13^ Att glömma och minnas
Storklubbarna vann programenligt sina matcher med i de flesta fall minsta möjliga energiödslan. Fiorentina ville inte vinna och Juventus fick besök av ett gäng tomma rosa tröjor i en av få matcher som innehåll någon målproduktion att minnas. Det enda vi verkligen bör minnas är det vackra som utspelade sig i Rom.
Efter uppvärmningen med superproducerad engelsk fotboll i Canal+ blev det dags för helgens första höjdpunkt. Jag drömmer om samma seriositet inför italienska matcher som före de engelska. Bara snack om matcherna och det som hänt, inga egenpåhittade rubriker. Det bästa med engelsk fotboll är att det alltid kommer italiensk efter.
Det var två veckor sedan sist., Det kändes som två månader. All-in-Genoa mot ett profillöst Roma. Jag orkar inte räkna upp romarna som saknades. Bara att man har Tonetto och Brighi som ansvariga för offensiven får mig att hämta en kudde till att lägga under örat.
Genoa däremot är alltid sevärda. De trycker pedalen i mattan och ser hur långt det rullar, till skillnad från till exempel deras kusiner som försöker bromsa sig ur alla uppförsbackar. Genoa slåss med allt de har, där är det ingen som lägger sig på rygg. Att ge upp är inget Rossi, Sculli, Bega och framförallt Juric känner sig bekanta med. Hellre satsa och förlora än bara förlora.
Marassi bjuder alltid på bra shower. Det blir en annan stämning kring matchen, en stämning som lätt skulle kunna platsa i Canal+ en lördag klockan 13:45. Genoa-Roma var så oslentrianitalienskt det kan bli. Det var tempo, kamp och anfallslusta. Tur då att båda lagen har sina brister i försvaret. Lag som aldrig släpper in mål kallas ju ofta tråkiga, just för att de har ett bra försvar. Ett roligt lag släpper in mycket mål. Basta.
Jag har aldrig blivit särskilt imponerad av Ivan Juric som fotbollspelare. Han är en av de minst begåvade jag sett under 2007. I lördags var första gången han med sitt kroppsspråk talade till mig genom rutan. Han jublade med båda armarna i vädret åt Rubinhos räddning i slutet, en räddning som han då trodde räddade minst en pinne åt laget.
Juric förstår att en tung målvaktsräddning är lika mycket värd som ett mål. Att rädda en straff är lika mycket värt som att sätta en. Att undvika ett mål i baken är detsamma som att göra ett framåt.
Veckans spelare: Det var ganska många år sedan Christian Panucci fick skörbjugg i det mentala balansorganet. Jag vet inte exakt när han blev den psykiska campione han är i dag, klart är i alla fall att inget för honom att tappa fattningen längre. Han är i dag, och har varit i flera år, an av ligans absolut bästa högerbackar. Han är den ende som kan utmana Maicon om "titeln".
Panucci har kastat egot så långt han orkat. Allt handlar om att prestera det bästa för laget, i alla lägen. Den återvunna landslagsplatsen är flera år försenad. Med andra ord högst välförtjänt. Att han den senaste veckan nickat sitt land till EM och som en dubbelgångare av sig själv i en annan match gjort samma mål för Roma är värt en liten applåd. Han har förtjänat det.
Nu kan de som inte gillar honom bara använda argumentet om att han använder mycket hårgelé. Det räcker inte så långt.
:::: :::: ::::
Ett Inter för ovanlighetens skull utan Ibrahimovic var spännande. Läge att se lite mer av till exempel Cambiasso utan att bli förblindad av Ibra. Det visade sig att vad Ibra gjorde på bänken var minst lika viktigt och intressant som det som hände på gräset. Aningen överdrivet, Inter har ju några andra sköna gubbar att bjuda på.
Atalanta imponerade. Av alla mittenlag utan högre ambitioner än så är det de som har klarast spelidé och den bästa strukturen. Åtminstone för mig, i min helt oprofessionella taktiska kikare. Del Neri har fortsatt rulla samma snöboll som hans föregångare puffat fart på. Spelarna är relativt begränsade individuellt, men de fungerar som ett lag. Jag är ingen expert med pekpinne eller penna, jag såg bara det jag såg.
Doni finns till hans för alla som behöver honom. Pinto och Langella på kanterna, de centrala mittfältarna och igår Floccari på topp. Doni är trequartista med förmåner för de andra. Floccari måste för övrigt ha gjort sin bästa match i serie A någonsin mot Inter. Tidigare har hans existens inte haft något berättigande alls, nu var han klart bidragande till att Atalanta kunde hålla någorlunda jämnlånga steg med Inter. Jag nämner inte målet.
Att Bellini öppnade för Solaris vänsterfot verkade aningen otaktiskt. Såna detaljer är man inte van att italienare slarvar med. Bellini visste vad han gjorde. Solaris vänsterfot hade en högersko på sig.
Carrozzieri har jag inte sett sedan jag för första gången fick se honom i en försäsongsturnering med Sampdoria för några år sedan. Jag minns att jag trodde han skulle bli en storspelare. Det blev han inte. Han blev bara en stor spelare. Han har många likheter med en telefonkiosk. Stor och otymplig, ingen förstår riktigt vad han ska vara bra för och ingen har någon användning för honom. Carrozzieri och telefonkiosken är kvarlevor från ett tidigare årtionde.
:::: :::: ::::
Ronaldos debut blev allt annat än ett kalas. Han har sällan blivit anklagad för att ha varit i för bra form, och det lär han inte bli idag heller. Han såg ut att bära runt på 110 kilo prosciutto. Straffen var tragisk och kommer dyka upp redan till nästa helg igen. Det är ju Italien vi snackar om. (Jag menar inte att det är Milan som kommer få den, jag menar att samma billiga skit kommer förbanna och förarga igen.)
