Lucarelli och Pato är egentligen samma sak
Cristiano Lucarelli och Alexandre Pato är samma sak. De är båda hemskt bra fotbollsspelare som medvetet eller omedvetet ingått i ett större sammanhang.
Säsongen 2005/2006 gjorde Lucarelli sin bästa säsong i Livorno. Den store forwarden öste in mål i en klubb där dåvarande tränare Roberto Donadoni, presidenten Aldo Spinelli och Lucarelli alla var i luven på varandra.
Men ingen kunde ifrågasätta Lucarellis förmåga på plan. Det var världsklass.
Det var på våren, strax innan VM-truppen skulle tas ut som Lucarelli fällde en nedsättande kommentar om den dåvarande premiärministern Silvio Berlusconi. Lucarelli blev aldrig uttagen till VM, istället togs dåvarande Udinese-spelare Iaquinta ut. Sett till prestation en huvudlös uttagning, sett till politik helt logiskt.
Lucarelli kritiserade premiärministern, denne ägde fotbollsklubben Milan och Silvio såg till att hans vicepresident Galliani och tillika ordförande i förbundet Lega Calcio, guidade Lippi rätt i uttagningen.
I Italien var ingen egentligen förvånade över Lucarelli inte kom med till VM.
- Han borde hållt käft, funderade en av mina vänner.
Pato har kallats underbarn. Det kanske han är. Men i ett land utan granskande journalistik och kritiskt öga måste man fråga sig varför? Varför denna hype kring Pato? Vem äger Pato? Vem äger media i Italien? Vem äger Milan?
Svaret på alla de frågorna är Silvio Berlusconi. Milans säsong hittills har varit usel, ett bevis på att klubben helt misslyckats med sommarens värvningar. Genom att få sina tidningar att skriva om Pato kan man för ett ögonblick få undan fokus från misslyckandet. Pato gör dessutom mål, nästa omgång blir han utbytt men då gör Gilardino mål och ingen kommer egentligen ihåg i vad kritiken mot Milan bestod i.
- Italien ger glömskan ett ansikte, sa Calciopoli-utredaren Rossi för något år sedan.
Pato är 18 år och jag tror inte han är medveten om sin betydelse för Silvio. Lucarelli är 33 år, kommunist och hemskt medveten om hur Italiensk fotboll fungerar, det var en av anledningarna till att han lämnade Livorno för några månader i Shaktar Donetsk. Nu är han tillbaka och en och annan president och dold makthavare inom Calcion darrar.
I första matchen för sin nya klubb Parma förlorar laget med 3-2 efter en kontroversiell straff. Det tar några timmar. Sen öppnar Lucarelli munnen.
- Inter vann på det enda sätt de kan. På straffar. När du spelar i mindre lag tenderar Italien glömma av kontroversiella straffar efter 20 minuter. Hade detta drabbat Inter hade debatten pågått i flera veckor.
En sådan sak skulle Pato aldrig säga, det skulle innebära slutet för hans karriär. Lucarelli däremot har slutat oroa sig för sådant. Han kan bli den som genom att säga sin mening, vädrar ut en del av den unkenhet som präglar Serie A.
Det är på tiden.
