12^ En svart dag i fotbollshistorien
Det här blir tyvärr en omgångskrönika i sorgens, frustrationens och ilskans tecken. Omgång 12 blev nämligen inte vad den skulle bli.
Ultras går samman och slåss med polisen runt om i Italien. Medierna rapporterar om krigsliknande scener och fullkomligt kaos i stövellandet. Vad som skulle bli ytterligare en helg med fin fotboll från den liga som ligger alla oss Italien-älskare varmast om hjärtat slutade i tragedi. Italiensk fotboll har återigen tappat greppet och faller nu mot en mörk avgrund. Måtte bara någon lyckas stoppa fallet innan botten nås och det är för sent.
Vems är felet? Det är frågan som alltid ställs när något liknande gårdagens händelser inträffar. Ett rakt svar på den frågan har jag inte funnit, men mina åsikter ska ni ändå få ta del av nedan.
Det viktiga är att komma ihåg vad som föranleder hela situationen. Flera steg i våldprocessen har tagits innan poliserna kliver in i handlingen och det är dessa steg som aldrig skulle ha fått tas. Grundproblematiken ligger i att det finns ett oroväckande stort antal person som anser sig få ut något vettigt av att samlas och göra allt för att slå sönder varandra. Dessa individers inställning till sina medmänniskor är ett stort problem för såväl fotbollen som samhället i stort. Tyvärr verkar inte de försök att stävja våldet ha haft särskilt stor verkan och det blir allt tydligare att hårdare tag behövs.
FEGHET?
Personligen är mina kunskaper om klubbarnas arbete när det gäller att få bort våldsverkarna för dåliga för att jag ska kunna stå med pekpinnen i högsta hugg och förklara exakt vad som ska göras. Men att något inte står rätt till visar söndagens händelser i allra högsta grad.
Den uppfattning som undertecknad har fått angående klubbarnas åtgärder för att motverka huliganernas härjande är att det ställs för lite krav på ordning och att en slags feghet går att ana hos klubbledningarna. För visst får fansen bete sig illa allt för mycket utan att de straffas på ett rimligt sätt. Eller är jag ute och cyklar helt? Känslan hos mig är att klubbarna är rädda för vad som händer om de på allvar börjar rensa upp bland det pack som gång efter annan förstör så mycket för den italienska fotbollen.
Självklart skapar ett samhälle med fusk, mygel och osanningar ett tufft och rått klimat. Det säger sig självt att folk reagerar på orättvisa, men det är varken förklaring nog eller ursäkt för det hemska beteende som vissa så kallade fotbollssupportrar har.
Nu är det inte så att polisen är fri från ansvar, absolut inte. Dock man måste ändå alltid vara noggrann med att hitta rötterna till problemet, oavsett vad det gäller. Utan att gå till botten med orsakerna till problematiken är det omöjligt att råda bot på den. Åtgärder som görs utan att man börjar i rätt ände kan fungera som en slags dämpande effekt på kort sikt, som konstgjord andning. Men i längden är det ingen lösning då det hela kommer tillbaka med full styrka efter hand.
Vilket ansvar har då klubbarna för det som sker? Ett stort sådant, enligt mig. I grunden är förvisso våldshandlingar likt dem igår ett samhällsproblem. Det är en förlust för hela demokratin när sådana incidenter sker. Samtidigt är dock klubbarna i allra högsta grad inblandade. ”Detta är inte bara ett fotbollsproblem. Men det är ett fotbollsproblem också”, som Marcus Birro skriver i sin blogg idag. Det är viktigt att inse detta, att inget är svart eller vitt utan snarare grått. Hela samhället har ett ansvar som ingen får smita ifrån, inte heller ligaklubbarna.
