Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll
Bloggarkiv mars 2008
31 Mars - Välkommen Till Andra Chansen!
Det händer att livet vänder andra sidan till och ger oss en ny chans.
Det händer i och för sig att livet drar på sig en strap-on ibland också. Men ibland får man en andra chans. Man är alltid värd den där chansen. Varför? Därför att våra villkor som människor är så omöjliga. Det är inte vårt fel att vi drattar på arslet med jämna mellanrum. Om Gud skapat mig sådan här är det dags att han börjar ta lite ansvar.
Själv fick jag en andra chans när jag slutade kröka, gick ner 20 kilo i vikt, började träna och arbeta istället för att skälla ut främlingar på Majornas sunkigaste pubar. Jag slutade dricka 4 juli 2005.
Sista morgonen drack jag Baileys till frukost och grät framför Barillareklamen på teve. Då är det dags att ta sig samman. Då är det verkligen hög tid att bryta mönster och vanor. Så jag slängde alla flaskor, flyttade från Göteborg och mitt gamla liv. Jag förtjänade en andra chans. Jag tog den chansen. Jag tar den varje dag.
Jag vet att det finns folk som skulle älska att se mig stanna för evigt i den där nerförsbacken, som tyckte jag var värd mindre än en fimp i en pissränna, som gärna skulle vllja se mig uppsvälld och jävlig utan redbarhet. Det är därför jag tar den där andra chansen varje morgon. Det är därför jag talar lågt till något större varje morgon när jag står i mitt torunrum med min kaffe och ser solen släntra upp ovanför hustaken.
I morgon har Roma sin andra chans. Jag hoppas att de tar den. För man har ett ansvar mot livet när man blir given en andra chans, och det är att ta den!
Fast jag gråter fortfarande till den där Barillareklamen...
Jag älskar knarkgröna män i hattar som bär solglasögon i ösregn. Jag älskar The Sisters Of Mercy och The Mission. Till min stora glädje upptäcker jag att de där kolsvarta solglasögonen som var populära på åttiotalet äntligen kommit tillbaka.
Alla, exakt alla, tycker de är apfula. Min tjej går några meter bakom mig när vi är på stan. Jag vägrar ta av mig dem. I går åt jag middag på lokal med solglasögonen på mig. Jag såg inte ett skit. Men jag log åt alla jag tror att jag mötte.... Jag log och log... Jag har kommit på att folk ler tillbaka... Jag kan vara mig själv bakom de där solglasögonen... Jag har väntat sedan 1991 på mina solglasögon.
Klassisk skönhet. Som Roma.
I morgon blir det Tottitröjan hela dagen.
Poeten Tomas Tranströmer skriver om döden: "Ibland händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms. Men kostymen sys i det tysta..."
Svarta Vykort heter den där dikten. Den är hoppfull i sin klarhet.
I dag går all omtanke, all medkänsla, all värme, sympati och solidaritet till Matteo Bagnaresis familj, vänner och anhöriga. Väme, sympati och medkänsla också till Parma som klubb och stad, och till alla klubbens supportrar. Och också till chauffören som kommer få leva med Matteos död på sitt samvete, Ingenting tyder på att det är något annat än en olycka.
Jag vet inte om jag tror på Gud. Men jag ber ändå.
Vilket annat val har jag, har någon av oss?
29 Mars - Fotboll har Ingenting Med Att Sitta Still Och Hålla Käften Att Göra
Ljuset dröjer över hustaken. Snön skäms i gränderna. Det kanske blir vår ändå. En leende Fabio Grosso är bäst på plan när Italien förlorar med 1-0 mot Spanien. En förlust det går att leva med. Livet lär oss att leva med förluster. Vi balanserar hela tiden på randen till avgrunden. Vi är alltid bara ett vågskvalp från att översvämmas. Vi är till stora delar vår brist. Vi fyller den där bristen med passion för laget, för landet eller staden. Vi rör oss i solgasset medan vi förblöder ur sår vi inte ens ser. Men livet måste levas. Livet är vackert trots allt.
Att se Sverige-Brasilien i England är som att hångla med ett lik. Det var länge sedan jag såg fotbollens själ så fullständigt dragen i smutsen, så oerhört trampad på, så gjädjelös. Sportbladet uttrycker samma sak men är tydligen ändå i de fina salongerna, bland snittarna och de smalblåsta glasen. Man sitter i sina ombonade VIP-loger och beklagar sig över att pengarna segrat över fotbollens själ. De har rätt och de har fel. För just i dessa tider, när det går att köpa vad som helst och när journalister förtvivlat försöker få sådana som oss som skriver här på Svenska Fans att framstå som okunniga fans bara, inser de inte att de också är en del av den själdöda och iskalla business som särskilt fotbollen i England blivit. De är en del av den cyniska processen. De är lydigt skrivande kuggar i maskinieret. Med några få undantag läser jag tusen gånger hellre skribenterna här än de stora tidningarnas floskler. Det spelar ingen hur långa utbildningar ni gått, eller vilka kontakter ni har. Faktum kvarstår. Jag och några till skriver skiten ur er vilken dag som helst i veckan....
