Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll
Bloggarkiv december 2007
30 December - Nyårskrönika!
Författaren Charles Bukowski höll sig alltid nykter på nyårsafton.
"Amatörernas kväll" kallade han kvällen då alla braksvennar i träningsbyxor blir aspackade. Inte en kväll för ett heltidsfyllo som den gode Charles. Förr om åren hade jag för vana att dricka kvällen före nyårsafton. Och med dricka menar jag sätta en osynlig tratt ner i halsen och hälla allting med alkohol ner i den. Jag var skakig och gråtfärdig på nyårsafton. Bröt ihop framför Barilla-reklamen på teven. Började sms:a gamla flickvänner som glömt mig för länge sedan.
Längtade till Italien. Förbannade abstinensen. Bankade på grannarna när amatörerna började festa någon gång under eftermiddagen. Tog meningslösa promenader. Började möblera om mina 21 kvadratmeter. Det gick jävligt fort...
Försökte hålla en enda tanke ren och klar i huvudet. Värmde micromat som jag käkade framför frackklädda låtsastkändisar på teven. Hurra, vilket liv.
Jag skulle varit död idag om jag fortsatt hålla det där tempot. Men en sak är kvar. Abstinensen. Den här gången efter italiensk fotboll. Den är som sandpapper i munnen. Längtan blir förvirring. Jag kollar på YouTube. Vevar Grossos mål mot Tyskland ur tusen vinklar med kommentatorer från tusen olika länder. Läser Gazzettan på nätet. Går igenom laguppställningar i huvudet innan jag somnar. Går igenom hela matcher i huvudet när jag duschar. Drömmer mig hastigt bort till domartabbar, skador, löpvägar, märkliga laguttagningar, övergångar, baklängesmål. Minns Panuccis vällagda frisyr. Curva Sud sjunger Roma, Roma hela nätterna...
Det slutar alltid med att jag sitter inlindad i den italienska flaggan i replica tröjan (VM 82) jag fick i julklapp och likt en sinnesjuk bangar huvudet fram och tillbaka, lätt drägglande, medan jag hörs mässa Il Calcio, Il Calcio om och om igen...
Men de jävlarna gräver med tånaglarna i varm strandsand någonstans på någon överklassö långt bort. Kom hem! Leverera! Ge mig giftet! Jag börjar få svårt att förklara för min flickvän varför jag vägrar ta av mig den här azurblå tröjan och varför alla andra tröjor, byxor och jackor hänger överallt i vardagsrummet. Il Calcio är verkligen en drog.
Jag tänker fortsätta slåss för vår självklara rätt att älska Il Calcio. Vi sluter upp längs vägen. Vi finns. Vi bildar tjocka led mot fördumningen, mot fördomarna. Varje dag är vi en knuten näve mot idiotin, mot inläggsfrossan, mot allting som vill dra oss bakåt. Och neråt.
Vi vill ha vår fotboll med klass, finess, stil och skönhet.
Jag ska inte bli högtidlig. Jag vill bara tacka för i år. Tack för att ni läser detta. För att ni älskar. Och för att ni inte ger upp! Ge aldrig upp! All kärlek är en rättighet. Också kärleken till ett land, till ett lands fotboll. Nästa år väntrar mäktiga Championsmatcher mellan Milan-Arsenal, Inter-Liverpool och Roma-Real Madrid. Serie A ska avgöras. Och som en härgring, som en vän en sen natt i en gränd, som en kärlek man nästan slutat hoppats på, som en fantastisk pärla, som det milda uppvaknandet och en sval hand mot febrig panna, väntar EM i sommar.
Nästa år blir det jävlar i mig åka av.
Gott Nytt År Alla Italienvänner!
24 December - Julevangelium Enligt Marcus Birro Eller Med Hjärtat Som Kompass
Vi ägde stan.
Vi drog från krog till krog med våra hjärtan som kompasser.
Ingenting mer.
Vi hade värmen på max. Vi satte våra kroppar i pant. Vi hivade in en del extrapoäng från framtiden när vi drack vin till frukost och glömde våra namn i det svallande håret från ännu en främling med märklig dialekt, med gröna ögon, med mörkt eller ljus hår, med bärfärgade hårspännen, med mjuk kropp som passade in.
Vid varje jul står det så tydligt att man blivit äldre, att man inte kan hjälpa hur hårt livslinjen karvat en i handlederna. Man står upp för det man tror på. För mig är kärlek att våga medge en motståndares inre skönhet, att ge historien rätt även om historien visat att laget på andra sidan är rättmätiga mästare. Kärlek är att förlåta en otrogen hustru när hon kommer hem med stanken av rök, smuts och främmande män medan man själv vattnat krukväxterna i hopp om försoning när hon kommer hem. Kärlek är svårt, men inte omöjligt. Kärlek kan vara att inte ge efter för hatet. Hålla tillbaka en sekund när allt blir blixtrande ljus, att gå ner i källaren en stund, ta en promenad. Men kärlek kan också vara att sätta vågorna i svall, att slipa den där stenen på stranden, att stolt och med högburet huvud gång på gång förklara fakta för människor som skrivit ner sitt fotbollsevangelium på baksidan av en bussbiljett. Men som tror sig ha skrivit en bibel. Il Calcio dominerar världen.
