Kattpiss och syrendoft – Att hålla på ett lag
Det är inte enkelt att hålla på ett lag alla gånger. Men ska det vara det? Vi har valt en sida och däri ligger tjusningen att nosa på kattpiss och infånga syrendoft. För det som betyder något är aldrig lekande lätt.
Kattpissdränkta hörn och syrendoftande viloplatser. Man har sett båda. För det är aldrig helt lätt att hålla på ett lag – allt virvlar okontrollerbart i sin egen takt. Ja, det är inte som att lyssna på när Ingemar Stenmark lugnt läser sagor för barn direkt, då är det klanglöst, rakt på sak och snigelaktigt segt. Ve och fasa.
Att verkligen hålla på ett lag; snurra sig fast, älska det och följa det genom ett regn av pilar om så krävs – det ska inte vara enkelt. Man bryr sig ju så mycket. Jag ska slänga in en anekdot för att förklara min syn på supporterskap och vänskap.
Farsan och hans bästa vän, tillika min gudfader, rensade i ungdomens dagar ogräs en strålande sommardag. Min farsa muttrade givetvis och klagade över den maskrosförhärskande tillvaron som de befann sig i. Då sade min gudfader följande: ”Det spelar ingen roll vad vi gör, bara vi är tillsammans.” Jag fastnade för den här historien direkt och lade prydligt in den i mitt minnesskåp. Vänskap är starkare än en värld full av ogräs. Detsamma gäller supporterskap.
Det ska inte vara soffliggande lugnt (med Gott & Blandat på bordet) att hålla på ett fotbollslag med andra ord. Omfamnar man lugnet så bryr man sig inte tillräckligt mycket. För det är ingen spikrak resa mot gräddiga segermarker som man vandrar mot – det finns kattpiss, träsk och kvicksand överallt. Lugnet bör aldrig tas för givet. Det smygande lugnet är lika självisk som en humörsvängande mensig katt: den kan spinna förnöjt ena stunden för att sedan bitchigt omotiverat riva dig i nästa. Vaffanculo, Kitty!
Men vad gör detta egentligen så länge vi har varandra? Vi har valt vår sida, vi har valt ett lag och vi måste därmed acceptera svårigheterna i härligheten. Kan man inte det så kan man omöjligen vara en riktig supporter. Gemenskap och Lassie-lik trofasthet är allt. Inga maskrosor i världen ska få oss att glömma detta – varken på fotbollsplanen eller i det sociala livet.
Jag får helt enkelt ta att Roma ibland är lika oberäkneligt dinglande som Keith Richards whiskey-dränkta fylleutflykter. Ta matchen mot Napoli hemma som slutade 4-4 till exempel. Vad var det? Alice i Underlandet på Olimpico? Jag väntade bara på att kaninen med klockan skulle dyka upp någonstans vid mittplan. Han kom inte.
Dessutom måste jag, högst motvilligt, godta äcklet (vi snackar bananflugor, plock i pinn-organisation och vin i taket) i min kära studentkorridor. Fast jag håller hårt om Kaosets Korridor, för ack så kul vi har. Även i fall vi hade gett Napoli, med dess alptoppar av sopor, en match i stökighet. Kaosets Korridor contra Napoli.
Vi får finna oss i ganska mycket. Inte minst gnälliga spelare, lata spelare, supande spelare och svikare till spelare som lätt röjer upp traktorspår av irritation. Ibland kan deras egon nosa på upp lite väl rosdoftande föreställningar, vilka står i vild kontrast till verkligheten. Då bör de påtvingas att äta Ishkembe (ko-tarmsoppa) tills de lyfts upp från sina marsipanmarker, kastat av sig kungakronorna och kommit tillbaka till verklighetens skiftande nyanser. Egoism eggar elakhet och förkolnar hederlighet.
Kass inställning. Det vill man absolut inte se och inte heller något invaggat lugn, då det inte är befogat. Spelar laget med samma engagemang som en bakfull dartspelare (tar någon pilkastning på allvar?) så blir man förbannad. Vi förtjänar bättre. Vi kan alla ha dåliga dagar fast går det emot en på planen så kan man åtminstone visa lite geist – lite djuriskt fighting spirit. Annars kan man gott och väl spela dart.
Så vi rullar vidare. I en Ferrari och i en skruttig Citroën BX. Men vi sitter där och även om vägarna kan vara hala, ormslingrande, skitiga eller gropiga så är vi tillsammans. Då spelar det ingen roll var vi är.