Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll
Bloggarkiv februari 2008
28 Feburari - Dagen Efter Den Stora Matchen
Roma-tröjan hänger på sin galge igen. Den är exakt lika vacker. Den glittrar som en rödgul solnedgång i mitt höga fönster. Den riktiga solen går ner bakom hustaken. Den gör ju det varje dag. Alla dagar skjuts in i evighet, varsamt, ömt. Också den bittraste strid slipas mjuk och rund av tiden. Också den suraste poängförlust släpper sitt grepp.
Barnen leker nere på torget. De är kanske tio år. En av pojkarna har en Inter-tröja på sig. Han ser lycklig ut. Jag är glad för hans skull. Han ser så lycklig ut i sin Zanetti-tröja. Min Totti-tröja är också fortfarande lika vacker. Jag kommer på mig själv med att le, nästan motvilligt.
En del Interfans verkar ha glömt sin historia. Det är en synd att glömma sin historia. Att minnas sitt förflutna är att behålla sin ödmjukhet. Är att som pojken nere på torget springa runt i pur glädje över att äntligen, äntligen vara en vinnare. (Trots att det blev 1-1.)
Men också minnas att vinnare förblir man aldrig. Det ligger i sakens natur.
Det är lätt att glömma sitt förflutna när man når toppen. Plötsligt känns vägen dit väldigt kort, som om den klättrades för länge sedan. Det blåser på toppen i Italien. Inter är där nu. Välförtjänt eller inte. Det är en meningslös diskussion. Vi som håller på andra lag kommer alltid tycka att det inte är välförtjänt. Det hör ju till. Våra hjärtan är randiga i helt andra färger.
Men att ge sig ut efter Hussfelt på TV4 är en märklig form av blint storhetsvansinne. Varje kejsare hade detta som ständigt gissel; makten korrumperar. Makten är förförisk. Makten knyter en bindel över ögonen. Ju längre och besvärligare vägen mot toppen varit desto lättare verkar det vara att glömma den.
Samtidigt bjöd matchen i går på mssor av allt det som gör den italienska fotbollen så oerhört vacker; tempoförskjutningar, bländande passningsspel, kamp, passion och sårbarhet. För att inte tala om två stora kaptener som är oersättliga för sina lag. Två flaggbärare. Totti och Zanetti lever historien. De gör sig odödliga för sina lag mitt framför våra ögon.
För övrigt är det märkligt hur många det finns som verkar ha alla sanningar om hur Italien och italiensk fotboll fungerar. Jag tror inte ens Italien själva förstår det. Det är också en del av vår fascination inför Il Calcio; det finns inget facit, finns inga givna mallar att hålla sig till.
Och finns dem; så ändras dem hela tiden, skiftar form, ändrar mönster.
Kärleken till Il Calcio är sann passion och sann passion låter sig aldrig objektivt låsas in i uttänkta mallar.
Domarna i Italien får mycket skit, Men också en del beröm. Det är inte konstigt att domarna diskuteras så oerhört mycket efter allt som hänt. När passionen slår över är det lätt att man riktar all sin vrede och energi på domaren. Probelmet är egentligen inte om Roma skulle vunnit med Mexes på plan. Problemet är betydligt mer komplicerat än så. Minsta misstanke om att Roma kanske skulle ha vunnit om Mexes fått vara kvar på plan är ju natruligt nog tillräckligt för att fokus ska vridas mot Rosetti och hans insatser. Det är olyckligt men begripligt. Jag tror att fler och större bitar av domarfrukten skulle behöva avlägsnas.
Ödmjukhet och framgång är en vacker kombination. Jag hoppas Inter och deras supportrar bär sina framgångar som medaljer, med värdighet och stolthet. Och att man berättar för grabben ute på torget om alla år då, förr i tiden, alla långa, hemska, förtvivlade år, då Inter var en slagpåse, en förlorare och en dimma i tabellen. Att bära med sig sitt trasiga förflutna med blicken riktad framåt är bevis på riktig framgång, sådan som en tabellplacering aldrig kan ändra på.
27 Februari - Rosetti Sjunger Romas Svanesång
Här sitter man i sin Roma-tröja och det känns som om man blivit lämnad av sin älskade framme vid altaret. Det var så nära. Istället hittar man sin kvinna i sänghalmen med Italiens Anders Frisk, Moggis hångelpolare Rosetti. Redan när Mexes åker ur hör jag mig säga: "Nu blir det 1-1. Han ger de all hjälp de behöver." Det är sant. Det är också sant att Roma hjälper Inter genom att inte göra 2-0.