Det är svårt med hot i Italien. Hela landet tycks varje sekund balansera på randen till en ravin. Jag minns ett tågmöte för något år sedan, mellan Venedig och Grado. Tåget stannade. Och stod still. En del kastade sig förtvivlat mot rutorna. Alla böjrade diskutera hur länge vi skulle bli stående. Det talades i mobiltelefoner. Längs rälsen sprang ombordpersonal med bekymrade miner, som strax före katastrofen. De såg ut som statsmän gör när de går igenom mixed zone, sammanbitna, stressade, fokuserade, oåtkomliga.
Det gapades, pekades åt alla möjliga håll. Det bads till Gud. Varenda passagerare förvandlades till en drama queen. Någon gjorde sig klar att övernatta på tåget och för detta ändamål hade han en sovsäck med sig.
- Den har jag alltid med mig när jag åker tåg, förklarade han. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Jag är glad att jag har med mig den i dag, skrockade han och himlade med ögonen.
Efter en kvart rullade tåget igen. All panik vädrades ut. Alla ansikten sjönk tillbaka, rörde inte en min. Ingen talade längre med varandra och ombordpersonalen sjönk tillbaka i sina stolar med den rosa Gazzettan som en utslagen flamingovinge i knäet.
Italien är hela tiden nära katastrof. Man lever en sekund från kaos. På riktigt och i fantasin. Därför kanske man inte ens märker när hela bygget en dag, långsamt glider ner i den där ravinen. Det är det jag är mest rädd för. Jag älskar Italien. Jag älskar Il Calcio. Det är två bröder i likadana jackor.
Det är en pojke och flicka på skolgården en vintermorgon, hand i hand. Det är synonymt.
Kärlek är att sträcka ut en hand till sin motståndare, att knyta motståndarhalsduken runt halsen och ta ett foto med mobilkameran. Att lägga armen om derbybrodern i de andra färgerna...
Kärlek är att sitta still och tålmodig med ett litet leende under en engelsk ligamatch.
Vi supportrar är kärlek, är lagens kompasser. Vi har ett ansvar att inte göda misstron, att inte stirra oss blinda på vår egen spegelbild, utan faktiskt kunna se skönheten hos våra motståndare, i andra färgkombinationer, i andra ränder.
Hjärtat är min kompass. Den leder mig naivt vilse ibland. Jag går i fällor som mindre godtrogna medborgare sätter upp. Men jag tar det. Det är okej. Jag är glad att jag älskar Il Calcio. Jag är glad att den kärleken tycks besvarad.
Fotboll är inte på liv och död, det är viktigare än så heter det ju. Och med all denna kärlek följer ett ansvar, nämligen att hålla samman, att sträcka ut en hand, dra ut en stol. Att höra sorlet av motståndarnas röster och ändå fortsätta gå. Att öppna upp ett fönster mot julnatten och att kunna erkänna sina brister, sina fel, sina fördomar, sin litenhet, sin rädsla, sin skräck.
För grejen är, att när du erkänner dina motståndare, de där andra färgerna, så erkänner du dig själv. Du växer. Du blir onårbar. Hat rinner av dig, fastnar i det väldiga osynliga nät du spänner mellan julhimlen och dig själv. Att sträcka ut en hand i det väldiga främmande vimlet är din seger.
Det är det vackra i det här, genom att bjuda in och vara tolerant, blir du onårbar.
Och under stjärnhimlen är ditt hjärta en kompass.
God Jul önskar Marcus Birro.
23 December - Internazionale Och Materazzis Storhet
Mamma Mia vilken monster Inter har blivit.
Vilken grandios, formidabel och fruktansvärt vacker maskin Internazionale förvandlats till.
1987 bar jag svart armbindel i skolan när Blåvitt slog ut Inter ur Uefacupen.
Det var på den tiden ingen människa i Sverige brydde sig om italiensk fotboll.
Jag slogs med näbbar och klor redan då.
Man måste älska Inter för att kunna älska Inter. Om ni förstår vad jag menar. Inter är ett kargt fotbollslag, en grusig stig mot hjärtats utmarker, en knuten näve efter nittio minuter, är Materazzis tomma men ändå innehållsrika blick strax före avspark.
Vi andra, vi med hjärtat i andra klubbar tänker "fan, nu måste de börja förlora." Men det gör man inte. Pirlo är Gud för några sekunder och ger Milan ledningen men Inter vänder och vinner. Inter är, liksom alla vackra monster, värda full respekt, all vördnad och sina supportrars kärlek. Inter är bättre än världens bästa klubblag. Då är man bra.
