Ranking: Registi
Under 90-talet och en bit in på 2000-talet talades det ofta om bristen på kreativitet på italienska mittfält. Centrala mittfältare programmerades för att förstöra, konstruktiviteten fick andra stå för. Idag när italiensk fotboll ser helt annorlunda ut har de på planen tillbakadragna speldirigenterna börjat komma tillbaka. Vi presenterar dagens Pep Guardiola, Demetrio Albertini och Daniel Andersson.
11 - Paul Codrea, Siena
Doldisen på listan heter Paul Constantin Codrea och återfinns i lilla Siena. Han är född i Rumänien och har under ett antal år försökt att slå sig in i diverse startelvor i italienska klubbar. Den här hösten har han slutligen tagit sina taktiska kunskaper och sitt rumänska spelsinne till Siena. Och är det någonstans där han kan utvecklas och faktiskt får speltid så är det i denna klubb, som varje år slåss i bottenstriden.
Rumänen måste snart visa om han duger för serie A eller om han helt enkelt är för svag för högsta serien. Beretta är tillbaka på bänken nere i Toscana och han kommer säkerligen att ge Codrea chansen i ett annars ålderstiget lag. Kan Beretta arbeta med Codreas självförtroende och ge honom mycket speltid så kan säkert rumänen spela till sig en viktig roll, främst då man nu inte har någon riktigt skicklig passningsspelare (förutom hemskt ojämne Locatelli).
Man skall aldrig säga aldrig men Codreas plats på den här listan kan främst ses som ett svaghetstecken på regista-positionen än på Codreas skicklighet som spelare.
10 - Luca Cigarini, Parma
Listans kanske största talang återfinns i Parma, där han i lugn och ro får utveckla sitt redan mogna spel. Det är något visst med klubbar som Parma, frågan är om något lag i Europa har en mer gemytlig miljö för att utveckla talanger. Årets intressantaste spelare heter som sagt Luca Cigarini och återfinns på mittfältet i ett ungt, ambitiöst och hungrigt Parma.
Han är både passningsskicklig och fantasirik och kan kanske på sikt axla Morfeos fallna mantel. I år har han precis som laget varit ganska ojämn, men det får man vara när man är ung och det vet Di Carlo om. Jag tror mycket på både Cigarini och Parma som lag. Årets lag är utvecklingsbart och hela klubben är ung och naiv, man behöver tid och skall inte stressa.
Cigarini har naturligtvis mängder med saker att bevisa, men hittills verkar han stå med båda fötterna på jorden och inte flyga iväg bara för att någon storklubb är intresserad. Kan Parma våra denna unga regista precis som man vårdat Mutu, Adriano, Crespo, Thuram, Buffon med flera så finns det egentligen ingen hejd på vad framtiden håller för Luca. Men kom ihåg att spela i en storklubb är något helt annat än att slåss i botten.
9 - Sergio Almiron, Juventus
Härligt innovative och passningssäkre Almiron har varit en av årets besvikelser hittills i serie A. Juventus hade spanat på argentinaren en lång tid innan man bestämde sig för att öppna plånboken och köpa loss honom från lilla Empoli. Visserligen fanns det konkurrens på mittfältet i Turin, men visst skulle Almiron lyckas knipa en startposition.
Verkligheten blev en annan. Duon Nocerino-Zanetti har storspelat, och Ranieri ruckar inte på ett vinnande koncept. (Fråga Tiago.) Till Almirons försvar skall man säga att han inte riktigt har fått chansen i Juventus, men å andra sidan spelar alla på lika villkor och han har helt enkelt inte levererat. Kontentan av detta måste bli att Sergio inte har det psyke som behövs i ett storlag, han har inte visat det hittills i alla fall.
Kanske behöver han lugn och ro som i lilla trygga Empoli, där han fick lov att misslyckas. Antingen blir han kvar och slåss för en startplats eller så sticker han under januari. Det ryktas om Ryssland, där pengarna är toppen men livet är botten. Valet är ditt Almiron, men kom ihåg att det kan bli avgörande för resten av din karriär.