Jag är så blaskigt jävla trött på att domarna envisas med att klanta till det. Jag har försvarat dem. Jag har stått upp för dem. Jag har tyckt att spelarna bör ta sitt ansvar. Men ikväll släpper jag fram min dåliga förlorare. Jag tycker allt det här stinker. Har Moratti en mini-Moggi någonstans i bakfickan?
"Fan fan fan, det skulle varit du"... kan man nynna medan man sliter Roma-tröjan i stycken och släpar sig mot närmaste parkbänk för att krocka ölbukar med de andra förlorarna. Fan, fan, fan, det skulle varit du... Det skulle varit vackra Roma som tog chansen. Istället fick skandaldomare Rosetti sjunga Romas svanesång. Jag önskar honom så långt bort det går. Det blir en tung natt på Kristinagatan. Det blir en tung natt på Via Governo Vecchio. Det blir en tung natt i den eviga staden. Men den är inte evig av en slump. Evigheten har flera matcher att bjuda på. Snart väntar Real borta. Evigeheten är lång men kan kännas kort medan den pågår. Det var ändå en laddad, elektrisk kväll. Från nästan alla städer och alla lag hörs klagosången att Roma inte orkade stå hela distansen ut. Det hade ju varit klockrent för hela serien.
Fan, fan fan...
Nåja. Tröjan går att laga och i morgon gryr en ny dag. Grattis Inter. Era jävlar... Ni förtjänade inte skuggan av en poäng ikväll men ni fick en ändå. Ni stal allt ljus som fanns. Det är styrka det också.
Jag skulle vilja sitta ner i lugn och ro (nåja) och tala med Rosetti, tala med Collina, tala med en enda vettig jävel i den italienska domarkåren som kan förklara för mig varför de alltid, alltid, alltid stjäl strålkastarljuset och det alltid på ett jävligt osnyggt sätt.
Fan, fan, fan...
27 Februari - Juventus Brev...
Anno Zero var det. Juves magiska nystart. Året då allt blir blankt som en författares mardröm, en ny vit och blank blinkande skärm. År noll skrivs historien om. Allting startar på nytt och allting är möjligt. Till och med för Juventus att skriva ett öppet brev till domarkåren och önska domares bot och bättring. Juve glömmer att för alla andra är det inte år noll. För alla andra är det inte ens två år sedan Moggi ertappades med brallorna nere och fingrar och andra kroppsdelar mjukt maserade i varenda syltburk i hela Italien. Därför stöter deras öppna brev så många.
Fast samtidigt är Juventus i sin fulla rätt. Det är faktiskt år noll. På papperet åtminstone. Juventus fick sitt straff och tog det. Nu bör man bli betraktade och bedömd som vilken klubb som helst. Grejen är bara att detta sker i Italien och det är till att börja med inte vilket land som helst. Och Juventus är inte vilken klubb som helst. På gott och ont. Man har själva sett till att inte vara vilken klubb som helst.
Att vägra en dömd klubb sina rättigheter är som att ständigt misstänka en brottsling som tagit sitt straff för att när som helst begå nya brott. Hur länge är man en brottsling? Hur länge är man ett fyllo? Jag vet människor som varit nyktra i trettio år, utan återfall, som ändå av samhället fortfarande blir betraktat som ett karaktärsvagt fyllo.
Men Juventus har sonat sitt brott. Man är i sin fulla rätt att använda sig av sitt Anno Zero och skriva öppna brev till domarna. Att det utifrån ser lite fånigt ut, att historien inte är historia ännu, utan fortfarande nutid, tycks inte bekymmra den gamla damen.
26 Februari- Guds Kvarnar Mal Långsamt Men De Mal Fanimig Säkert
Vi kan kalla min gamla lärare i svenska för Ann. För det heter hon nämligen. Hon såg ut som ett okaklat badrum i ansiktet. Hon smackade när hon talade. Hon vägrade öppna fönstret när det blev för varmt. Hon sade till mig att jag aldrig någonsin skulle lyckas bli författare. Hon var en elak människa med två äckliga söner, William och Fredrik, som brukade trycka ner småflickor i snön.
Ann hade fått för sig att mina släktingar var facister för att de var från Italien. Jag förklarade för henne att det i själva verket var tvärtom. men hon lyssnade inte. Hon hade bestämt sig. Hon satt uppflugen som en padda på den gröna filtstolen och smackade belåtet som en oantastlig och äcklig spyfluga från helvetet. Jag satt och önskade henne till hundarna medan timmarna släpade sig fram i det kvava klassrummet.
Jag har släktingar som gått hem till Italien från koncentrationsläger i Tyskland. Det tror fan att jag blev förbannad när äcklet Ann kom med falska anklagelser.