Hörde ni vad Matrix gjorde efter VM-finalen när han glider ut i mixed zone, där journalister och spelare möts? Journalisterna kastar sig över honom och vill ha svar på vad han egentligen sagt till Zidane.
Världens märkligaste och coolaste försvarsspelare drar upp en bergsprängare på axeln och trycker igång "Un Estate Italiana" med Gianna Naninni. Sen går han bara förbi.
Matrix är kärlek.
22 December - England Vs Italien - Fortsättningen
Förr var fotbollsutbudet som Borås i mars; ett ständigt, ihållande och oupphörligt regnande.
Det var ständigt leriga benknäckare med för tajta byxor som pung-kanade över gräsmttan med spikförsedda fotbollsskor.
Det plingade i rutan.
Ingvar Oldsberg gömde gäster i telefonhytter och skojade till det som bara en inbiten go gubbe från västkusten kan göra.
Stefan Thylin talade om Asssenal och hela den europeiska kontinenten låg i en annan del av världen. Ungefär samtidigt spelade Maradona i Napoli, slog Baggio igenom i Fiorentina, spelade Baresi, Maldini och Costacurta i Milan.
Tipsextra-skräcken är en rest från det gamla SverigeSovjet. Från tiden när vi hade två, max tre tevekanaler, och trodde fotboll uteslutande handlade om att sparka ut bollen långt, slå iväg den på kanterna och sedan slå inlägg. När Robert Prytz spelade i landslaget.
Nu ser det annorlunda ut. Den italienska fotbollen vinner mark. Men det går långsamt. Senast i dag läste jag en intervju med IFK Norrköpings nya tränare, Sören Cratz. Som för övrigt verkar vara en sympatisk person. Han får frågan, av den i fish and chips-marinerade sportredaktionen på Norrköpings Tidningar; "Premier League eller La Liga?"
Serie A finns inte ens med. Likadant var det tidigare i veckan, när en ihopsatt sportpanel med halvkändisar från stan skulle svara. Serie A fanns inte ens som ett alternativ. Det är bara två enkla exempel under en enda vecka hur illa behandlad den italienska fotbollen fortfarande blir, särskilt ute i landet, i landsortspressen. Kampen går vidare. Kampen får alltid vidare. Norrköping är indränkt i brittiskt flott. I många svenska städer ser det likadant ut.
Det är också min erfarenhet att fördomarna är oändligt många fler från de som sitter i knät på det förlegade Tipsextra-monstret. Senaste Eurotalk visade prov på den aggresiva hållning som många insnöade anglofiler håller sig till.
Själv försöker jag öppna upp fotbollshjärtat. Jag försöker att se tjusningen i Everton-Newcastle och ibland lyckas det faktiskt. Det är lika korkat som att jämföra dam och herrfotboll. Det är två olika världar. Likadant med den brittiska och den italienska fotbollen.
Det är som två olika resor inom samma hjärta. Man landar mjukt, varsamt överallt. En sak är dock helt klar; italiensk fotboll är bäst i världen. Det är fakta. Det ultimata beviset är att England vänder sig till Italien för att få rätsida på sitt eget landslag. Det får alla Italien-hatande Englandsvänner hacka i sig.
För övrigt hade det varit roligt om Eurotalk skickade en tevekamera, mig och Marimba R till lämplig lokal (och lämplig i det här fallet är subtil, vacker, italiensk restaurang och inte piss-stinkande ölhävar-bar med okända inglasade sportstjänor på väggarna) för att avnjuta Milan-Arsenal. Eller Inter-Liverpool.
Hela Sverige kommer hålla stenhårt på Arsenal och Liverpool i de matcherna.
Hela Sverige kommer ha fel.
17 December - Cassano, Christer Pettersson Och Du
Det är kul när handling och konsekvens inte hänger ihop.
När man går upp en morgon och det droppar gallfärgat stearin ur kuken och man fattar inte vad det är utan sitter på barerna med bärs och grubblande ansikte tills man fattar att de där brudarna man haft umgänge med inne på krogens toalett, i taxin, i köket, ute på gården, vid byggnadsställningarna utanför krogen, kanske inte varit rena som oblandat kokain, som snö, som änglar. Och hade de varit det hade man ju gäspande gått därifrån.
Nu betalar man det svidande priset för de där korta sekunderna av njutning.
Man betalar med råge.
Eller som när serveringspersonalen tröttnar på att man kallar de svin och idioter och börjar spotta i ölen innan de serverar den. Man fattar det inte. Man hänger inte ihop. Man lägger sitt pussel men det bildar aldrig en bild. Man tjuvkikar på omslaget men bilden man pusslat ihop är inte ens lik. Man börjar tugga på de där jävla bitarna för att få de att passa ihop.
I Italien hänger väldigt lite ihop. Människors reaktioner står inte alltid i glasklart förhållande till det som händer. Det tutas, gapas, det röks och skriks, det visslas och viftas utan att man egentligen fattar varför. Och det gråts och bankas med nävarna mot gräsmattan.