8 - Claudio Marchisio, Empoli
Unge Marchisio är en rikligt lovande spelare, som till skillnad från Cigarini redan spelat en säsong i mäktiga Juventus. Han visade där potential och moget spel, när det behövdes som mest. Tillsammans med namn som Giovinco, De Ceglie och Paro är han klubbens framtid, i alla fall om man skall tro Ranieri.
I år återfinns han dock i Empoli för att skaffa sig rutin och utvecklas i världens bästa liga (hoppsan). Själva laget och miljön är perfekt för talanger som Claudio, men han har inte riktigt motsvarat förväntningarna som klubben har på honom. Empoli har varit en riktig flopp hittills och Marchisio får naturligtvis ta på sig en del av ansvaret, främst för att han inte ersatt Almiron på ett vidare bra sätt.
Kraven är som sagt höga på stora talanger som Marchisio, och inte blir det bättre av att laget går dåligt. Men nu har Marchisio alla chanser att visa ledaregenskaper och lyfta laget i serien, genom det taktiska kunnandet och det skickliga passningsspel som han trots allt besitter.
7 - Sergio Volpi, Sampdoria
En av serie A:s riktiga doldisar finner vi på Sampdoria innermittfält. Här regerar nämligen Sergio Volpi, en av ligans allra bästa spelfördelare. Volpi kom till laget från Sampdoria där han redan hade visat fina kvalitéer. Italienaren har ett passningsspel i världsklass och en lunga som aldrig sviker, samt att han aldrig klagar eller spelar fult.
Det är både positivt och negativt för Volpis egen utveckling. Det känns som att han är nöjd med att spela i ett mittenlag i serie A. Han ger inga tecken på att vilja spela på en högre nivå, kanske är han tillfreds med att vara oumbärlig i Genoas stolthet? Han börjar bli till åren kommen och nu är det kanske för sent att sticka, och vem kommer att komma ihåg allt som Sergio gjorde om tio år?
Det är synd för utan denna regista är Sampdoria ett helt annat lag, man skall vara stolta över att man har en av Italiens jämnaste och bästa mittfältare i sin trupp.
6 - Gaetano D'Agostino, Udinese
Kringflackande talangen D'Agostino har äntligen hittat rätt i årets upplaga av Udinese. Laget spelar en positiv offensiv fotboll vilket passar som handen i handsken för italienaren. Laget har gått över förväntan hittills i år och allt är faktiskt inte Di Natales förtjänst.
Utan mittfältets stabila spel med Inler och D'Agostino i spetsen hade laget fallit ihop som ett korthus. Gaetano har en känslig vänsterfot som han gärna använder. När han får utrymme och tid så är han en mycket skicklig spelare. Dock så tror jag inte att han kommer att bli så mycket bättre, han är inget storklubbsämne.
Naturligtvis har han en hög potential men jag ser varken det där drivet i steget eller vinnarmentaliteten som t.till exempel Pirlo besitter. Med sina resurser ska han vara mycket nöjd med sina prestationer hittills under året, och varför inte fortsätta att utvecklas, och bevisa för alla tvivlare (Roma, mig) att han duger på högsta nivå?
5 - Fabio Liverani, Fiorentina
Underbare Liverani slog igenom och utvecklades i mitt eget Perugia så därför är jag kanske lite för förtjust i mittfältaren. I ett mycket bra Perugialag spelade han en underbar fotboll tillsammans med namn som Rapajic, Ahn Jung Hwan, Vryzas och Grosso.
Den lilla bottenklubben var het som tusan för ett par år sedan. Många såg det som Cosmis förtjänst, men enligt mig så var det scoutingen av spelare som var avgörande, inte minst den av Liverani. När Don Fabio väl bestämde sig för att flytta blev det till ett hungrigt men sjukt Lazio, med facit i hand helt fel klubb för passningsgeniet.
Där var det oroligt (ekonomi, Cragnotti med mera) och även en del rasism inblandat i klubben. Trots detta var Liverani ofta bra, även fast han visade upp en ojämnhet som inte gjorde honom till en riktig vinnare.
