Italien är mitt Lego-skepp
Varför valde jag att hålla på Italien? Ja, man kan säga att allt började med Lego...
När jag var liten önskade jag mig ett piratskepp i Lego. Farsan ville omvända mig till att bli någon hängiven Duplo-unge genom att övertala mig att välja ett sådant skepp; betydligt lättare att pussla ihop och inget onödigt krångel. Det blev ett skepp av Lego – tusen bitar, en diabolisk ritning och ett barns iver att skapa smältes samman. Ja, till en hög av kaos. Det blev aldrig riktigt något färdigt skepp, då varken jag eller min far ståtade med någon tekniskt briljans (skulle man limma?). Vi var som två undulater i barrskog – helt vilsna. Men inte tusan älskade jag mitt skepp mindre för det.
Italienska landslaget är min Lego-skuta. Det kan vara krångligt ibland och det må inte alltid bli rätt men allt sammanfaller i samma obevekliga faktum: Jag håller fast vid det där laget, tills jag trillar av pinnen. Trots att man inte alltid spelmässigt vickar fram i framgångens anda likt en smokingbeklädd guldgosse, utan stundtals sitter på backen med en pava polskt hembränt så gör det inget (försöker inte uppmuntra till alkoholism här). Nödens kamp kan vara nog så intressant och fager.
Italien är för mig också likt en unge som tar ansats och ska hoppa. Vad ska hända? Ska hon landa i hö eller i gödsel? Man väljer sitt öde. Ödet väljer inte dig. Gli Azzurri ser försvarsspelet som en betryggande oas i öknen – ibland finns vattenhålet där, den karakteristiska palmen på sned och Shakira dansandes sin magdans. Men inte alltid. Börjar man ta saker för givna, tro att samma väg alltid leder till samma mål, så kan allt tonas bort till ingenting. Och då spottar synvillan bara ifrån sig mer sand. Poof! Ingen Shakira.
Jag älskar verkligen när Italien kämpar på tålmodigt likt gruvarbetare gör i den nattsvarta underjorden med försvarsspelet samtidigt som anfallsspelet går i operans uppåtstigande tonfall. Jag såg det mot Tyskland i VM. Enträget och djuriskt (fast inte som en undulat) pressade man sig framåt och sen kom operan. En hörna, en läcker pass från Pirlo och Grossos vänsterfot. 1-0. Cannavaro bryter fram, Totti tar över, Gilardino får passen, han avvaktar och sen släpper han den till Del Piero, som direkt skruvar upp bollen i krysset. 2-0. Jag tröttnar aldrig på att se de här två målen eller upprinnelsen till dem. Kamp och konst förenat – en oslagbar kombination.
Givetvis är det intressant att följa hur ett lag går en ständig dragkamp med sig själv. Det är ju inte alltid så att kombinationen mellan kamp och konst uppstår. Då blir det bara kamp. Eller bara konst. Men kampen behöver konsten och konsten behöver kampen. Det är vad som gör fotboll till något så omsvepande intressant.
Herr Calciopoli kom en dag på besök till Herr Calcio
Herr Calcio: - Ursäkta? Kan jag hjälpa till med något?
Herr Calciopoli knuffar undan Herr Calcio och går direkt in och sätter sig i vardagsrummet.
Herr Calcio: - Är du galen, människa! Ut ur mitt hus! Annars måste jag ta till våld!
Herr Calciopoli: - Det är Tempesta d'amore på TV! Har du något tilltugg? Chips kanske?
Herr Calcio: - Jag blir vansinnig… nu åker du ut! Du har en träff med eldgaffeln!
Herr Calciopoli drar ner byxorna, springer runt och pissar överallt i Herr Calcios vardagsrum. På tapeterna, på bordet, på soffan, på väggen, på tavlorna och till och med på Herr Calcios skor.
Herr Calcio står som förstenad. Han är chockad och illviljan brinner inom honom.
Herr Calciopoli: - Sa jag att jag vill ha dipp till chipsen? Vitlök.
Fotbollsskandalen pissade egentligen på hela fotbollen – Il Calcio. Särskilt på Serie A. Gli Azzurri ville ha återupprättelse. Man ville ha sin heder tillbaka. Detta resulterade i ett landslag som i förnedringens fallgrop stod enade och beslutsamma att återvinna något som syntes ha gått förlorat. Och som man ville visa världen. Det kändes som om man spelade schysstare och ärligare än någonsin, vilket gladde mig något oerhört. V för vilja.
Men filmningarna då? Jo, de är en tragisk del av sporten. Men filmningar och Gli Azzurri är inte som Musse och Mimmi. Visst, italienare filmar. Men de är knappast ensamma. Uppfann fransmän arrogansen? Kom italienare på att man skulle filma? Vi sparkar på världen om vi buntar ihop folkslag och gör dem synonyma med olika beteenden eller karaktärsdrag. Världen kommer bara att sparka tillbaka hårdare.
Italien är som sagt mitt krångliga Lego-skepp. Och ingenting har förändrats. "Farsan...var lade du limmet?!"