Det finns kraft i England också. Det finns en gerillarörelse som vägrar att sälja sitt arsle till lägst erbjudande och det är vi supportrar. Vi är glöden som finns kvar inom fotbollen. Vi är partisaner mot allting som vill förgöra fotbollens innersta väsen. Vi ÄR detta innersta väsen.
Jag minns i skolan hur vi hade en nitisk vaktmästare, en liten mini-Stalin, som sprang runt i sina flygiga mustcher och sade till alla barn som alls höjde rösten, som lekstinn och varm ville springa i korridorerna. Jag får samma känsla när jag ser fotboll från England, särskilt den här senaste landskampen. Italiens arenor är kanske sämst av de tre stora ländernas. Men fy fan för att behöva sitta som en korgkosse med händerna i knäet och kväva varje litet skrik, förbjuda varenda liten känsloyttring.
Fotboll och känslor är samma sak.
Därför är den engelska modellen en ekvation som inte går ihop.
Supportrar tycks ha blivit ett nödvändigt ont, något som helst ska sitta still och hålla käften. Jag avskyr när folk tvingar mig att sitta still och hålla käften. Fotboll har ingenting med att sitta still och hålla käften att göra.
Därför behövs vi pulserande, obotliga romantiker, alla vi svettiga, rödflammiga och gapiga fans mer än någonsin som en motkraft mot all likriktning, mot alla hysteriskt nitiska ordningsvakter som kastar ut folk som skruvar på sig i stolsraden.
Därför, kära journalister på de "riktiga" tidningarna, finns alla vi hundratusentals fans här på Svenska Fans.
För här blir vår passion tagen på allvar. Här blir vår förvtvivlan, vår sorg, vår förlust och våra segrar översatta till ett språk vi kan förstå.
25 Mars - Snön Faller... Och Vi Med Den.
Bilarna fastnar i snödrivorna. Skorna slinter i backarna. Det snöar vågrätt. Det är som i Göteborg. Fast inte riktigt. Det är alltid värst i Göteborg.
Några ungar fixar en snögubbe nere på torget. Själv sitter jag i min splitternya, långärmade landslagströja med 23 Materazzi på ryggen och funderar på om man skulle släppa vardagen mot marken, bara låtsas tappa alla vardagliga timmar, allt jobb, alla relationer, alla vänner, alla måsten, alla förbannade grå-daskiga-slask-fuktiga-och-blöt-jävliga-onsdagar som man vet att man kommer få genomlida innan våren kommer, och bara ringa efter en taxi och sätta sig i baksätet och säga "Skavsta Flygplats" till chauffören och sedan låta all snö dämpa alla ljud medan man långsamt rullar dit och väl där köper men en enkelbiljett till Rom eller Venedig eller Florens eller Sardinien eller Sicilien eller vart fan som helst bara det är i Italien och sedan landa där som en flykting från allt svenskt, allt grått, allt kallt, allt vintrigt, allt förbannat schlagermedelmåttigt och helt enkelt flanera bort alla pengar man har, ta en italienskakurs och lära sig språket perfekt, åka och se Roma träna, sitta på ett vårsoligt torg någonstans och dricka en superstark och vemodig tår med kaffe och sedan ta en promenad genom historien och det förflutna och gå igenom alla vackra ansikten man lärt känna kring bardiskar och i mystiska, främmande sängar i andra änden av stan med kalsongerna på huvudet och säga hej till hotellägaren och sedan somna runt midnatt med lungorna fulla av gnistrande vårljus och ögonen lyckliga av allting vackert de fått se.
Men.
Jag går här i Norrköping.
De säger att allsvenskan ska starta här på söndag.
Hur fan ska det gå till?
Snön ligger i drivor och våren har kyskhetsbälte och sura ögon.
Det lär nog dröja innan den släpper in oss.
Så jag sitter här med TRE italienska landslagströjor; två fick jag från världens vänligaste själ på Puma och Matrix-tröjan har jag köpt själv. Jag har hängt upp de alla, liksom de övriga, äldre så de bildar alla en liten sal, de dinglar som azurblå och vita mobilänglar från tak, dörrkarmar och bokhyllskanter. Sammanlagt åtta stycken. Jag sitter där inne i mitt azurblå Italientält och surar över all jävla snö.
Jag gick igenom stans förbannade gallerior tidigare i dag. Allt det fula höll på att käka sig ända fram.
Jag kom innanför dörren i exakt rätt tid för att få på mig Matrix-tröjan och besvärja verkligheten med lite sköna drömmar om seger och italiensk framgång i EM.
Jag är både ett barn och en man. Jag är allting samtidigt.
Jag tror att Italien förlorar om jag inte varje gång jag tränat kysser Italia-märket på min Grosso tröja.
Därför kysser jag det där märket.