Jag tycker mig börja se ett mönster i Oddos försvarsspel. Han är kass på att markera vid inlägg. Bara de senaste veckan har jag sett två nickmål där Oddo varit medskyldig. Jag är helt säker på att jag sett det många gånger tidigare. Sen finns ju möjligheten att jag inte lägger märke till de andra 88 gångerna då han vinner sin duell eller tar sin markering och inget händer. Så funkar man ju. "Totti, det är ju han som spottade..."
Allt som krävs för att förlåta Pirlo för att han slår tre frisparkar i nätet bakom det han siktade på är att han gör som mot Cagliari. Tankarna går förstås till Juninho när han var som hetast. Frisparken kan inte göras rättvisa med ord, så se länk. (2-1-målet.)
Pirlo och frisparkar mot Cagliari tycks vara ett lyckligt äktenskap. Förra säsongen gjorde han ett liknande mästerverk. På frispark. Mot Cagliari.
:::: :::: ::::
Varför är det alltid så dålig bild när Reggina spelar hemma? Utomjordiska störningar, varje gång. Bilden blir grå och kornig. Att det är grått kan i och för sig bero på de tomma läktarna.
Om Genoa-Roma sprängde schablonbilden av italiensk fotboll satte Reggina-Fiorentina ihop den pedantiskt. Knappt någon publik och två lag som var nöjda med 0-0.
:::: :::: ::::
Ingen i Hollywood hade kunnat skriva ett bättre manus än det som utspelade sig i slutet av Lazio-Parma. Jag tänker inte lägga några värderingar i Parma-supportrarnas huvuden som trots allt åkte på en snöplig förlust i slutminuterna. Jag tror ändå att många av dem sympatiserar med hyllningarna och avskedet till Gabriele Sandri. Fotboll handlar inte alltid om att vinna, vilket förstås är lätt att säga när man inte förlorar. Italiensk fotboll visade sin vackraste sida när Lazio firade segermålet. Bilderna, både i rörligt och stilla format, är rörande även för icke-laziali.
:::: :::: ::::
Jag blev rädd av stämningen på Olimpico i Turin. Det var som ett barnkalas. Folk jublade åt inkast och en flock gubbar försökte skapa en egen tifogrupp i sin lilla sektion. Det var för obekant för att det skulle kännas äkta. Italienska läktare "ska" bestå av hat och ilska. Det kändes så fel. Jag inser nu hur hjärntvättad jag blivit.
Jag tyckte mig höra något om Gabriele från någon av curvorna. Det visslades direkt ner. Något snällt lär det med andra ord inte ha varit. Jag blev rädd och glad på samma gång.
Den stora frågan är inte hur många korvar Agliardi köpte efter Marchionnis passningsfint, varför Trezeguet har ett sjätte sinne, varför Del Piero blev så urbota sur på Palladino eller varför gubbarna i publiken hade sina Nedved-tröjor bak och fram. Den stora frågan är naturligtvis vad som hände med Palermo.
Juve var bra, inget snack. 5-0 är ändå minst tre mål för mycket lagen emellan. Normalt sett ska Juve och Palermo hålla jämna steg med varandra. Det blev en kollektiv rosa kollaps. Konspirationssökaren kan säkert tro att spelarna ville ge Zamparini en anledning att kicka Colantuono. Som om det skulle behövas en anledning. Jag ser ändå varningsklockor i att Zaccardo så oberörd kunde gå och småsnacka och skämta med Del Piero efter matchen. Med 5-0 i häcken är det inget en supporter vill se.
Det bästa från Olimpicos var ändå Nedved hyllning till Fabio Grosso. Kul för Bresciano att åka på samma straff en gång till.
:::: :::: ::::
Veckans mål: De flesta minns Empolis frisparksmål mot Milan förra säsongen. Livorno såg och lärde. De lärde sig så pass bra att de gjorde samma variant, fast både bättre och snyggare. Francesco Tavano klippte till på volley stenhårt upp i bortre krysset. Ta en titt. (2-0-målet.)
:::: :::: ::::
Zalayeta sätter två mot Catania, tack vare både teknik och kraft. Hans brist på teknik måste vara en synvilla.
:::: :::: ::::
Rosettis formsvacka höll tyvärr i sig även över den här helgen. Han fick till många konstiga beslut i lördags.
:::: :::: ::::
Minns att jag trodde stora saker om Domizzi i samma match som jag först såg Carrozzieri. Domizzi blev ingenting han heller. Han såg ju så teknisk ut i sina vita dojor. Att sätta straffar på Buffon är ingen merit längre, det gör alla som får chansen.
:::: :::: ::::
Quagliarella är tillbaka?
:::: :::: ::::
Joelson är skrämmande lik en annan spelare, som jag trots timmar av ansträngningar inte lyckats komma på vem det är. Det närmaste jag kommit är Stefano Mauri med skägg.
:::: :::: ::::
Fabio Capello som förbundskapten i England? Ja, tack. Då får ännu fler (bland andra undertecknad) en ursäkt att följa svenskarnas reservlandslag. Inget land är mer 4-4-2 än England, ingen tränare är mer 4-4-2 än Capello. Fram med bröllopsringarna.
:::: :::: ::::
Ivan Ruggeris initiativ med att bekosta biljetterna till 5000 ungdomsspelare från Atalanta och Inter är förstås behjärtansvärt och förtjänar stora applåder. Fler som Ruggeri behövs i den italienska fotbollen. Det här kommer knappast leda till någonting i framtiden, men det visar att det finns hopp och vilja om förändring. Heder åt Ivan Ruggeri.
