Hur högt siktar Roma?
Varför kan inte Roma utmana rejält om titeln, varför kan inte huvudstadsklubben gå fram likt en ångvält i ligan, något som man väl trots allt har kapacitet till?
Inter går mot en överlägsen serieseger och verkar vara den maskin som Juventus tidigare var. Samtidigt återfinns Roma hela åtta poäng bakom och har precis förlorat borta mot Siena, och man verkar redan nu bli avhängda i kampen om titeln.
Roma har suktat efter en ligaseger ända sedan Batistuta sköt hem den senaste 2000/2001. Man har anställt en erkänt duktig tränare i Spalletti (som har Italiens mest skimrande flint) och köpt in världsspelare såsom Cicinho, Giuly, Mexes och Pizarro. Trots dessa faktum åkte man på storstryk mot Manchester United i Champions League och utmanade aldrig Inter i ligan. Summeringen hittills måste vara att laget kan vara magiska ena stunden (Lyon borta) medan man andra förlorar mot något obskyrt lag i serien.
Låt oss först se på laget som Roma har till sitt förfogande. Man har spelare som Mexes, Juan och Ferrari som mittlåsalternativ och en hel drös av ytterbackar såsom arge Panucci, Cassetti, Cicinho och Tonetto. Här ligger inte lagets problem i defensiven, jag menar att problemet är målvakten Doni som är för dålig för ett lag av Romas kaliber. Med storspelare som Mexes och Panucci måste man se till att kunna placera en erkänd världsmålvakt mellan stolparna, Doni har varken tillräcklig pondus och har inte det där ”lilla extra” som vinner matcher åt laget.
Mittfältet har potential att vara Europas bästa. Med namn som Taddei, Mancini, Pizarro, Giuly, De Rossi, Perrotta och Aquilani har laget en oerhörd potential. Problemet som Spalletti har när det gäller mittfältet är snarare vilka som skall spela, ett lyxproblem.
Alla som har sett Roma de senaste åren vet att det är i anfallet lagets brister finns. Totti som jag skall återkomma till drar ett tungt lass och ibland känns det som att det är upp till honom att bära hela offensiven på sina axlar. Vucinic och Esposito om han nu räknas som anfallare är helt klart för ojämna och inte bra nog för ett storlag. Dock räddas den knappa anfallsbesättningen av mittfältet. När spelet fungerar och löpningarna från mittfältarna existerar är laget i balans och farliga offensivt. Men när inte mittfältet följer med och är för trötta eller ojämna så faller laget som ett korthus.
Luciano Spalletti har ett dilemma när det gäller spelsystemet. Han förfogar över ett grymt starkt mittfält med många stjärnor och som är tänkta att ingå i ett fem-mannamittfält. När han också vill spela med fyra backar blir det bara en anfallare kvar. Här ligger problemet, skal Spalletti spela med två anfallare faller hela mittfältsidén. Vem skall han peta? De Rossi, Pizarro, Perrotta är alla centrala mittfältare och landslagsmän som aldrig skulle gå med på att bänkas. Yttermittfältarna har redan nu en otrolig konkurrens med Giuly, Taddei, Mancini och även Esposito vill spela. Som det är nu är Roma för uddlösa framåt, en anfallare i Drogba-klass skulle lösa detta men dessa pengar har inte klubben och man får nöja sig med spelare a la Carew eller Mido som man tidigare testat.
För mig känns det som att det är i år det får bära eller brista för Luciano Spalletti, laget måste visa att man har utvecklats de senaste säsongerna. Man kan inte tolerera att förlora med 3-0 mot Siena, definitivt inte att skämma ut sig själva i Champions League.
Spalletti är en av mina favorittränare - ärlig, offensiv och en spelarnas man. Detta räcker dock inte när det handlar om de problem som laget måste komma tillrätta med, stora coacher för stora lag lämnar inget åt slumpen och tvättar bort fläckar såsom ojämnhet eller bakslag.
Likt andra lag som är förknippade med en stjärna så är Roma det med underbare Fransesco Totti, en spelare som är och kommer alltid att vara odödlig i klubben.
Att överhuvudtaget diskutera en sådan spelare kommer alltid att vara känsligt, i vilket läge det än är. Personligen så har jag med egna ögon sett vad den mannen kan utföra på en fotbollsplan och vet att han aldrig riktigt fått den uppskattning han förtjänat. Ibland är Totti större än klubben och man ingen tränare som någonsin kommer att finnas på klubbens bänk kommer att kunna peta honom.
Jag är inte heller ute efter att lösningen på Romas problem är att man måste peta Totti för att utvecklas. Däremot kan man tydligt se ett problem i klubben likt det Arsenal hade med Henry de senaste säsonger han spelade i klubben. Spelare som Fabregas och andra har sagt att efter att han försvann tvingades andra ta ansvar och kliva fram för att laget skulle utvecklas.
För Romas del är inte att sälja Totti ett alternativ, istället måste han lämna lite av det kolossala ansvar han tar och dela ut det till andra stöttespelare såsom De Rossi och Perrotta. Roma måste finna ett sätt att göra Totti mer användbar, till exempel att finna en anfallspartner värd namnet till honom.
Man kan konstatera att Roma är ett storlag. Men man kan inte heller jämföra laget med lag som Inter, Real Madrid eller Manchester United just nu. Ekonomiskt är man på väg att komma i ordning och med värvningen av hittills misslyckade Cicinho så visade man att klubben har ambitioner. Men laget skall inte få hybris och överskatta sig själva. Det finns fortfarande mycket att göra både åt vissa spelarfrågor (målvakt, anfallare) samt åt spelsystem och ojämnhet.
För mig råder det inget tvivel om att det bästa laget i Italiens huvudstad (just nu) skall vara bland de bästa i Europa, alltid. Men just nu så kan man inte som supporter för laget realistiskt tro på världsdominans. Laget är bland de sexton bästa i Europa, det är bevisat, och i år är det dags att ta ett steg till. Gör man inte det får man börja om, för laget har inte råd att stagnera vid denna tidpunkt, med nyckelspelare i sin bästa ålder.
Mycket av Romas närmaste framtid återfinns hos trion Rosella Sensi-Francesco Totti-Luciano Spalletti. De måste veta vad man vill med laget och dra åt samma håll.
Familjen Sensi måste själva svara på frågan om man på allvar vill utmana de bästa lagen i Europa eller om man är nöjda med att återfinnas strax under toppen. Investeringar och en röd tråd likt den Inter har haft i sitt bygge är att eftersträva. Som sagt potentialen i laget är oändlig, resultaten godkända.