Jag gick ut på skolgården den där varma majdagen, strax före min student, och bestämde mig där och då för att bli författare och för att aldrig glömma en enda jävel som gjort livet orättvist surt för mig genom åren. Ingen kommer och pillar sina feta, fläskiga myndighets- fingrar i mina ögon. Jag har hållit det där löftet. Det har skramlat tungt och ibland sett lite fånigt ut men jag har fanimig hållit det där löftet.
Det var till Torino mina släktingar gick. En av dem anslöt sig till partisanerna och jagade Mussolini och en annan vägrar tala om sina hemska upplevelser i koncentrationslägret. Jag är ett resultat av deras kamp. Jag finns här för att de trotsade alla onämnbara fasor som finns. Jag går här i en helt annan sorts vardag delvis tack vare att de aldrig slutade tro och hoppas. Jag går här med ett azurblått och ett Romarött hjärta och tycker det ska bli fantastiskt att se derbyt ikväll.
I kväll är det debry i Torino. Stärkta av den monstruösa upphämtningen mot Parma tror jag att Torino vinner ikväll.
Jag ska sända en hälsning ner till den vackra staden vid alpernas snötyngda fötter och mina släktingar som bor där.
Och i morgon kan hela ligan avgöras när Inter möter Roma i Milano.
Livet är vackert, är en svanesång över passerade dagar, men livet är också en kamp för värdighet, för att vägra ta skit från strålskadade skalbaggar som av någon anledning fått chansen att trycka ner en i februarislasket.
Hämnden är inte bara ljuv, den är smakrik värre. Den är oerhörd, såväl i fotbollen som i livet. Tålamod, innerlighet och temperament är nyckelord för att få uppleva revanschen.
Att hålla vetskapen nära hjärtat, att stå stadig i blåsen, och att ta chansen och tillfället att hålla tillbaka slaget när chansen kommer, är nödvändiga ingridienser.
Tiden talar för er. Tiden kommer avslöja allting. Jag minns att jag tänkte så när jag gick hem från skolan de där dagarna, i början av nittiotalet.
Livet går att översätta. Kärleken till laget är livet i kocentrat. Ingenting är omöjligt. Ingenting är för svårt. Det okända språket går att översätta, går att förstå.
Jag är fortfarande den där pojken som kunde rabbla Italiens Vm lag 1982 utantill.
Jag är den där pojken som snickrade på en dröm i natten, när alla sov och när ingen såg. Drömmar som håller snickras det på i ensamhet.
Guds kvarnar mal långsamt, men de mal fanimig säkert.
25 Feburari - Tröjorna Har Anlänt-EM Kan Börja På Kristinagatan I NKPG
Jag har knappt nog med galgar. I dag anländer Italiens EM-tröjor, en blå och en vit. (Grazie Mille Acke för det!) I hela lägenheten dinglar nu fotbollströjor. Azurblå och vita, och så en och annan Roma-röd. De hänger som mobilänglar i lägenheten.
Vissa dagar är det extra vackert att försvara den italienska fotbollen. Vissa dagar är det värt att ta fighten med okunniga taxichaufförer som pösmagade sitter bakom ratten uppe på Söders höjder och försöker mala ner allt italienskt i en köttkvarn. Man smiter ut med ett hastigt, lättsockrat "Campioni del mondo" på tungan. Bara precis så han hör det!
Man upprepar det fyra gånger, en gång för varje stjärna...
I dag kom EM-tröjan till Kristinagatan i Norrköping. Världen är god. Solen skiner och jag byter från den blå till den vita och sen till den blå igen. Och sen till den vita igen. Och så den blå. Jag speglar mig. Jag är ett barn igen. Jag älskar Gli Azzurri och skäms inte ett dugg över någonting.
Spegeln visar världens vackraste fotbollströjor.
Jag är en del av det där landslaget. Jag är den tolfte spelaren. Jag är ett extra hjärta på avbytarbänken. Jag är en vattenbärare med stark röst. Jag är Donadoni och Cannavaro på samma gång. Det finns inga trösklar mellan mig och Gli Azzurri. Det finns inga trösklar mellan mig och kärleken och finns det en tröskel mellan mig och galenskapen är den väldigt låg...
Italiens EM tröjor har anlänt. EM kan börja. Det kan bli magiskt.
Det blir kärlek under alla omständigheter. Hur det än går blir det massor av kärlek.
25 Februari- Hönan Och Ägget Kom Samtidigt
Hussfelt gör mig uppmärksam på en intressant sak.
Matchen mellan Torino-Parma är ett bottenmöte. Vad får vi se? En match med en smak av Champions League. Det är fantastisk stämning på läktarna. Människor är tillbaka till fotbollen. Il Calcio är verkligen en drog. Il Calcio kan vara den enda drog som är bra för en, som bevarar ljuset, som håller sinnet och hjärtat intakt. På bänken i nämnda bottenmöte sitter landslagsspelare som Lucarelli på ena sidan och Recoba på den andra.
