Inter - världens bästa lag?
Man leder serien överlägset, man ångar på som tåget i Champions League och på planen ser man oförskämt starka ut. Frågan är om något kan stoppa Inter i år, det brukar ju vara de själva som står för missarna men inte ens dessa existerar längre. Det är dags att reda ut varför Inter är så bra, för visst är man på väg att ta över kungakronan i Italien efter ”den gamla damen” från Turin.
Saker och ting började gå Inters väg alltsedan Calciopoli-skandalen uppdagades för två säsonger sedan. Milano-laget som innan dess kunde beskrivas som en vacker springare utan duglig ryttare som ledde vägen såg nu chansen att ta kommandot i italiensk fotboll, permanent. Juventus var nedflyttade och Milan hade minuspoäng, det enda realla hotet var Roma som såg hyfsat starka ut på förhand.
Inter värvade som vanligt duktigt under förra sommarens mercato och handlade in spelare som Zlatan Ibrahimovic, vars utvecklingskurva pekade strakt uppåt trots en ganska svag sista säsong i Juventus. Zlatan spelstil var något som både Moratti och Mancini insåg skulle passa Inter, en lirare med vinnarskalle. Man hämtade också två klasspelare i Vieira och Douglas Maicon som bägge skulle gå rätt in i laget. Redan nu såg man en skillnad i Inters värvningsstrategi gentemot tidigare, nu hade man en röd tråd i arbetet och en tränare som hade en klar ide över vilka spelare han ville ha och hur man skulle spela.
Förra säsongen sprang laget hem ligan. Roma visade sig vara för ojämna (som vanligt) och även fast lag som Palermo, Lazio och Fiorentina gick bra så var det aldrig någon fara för scudetton. Man såg i Inter ett lag som började spela sig samman till en homogen enhet, ett lagbygge där alla hade ett lika värde. Inte längre daltades det med spelare som Recoba och Adriano, två lyxlirare som visserligen besitter en hel del potential men som är alldeles för ojämna för att vinna ligan med. Samtidigt så var det cool-lugnt i Inter lägret, inga skandaler och inga bråk. Mancini och Moratti byggde laget tillsammans (Även Facchetti då han levde) och man behandlade gruppen med omsorg, tålamod och respekt.
När det var dags att summera förra säsongen så kunde man dra vissa slutsatser. Ett embryo till ett riktigt bra fotbollslag hade skapats och utvecklats under året. På minussidan var misslyckandet i Champions League då man åkte ut mot skickliga Valencia, ett cyniskt lag som inte tillåter dig ett enda misstag. Zlatan var kung i ligan men osynlig i Champions League, vilket också var oroväckande då det var en signal på att han ännu inte riktigt var tillräckligt jämn och bra för att hävda sig mot de bästa.
Gamle Luis Figo spelade en stor roll i ligaspelet, främst mot sämre motstånd men i Europaspelet kunde man se en spelare som klamrade sig kvar i världsfotbollen med näbbar och klor, utan lyckat resultat. En annan som hade helt andra problem var stackars Adriano som hade förlorat fotfästet totalt efter sin faders bortgång. Den en gång så lovande och hårdskjutande brasilianaren verkade håglös och deprimerad.
Men det mesta i Inter-lägret var som sagt positivt under sommaren som gick. Spelare som Maicon, Zlatan och Cambiasso hade tagit hästkliv i sin utveckling och verkligen visat både skickliga konster på planen som fin lagmoral och jämnhet (främst i ligan). Maicon var något av årets värvning då han petade trotjänaren och ikonen Zanetti och hans felpass under säsongen kan räknas på en hand. Ledartrojkan med Moratti-Mancini i spetsen verkade förstå varandra på ett bra sätt och Morattis storhet som president handlade lika mycket i att inte lägga sig i för mycket som att sköta strukturen kring klubben. Dessa två herrar verkade ha hittat ett bra samspel då de respekterar varandra samtidigt som de sätter laget i första hand, egenskaper som alltid skapar stora lag.
Under sommaren skulle laget ladda för ett mycket starkt Serie A med bland andra ett revanschsuget Juventus. Milan och Roma ville också visa att man skulle vara med i toppen och att Inters ligavinst bara var ett tillfälligt ryck. Inter värvade egentligen bara två spelare som var tänkta att konkurrera om startplatserna, nämligen Suazo och Chivu. Det var överhuvudtaget lugnt kring laget under sommaren, man ville följa sin röda tråd och bygga vidare på förra årets framgångar. De inhandlade spelarna var bägge klasspelare som spetsade till truppen ännu mer. Nu hade man täckt upp för Adriano, som fortfarande inte visade några tecken på tillfrisknande samtidigt som man hade ett alternativ till Maxwell på vänstersidan i Chivu som ju också kunde spela mittback.
När vi nu har kommit till slutet av december så kan man inget annat än imponeras an detta underbara Inter. Inte bara för att laget känns rent (inte kan väl Moratti ha fuskat?) utan för att laget har jobbat med ett tydligt koncept som både innebär fair play, fin fotboll och långsiktighet. När man idag ser Inter så är det precis som en roligare version av Juventus under sin storhetstid man ser på banan. Laget har en trygghet och organisation som imponerar. Det finns ingen desperation eller galna värvningar som skadar laget.
Istället borde storlag i världen ta Moratti och Mancini som exempel i hur man behandlar världsstjärnor, som exempel Adriano som man investerar massor med tid och pengar på för att han skall må bra som människa igen. Det känns som att man arbetar med lite vanligt bondförnuft blandat med italiensk magi.
Enligt min åsikt är Inter en av huvudfavoriterna till både Champions League-vinst och given favorit till ligavinsten. Det som värmer mitt hjärta är att man blir glad för Inters skull, för Morattis skull och för Zlatans skull. Man förknippar laget med glädje och ärlighet, vilket är associationer som den italienska och internationella fotbollen behöver.
