I en spricka av grå
Jag la mig ner i sängen för att kolla på Liverpool-Inter. Detta endast på grund av att jag inte fick igång en enda stream med Roma–Real Madrid. Väntan på att Champions League skulle komma igång igen kändes som en evighet. Men nu var tiden inne. Den var här. Det var dags.
I brist på hjärtats kärlek och dess enda lag (AS Roma) så fick det alltså bli det engelska laget mot det italienska (ja ja). Jag la mig alltså ner i sängen och hoppades på en rolig match där Inter skulle åka på stryk. För i mitt hjärta förtjänade de det efter alla felaktiga och absurda domslut de hade fått med sig i ligan. Nu skulle rättvisa skippas. Även om rättvisan kom i form av ett fult, träligt, engelskt lag vid namn Liverpool.
Matchen drog så igång och Chivu åker på ett gult kort. ”Hehe, rätt åt dig ditt jävla as” tänkte jag, ”men fan vad lätt Torres faller”. Eller ”smart” som en viss Glenn (som för övrigt borde förbjudas ifrån att kommentera all form utav fotboll för all överskådlig framtid) uttryckte det.
Kort därefter åker Materazzi på ett gult kort. ”Hehe, gött där” tänkte jag för mig själv, ”men fan vad lätt Torres faller”. Eller ”smart” som en viss Glenn (som för övrigt borde förbjudas ifrån att kommentera all form utav fotboll för all överskådlig framtid) uttryckte det.
Och Liverpool ägde matchen. Det var spel mot ett mål. Inter nöjde sig med att försvara och försöka kontra in ett eller annat mål. Och försvara sig gjorde de. De gjorde det löjligt bra.
Sen kommer utvisningen på Materazzi efter att Torres ännu en gång slängt sig som värsta Nedved.
Cordoba som var bäst på plan skadade sig och byttes ut. Men Inter som spelade med tio man mot 389 stycken försvarade sig som om de var 700 stycken med 48 målvakter, vilket gjorde de till 748 stycken. Föga hjälpte detta dock, för till slut, efter en evighet av press ifrån Liverpool så kom första och andra målet. Men långt innan dess så bytte mitt hjärta åsikt och började önska att Inter skulle klara sig. Att Inter skulle hålla ut och klara av 0-0. Varför detta då? Är det för att jag innerst inne är ett Inter fan? Är det för att jag vill att det ska gå bra för alla Italienska lag i Europa? Nej. Nej. Varför detta då?
Jag älskar italiensk fotboll, men jag är inte så förtjust i försvarsfotboll. Jag älskar italiensk fotboll förr den bemästrar allt inom fotbollen. Den bemästrar det taktiska, det vackra, tekniska, det hårda, mjuka, det långsamma, snabba, det offensiva och det defensiva. Inter spelar inte en intressant fotboll, men ikväll var det vackert att se deras försvarsspel. Den var så ren som något kan bli.
Trots domarens sabotage och trots fru fortunas dåliga val av tillfälle att skippa rättvisa. Jag gick över till att heja på Inter för att domaren var värdelös. För att Liverpool brände alldeles för många chanser. För att Liverpool inte kunde ta vara på tillfället trots att allt gick deras väg. För Inter försvarade sig graciöst. För att har man så mycket boll, chanser och flyt som Liverpool hade med domslut och skador på Inters spelare så måste man ju för fan kunna prestera bättre.
Man måste kunna sätta motståndarens målvakt på prov mer än vad de gjorde. Jag började heja på Inter på grund av Glenn (som för övrigt borde förbjudas ifrån att kommentera all form utav fotboll för all överskådlig framtid) och hans kompanjon som var så ohövligt och respektlöst partiska. För att rättvisa inte skippades ikväll. För att rättvisan drog ut på tortyren, ingav hopp och lockade fram för att sedan fälla ut krokbenet. För att rättvisan var orättvis.
Alla som såg matchen vet innerst inne att Inter förtjänade att få med sig 0-0. Alla vet innerst inne att Liverpool inte förtjänade segern. De fick allting serverat på ett silverfat och de höll nästan på att slarva bort det. De hade världens flyt, men de var inte tillräckligt bra för att förtjäna detta flyt.
Jag gillar inte Inter. Det har jag aldrig gjort. Jag ser absolut ingenting personligt med Inter. Men ikväll kämpade Inter tillräckligt mycket och tillräckligt enhetligt och så pass vackert och lugnt att en spricka av grått öppnade sig i en värld av svart och vitt. Och i den sprickan kunde jag kika in och där såg jag tio spelare som kämpade mot en hel armé utav fördomar, sarkasm, ironi och okunnighet.
Däri såg jag det vackra i italiensk fotboll. Däri såg jag en jätte förvandlas till en sårad, ensam lilleputt som kämpade mot en klumpig och ful jätte och denna lilleputt kämpade utan rädsla och utan fruktan. I denna lilla spricka utav grå gjorde sig Inter förtjänta utav min respekt. I denna spricka utav grå vände jag på min kappa och började heja på Inter. I denna spricka blev jag besviken när första målet kom. När andra målet kom. I denna spricka tappade jag all respekt för allt vad Viasat Sport heter med dessa så kallade experter som med varje andetag, med varje ord och rörelse andas hat mot italiensk fotboll.
I denna spricka utav grå kände jag med Inter och alla Intersupportrar. I denna spricka önskar jag att Inter vänder och vinner på hemmaplan med 3-0.
I denna spricka utav grå hoppas jag att rättvisan inte är alltför blind.