Det bor en Cassano i oss alla. Det bor en påtänd, tjattrande apa som vill sätta hela världen i brand för en varning, för en missad match mot Roma. Det bor en trollkarl i alla våra celler. Han sitter där men vi släpper sällan ut honom. Ibland hittar han ut själv, som när vår flickvän lämnar oss gråtande och skrikande med händerna på knäna, eller liggandes med ansiktet tryckt mot dörrmattan.
Vi inser att hon kommer lämna oss vad vi än säger, vad vi än gör. Hur mycket vi än gråter. Hon kommer lämna oss lika bergfast som vår ungdom.
Och ändå gråter vi. Just däför gråter vi.
Cassano är som Christer Pettersson. Vi älskar att fascinerande titta på, att lite lätt besvärat följa sönderfallet på teve, men vi vägrar inse att vi är Christer Pettersson vi också. Vi behöver våra galningar för att inbilla oss att vi är normala. Men det är vi inte. Vi bär bara en annan mask.
Vi är ett enda fingerknäpp från vår egen galenskap.
15 December - God Save The Queen- We Mean It, Man!
Jag var i London 1992.
Jag var tjugo år då och gick runt med mitt efternamn på skinnjackan och en starkbärs i näven. Jag ägde världen. Man äger alltid världen när man är tjugo år. Det är en av världens vackraste lögner. Man tror på fullaste allvar dygnet runt att man äger nycklar till alla dörrar. Man är vackrast. Man är först med att upptäcka allt. Man är en ständig Columbus genom en ännu inte upptäckt värld. Det är magnifikt och alltid på allvar.
Vi bodde i ett hål i väggen vid Paddington. Vi köpte svarta kläder för alla pengar redan första kvällen, The Mission- och The Sisters Of Mercy -tröjor i drivor. Märken och skinnjackor. Sedan satt vi på våra sunkiga sängar och skar hål i jeansen. Jag tog inte av mig mina knähöga Dr Martens kängor en enda gång under de där fyra dygnen i London. Jag stank som en ruttnande apa när jag kom hem. Jag såg ut som ett okaklat badrum i ansiktet. Givetvis åkte jag fast i tullen. Men jag hade inget. Mer än kläder för att bygga en depprockimage och en gudomlig fylla på Guiness och starkcider. Jag flinade min väg ut till flygbussarna.
Sverige är ett väldigt vackert men också väldigt ängsligt land. Vi härmar andra. Vi vill ligga i täten, vill alltid vara först. Vi har kapat trossarna till det förflutna och till resen av Europa. Vi är ett isflak på drift i världen. Ett sådant isflak söker efter likasinnade. Svenskar älskar England och engelsk fotboll. Jag har svårt att förstå det. Men jag försöker ändra mig. Jag vill inte leva i fördomarnas gastkramande grepp. Canal+ sänder massor av engelska matcher och jag kan inte med den bästa vilja i världen påstå att jag älskar engelsk fotboll, men jag börjar ana var tjusningen ligger, var den finns någonstans. London är väldigt svenskt. Vi kan språket, vi är bra på att sitta på murriga pubar och dricka öl, vi har svårt att snacka med folk innan vi druckit, vi äter dålig, flottig mat som är skadlig för oss, och vi älskar action, när det händer grejer.
Engelsk fotboll är en form av hybrid av allt det där. Engelsk fotboll är en mjuk pusselbit in i den svenska folksjälen. Det är Johan Mjällby på speed. Det är hårda, ärliga tag. Det är håriga män som fan står upp när andra faller. Vi gillar sånt. Vi gillar Tord Holmgren och Håkan Mild. Vi gillar folk som spelar med blodiga bandage runt skallen. Vi tycker om att räkna en fotbollsmatch i antalet målchanser, mål eller stolpträffar. Vi förstår smartheten i att dunka iväg bollen på kanterna för ett hastigt inlägg. Vi gillar målchanser. Det är ingen slump att handboll, en idrott som egentligen inte behöver någon plan, är stor i Sverige, Danmark och på Island. Det där andra, taktiken, försvarsspelet, listigheten, får andra ägna sig åt.
Jag försöker ändra på min inställning till engelsk fotboll. Jag vill lära mig mer. Jag pratar med folk som vet, ser massor av matcher. Vad gör de stora svenska sportjournalisterna för att ändra på fördomarna om den italienska fotbollen? Samma dag som Capello blev förbundskapten hade Sportbladet en stor artikel om rakade ben... Hur jävla muntert och fräscht känns det? Kom igen, bättre kan ni!
England är ett fantastiskt land. De har givit oss rockgrupper som hjälpt oss att förklara omvärlden när vi var unga, de har givit oss modet, kängorna, tröjorna, punken, elgitarrerna på rundgång. Jag älskar England för det. Jag har varit en del av inredningen på pubarna. Fotöljstoppningen på pubarna i Göteborg har haft mitt namn.