När nu flytten har gått till Fiorentina och man ser att Prandelli ibland petar Liverani från startelvan så är det mycket tragiskt. Med den vänsterfoten och med det spelsinnet hade jag förväntat mig mycket mer än bänken i Florens för Fabio. Kanske är det psyket som sviker, eller så är han helt enkelt inte tillräckligt bra för att spela kontinuerligt i ett topplag. Han har dock ett stort spel i sig. Kanske är det dags att börja om där allt började, Perugia tar emot dig med öppna armar…
4 - Eugenio Corini, Torino
Gammal är äldst. Det uttrycket personifierar Corini när han dirigerar Torinos trupper i årets serie A. Även fast han snart börjar sjunga på sista versen är han fortfarande en garanti för ett gediget passningsspel och en trygghet som alla lag behöver. Det var heller inte konstigt att många ville honom då han lämnade Palermo.
För Torino betyder han mycket, inte minst med sin rutin och stabilitet, han är nästan aldrig dålig. Helt klart lagets viktigaste spelare, det vet Novellino som måste ligga sömnlös den dagen Corini kastar in handduken.
Årets Torino har helt klart potential och kan spelare som Corini, Di Michele, Recoba och Rosina visa vägen finns alla möjligheter att nå övre halvan innan säsongen är slut. Oavsett vad som händer så vet laget att man i alla fall har tillgång till en trygg bolldistribution, vilket är få förunnat.
3 - Cristian Ledesma, Lazio
Den spelskicklige argentinaren Ledesma har tagit hästkliv i sin utveckling de senaste säsongerna. Han visade redan under sin tid i Lecce upp ett spel som var på tok för bra för att spela i ett bottenlag. I en ganska fri roll framför försvaret kan han dirigera sina trupper hur han önskar. Han växlar tempo, täcker upp för medspelare och spelar klokt.
Det är inte på innermittfältet som Lazio har problem i år, istället skall man tacka sin lyckliga stjärna för att man har tillgång till grymt underskattade Ledesma. Det frågetecken som fortfarande måste rättas till är om argentinaren är en vinnare och en riktig ledargestalt. Han har potential att gå vidare till en ännu större klubb än Lazio, om nu inte klubben satsar. Då måste han bli jämnare och utveckla sina ledaregenskaper.
2 - David Pizarro, Roma
Den lille sköne speldirigenten Pizarro glömmer man ofta bort i stjärnspäckade Roma. Frågan är om detta hämmar hans utveckling, att inte finnas i rampljuset lika ofta som i Udinese? Hur som helst besitter chilenaren ett av de bästa råmaterial som överhuvudtaget existerar bland registi.
Problemet är att han allt för ofta faller ur matcherna, speciellt viktiga sådana. Det är naturligtvis ett jätteproblem, ett problem som är signifikativt för många Romaspelare. Kan Spalletti arbeta med Pizarros psyke och ge honom ännu mera förtroende och utrymme så finns det egentligen ingen hejd på vad han kan åstadkomma på Romas mittfält. Har vi sett det bästa av David Pizarro eller kommer han att fortsätta utvecklas?
1 - Andrea Pirlo, Milan
Vad ska man säga? En av världens absolut bästa spelare alla kategorier. I den här rollen är Pirlo ohotad i Italien och världen. Den till synes loje och slöe italienaren har under en lång tid glänst på Milans innermittfält. Gud vet hur många matcher han avgjort till Milans fördel, antingen genom egna mål (frisparkar) eller genom framspelningar.
En viss Shevchenko saknar nog dessa magiska framspelningar då samarbetet duon emellan ofta betydde mål i massor för Milan. Efter VM-guldet förra sommaren har Pirlo även bevisat sitt värde i landslaget, för alla som tvivlat. Det enda som denna magiker behöver utveckla är sin egen koncentration och fokus, han måste behålla fokus i alla matcher, även de minst glamorösa.
Det är inga små krav man har på Andrea Pirlo, men vem hade trott detta för ett antal år sedan då han höll på att ruttna bort på Inters avbytarbänk?
