Rapport från Hampden Park
Regnet öser ner, det blåser och jag och farsan söker skydd mot det horribla skotska vädret. Vi står utanför Hampden Park med ryggarna mot arenans vägg för att försöka undkomma regndropparna som verkar komma från höger och vänster.
Står och funderar hur fan det är möjligt att gå i matchtröja och kilt som var varannan människa går i. Själv står man i landslagströja, Italia-tröja ovanpå och en lång dunjacka.
Portarna öppnas och vi går in, ett av två toabesök innan matchen (nervositeten måste ha satt sig i urinblåsan). Vi går upp för trapporna och plötsligt ligger hon där: Hampden Park. Vilken syn. Otroligt. "had to be there". Nästan bara vi italienare är på plats, någon timme drygt kvar till avspark. Vi provar ekot i arenan. Basgången i The White Stripes "Seven Nation Army".
Det fylls sakta men säkert på med människor. Spelarna kommer in och värmer upp. Det börjar kännas mer och mer i magen. En stor grupp säckpipegossar samt fanbärare kommer in och går runt arenan.
Lagen presenteras.
The Proclaimers "I'm Gonna Be" (500 Miles) börjar spelas och det är en obeskrivlig stämmning på arenan - alla sjunger med. (Grymt skön låt.)
När den är slut drar Faithless "Insomnia" igång och in kommer spelarna samtidigt som fyrverkerier drar igång. Mäktigt! (Grymt bra låtval med både 500 miles & Insomnia.)
Dags för nationalsångerna. Rysningar. Väntan är olidlig. Förväntningarna på topp. Och det är igång. Allt känns väldigt konstigt. Där nedanför mig i regnet, som har tilltagit, springer mina hjältar, min kärlek!
Vad vackert Luca Toni rör sig. Han dansar fram. Hinner knappt förstå vad som händer förrän jag har Di Natale direkt nedanför mig. Han slår in bollen till Toni som stöter in den i krysset. Jag och den italienska klacken exploderar. Känslan är obeskrivbar, samma som under VM. En själslig orgasm. Jag skriker ut min glädje, hoppar, kramar om farsan. Jag är i extas, i 78:e himlen.
Allt övergår i sång. "Seven Nation Army" samt ITALIA!-rop. Man lugnar ner sig och ser att spelet är igång igen. Ooooooooooooo. Nära igen. Skottland och Italien har ett par chanser vardera. Bollen är åter i mål men jag ser fort att flaggan är uppe. Italien börjar som vanligt att softa ner, och skottarna vaknar till liv.
Halvtid, ännu ett toabesök. Handlar dricka samt tar kort med lite sköna skottar.
Andra halvlek. Det jag minns först är 1-1-målet. Buffon räddar men på returen. Stadion fullkomligt exploderar och ur högtalarna hörs "500 miles". In på planen springer en skotte i kilt och slänger sig i nätmaskorna bakom Buffon. Han trasslar in sig och polisen hämtar honom. Komiskt? Ja, men jag är i chock och fruktar det värsta - skotsk seger. Jag mår nu riktigt dåligt, ont i hjärtat (för övrigt måste jag gå och kolla upp det), nervös så in i helv...
Skottarna har någon riktigt riktigt bra målchans och det känns som om de bara stormar emot mig och Buffon. Tiden går och går. Vi har någon riktigt bra målchans, men det känns så långt borta. Både spelet och motståndarmålet (jag står nu upp snett bakom Buffon).
Det börjar närma sig nittio minuter. Vi sjunger bastonerna och skanderar ITALIA!. Frispark… MÅL!!! Vi, 1300 italienare, exploderar igen. Det är nu klart! Slutsignalen går - vi är klara!!!
Spelarna springer till Buffon och kramas, jag vill ner men får krama pappa istället. Vi hoppar, sjunger, kramas och pussas. Spelarna tackar oss i kurvan för vårt stöd. Man blir rörd. Mina hjältar applåderar mig. Och vi applåderar dem - KÄRLEK.
Spelarna går ut och skottarna kommer in och blir avtackade då vi tog deras plats i nästa års EM. Det applåderas och sjungs för fullt. Spelarna går ut, och skottarna gratulerar oss genom att sjunga Viva Azzurri, vi svara med att skandera: SCOZIA! SCOZIA! SCOZIA! Det är en märklig känsla. Vilka supportrar dessa skottar. Helt otroligt. Vi tittar upp på läktaren ovanför oss och de tittar ner och applåderar oss samt slänger ner flaggor och halsdukar till oss. Man blir verkligen rörd. Tänk om alla supportrar kunde vara som skottarna.
Utanför arenan blir jag och farsan gratulerade av flertalet skottar, unga som gamla. Det är mäktigt. På väg hem samt i Glasgow City är det likadant. "Greeeeat game, congratz". "Forza Azzurri!" Vilka människor. Alla har ju hört om hur vänliga skottar och deras supportrar är, men jag vart ändå väldigt förvånad. Vilka människor. Vi har alla mycket att ta lära av dem.
Fotboll ska ses på plats, helst ska man se Skottland - Italien, om och om igen. Vilken match. Fotbollspropaganda på högsta nivå. Fotbollshisotria, och jag var på plats. Det här är sådant man berättar för barnbarnen, kanske finns med bland dom sista tankarna innan den stora sömnen.
Vem vet, man kanske ligger där i sjukhussängen och stirrar i taket och ser azurblå kiltar så långt ögat når. Man går mot ljuset. Till basgången av "Seven Nation Army".