Vi får se åtta mål, två av dem fantastiska rakt upp i krysset. Det är högt tempo och bra passningsspel. Det enda som skaver lite är försvarsspelet och Parmas mentala inställning efter 4-1. Men det får man ha överssende med. För min inre blick ser jag Trapattoni skvätta sitt vigvatten över radbandet och långlinjen...
Jag ser tusen gånger hellre ett bottenmöte i Serie A än en mitt-i-ligan-kamp i vilket annat land som helst.
Efter matchen är man helt slut, småsvettig, lyrisk, rosenkindad. Som efter sex.
Det är hetsjakt på domarna i Italien. Jag har länge tagit dessa domare i försvar men efter senaste omgången kan jag förstå om supportrarna börjar misströsta. Man missar flera uppenbara straffar i samma match. På flera håll. Det är inte okej.
Den italienska fotbollen är en dans på slak lina, är en blinkning längs den vassa eggen precis som den är. Vad Il Calcio inte behöver är en ännu en misstro mot domarkåren. Samtidigt är italienska spelare på ett sätt i den inhemska ligan och på ett annat sätt ute i Europa. Och som vanligt med allting i Italien är det svårt att veta vad som kom först, hönan eller ägget... Italien är det enda land i världen där hönan och ägget kom samtidigt.
Begår domarna misstag och är osäkra för att spelarna ständigt försöker påverka dem, eller är det de själva som startat cirkusen genom att sätta sig själva i centrum?
Domaren har en väldigt framträdande roll i Italien. Så har det varit i alla år. I tidningarna är det en stor sak vilken domare varje match blivit tilldelad. Man skriver om det, vrider och vänder på begreppen. Det är ett sätt att redan innan matchen påverka domarna.
Samtdigt är det ju så att en hårt kritiserad och granskad domare hamnar i försvaraställning. Blir man sårad drar man sig undan. Det gynnar ingen.
När jag vaknade i morse hängde Roma-tröjan på sin galge i fönstret, som en julstjärna i februari. Solen lyste in och jag öppnade upp fönstret för katten att möta dagen. Jag sniffade ut jag också. Det doftade grus och soluppvärmt regn.
Jag drog på mig den där tröjan och tog en kaffe i Italien byxorna medan jag väntade på att livsandarna, alla mini-Totti, (jag vet att det är helt sjukt att kalla livsandarna för mini-Totti men jag gör det ändå...) i mitt blod skulle vakna och börja rusa runt i mina artärer.
Sådana här dagar längtar jag till Rom eller Venedig mer än någonsin. Jag försöker döva min längtan med arbete. Jag skriver mig till en plats där inga längtans fingrar kan nå mig.
Mest av allt vill jag sitta i Trastevere och läppja en nypressad apelsindrink och bläddra i fotbollstidningarna medan dagen barmhärtigt och värdigt förvandlar mig från en hjälpreda i söndefallet, till en hälte i vardagen.
20 Februari - En Halvöppen Dörr Mot Drömmarna
Roma är en ängel med guldröda vingar som ställer dörren till drömmarna på glänt.
Jag vet hur en romersk natt smakar. Den smakar som tranbär, som vanilj, som första kyssen i garderoben hos Linda i Angered. Den smakar äventyr. En romersk natt kan få vem som helst att falla ner i tacksamhet inför det verksamt goda att bara vara på den här planeten. En romersk kväll ger dig alla anlendingar att leva som du behöver. En romersk natt är som ditt livs bästa rus, som sex, det förflutna faller mjukt tillrätta, framtiden är oväsentlig. En romersk natt är koden till dina gener, är nyckeln till alla sammanhang.
Trots en Totti totalt ur slag lyckas Roma vända och besegra Real i den första matchen. Det är mäktigt.
Det var en arbetsseger. Roma är annars väldigt beroende av att Totti strör sitt silver och guld över laget men när hans magi sinat fick de andra ta ansvaret.
Det glittrar på andra sidan den där dörren. Det är där man vill vara. Det är där man vill möta sin egen nyktra blick i spegeln. På andra sidan den där dörren står festsalarna klara. På andra sidan den här väggen rör sig drömmarna varsamt, som mjukt tassande fötter, som när man sätter ner resvöskan i trapphuset efter en lång resa. Som det milda drag av barmhärtighet som drar över dina ögon när du vaknar ur en madröm. Roma ställde själva dörren mot drömmarna på glänt.
Mäktigt.
I Liverpool åkte Matrix på två fullständigt felaktiga gula kort. Materazzi har ett rykte som hinner före honom, som en skugga som drar först.
