2000-talets tio vassaste vänsterfötter
Christopher Grönlund rankar Serie A:s känsligaste vänsterdojor från millennieskiftet och framåt.
Jag heter Christopher och är ny skribent här på Italiensektionen. Jag är 22 år gammal och har följt den italienska fotbollen sedan millenniumskiftet. Jag har inget uttalat favoritlag i Italien, utan håller egentligen bara på Hammarby IF. Vilka lag och spelare som jag följer intensivt går däremot i vågor och just nu gör Torino mig lite extra knäsvag. Kanske är det firma Cerci-Immobile som är orsaken.
Rent text- och skrivmässigt är jag mycket för listor och längre texter, däribland intervjuer och porträtt, och därför är det just sådana texter som jag ska försöka leverera på kontinuerlig basis. Det ska tilläggas att texterna med största sannolikhet kommer att utgå från mitt egna perspektiv, det vill säga 2000-talet. Ett som dock är säkert är att jag kommer göra mitt allra yttersta för att göra den här fantastiska sidan ännu bättre än vad den redan är. Det var lite om mig och mina ambitioner. Nu kör vi!
Först och främst tänkte jag ranka spelarna vars vänsterfötter har trollbundit åtminstone mig, och säkerligen många fler, sedan 2000-talet tog vid. Passningar, skott på mål eller fasta situationer spelar ingen roll. Det som räknas är att spelarna har, eller haft, en vänsterfot som har gjort skillnad. Och för att listan inte ska bli evighetslång, då det finns och har funnits väldigt många gudomliga vänsterfötter i Italien, har jag valt att korta ner den till en topp tio.
10. Alessandro Parisi
Den första spelaren någonsin att representera Messina i Gli Azzurri var den hårdskjutande vänsterbacken, även känd som ”Il Roberto Carlos dello Stretto” (Messinasundets Roberto Carlos). Parisi hade en slägga till vänsterfot och var extremt målfarlig (20 mål på två säsonger mellan 2003 och 2005) för att ha sina primära uppgifter i defensiven. Gjorde debut som 27-åring i Serie A och bara ett par månader senare kallade Lippi upp honom till landslaget. Var kanske den allra främsta faktorn, tillsammans med Zampagna och Storari, att Messina tog Serie A med storm 2004-05 och kom sjua i tabellen.
Ögonblicket: Insatsen på San Siro mot regerande mästarna Milan 2004-05. Inlägget som föranledde Zampagnas 1-2 och Gallianis ansiktsuttryck efteråt så väl som lekstugan ute på vänsterkanten lär aldrig förglömmas.
9. Shunsuke Nakamura
Japans svar på David Beckham blev framförallt ett namn för den breda massan under sin tid i Celtic, men glöm inte bort att det var Reggina som tog honom till Europa. Och vilken injektion han blev hos nykomlingarna. Med nummer 10 på ryggen briljerade han genom sin enorma teknik, passningsskicklighet och inte minst, vänsterfoten. Oavsett om han dansade förbi försvarare, serverade medspelare eller smekte in frisparkar, så skedde det genom hans vänsterfot.
Ögonblicket: Frisparken mot Chievo 2004-05.
8. Aleksandar Kolarov
Den stenhårde serben är förmodligen det närmsta Lazio någonsin har kommit att hitta en fullvärdig ersättare till Sinisa Mihajlovic. Dessvärre blev han inte speciellt långvarig i den himmelsblåa delen av huvudstaden, men ändå tillräckligt länge för att hinna med att göra avstamp. Precis som sin landsman är Kolarov välsignad med en vänsterfot av guds nåde. Även om deras tillslag skiljde sig en del så var det svårt att inte tänka på Mihajlovic när Kolarov dunkade in frisparkar och långskott med nummer 11 på ryggen.
Ögonblicket: Solomålet i Derby della Capitale 2009-10 när han avslutar med högerfoten(!)
7. Alessandro Diamanti
Målskytt, spelfördelare, slitvarg och specialist på fasta situationer i ett. ”Alino” hade egentligen, och har fortfarande, allt för att platsa i nästan vilket italienskt lag som helst. Ändå valde han att flytta till Kina när det var dags att lämna Bologna och därmed förlorade den italienska fotbollen en av de mäktigaste vänsterfötterna som beträtt dess arenor. En personlig favorit och hoppas för allt i världen att han trots flytten lyckas knipa en flygbiljett till Brasilien. Gli Azzurri behöver hans vänsterfot.
Ögonblicket: Frisparken mot Roma för Livorno 2007-08.
6. Juan Manuel Vargas
Galningen från Peru tappade stinget någonstans efter 2011 och blev utlånad till Genoa där han inte gjorde någon speciellt glad. Det hela verkade dock bara vara en trist parantes i hans annars väldigt framgångsrika karriär nu när han återigen verkar vara i fint slag. Målet mot Udinese i Coppa Italia för ett par veckor sedan var ren och skär raketvetenskap och knappast första gången som han bjuder på drömmål. En enorm känsla i både avslut och passningar, vilket Gilardino en gång hintade om när han berättade att Vargas förmodligen var den bästa inläggsspelaren han någonsin spelat med.