Även förbundet har nu ett enormt tungt ok vilandes på axlarna. Alla är medvetna om att det inte finns utrymme för än mer problem efter de senaste årens skandaler. Precis när man trodde att den italienska fotbollssjälen hade börjat må bra igen, när såren hade börjat läka på allvar, så händer detta. Allting rivs upp igen, all smärta och frustration kommer tillbaka. Vad pamparna på förbundet har för svar på vad som måste göras tror jag inte att de själva vet. Och kan man då klandra dem? Där har jag själv inget bra svar. För hur försvarar man sig mot en sådan här sak? Hur kommer man fram till en lösning på ett problem som har fått gigantiska proportioner? Alla verkar ha åsikter, men frågan är om någon har ett enkelt svar. Troligtvis finns inget sådant.
Något som däremot kan, och bör, kritiseras är den flathet som italiensk fotboll i allmänhet och klubbarna själva i synnerhet har visat upp när det gäller att sätta gränser när det gäller supportrarnas uppförande. Under hösten har vissa lag förbjudits att ha med sig fansen på sina bortamatcher men så mycket mer måste till. Igår var det ju Atalantas tifosi som försökte storma sin egen plan, så uppenbarligen räcker det inte med att hålla bortafansen ifrån arenorna. Många av bråkstakarnas status på läktarna är så hög att klubbarna inte verkar våga göra nåt åt dem, ett faktum som i sig är väldigt oroande. För ibland måste man faktiskt sätta hårt mot hårt och detta är ett sådant läge.
NATTSVART
Det finns ingen enkel lösning på detta kaos som italiensk fotboll nu återigen är. Det kommer att krävas en gigantisk insats för att allting i slutändan ska kunna hamna på en acceptabel nivå igen. Bara att hoppas att det bland de styrande finns människor som är beredda att lägga ner det arbete som krävs. Annars ser framtiden för il calcio ut som en novemberkväll likt denna, det vill säga nattsvart.
Vissa kanske menar att jag nu målar Fan på väggen i onödan. Tvärtom enligt min mening, han sitter nämligen redan där. Och har så gjort ett bra tag utan att någon på riktigt allvar har brytt sig om hans närvaro och existens. Nu kan det vara för sent. Åtminstone känner jag en fruktan inombords för att hela våldsvågen och de så kallade fansens handlingar ska nå bortom all form av kontroll.
Om det är rätt att till exempel stoppa allt ligaspel tills vidare, vilket har diskuterats, går att argumentera om i timmar. Det kan vara en lösning, kanske inser även de mest hårdföra fansen då att det är deras klubbar som förlorar på det här och att hela den italienska fotbollen får ta emot stryk på grund av deras idiotiska upptåg. Samtidigt så finns alltid risken att en aktion för att få bukt med ett problem leder till att problemet eskalerar än mer. Det är dock en risk som måste tas, annars ger fotbollen upp och låter huliganismen ta över. Ett mardrömsscenario men det kan vara närmare dit än vi vågar tro.
FEL AV MEDIERNA
Till sist ska även mediernas ansvar påpekas. Kan tänka mig att min åsikt angående bevakningen, framförallt från tidningarnas sida, upplevs som kontroversiell. Dock står jag för den fullt ut. Det som retar mig är sättet som vissa huliganer i det närmaste glorifieras på. Givetvis är det obeskrivligt tragiskt när ett människoliv helt i onödan går till spillo, när en ung människa på grund av sådana här omständigheter slits bort från sin familj, sina vänner, sitt liv. Men att måla upp personen i fråga, vid det här tillfället 26-årige Gabriele Sandri, som någon slags hjälte eller martyr är helt fel. Då är vi ute på riktigt djupt vatten.
Man ska aldrig tala illa om de döda, det är inte min mening heller. Det jag däremot vill avsluta med att påpeka, ytterligare en gång, är att det är så oerhört viktigt att man försöker nå rötterna till problemet. Och rötterna är supportrarnas oförklarliga längtan efter att få slå varandra på käften och mer därtill. Ingen tvingar dem att slåss, ingen tvingar dem till mötesplatserna för att göra upp. Det är där den största förändringen måste ske, man måste på något sätt få dessa människor att inse hur mycket deras sjuka idéer skadar andra och annat.
Fråga mig inte hur, men det måste gå på något sätt. Annars är såväl samhället som fotbollen riktigt illa ute.