Han får betala priset för vad han gjort tidigare och för vad han inte gjort. Engelsmännen filmade som de värsta spanjorer och Matrix åkte ut. Kanske skulle Inter klarat oavgjort med honom kvar på plan, kanske skulle de inte gjort det. Hur som helst är det tråkigt att endast ryktet (och en filmande Liverpoolspelare) kan få domarna att visa ut en spelare. Samtidigt är Mancini fortfarande lite naiv i det europeiska spelet. Inter är bäst i Italien men mot ett lag som spelat två finaler (och vunnit en ) på tre år räcker det inte. Man måste spela smartare, mindre naivt. Man måste behålla lugnet, taktiken in i minsta detalj.
Nåja. I en annan korridor, fast i samma hus, ställs Arsenal mot Milan ikväll. Jag klär mig i min Inzaghitröja, ställer mig utanför nästa festsal, och hoppas Milan vräker upp den drömmen som leder rätt in i ljuset.
19 Februari - Förväntan Är Som En Fjäril I Rummet Eller Gud Och Totti
Väntan är som när man står på fördäck och ser Capri smeka sig själv närmare. Eller när planet pilar sig ner strax efter Alperna och man ser Italien bre ut sina vingar. När man ser Rom från flygplansfönstret komma emot en med en öppen famn.
I bland händer det att dörrarna till finrummen glider upp. Ibland händer det att man hyr sig en frackjävel och får vara med på banketten, får vara en del av finrummen. Och man är alltid värd allting gott som händer en. Man är ingalunda längre en pitbull bland pudlar. Man är ej längre en katt bland hermelinerna. Man är huvudgästen. Man har inbjudan i backfickan och världens vackraste kvinna som sällskap. Det är Italien vs England och Italien vs Spanien. Det är alltid Italien vs Världen.
Förväntingar är som en förälskelse i magen, är en fjäril i rummet. Man låter blicken dröja vid horisonten och ler utan att vara medveten om det. Det är nära nu. Nära de riktigt stora fotbollsmatcherna. Nära guldet i gruvan, nära undantagen i vardagen. Champions matcherna är som pärlor på ett vackert radband.
Jag hänger upp mina tröjor i vardagsrummet, plockar fram vigvattnet, tar på mig Romatröjan. Jag går igenom mina ritualer. Jag ber till Gud. Han svek mig när mina barn föddes och dog men vilket alternativ har jag annat än att tro på den jäveln? Gud är inte bara för de trygga radhusjävlarna med händerna i jordgubbslandet. Gud är för alla oss som inte vet hur vi ska överleva i en värld vi inte kan hitta nycklarna till, inte kan sätta ord på.
Jag försöker sätta ord på det ordlösa. Det är Gud. För i begynnelsen var ordet. Och Totti. I begynnelsen var Totti. Magiska Roma. Bär mig i i nackskinnet i din ömsinta, moderliga vargmun och bär oss alla till seger mot Real. Och forza Inter mot Liverpool.
Förväntan är som en fjäril i rummet. Jag följer den med blicken. Ena vingeln är blåsvart och andra är vinröd. Italiensk fotboll är en azurblå fjäder i mitt arbetsrum. Italiensk foboll är bäst i världen.
17 Februari - I En Spegel Som Jag Har
En man bör äga en kostym. Därför att en man kommer att besöka Rom. Och i Rom bär man kostym. Man gör det för att visa respekt för stadens skönhet, för civilisationens vagga, för konsten, för Caravaggio, för kyrkorna och torgen, för ljuset, det gudomligt poetiska. Man bär kostym för att visa sin vördnad för genier och vanligt folk som gått före och som alla, alltid, ansträngde sig till det yttersta för att visa sig själva värdiga sina liv, sin konst, sin vardag, sin längtan.
Rom är en kärlek man aldrig lär sig, en kropp man aldrig tröttnar att röra vid. Rom är en uppgift som inte vill låta sig lösas. Och det är gott så.
Heder, mina vänner, handlar inte om att ha vapen innanför brallorna, eller röra sig packad med skjortan utanför brallorna och kissfläck vid gylfen i sicksack på Stureplan som en idiot. Ej heller handlar heder om köra runt i dyra bilar, att slå sina medmänniskor på käften.
Heder är rena kalsonger under kostymbyxorna.
Heder är att njuta av det poetiska ljuset i Rom, att knäppa översta knappen i skjortan och rätta till slipsen innan man åker up i Peterkyrkans kupol.
Jag stod där och såg ut den eviga staden. Då slog det mig; jag är på toppen av hela världen. Inte bara den här stan utan jag är fan på toppen av hela vida världen. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara än just här. Jag stod och flinade dumt. Sedan köpte jag ett krucifix i olivträd att ha ovanför sängen.
