Vapen, amfetamin och fotbollsmorden resultat av ett sjukt samhälle
I dag (söndag) hörde jag om händelsen som fick det italienska fotbollsförbundet att stoppa matchen mellan Internazionale och Lazio. Under oklara omständigheter sköts en ung människa ihjäl och det är fasansfullt, ett klart och tydligt tecken på ett samhälle med stora problem, i stort behov av en revolution. De italienska fotbollssupportrarna har länge varit europas värsta - bortsett från de engelska, naturligtvis - och det tycks inte heller gå åt rätt håll.
Första gången jag bodde i Italien en längre tid var 1978 till 1984 och våldsamheter var redan då en del av vardagen bland supporterfalangerna. På den tiden var det främst drogerna som spökade och på sätt och vis är det fortfarande så. Jag är ett Milan-fan sedan tonåren och ett tag var jag inne bland de allra mest fanatiska supportrarna.
Vi var väl kanske hundra män som tyckte att vi hade någonting extra tillsammans, som vi inte kände att de andra fansen hade. De flesta av oss hade växt upp i medelklassfamiljer och hade inga psykiska problem samtidigt som vi inte hade överklassens lite tillbakahållna fanatism. På sätt och vis var det kanske den här enkla, kravlösa uppväxten som ställde till det för vår grupp. Alla större grupper av unga människor på 70-talet nåddes förr eller senare av drogerna. Vår oskyddade grupp utan någon större livserfarenhet klarade inte att förhålla oss till det på ett klokt sätt.
Det som i början var oskyldigt haschrökande utvecklades till ett massivt amfetaminmissbruk. Det var nog inte en enda av oss hundra som aldrig testade amfetamin och runt trettio människor fastnade i det, medan vi andra nöjde oss med det billigare haschet. Mot början av 80-talet hade vi blivit ett Rio de Janeiro i miniformat och det skulle ta ett tag innan vi upptäckte det själva.
Ett par stycken hade fastnat riktigt ordentligt och det slet på gruppen. I ett trapphus i centrala Milano kom också det första dödsfallet. Il Coniglio ("Kaninen") hade en fest med mycket amfetamin och vi var kanske tjugofem pers där. Det började väldigt lugnt, vi rökte på lite och pratade om klubben, om det jävla förbundet som tvångsnedflyttades oss till Serie B för en fjantig incident som vi tyckte hände överallt hela tiden och om hjältar som Aldo Maldera.
En stund senare kom några människor som blev riktigt aggressiva när de tagit amfetamin, killar som vi var rejält rädda för, opålitliga som de var. Kaninen sa att de inte fick vara där och då accepterade dem det och gick iväg - trodde alla. Vi andra gick hem tidigt på morgonen och hade haft det ganska bra, men dagen efter kom nyheten ingen av oss ville höra. Amfetamin-killarna hade gått tillbaka till lägenheten, skruvat sönder ytterdörren och slagit ner Kaninen.
Efteråt, har jag hört, att han lyckades fly och sprang ner för trapporna, och på varje våning knackade han frenetiskt på dörrarna för att få hjälp men ingen orkade eller vågade öppna, så när han nådde bottenvåningen stod där ytterligare ett par killar från amfetamingänget. De bar upp honom och kastade honom över räcket och trapphusets uppbyggnad möjliggjorde att han kunde ramla hela vägen ner till första våningen där han dog på fläcken.
I tidningarna stod det ingenting, jag såg i alla fall ingenting, och det är därför jag nu anar att det bland fotbollsrelaterade mord finns ett stort mörkertal. Samtidigt ska man kanske akta sig för att ge fotbollen skulden för sådant som hände med Lazio-supportern och det som hände 1981. I grund och botten är det samhällets fel och det är egentligen där det måste ageras i första hand. På den tiden var det alldeles för mycket droger i omlopp - det var billigare än sprit och då finns det alltid en risk att det går riktigt illa.
Det gjorde det också för många. Innan jag fyllt 30 hade jag varit på elva jämnårigas begravning, samtliga tillhörde den här gruppen. Vissa dog av droger, andra dog på andra sätt. En kille som bara var 18 fick välja mellan att skjutas i testiklarna och sedan i huvudet eller att hoppa ut genom fönstret. Han valde fönstret.
På den tiden var vapen mer ovanliga, trots incidenten jag nämnde ovan. Det är dagens stora problem. Det finns alldeles för många skjutvapen i omlopp och det är lätt att det resulterar i hemskheter när det kommer i kombination med fattigdom, drogmissbruk, sjukdom eller extrem polisiär orättvisa, fyra fenomen som till råga på allt är mycket starka delar av det italienska samhället.
Hur fotbollen ska kunna lösa de här problemen kan jag inte se. Nationalteatern sa en gång att idrotten står ovanför politiken och det kanske är sant på vissa sätt, men politiken ska eller åtminstone bör ha betydligt mer makt och det är där förändringarna krävs i första hand.
Nu ska jag och min vän Thomas avsluta vår vinflaska med en tankfull skål för att hedra alla oskyldiga, fotbollsälskande människor som blev offer för det svaga italienska samhället.
