui Costa alltid gjorde. Det blev frispark och gult kort, och jag funderade på om det inte hade varit bättre att fortsätta springa och ta vara på chansen, som säkert hade varit bättre än en frispark på mittplan? Zenoni borde fått sitt gula ändå. Nu förstås jag plötsligt Ambrosini. Italienska domare kan man ju aldrig lita på. Han borde ändå sprungit på.
Intressant match-i-matchen mellan Corradi och Inzaghi, två totala motpoler som anfallare. Medan Inzaghi älskar allt vad målchanser heter men är oduglig på det mesta i spelet annars är Corradi precis tvärtom. Han är en enorm bollmottagare som bidrar med mer än de flesta i hans roll, samtidigt som han blir en liten mus så fort det närmar sig målchans. Man börjar ju undra om de inte skulle vara det ultimata anfallsparet tillsammans. Corradi vann duellen mot Inzaghi i lördags, fast egentligen var de nog lika "mindre bra" båda två.
Parmas mittlås med Couto och Falcone måste vara ligans mest kortspelande någonsin.
:::: :::: ::::
Juventus stal två poäng i Rom och tog med sig en av dem hem. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Fantastiska Roma skulle ju köra över själlösa Juve. Det blev inte så. Visst var Roma bättre på det mesta, ändå lyckades de inte vinna. Det är nåt underligt med Juve.
För första gången kändes Juve som en nykomling. Del Piero vandrade försynt fram med sina lagkamrater inför utmarschen. Han hälsade på några kända ansikten. Sist i kön var Totti. Del Piero såg ut att tänka: "Tack för att ni väntade". Sen gick de ut. Juve i blått. Väldigt snyggt. Boca Juveniors.
Ranieri började med att sätta Spalletti på prov genom att lämna tre man i anfallet. Roma brydde sig inte. De spelar som de gör oavsett hur motståndarna beter sig. Ranieri beordrade offsidefällor med sin allt annat än samspelta backlinje. Det funkade över förväntan.
Oddsen för en Romaseger sjönk när Andrade kördes ut. Han blev den tredje ordinarie försvararen som försvann. Nu skulle det bli åka av. Roma sprang och lirade precis som vanligt, men bollen ville inte in. Buffon var Buffon. Perrotta missade öppet mål för andra helgen i rad. Han deppar med Del Piero ikväll. Ranieri fortsatte med offsidefällan, trots två tvångsmässiga förstörare i Chiellini och Legrottaglie. Det funkade ännu bättre. Logiken är ologisk.
De importerande mittbackarna Andrade och Juan visade att de ännu inte är fullt acklimatierade till italiensk fotboll. De nöjer sig med att bryta och rensa. En italiensk försvarare försöker hålla bollen inom laget tills det blir absolut omöjligt. Andrade hade inte många passningar till en blå spelare.
Cristiano Zanetti har alltid fått mycket skit av de som inte håller på hans lag. Nu är det Juves tur. Han anses inte hålla måttet. Just nu är han den enda av Juventus mittfältare som gör just det. Han har varit bra i samtliga ligamatcher och gör exakt samma jobb som den internt hyllade Emerson. Det gränsar till hyckleri.
Roma är fortfarande favoriter och kommer ligga i topp länge. Troligen hela vägen. Juve ska vara extremt nöjda med sin poäng. Få kommer få käka något annat än torsk efter sina matcher på Olimpico i år. Juve är de sista i världen att be om ursäkt för några poäng.
Straff? Ja, 60-40. Men eftersom det var Nedved ska det snarare vara 40-60. Morganti var bra, liksom hans assistenter. Så befriande att de lät bli att vinka så fort bollen nuddade linjen. Och de hade rätt med offsideflaggan de flesta gångerna.
Plus till Amantino för att han accepterade varningen för filmning. Han visste ju om att han filmade. Att tjafsa emot när man vet att man har fel gör en bara till en stor idiot.