"Det skadar inte att tala med änglarna" som mamma brukar säga.
Längs Governo Vecchio ligger fantastiska La Danesina, en oansenlig liten restaurang, ett hål i väggen, under plastskynken och byggnadsställningar men med den godaste maten som står att finna i denna fria värld. Jag äter där varje dag under min vistelse i Rom. Viker upp mina sporttidningar och läser om domare, Champions, Totti, Oriali, Fiorentina och att Napoli sålt närmare 50 000 biljetter till matchen mot Empoli medan Lazio sålt drygt 2000. Fast Napoli förlorade och Lazio vann. Juve vann också. Och det man gjorde rätt i. Roma var blekare än ett spöke från förr, en förfluten ande.
Jag tror på att rea ut biljetter de två sista dagarna. Jag tror på att vi supportrar bör samla oss i kampen mot pengarna, mot teverättigheter som vill tvinga spelarna att spela mitt i natten (Romderbyt ska börja 21:15.) Varför? Enkelt. Pengar. Tevepengar.
I Italien hör man inte en enda spelare eller tränare protestera mot att springa ut i nollgradigt frostväder på isiga planer mitt i natten med allt det för med sig av risker för skador. Det bor väldigt få rebeller inom den italienska fotbollen. Vilket är synd eftersom landet i övrigt är fullt av dem. (För övrigt kan man vara rebell i kostym också.) Anledningen till spelares och tränares officiella tystnad ( ör när ingen hör så skriks det vill jag lova) är givetvis... pengar. Tevepengarna betalar deras löner också. Därför knyts nävar i kortbyxfickorna och i de svindyra kostymbrallorna.
Ljuset.... Det liksom hälls över mig vid halv nio på morgonen. Himlen är medelhavsblå, kluckar mot horisonten. Inte ett moln på himlen. Allt är azurblått, färglagt.
Det är som om jag första dagen översätts till färg, jag också.
Heder är att göra gott också när ingen ser på, när ingen hör. Heder är att drabbas av solen, av konstens villkor, av det meningslösa och just därför oerhört värdefulla i att bara vara här. Att kunna ta flyget från Skavsta en tidig morgon och vid lunch sitta med en servett i siden i knäet och en lunch man inte har råd med, framför sig i den värmande solen på Il Palazetto vid Spanska Trappan. Man är artig. Man håller dörren öppen åt en man med Lazioslips. Man gör det därför att man är en del av den här civilisationen, man är en människa två tusen år senare och det vore ju fan och vansinnigt om vi inte skulle ha lärt oss något sedan romarna gick runt här och byggde sina palats, tempel och Phanteon.
Det vore synd och skam om vi föll tillbaka in i en regression, en mänsklig tillbakagång. Vi kan bättre. Vi kan bäst. Vi kan hålla huvudet högt också här hemma i blåsiga februari detta EM-år. Vi kan vi också!
Vilka matcher som kommer i veckan.
Heder blir då att hänga upp varenda sinnessjuk och idiotisk (men vacker) italiensk fotbollströja i vardagsrummet. Heder är att älska Milan, Inter och Roma när de ställs mot de där andra klubbarna, från de där andra länderna.
Jag lär mig mer av några dagar i Rom än jag gjorde under hela min skoltid. Jag lär mig mer av att behandla mina medmänniskor med värdighet och respekt än jag någonsin gjorde när jag gick runt Göteborg i snuskiga träningskläder och halsade kall glögg ur gömd flaska.
Jag lär mig älska Italien mer och mer för varje gång jag är där. Det känns som om jag blir en annan. Men det är mig själv jag blir. All den godhet jag är mäktig.
5 Feburari - Juventus - Första Kärleken!
Jag glömmer aldrig Maria från Landala. Jag trodde bara innebandykillarna eller mobbarna hade chans på henne. Så var det ju i den djungel som är skolgården. Tjejerna föll för idioterna och idioterna fattade det aldrig. Vem vänder sig om efter en skugga? Vem vänder sig om efter en osynlig jävel med blicken och hjärtat ständigt vilandes i en tjock bok?
Första gången jag ringde henne var jag så nervös att testiklarna kröp upp och frös fast under mandlarna. Jag trodde bokstavligen jag skulle dö. Det gjorde jag också. Men jag stod upp på den sjunde dagen. Jag fick en träff med henne en söndag och hon blev min första kärlek. Jag glömmer henne aldrig.