Ögonblicket: När han kopierade van Bastens mest kända mål mot Udinese 2010-11.
5. Adriano
Kejsaren från Rio de Janeiros favelor hade förutsättningar för att bli världens bästa anfallare. Han var stor och stark, samtidigt som han var snabb och rapp i benen. Dessutom var han utrustad med en bollteknik som bara brassar kan ha. Ändå är han nog mest ihågkommen för sitt makalösa tillslag med vänsterfoten. Han kunde både gå på känsla och kraft, skjuta från alla typer av vinklar och öppet spel eller liggande boll spelade ingen större roll.
Ögonblicket: Frisparkskanonen mot Real Madrid i debuten för Inter.
4. Álvaro Recoba
”El Chino” var Morattis favoritspelare all time high och därför var det kanske inte så konstigt att Recoba, trots att han sällan var ordinarie, spelade för Inter i 10 säsonger och ett tag också var världens bäst betalda spelare. Men man kan också vända på saken och fråga sig varför Recoba var så uppskattad hos Moratti. Svaret är att Recoba hade så många fina kvalitéer som fotbollsspelare att det nästan aldrig gick att räkna bort honom. Hans vassaste vapen? Vänsterfoten, självfallet. Uruguayanen var utrustad med en vänsterpedal som kunde omvandla vilken halvchans som helst till ett praktmål. Han hade en sådan känsla att han till och med kunde chippa bollen i mål från nästan halva planen, vilket han också givetvis gjorde. Precis som med Adriano känns det som om han aldrig blev så bra som hans talang hade täckning för.
Ögonblicket: Vill egentligen säga debuten mot Brescia, men eftersom jag själv var alldeles för ung för att ha sett det i rimlig tid, så föreslår jag Inters vändning mot Sampdoria 2004-05.
3. Giuseppe Signori
”Beppe” Signori kanske inte hade sin främsta storhetstid under de sista åren i Bologna, men faktum är att under 2000-talet gjorde han mer än 50 mål. Och mycket tack vare sin fantastiska vänsterfot. Rykten gör gällande att han gärna föredrog mindre skor än vad som passade hans fötter och förklaringen ska ha varit att det gynnade hans tillslag. Och visst var det säkerligen så. Hur förklarar man annars hans extremt korta ansats vid fasta situationer? Klasslirare som aldrig sparkade för hårt på bollen. Istället smekte Signori alltid in bollen, som om den vore hans käresta.
Ögonblicket: Yttersidan mot Juventus 2000-01.
2. Francesco Lodi
Att Lodi behöver Catania är lika tydligt som att Catania behöver Lodi. Hur ska man annars förklara bägge parters haveri den här säsongen? Bortsett från fiaskohösten i Genoa, när det var tänkt att frisparksmagikern skulle ta nästa steg i karriären, har Lodi etablerat sig som en av de mest intressanta spelarna i de italienska provinslagen. Anledningen är ganska enkel. Allt hans vänsterfot rör vid blir till guld. Sedan jag började följa italiensk fotboll i början av 2000-talet har jag nog aldrig sett en vassare, italiensk frisparksskytt som är vänsterfotad. Precisionen som syditalienaren använder sig av är bortom den här världen och det är nog bara Pirlo av de som är aktiva idag som skruvar in bollar med samma ackuratess.
Ögonblicket: 1-0 målet i det sicilianska derbyt mot Palermo 2011-12.
1. Sinisa Mihajlovic
Inte speciellt oväntat att Sampdorias nuvarande tränare toppar den här listan. Han är ju trots allt ansedd som en av världens bästa frisparksskyttar genom tiderna och innehar fortfarande rekordet för antalet frisparksmål i Serie A. Den serbiske mittbacken försökte alltid placera frisparkarna med en extrem skruv, vilket ofta gjorde det tydligt för målvakterna var bollen skulle hamna. Men eftersom han lyckades kombinera skruven med en rungande kraft i tillslaget hann de ändå aldrig stoppa bollen från att gå i mål. Kanske den främsta bidragande orsaken till Lazios scudetto 1999-2000.
Ögonblicket: Valfritt mål (även om hattricket mot Sampdoria 1998-99 rekommenderas)
Bubblare: Fabio Liverani, Cristian Chivu, Manuel Pasqual, Serginho och Domenico Morfeo.
Listan är givetvis helt och hållet min högst personliga åsikt. Jag är mycket för att rangordna saker och ting, just för att man får utgå från sitt eget perspektiv och för att det ofta engagerar och berör de som läser dem. Listor är till för att skapa debatt och diskussion, eftersom det sällan finns några rätt eller fel.
Har jag missat någon solklar, har jag överskattat någon som det bara sjunger om det eller är jag faktiskt rätt ute?
Kommentera gärna nedan, men håll god ton.
