Hur man tar orättvisa poäng och blir en vinnare
De är värda mycket de där till synes orättvisa poängen. Att ta dessa är ofta svårt och då måste man uppvisa något – en bergsforcerande envishet. Det är vad alla vinnarlag strävar efter. Det är så man blir en flock som vinner och drar åt samma håll.
Dessa kära orättvisa poäng. Skator suktar efter glittrande ting – stulna och påfyllda i begärets omättlighet. Vi suktar efter poäng som vi kanske inte alltid borde ha haft. Mycket handlar i dessa stunder om tillfälligheter eller felaktiga domslut – men mycket handlar om någonting annat – sur, isande och överjävlig envisenhet.
Man måste bara älska de där envetna stormtrotsarna. De som vägrar ge upp när bekymrets örfilar försöker sänka dem. De kan stå och se olyckan i vitögat och ändå tänka: ”Jaha, här står du din skabbiga råttätare och hånler. Men det är inte över än. Du är skyldig mig en dans till. Och då ska jag föra, lita på det. Vi ska dansa du och jag.” För vem bryr sig om att man först hade en torr smörlös skorpa (äter någon det nu för tiden?) när man till slut fått en bagett med skagenröra?
Att dela på poäng som man inte förtjänar kan liknas vid den där glassen som kan delas i två, alltså ni vet den med två pinnar. Där står du i dina sandaler (och inte de där ballongfärgade avskyvärda Foppa-tofflorna hoppas jag) och ska få avnjuta din glass. Då kommer motparten med sin grävskopa till hand och roffar åt sig den ena delen. Du tänker inte på det du har, bara det du har förlorat.
Jag var på kanotläger en gång. Sundbergs helvete. Det var blött, man sov i en kohage och omfamnade fukt och skitlukt, kycklingen smakade fotogen och vi bar kanoterna mer än vad vi faktiskt använde dem för paddling. Men jag lärde mig någonting. Utan lite lidande så är vi inte särskilt mycket. För det är då man måste visa sin rätta karaktär – käka fotogenkyckling, bada i bajsbrunt vatten och kasta lyxen överbord.
Kasta lyxen överbord ja. Ibland får man, om man önskar bli en vinnare i det långa loppet, undvika att klistra fast sig i nedslagenhet då motståndarna river upp traktorspår utanför det egna straffområdet. Man får helt enkelt vara lika känslomässigt kall som anletet hos en grekisk staty – ta in det jobbiga och sen bara slänga ut det igen och jobba vidare.
Det finns stunder i ens liv då man helt enkelt måste kämpa vidare med en skogshuggares envishet. Man måste vara bestämd och lika seg som Fantomen.
En fotbollsklubb är beroende av att skapa en vinnaridentitet. Det är vi människor också. Och om någon har byggt upp en sådan hage av vinnarlust och beslutsamhet så kan det inspirera till att andra tar klivet in i den. Det är vackert. Är du beslutsam så kan du bli en vinnare. Om du kan sporra andra så är du också god, för du vill du andra väl. Ett lag måste bestå av flera vinnare. Då tar man ”orättvisa” poäng, då vinner man tillsammans, då vakar man över varandra och då firar man triumfer tillsammans. Nu tar vi alla ett steg in i hagen. Okej, då kör vi…