Jag älskade Guiness. (Även om jag vet att det inte är engelskt...)
Jag älskade att bara hänga vid en bardisk dygn efter dygn och långsamt glömma vad det är jag pratar om med fantastiska pubägare som alla heter Brian eller Mike.
Här tror jag också svenskens kärlek till engelsk fotboll står att finna. Vi kan förlika oss med hela den här rockgrejen. Men vi är också ett land som gillar medelmåttig underhållning. Vi gillar musikaler och Robert Wells. Vi förstår grejen med revyer. Och det är allvarligt. För när vi låser oss vid medelmåttan blir det svårt att gå vidare.
Engelsk fotboll liknar allsvenskan på det sättet; det är en väldigt snygg produkt i glittrande, förförisk kostym men innehållet, kroppen i den där kostymen, är åtstramad med korsetter för att hålla formen, har passerat sitt bäst före datum, är gammal Ica-köttfärs.
Och, innan ni låter slåttermaskinen gå, det finns massor av undantag men de är nästan uteslutande utländska. Det engelska landslaget är det ultimata beviset på att det som faktiskt är riktigt bra i engelsk fotboll, det som glöder, brinner, och lockar publik, inte är engelskt längre.
När engelsk fotboll är som bäst är den som ishockey, snabb, tugg, hård, skoningslös, helst utan allt för mycket tanke.
Engelsk fotboll är ett annat smörgåsbord helt enkelt, som en annan värld. Och jag är en Columbus på upptäcksfärd. Hoppas också att alla som snöat in på engelsk fotboll vågar göra den omvända resan, mot det mjukt varma och passionerat slående hjärtat som är Il Calcio
Engelsk fotboll är en del av svenskens dröm om en Londonresa med mycket pengar, lite rock och lite musikal och en massa öl på puben. Engelsk fotboll är en del av den svenska folksjälen. Och ett land som gav oss The Sex Pistols måste man ju bara älska!
Givetvis gör England helt rätt som vänder sig till de bästa när man behöver hjälp.
Don Capello tar med sig sin helitalienska stab och ska förhoppningsvis få ordning på det engelska landslaget. Det kommer han givetvis att lyckas med.
Alla inskränkta, bittra, före-detta spelare och tränare som kraxat kommer få torka sig med sina nedskitna brallor när italienarna äntligen får chansen att visa var det azurblå skåpet ska stå.
England har mycket att vara stolt över.
Nu har man en sak till;
Fabio Capello.
Grattis England.
12 December - ...Och Du Borde Vara Stolt Som Läser Detta!
Jag brukade somna med drömmen om att bli bäst i världen.
Jag älskade vår familjära trygghet, ytterdörren låst, alla samlade i vardagsrummet, lamporna tända i fönstren; små lysande vakter mot mörkret.
Jag spelade fotboll i Marieholms Boik och var alltid först ombytt till träningarna. Jag skulle bli bäst. Det hela var en fråga om tid, på sin höjd.
Jag var varken mobbad eller mobbade. Jag var en drömmare, satt längst bak i klassen med tjocka böcker, blev alltid lämnad ifred.
Redan i femman skrev jag på en skoluppsats att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien när jag växte upp.
Jag minns en natt när radhuset slumrade i leran, när förortsbussarna lyste upp kurvorna och backarna ner mot centrum, när mina vänner som skulle dö av knark och livet inom tio år fortfarande sov sin trygghetssömn de också, när lyftkranarnas ledsna halsar kunde anas i slänten där man byggde mögelskadade kvarter under en eftermiddag, hur drömmen ändrades, skiftade form. Jag skulle aldrig bli bäst i världen på fotboll. Jag var inte ens Kaprisgatans bästa fotbollsspelare.
Jag spelade inte ens i Marieholms första lag, utan i det andra, det som hade flummiga Hjalmar som tränare. Andra laget som praktiserade någon form av ödmjuk solidaritet och lät alla spela lika mycket. Och jag var inte ens bäst där!
Ganska snart kom mitt liv att ändra inriktning. Jag hamnade i GAIS (och höll på Öis...) och fick chansen att spela Pojk Sm i Stockholm. Jag blev inbytt mot Elfsborg men bet en jävel i smalbenet och blev utvisad efter tio minuter. På väg in i omklädningsrummet den där regniga eftermiddagen slängde jag mina fotbollsskor i soptunnan och åkte till Rågsved för att kolla vart Ebba Grön hade repat. Mitt liv bytte inriktning.
Nu drömmer jag istället om att lagen jag älskar ska bli bäst i världen. Men det är samma kärlek, det är samma innerlighet, det är samma förtjusande förväntan. Det är samma okuvliga vilja och tro på att de lag jag älskar, Gli Azzurri, Roma, Öis, ska vinna, ska bli bäst i världen. Jag är med hela vägen. Jag älskar förutsättningslöst.