Juventus var mitt livs första fotbollskärlek, Vid sidan av att ta familjens katastrofalt gula golf från det mögelskadade radhuset i förorten till Nya Ullevis ekande läktare för att se Öis och stjärnor som Peter Dahlqvist och Sören Börjesson fanns det bara engelsk fotboll på teven. Ingvar Oldsberg gömde sina gäster i en telefonhytt inne i studion. Alla garvade för högt. Alla var från Göteborg. Alla var medlemmar i en mardröm.
Stefan Thylin var med redan då. Det talades om den engelska ligan som en sovjetisk gruvarbetare talar om barkbröd. Ungefär. Ingen hit med andra ord.
Farsan älskade Juventus. När han kom hit från Italien på sextiotalet (med en radio han fått av sin mamma. "Varför en radio mamma" undrade farsan. "Så du kan lyssna på italiensk musik där uppe i Sverige..." blev det logiska svaret...)
Så en morgon stod han på Kungsbacka perrong (han hade gått av tåget vid fel station) med en trasig koffert och en alldeles för stor radio som dessutom bara gick på ström och såg sig omkring. Han fick lift av en vänlig taxichaufför (detta utspelades på en tid då människor tog hand om varandra i högre utsträckning än man gör i dag. Det är således ganska länge sedan) till Göteborg, flyttade in i en barack Gamlestan och började jobba på SKF.
Med bara sitt svartvita Juve-hjärta gick han och såg de tre allianslagen spela. Öis gjorde starkast intryck och han blev Öisare. Jag och brorsan också.
Det är något speciellt med ens första kärek; man var ung och dum. Man var ung och kåt. Man var oändlig i sina tankar, i sitt hjärtas slag.
Juventus är alla språks favoritlag. Man är varken aristokrat eller proletär. Garanterat inte aristokrat i alla fall. Juve var kneganas lag. Kanske var det därför man gillade att klä sig i kostym och alltid hålla färgen. För att man var knegare i botten och svart och vit i själen...
Man är det mest hatade laget i Italien. (Särskilt i Florens...) Det är egentligen ganska märkligt eftersom man tidigt gjorde till kutym att bete sig korrekt och värdigt, lugnt och nästan nordiskt sakligt i alla lägen. Juventus är för italiensk fotboll vad Svennis är i tränarvärlden, en korrekt knuten slips, ett fast handslag, en värdig blick i ögonen. Eller man var i alla fall det tills Moggiopoli började vevas upp. men mer om det senare.
Fiats och Juves Umberto Agnelli har sagt: "Juventus har följt med detta lands utveckling." Man skulle kunna säga att man till och med lett denna utveckling. På gott och på ont.
Man kan synkronisera ner hela det politiska, italienska samhället till en svartvit kub, ner till Juventus.
I mitten av trettiotalet när Il Calcios rötter började löpa rätt ner i den italienska jordmånen vann Juve 5 ligasegrar. Radion slog igenom och gjorde fotbollen tillgänglig för alla. 1934 och 1938 vann Italien VM-guld. Allt detta kom att ligga som en perfekt grogrund för att Juventus skulle komma att bli Italiens största klubb. Särskilt i södern är Juve fortfarande stora.
Inom en och samma familj kan sonen hålla på Palermo och pappa och mamma på Juve. Farfar håller garanterat på Juve. Varför? För att förstå Juves spridning finns det bara en enda bokstavskombination man behöver; FIAT. Italiens största företag, med sitt säte i Torino. Under Italiens ekonomiskt svåra år (stora delar av Italien lider fortfarande av svåra år, ett mer sönderdelat land står knappast att finna) skapade Agnelli sitt FIAT. Mellan 1951 och 1967, på bara femton år, växte Torino från 719000 till 1.12400 invånare. FIAT blev räddningen för hundratusentals människor, immigranter inom det egna landet.
Men räddningen erbjöds inte bara de som faktiskt flyttade från det oerhört fattiga syd och upp till Torino, utan också för deras familjer, deras släktingar som blev kvar.
FIAT blev räddningen. och Juve var FIATS klubb. Därför kom så många människor att hålla på Juve.
Jag vet inte om det var cynisk kapitalism eller faktiskt ett ärligt och innerligt uppsåt man hade när man dessutom inom FIAT tog ett oerhört stort socialt ansvar. Man byggde skolor. Man skickade arbetarnas barn på semester vid havet. Säkert väldigt kostsamt. Men vad vann man inte istället? Obrottslig och total lojalitet. Också mot Juventus. Och det smarta att ha en klubb så tätt förknippad med ett företag är ju att hela tiden nya generationer föds! När de gamla Juve fansen blev äldre och dog, kom nya, unga till. Därför är FIAT fortfarande, efter alla dessa år, Italiens största företag och Juventus Italiens största klubb, både inom och utom landet.