Criscito är charmant så länge ingen går in i närkamp med honom. Det är inget litet handikapp. Han har blivit utbytt i paus i två av fyra ligamatcher hittills. Han har inte blivit skadad någon av gångerna och han är mittback. Måtte han ha bättre psyke är fysik.
:::: :::: ::::
Återigen fick jag in fel kanal. Jag skulle se Genuaderbyt och fick se något som liknade Portsmouth-Tottenham...
Derbyt hade allt ett derby ska ha: Längtan, passion, kamp, vilja. Aldrig har substanstivet "strid" passat så bra som adjektiv till en fotbollsmatch. Ändå hände absolut ingenting.
Det var en underlig match. Knappt några målchanser och en öde mittplan. De båda lagens trebackslinjer och tremannaanfall bildade klungor vid respektive straffområde. Det såg ut som ett handbollslag som tränade anfall-försvar på båda planhalvor. Genoa spred ut sig så mycket de bara kunde. Det där med kompakt lag är ingen man verkar tror på.
Borriello må inte vara den stjärna många trodde han skulle bli, men han har åtminstone fått äran att överta Tonis mantel som domarnas offer. Stora spelare, i synnerhet anfallare, spelar inte efter samma regler som andra. Fråga Ibra och Amauri. De får inte ens titta på sina motståndare. Jag minns framförallt när Borriello i närkamp med Gastaldello kom förbi Sampförsvararen, som gick i marken och drog med sig Borriello i fallet. Rosettis åtgärd? Frispark till Gastaldello. Det är fullständigt sinnessjukt att det får fortgå, vecka efter vecka, år efter år.
Rosetti var för övrigt ganska kass i matchen. Kass match, kass domare, kanske? Montella var heller ingen höjdare. Han ville göra allt själv. Däremot förstår jag inte varför Mazzarri plockade ut sin nia. Jag trodde han ville vinna matchen.
Att det var Cassano som kom in förlåter Mazzarri en aning. Cassano är alltid skön att skåda. Han ser ut att ha tre fötter: En höger, en vänster och en rund i mitten med en pytteliten ventil. Mer Cassano åt folket!
Mest action blev det när Belluccis visade total brist på intelligens och kickade Rubinho i skallen utan något som helst skäl. Med tanke på hur det gick för målvakten borde Belluccis också tagits av planen. Rött kort. Rubinho bars ut med en till synes inte helt kurant sinne. Jag hoppas han var lite borta, att få en redan tilltygad skalle studsad mot bårkanten på vägen ut kan inte ha varit behagligt.
Sampdorias klack på kortsidan var mäktig. I vanliga fall är curvan en mosaik av färger, oftast vitt och med större inslag av lagets färger. Sampdorialäktaren var verkligen knallblå. Det var som om något lagt ut ett enormt klarblått plank över läktaren.
:::: :::: ::::
På den gamla inte så goda tiden gjorde man defensiva spelare offensiva i Italien, för att de inte funkade bakåt. Jag tänker på till exempel Amantino, som kom som högerback och nu är yttermittfältare. Det finns massor av exempel. Cicinho hade garanterat gått samma vandring om han kommit för tio år sedan.
Därför är det härligt att se hur Pirlo och Zambrotta tagit ett steg tillbaka och blivit bäst i världen. Bland dem, åtminstone. Bara en passus.
:::: :::: ::::
Trefoloni blev inte populärare hos Mancini i helgen. Två löjliga straffar varav den andra var en konsekvens av den första. Att kalla Ibras bortdömda mål för stöld är att gå lite väl långt. Han var ju inte direkt tio meter på rätt sida. Kalla det hellre ett hemligt lån. Inter får tillbaka målet och poängen så småningom.
:::: :::: ::::
Har spelarnas samkväm i mittcirkeln efter matcherna hållit på länge eller infördes det i helgen? Ett fint initiativ är det i alla fall. Jag skulle betala en halv månadslön för att få veta lite av vad som sägs.
:::: :::: ::::
Det visas för lite Torino i tv. Jag saknar Rosina.
:::: :::: ::::
Glöm inte veckoomgången på onsdag. Två toppmatcher.
