Blandad kompott i Serie A
Det har nu gått fem omgångar av årets Serie A och det är dags att summera inledningen av serien. Naturligtvis skall man inte dra allt för stora växlar på årets resultat hittills, men det finns ändå mönster och resultat som vittnar om hur fortsättningen av serien kommer att se ut.
Kan man redan nu se en antydan till hur ligan ser ut vid slutet av säsongen? Dessutom har serien hittills visat blandad klass och underhållning, från mäktiga matcher till kamper där man undrar om det är högsta ligan i Italien man bevittnar.
Först och främst så kan man i år konstatera att trots att det är en jämnare och bättre serie i år än de senaste säsongerna så är vissa av lagen i Serie A alldeles för dåliga. Jag tror att det handlar om bristen på klass i spelarmaterialet. Efter att ha sett en mängd matcher hittills under säsongen, både topp och bottenmatcher så är det kristallklart att ligan mer och mer går mot en tydlig klasskillnad.
Givetvis så skall en bra liga innehålla olika skikt av lag där vissa alltid kommer att vara starkare, men vad jag talar om är en sådan tydlig skillnad att man kan ifrågasätta klassen på en mängd klubbar runt nedre sträcket. Det verkar bli ett år då toppklubbarna såsom Milan, Inter, Roma, Juventus och Milan tillsammans med Fiorentina, Palermo och pigga nykomlingen Napoli får dra ett tungt lass både underhållsmässigt men också klassmässigt.
Jag menar på att det blir mer och mer uppenbart vart pengarna finns och liga blir mer förutsägbar än tidigare. Jämför man med de andra två stora ligorna i Europa (England, Spanien) så är deras bottenlag mycket bättre och frejdigare än våra dito. Vad denna utveckling innebär för serien i längden vet vi inte ännu men det är klart oroväckande på sina håll och kanter.
Ta Genoaderbyt som exempel, en match som har alla förutsättningar att bli grym. Man har supporterkampen, lillebror mot storebror och inte minst satsande lag på planen. Resultatet blev pannkaka, och mycket tror jag ligger i kvalitén på dessa lags spelare. Serie A:s mitten och bottenklubbar har blivit omsprungna av Spaniens och Englands. De lag som kan ta upp kampen med de andra stora ligorna är bara topplagen, det är dem som har resurserna och infrastrukturen för att blanda sig i kampen om de bästa spelarna.
Man kan i år också se en serie som är härligt oviss och flerdimensionell. I år är inte längre Juventus favoriter utan slår ur underläge, med en tränare som jag tror har allt att vinna. Vi har haft ett underbart oförutsägbart Napoli som siktar högt (som vanligt) men med en lite mer sund och verklighetsanpassad organisation som vet att bygga på sikt.
Toppmatcherna har visat sig leva upp till alla de förväntningar man kan ha på dem, med högt tempo, bra passningsspel och härlig teknik. Det är många lag som ser chansen att slå sig in i toppstriden och i år känns det som att allt kommer att avgöras i sista omgången. De vanliga topplagen utmanas i år också av Fiorentina, Zamparinis Palermo och kanske även ett högt flygande Napoli som med rätt flyt kan gå hur långt som helst.
Som tidigare skrivet så finns svagheten i serien i de nedre regionerna, däremot inte sagt att allt är skit och elände, för visst finns det guldkorn att hämta i dessa lag med, även fast de kan vara svårare att hitta dem. Lag som Reggina, Siena, Livorno och förra årets överraskning Empoli har fått en tuff inledning, vilket kan visa sig bli en tuff belastning i en sådan här jämn serie.
Att Reggina sätter sitt hopp till en bänknötande islänning från Malmö FF känns lite desperat, eller har Foti sett något som vi andra missat?
Livorno har efter en katastrofal inledning i alla fall lyckats hålla hyfsat tätt bakåt den sista tiden men man ser onekligen svagare ut än jag trodde, kanske kan Dhorasoo och Giannichedda ändra på detta. Cagiliari har kommit ner på jorden efter en bar start och man får nog vara glada att man är ovanför sträcket än så länge, eller kanske vaknar man igen.
Parma tog en viktig seger och imponerade på mig i matchen mot Torino igår, man visade att man var ett lag som verkligen ville framåt och spela konstruktivt. Reginaldo gjorde ett välbehövligt mål för självförtroendet och man såg hur lättad han var efteråt. Torino känns inte riktigt lika homogent och där behövs mer tid för att spela samman laget.
Mittenlagen i år känns som färre till antalet och personligen tror jag att Lazio med sitt Europacupspel har för tunn trupp för att vara med i den absoluta toppen. Man får finna sig i att tillsammans med ett ojämnt Udinese och ett piggt Atalanta flyga säkert i övre mittenhalvan av tabellen. Annars ser serien rekordjämn ut och både topp och bottenstrid blir extremt intressant att följa, naturligtvis skall det också bli spännande och se vem som får yxan först av tränarna.
Det som gör oss Serie A-fantaster extra stolta hittills under säsongen är ändå topplagen som ser väldigt starka ut, inte bara på pappret utan också på tv-skärmen. Man har i år visat att en toppmatch i Serie A är det bästa du kan se i ligaväg i dagens europeiska fotboll.
Matcher som Roma–Juventus och Fiorentina-Roma har visat hela fotbollseuropa att den här säsongen ska fördomarna försvinna och det är bara lagen själva som kan ändra på denna nidbild av serien. Förhoppningsvis fortsätter lagen att satsa offensivt och spela en trevlig fotboll i höst, där vi inte vill att ligan avgörs tidigt. Kanske kommer Juventus att tjäna mer än man tror på uteblivet Europacupspel än vad folk tror…