Ingen glömmer sin första kärlek. Ett lag som haft spelare som Sivori, Baggio, Cabrini, Tardelli, Schirea, Zidane, Platini Laudrup, Zoff, Del Piero, Vialli, Buffon, Di Livio, Rossi, Bettega, är ett lag att älska. Och givetvis också ett lag att hata. I Italien har det under massor av år mer eller mindre varit självklart att Juve är samma sak som makt. Och makt i Italien är samma sak som fuffel och båg. Därför ska man komma ihåg att de flesta människor inte alls blev chockade eller förvånade när Moggiopoli spelades upp. Det bekräftade bara vad man vetat i alla år.
Agnelli hade ju redan sagt det; Juve är en klubb som följer med landets utveckling. Moggi styrde Juve som Berlusconi styrde Italien. Men Moggi fick offras. Han som enskild person fick klä skott för ett helt samhälles förfall. Man skar helt enkelt runt, skar bort en bit av det bruna äpplet.
Vad alla vet men ingen orkar ta i är att hela äpplet är brunt, mjukt och äckligt. Särskilt om detta land, detta äpple, är så oerhört vackert, är så gnistrande kristallklart och aptitligt.
Juve tog ändå sitt straff. Nu har man sitt ansikte rent. I den mån det går att tala om nya, blanka sidor i Italien så får man nog lov att säga att sådana sidor rullas ut hos Juve. Det betyder inte att fotbollen är renare än den var innan Moggiopoli. Men det säger i alla fall att man som världens äldsta och vackraste dam kan ramla otäckt, skrapa upp knäna och få klänningen brutalt uppdragen till midjan, men ändå ha chansen att komma på fötter och visa hela världen att gammal är äldst.
Man skulle kunna säga att Juventus först nu, 2008 och en liten, liten bit in Anno Zero blivit det som man lyckats lura alla att man varit hela tiden; en värdig dam som nog fan har sina snuskiga orgier bakom sig, men med varje gammal skökas rätt nu till sist sitter där i gungstolen och låter solen smeka det fårade ansiktet.
Ingen glömmer sin första kärlek. Min hette Maria och var en brunett med guldbruna ögon från Landala. Den andra hette Juve och var svart och vit i allt hon företog sig.
2 Februari - 999 Av Tusen Ställen Ligger I Italien
Det finns tusen ställen jag skulle vilja vara på.
999 av dem ligger i Italien.
Folk säger "Res till Thailand. Res till Prag. Testa Barcelona. Paris är kärlekens stad. London sjunger hela nätterna."
Det är helt säket fantastiska ställen. Men vad ska jag där att göra när jag ännu inte varit i Cinqueterre, när jag bara varit i Milano en enda gång, när jag bara varit på Sicilien två gånger. Varför ska jag åka någon annastans när Venedig, Roma, Torino, Firenze, Lucca, Bologna, Verona, Vicenza och Ferrara alla ligger inom några få timmars tågresa.
Vad ska jag på en menlös strand att göra när jag kan ta flyget från Skavsta på morgonen och på kvällen röra mig i i grupp ihop med förväntan och poesi, ihop med flaggor och vespor, ljus och Peroni, ihop med cypresserna och gränderna mot ännu en match på plats, i hjärtats förmak, få vara en del av fotbollskulturens vibrerande centrum?!
Jag gav Paris chansen. Två gånger. Uppdelat på några år. Det är en mulen, ansträngd, hotfull och skrämmande stad. I Paris är jag livrädd mitt på dagen. Att ta tunnelbanan känns som ett självmordsförsök. Folk stirrar hotfullt. Det ligger slagsmål i luften.
Jag har vaknat upp på botten av en stängd container i London och lyckats klamra mig upp och ut och satt mig på närmaste pub i min skinnjacka, mitt lortiga pannband för att dricka ikapp minnena från kvällen före. Men hur fucking fun är London för en som inte dricker alkohol längre?
I Rom är jag inte rädd ens mitt i natten. Undviker jag bara Termini när det blivit mörkt känner jag mig säkrare där än på Drottninggatan i Norrköping.
Jag älskar lukten av brända kastanjer, av låg sol, av rök och gränder. Jag älskar att komma upp för trapporna på Olympiastadion och se planen sjunga sina sånger i strålkastarljuset, höra fansen, se fanorna vaja i takt med vinden och sången. Jag älskar diskussionerna, alla engagerade ansikten, de stora rosa tidningarna som flamingovingar under armen.
Det finns nästan inget mäktigare än att leta upp sin plats och känna den där delaktigheten. Jag tror det handlar om att vi vet innerst inne att vi är ensamma. Och känslan av att gå på fotboll tillsammans med andra får oss att för några timmar glömma att vi faktiskt är det.
