Om höstsäsongen: Cagliari
Hossein Nayebagha ger oss sin syn på sitt lag den gångna hösten.
- Bästa minnet från höstsäsongen?
Seger mot Napoli i premiären på San Paolo. Jag kunde själv inte se matchen men resultatet räckte för att ge mig en enorm lyckokänsla. Här hade vi de föregående säsongerna fått vänta 13 respektive 9 omgångar på att vinna en match överhuvudtaget, och halva säsongen på en bortaseger. Vi hade nu tappat David Suazo och Mauro Esposito. Och så kommer första segern, första bortasegern redan i första omgången, i en sådan premiär som Napoli borta, en match som alla sett fram emot på grund av Napolis återkomst till Serie A.
- Vad glömmer du helst?
Genoa–Cagliari och allt som har följt efter. Vi förlorar, vi tappar poäng, vi gör inga mål. Vi byter tränare som andra lag byter startelvor, våra spelare bråkar. Tyvärr lär det bli oerhört svårt att glömma eftersom vi ser ut att åka ur serien, och därmed kommer dessa minnen att etsa sig fast i huvudet för alltid.
- Hur har laget motsvarat förväntningarna?
I början av säsongen överträffade laget förväntningarna, och sedan har det gått snäppet sämre än förväntningarna. En förväntning var att David Suazos frånvaro skulle balansera laget. Många spelare skulle ta ett större ansvar för spelet istället för att skicka bollen fram till Suazo som skulle lösa allt det offensiva på egen hand. Detta infriades i början, och det har på många sätt hållit i sig. Problemet är att på senare tid är laget balanserad på så sätt alla tar lika lite ansvar. I övrigt förväntades inga stordåd innan säsongsstarten. Men tio poäng efter sexton omgångar är för dåligt.
- Utropstecken?
Pasquale Foggia fick oss att snabbt glömma avsaknaden av Esposito. Mot Juventus var han helt makalös. Det var en av de bästa individuella prestationerna jag sett på väldigt länge. Han var ungefär lika snabb som Esposito, mer snurrig än Esposito, och bättre spelförståelse än Esposito. Varje gång kontringstillfället kom körde han full fart framåt och snurrade eller petade sig förbi försvaret som om dem var från amatörligan. Detta nådde fram till Roberto Donadoni och från ingenstans blev Foggia A-landslagsman. Men sen hände något…
Nyförvärven har överlag varit lyckosamma. Att det går trögt för laget kan inte de ensamma klandras för. Fram till dess att Daniele Conti nätade mot Empoli för några veckor sedan hade bara nykomlingar gjort mål för Cagliari. Bortsett från Foggia har Alessandro Matri varit den mest lyckosamma. Fyra mål kan man tycka mycket om, men för en Serie A-debutant är det inte dåligt. Dessutom måste man se till situationen i laget. Matri har visat sig vara den typen av straffområdesmålskytt som vi tidigare saknat. Får han chansen drar han till utan att tänka och oftast blir det mål. Synd bara att han inte får så många chanser.
- Frågetecken?
Pasquale Foggias mentalitet. Den kan ifrågasättas särskilt efter incidenten med Marchini, men det finns för lite bevis för att döma honom från det. Snarare undrar man vad som hände med honom på plan efter de inledande omgångarna. Efter bortamatchen i den femte omgången mot Lazio har han inte glänst på samma sätt som i början. Klarar han inte av att leverera när förväntningarna är som allra störst? Innan säsongen tyckte jag att han var aningen överreklamerad jämfört med vad han presterat. Jag tänkte att han verkligen visade mig vad han går för efter de första matcherna. Men nu är tveksamheten där igen. Foggia är löftet som ständigt får finna sig i ny klubbadress och att han drar från Cagliari redan i januari är ingen högoddsare.
- Besvikelser?
Massimo Cellino förnyar Marco Giampaolos kontrakt i oktober, för att sedan sparka honom i november. Samma tränare som han sparkade och återanställde förra säsongen. Man ska inte skrika för högt. Cagliari hade problem när Giampaolo sparkades. Det finns inga garantier för att det hade blivit bättre senare. Men samtidigt fanns det inget som garanterade fiasko. Cellino agerade hastigt och skapade ännu en onödig tränarkarusell i Cagliari.
Sen återigen, Pasquale Foggia. Gav oss alla mycket glädje och många förhoppningar, sen svek han.
Att Joaquin Larrivey fortfarande är mållös måste ses som en besvikelse. Han har fått sina chanser, men inte tagit dem.
- Om det ska förstärkas i januari, vad behövs?
Först och främst behövs en målvakt. Marco Fortin är en hygglig målvakt men duger inte som förstemålvakt. Man kan tycka att det är märkligt att säga med tanke på att han räddat de två straffar som vi fått emot oss den här säsongen, men det finns annat som gör en bra målvakt än straffräddningar. Fortins passivitet i många lägen har kostat laget ett antal poäng. Det är inte där klubben har fallit under hösten, men i slutändan har vi inte råd med onödiga poängförluster, om vi nu lyckas ta oss uppåt i tabellen.
En trequartista eller en offensiv mittfältare behövs för att leverera bollar till de unga anfallarna. För en klubb med Cagliaris resurser duger anfallet, men varken Acquafresca eller Matri (eller Larrivey för den delen) är spelare som skapar mycket på egen hand. Det behövs en länk strax bakom som tar hand om uppspelen och skapar därmed chanser för våra strikers.
Ännu en defensiv mittfältare skulle inte heller skada. Mittfältet såg skapligt ut inför säsongsstarten, men skador och underprestationer innebär att det behövs förstärkning. Ibland ser man på Andrea Parola och tänker att det är förklarligt att vi ligger där vi ligger när en spelare som inte platsade i förra säsongens Sampdoria nu har en sån framträdande roll i Cagliari.
Försvaret är bra som det är. Naturligtvis kunde den har varit bättre, men man måste vara realistisk och jämföra sig med andra botten/mittenlag. Vi har flera dugliga alternativ i mittförsvaret och med både Pisano och Ferri funkar högerplatsen alldeles utmärkt. Ett halvdant vänsterförsvar får vi ta.
- Målsättning för våren?
Överlevnad. Om det inte blir en oförklarlig vändning på spelet de kommande omgångarna kommer vi att behöva 25-30 poäng på våren, vilket i dagsläget känns… nästan omöjligt.