Man kan ibland läsa att vi som skriver på SvenskaFans minsann inte ska tro att vi är journalister! Vi får små välmenande, degraderade små klappar på huvudet och muttranden om att " ja, ja lilla vän..." Det är inte journalistik ni håller på med. "So what? Det är inte det vi vill hålla på med. Jag har skrivit och givit ut tio böcker. Hur många av de där journalisterna har gjort det? Jag betackar mig för deras förbannade journalistik som de sätter som det högsta i världen.
Det finns tusen av dem. Bara en av mig.
Vi behöver ingen över-medelklass-spärr mellan oss och tangentbordet, behöver inga lismande leenden för att hålla våra kära kontakter på gott humör. Nej, vi är inte journalister och vi är stolta över att inte vara det.
Vi är fans, supportrar. Vi är utplockade, bultande hjärtan, brinnade eld, sökande själar och förtvivlade hatare. Vi är som folk helt enkelt. Och vi döljer det inte. Vi älskar med en dåres genomskinlighet och det gör oss oerhörda och gastkramande vackra. Det gör oss till lysande stjärnor i vinternatten.
Det är därför jag är 35 år och sitter i apdyr Romatröja och skrivet det här och det är därför detta skrivs här och inte på någon rosa sporttidning. Jag älskar med ivern hos ett barn på julafton, med en ängel och demons brister och fulländning. Jag har till yrke att skriva.Men här skriver jag i stort sett gratis. Det är alls ingen uppoffring, jag gör det mer än gärna. Jag älskar den här plattformen, den är unik i Sverige.
Jag gör inga hemligheter av att jag älskar förutsättningslöst, något som tycks vara ett hinder på tidningarna. För mig är kompromisslös kärlek alltid något vackert. Därför är jag stolt över att skriva detta just här.
Och du borde vara stolt som läser det!
8 December - Tänk På Döden - Requiem För Di Bartolomei
Jag brukade dricka Baileys till frukost.
Jag var tvungen att dricka för att våga gå ner till kinakrogen på hörnet och fortsätta dricka.
Jag bodde passande nog vid en kyrkogård.
"TÄNK PÅ DÖDEN" stod det på en stor skylt ovanför en av ingångarna. Jag gjorde allting annat än det. Jag drack mig förbi alla spärrar, alla rädslor, alla gränser.
Mitt vuxna liv började 2005 när jag slutade dricka. Nu tänker jag ganska ofta på döden. Jag är fortfarande rädd för den men jag är inte rädd för att tänka på den. Nu för tiden har jag också ärenden till kyrkogården. Jag sitter vid minneslunden och gråter hål i den grå himlen. Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som tar livet av en. Det är alltid det som inte känns som i förlängningen dödar en.
Di Bartolomei hette Romas lagkapten på åttiotalet. Han var en fotbollens gentleman, en hedersman, en fantasisk fotbollsplare och en värdig representant för sin idrott, sitt lag, sin stad och sig själv. Han var en värdig man som dog en ovärdig död. Om det nu finns något sådant som värdig död.
Det är vi levande som ryser till vid tanken på döden. För de döda är den något naturligt, ett nytt rum bara, en festvåning med ljusa gardiner att inreda och kanske till och med trivas i.
Klockan 1050 den 30 maj 1994, på dagen tio år efter Romas förlust mot Liverpool på straffar i Europacupen, och på balkongen till sitt hus, riktade Di Bartolomei en Smith&Wesson kaliber 38 mot hjärtat och tog sitt liv.
När hjältar förlorar sina vingar gråter änglarna.
Jag tycker ändå om att tänka tanken att Gud fäster vingar på sina ötmåligaste änglar redan i livet, att han inrett ett bättre rum för sina sköraste, ömtåligaste, värdigaste och finaste medborgare och att Di Bartolomei rör sig fritt och tålmodigt i det där ljusa, svala och vackra rummet, som han gjorde på planen då, för både länge sedan, och alldeles nyss.
Han lever här nere också så länge vi minns honom och alla andra som inte orkade tänka på döden och därför hade bråttom dit.
7 December - Kärlek
Hotellets terass visar Rom i 360 grader.
Det är så vackert att det måste vara sant.
Nere på Campo De Fiori städar de undan morgonens frukt och grönt marknad. Det skramlar överallt. En ambulans tjuter. Kyrkklockorna slår. Också hjärtat slår. Mig. Det slår mig. Fast ändå inte. Hjärtat smeker mig snarare, kopplar upp sig mot all skönhet omkring mig och ger mig ett nytt sorts liv, ett nytt sorts hopp...
Solen är en vacker strålande stjärna och det är försommar och julgranar på samma gång.
Jag älskar Rom. Staden sjunker som en slät, slipad sten inuti mig.
Rom är balsam för själen, gör mig lugn och tålmodig. När två liknande tempon möts uppstår harmoni.
Via Governo Vecchio är en gata som skjuter ut som en livfull artär från Piazza Navona. Här finns några av Roms bästa restauranger. Tillfälliga hjärtan mitt i huskropparna. Oansenliga skyltar och gnisslande dörrar. En pappduk över bordet och bestick som dansar ner framför en utan minsta antydan till fjäsk. Alla håller på Roma. Det känns tryggt. Jag beställer lamm och fyra, fem olika tillbehör, carciofi, broccoli, sallad, bönor och det smakar som ingenting annat. Det ser inte mycket ut för världen men smakar närmast gudomligt. En kaffe på det, en rund, avgränsad portion svart himmel rätt ner i magen och ut i blodet och man orkar hur långt som helst,runt hela stan, man blir sin egen guide, man går vilse med flit.
I Rom älskar kroppen att gå vilse med flit.
Man går in gränderna med hjärtat i handen och tänder några ljus i en kyrka och tackar trots allt för att man fortfarande lever, att sorgen trots allt inte vann, och man sorterar trafikkaoset utanför med en hand medan man skyndar äver vägen och in nästa gränd.
Man lever en aning närmare sig själv för en tid. Det är både vackert och skrämmande. I Sverige, under vardagens ovärdiga, kallsvettiga hand, gör vi vad vi kan för att hålla oss själva stången. I Rom behövs inte det. Det går inte heller. Man kryper närmare en själv. Man förlikar sig med sina brister, med den man blivit. Man upptäcker att man själv är den där slipade stenen, att allt man gjort av gott och ont fram tills nu, slipat den där stenen mjuk och vacker. Man är fan värd allting gott som händer en!
Jag sitter ner ett tag i en kyrka vid Navona och ser turisterna tända lamporna vid Caravaggios målningar och jag är lycklig. Det är en hastig känsla. Den går över fort. Men jag vet att den känslan alltid är hastig, och jag jag vet också att det som förenar mig med de där tyska turisterna, den där norska kvinnan framme vid målningen, med den sorlande italienska skolklassen, är oändligt mycket mer än det som skiljer oss åt. Lyckan förenar alltid.
Jag var på Roma-Udinese och Roma-Calgiari, den senare en kvällsmatch. Totti gjorde comeback efter 43 dagar och spelade i en timme. Jag vill bara ta chansen och påpeka för alla som helst vill sjunga den italienska klubbfotbollens död att den lever och har hälsan.
Det är en annan sak med Rom och också fotboll i Rom; jag är mer rädd en vardagkväll på Drottninggatan i Norrköping med alla sina aspackade ungdomar än jag är när jag går hem genom mörkret i Rom, eller är på fotboll där. Jag är aldrig rädd i Rom.
Hur kommer det sig?
Barnfamiljerna trängdes på sektionen där vi satt. Det var en glad, positiv och fantastisk känsla. Jag har i själva verket sällan varit mindre rädd. Jag kände mig delaktig och trygg.
Jag vet att Il Calcio kommer klara det här. Jag vet det lika säket som kärlek.
4 december - Il Terzo Tempo
Jag går med händerna på ryggen som en gammal man.
Man gör gärna det i Rom. Blir sin ålder på något sätt. Det är en ära att få vara en del av vardagen här nere, sitta på hotellets terrass i solen och kisa ut över takåsarna, världen, civilisationen som myllrar där nere.
Jag är en del av det verksamt goda. Jag är en del av il terzo tempo jag också. All förändring föds ur gatstenarna, blommar mellan kullerstenarna, rullar över åsarna, föds i folkets hjärta. Går från en viskning i bruset till ljudet av ett vattenfall. Det finns alltid något som är viktigare än en själv. Det finns alltid en ändhållplats till att hinna i fatt. Döden är den sista kostymen vi provar ut, en del av oss är och sliter i den redan under livet. Den är vacker den där kostymen.
Jag har också rört mig i den där sekunden innan tårarna, som Prandelli rörde sig i i helgen. Det är en stark, vibrerande stund. Ett steg rätt ut i rymden. Den här gången kunde alla höra oss skrika. Från ingenstans, från tröttheten att alltid hamna i blickfånget på ett felaktigt sätt, föddes den tredje halvleken i Florens i söndags. Inter och Fiorentina visade prov på den inneboende kraften, godheten, värdigheten och stoltheten som fortfarande finns i italiensk fotboll. Många är dödgrävarna, många är baktalarna, många är världsförbättrarna som vill se hela den italienska fotbollen lägga sig ner och dö. Men ur spelarleden, ur sorgen efter en älskad fru och maka, mor och människa strömmar generositeten och barmhärtigheten, värdigheten och stoltheten över att livet är mycket starkare än döden. Det vi som älskar vill bygga och är alltid starkare än det som hatarna vill förstöra.
Jag tror också det är viktigt att det var en oplanerad, spontan reaktion från spelarna och ledarna själva. Inget fotbollsförbund har tvingat på någon barmhärtighet. Som alla genuina förändringar kommer också denna underifrån.
Jag tror på kraften i förändringen den här gången. Det gör mig säkert till en idiot. Men bara på de få dagarna jag har varit här nere har jag märkt ett lugnare leende i ögonen. På Olimpico i söndags var det lugnt och värdigt. Nu vill fotbollsförbundet behålla Il Terzo Tempo i varje match. Det är ett litet, litet steg på en oändlig planet men någon måste ju börja gå och vi måste väl ändå hamna någonstans, eller vad säger ni kära läsare?
Jag är en romantisk idiot. Jag älskar stråkar och solglasögon i ösregn. Jag älskar italiensk schlager. Älskar det sättet man älskar att älska. Jag tror den italienska fotbollen rundat krönet. Jag tror faktiskt det är solen som rullar över regnvåta gator där framme och jag tror barägaren ställt ut sina stolar mitt i den där solen för oss som älskar att sjunka ner och njuta igen. Jag tror igen. Jag är inte rädd för vackra kyrkor eller huliganer. Jag ber till Gud med bara en hand, knyter den i rockfickan och hoppas att Il Calcio verkligen, verkligen ska ha lärt sig sin läxa den här gången. Jag tror igen.
Det samma gäller lottningen i EM. Vi är bäst i världen. Efter de två första matcherna i kvalet hade vi en enda poäng. Till sist vann vi gruppen före Frankrike. FÖRE Frankrike. Det är resten av Europa som ska akta sig. Vi är bäst i världen. Europa är bara en del av den världen.
3 december - Rapport Från Italien
Jag tar trapporna ner från flygplatsen och mitt hjärta slutar slå mig.
Alla mina sorger, mina tillkortakommanden, min svärta bleknar, drar förbi. Allt det onda i mitt liv blir ett regn över ett annat land.
Jag är i Rom igen och det är som om ryggraden sträcks ut.
Jag tar buss 32 mot Stadio Olimpico och det är vackert, vänligt och leenden i köerna. Jag köper en Roma-halsduk och inne på arenan är alla säten så fulla med duvskit, tuggummi och smuts att man måste ha tidningar att sitta på. Vi sjunger hjärtats sista sot ur oss.
Matchen börjar och jag är en del av något igen, av något större, av allt det här och all inneboende kraft som bor i laget man älskar, spänner sina muskler, vecklar ut sina vingar.
I Florens hyllas Prandellis bortgångna fru. Det blir en tyst men magnifik hyllning. Spelare, ledare, alla står enade. Det är också en hyllning till en fotboll som tagit mycket stryk sista tiden. Tystnaden i Florens är fotbollens hopp.
För i dessa outtalade ord bor kärleken till sporten, till den där ljumma, spirande febern som bor i alla förväntningar, i utlevelsen på matchen, i smärtan vid förlusten och sötman efter segern. I Florens tystnad finns så klart värdigheten och hedrandet av en kvinna som rycktes undan allt för tidigt, men också ett frö till en framtid för fotbollen i det här landet. Jag älskade den där tystnaden eftersom den var som ensamheten; man möter någon när man är ensam, någon mycket lik en själv, någon man hela tiden vill rymma ifrån.
Men man kan inte rymma från honom. En dag står han där och glor ut en bakom spegeln.
Man undrar vem monstret är, men monstret är du! Italiensk fotboll riskerade att bli detta monster men tystnaden i Florens igår berättar för mig och alla som vågar lyssna att kärleken är starkare än förstörelsen och definitivt starkare än döden.
Italiensk fotboll kommer klara det här.
1 December - Kvällen Före En Resa
Blodet är starkt som vin inuti.
Kvällen före en resa sitter man med väskan packad ( italienska landslagströjor och vit skjorta med tillhörande väst, jag sätter en ära att resa lätt) och ser hur vinden sliter i granens glitter där ute på torget. Det blev aldrig riktigt ljust i dag. Himlen gick från metallgrå till kolsvart på någon dryg timma. Det regnar vässad lodrätt småspik. Sverige är ett enda grått långfinger. Människor hukar i gränderna och bakom snoriga halsdukar. Människor är vackra trots allt. De gör så gott de kan. Du gör så gott du kan. Vi har inte mer motståndskraft än en fimp i en pissränna mot allting ont som vill nå oss. Sorgerna står uppradade ute i trapphuse, bara väntar på att få komma in. Sådana här dagar är det underbart att ha en taxi beställd till i morgonbitti och en biljetterna till Rom på soffbordet, bredvid espresson och guidböckerna.
Jag har biljetter till Roma-Udinese i morgon. Är flyg i tid och allting fungerar vinkar jag från läktaren.
För övrigt kan jag meddela att jag kommer medverka i Canal+ under vinter och vår och hålla den italienska fotbollens fana högt. Var inte rädd att höra av er med synpunkter eller förslag på sådant ni tycker jag ska försöka ta upp.
Jag lovar att höra av mig från Rom. Var rädda om er.