Av tokiga drömmare ska världen bestå.
Snön faller. Och vi med den.
20 Mars - En Seger För Sandri... Och För Fotbollen
En natt i Rom är som en tecknad film. Alla känslor förstärks. Alla sinnen går¨på högvarv. Staden är evig och för några timmar luras du att tro att du också är det. Det är makalöst och helt underbart. För att verkligen förstå måste man ha varit där. De klart svider. Det är klart som fan att det kändes som en iskall chock när Lazio avgör på övertid. Det är klart man blir trött när Lazio-polare envisas med att skicka äckliga bilder på allt jävla firande. Men jag står ut. Ställd i ett annat ljus står jag ut väldigt lätt.
En far som förlorat sin son till en meningslös död äger hjärta nog att fortfarande tro på fotbollen. Gabriele Sandris far blev derbyts verklige vinnare. När experterna med större bylinebilder än förstånd gapar om "barbarer", "inbördeskrig" och "terrorister" knyter Gabrieles far sin halsduk runt halsen och ställer sig med en cigg i motståndsklacken.
Det är heder. Det är mäktigt. Det är stort.
Om en man som förlorat sin son i fotbollsrelaterade kravaller fortfarande orkar tro på fotbollen, fortfarande står på sina egna ben, har vi andra fanimig inte rätten att ens för en sekund misstro vår älskade idrott.
Kärleken besegrar döden. Hur vet vi det? Eftersom tiden går. Framåt. Också efter katastrofen fungerar dina muskler, dina impulser, dina rädslor och dina känslor. Också när någon du älskar dör vill tiden dig gott.
Lazio besegrade Roma i derbyt i går. Grattis Lazio. Men viktigare än det, var Gabriele Sandris farsas blick och mod, hans kraft och innerlighet.
Det här var Sandris seger lika mycket eller mer än Lazios.
18 Mars- Vår Kärlek HarTvå Hjärtan
Ett derby i Rom är aldrig bara en fotbollsmatch.
I morgon kväll möts två av Italiens stoltaste lag. Men det är också kvällen då en far som förlorat sin son tänker stå i Curva Sud under första halvlek. Det är stort. Det är heder. Det är ett svar till alla Kappelins och Sportbladare som skrikit högt om fotbollens romantiska idioter som endast "barbarer."
I morgon har Rom och Italien chansen att visa hela fotbollsvärlden vad heder, ära och ett högburet huvud betyder.
Jag hoppas man tar den chansen.
Symboler är viktiga i Italien. Så när Totti och Rocchi i morgon lägger ner blommor till minne av Gabriele Sandri så betyder det mer än det vi ser. Allting är av dubbel betydelse.
Sandris död är en skymf och ett hån. Och framförallt totalt meningslös. Kan man vända denna meningslösa död till en jublande enhet i morgon tror jag mycket är vunnet. Jag tror inte Lazio och Roma fans kommer falla i varandras armar över hela jorden. Jag vet ju att Gabrieles föräldrar inte får sin älskade son tillbaka.
Men jag hoppas att delar av det fotollsmörker som italiensk fotboll har levt i den senaste tiden kan lysas upp hans minne, av hans modiga far som säkert letar febrilt efter anledingar att leva, och jag hoppas att vi kan guida varandra ut ur det där mörkret.
Vår kärlek har två hjärtan. Ett slår sina slag för färgerna i vårt favoritlag. Ett annat hjärta slår för själva fotbollen. Jag hoppas att Romas röda och Lazios blå hjärta kan slå tillsammans i morgon kväll och att det blir en manifestation av de som kallas barbarer och tyranner, facister och idioter, svin och förrädare. Även om det kanske inte känns så så har vi nervtrådar till samma källa, både Lazio och Roma. Vi är samma andas barn. Vi är alla döttrar och sönder till mäktiga Rom.
Gabriele Sandri är död. Länge leve Gabriele Sandri. Vårt gemensamma hjärta kan ta avstamp där. Sandri var Roms son. Precis som våra båda lag är.
Och länge leve världens vackraste stad. Jag skulle ha varit där för att se matchen. Av olika anledningar kunde jag inte följa med David Fjäll och Nils Byfors ner. Jag är så avundsjuk man kan vara och ändå överleva. Jag går här i Norrköping med en karta över Rom i innerfickan. Jag kan känna lukten från gränderna i Trastevere. Jag sitter på La Danesina jag också. Jag reflekterar ljuset från Tibern i mina solglasögon.
Rom är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den. Rom är en pulserande känsla av att allting är möjligt, av att livet har mer att ge än ett plötsligt snöfall i mitten av mars och två förbannade, pissiga minusgrader. Rom är Roma. Roma är Rom.
Gud vad jag önskar att jag var där. Och det är jag också. I hjärtat har jag aldrig lämnat staden som blir mäktigare och mer magisk för varje gång man besöker den. Rom är en hemlighet man hela tiden är på vippen att avslöja. Rom är en annan ton i rösten, är rak i ryggen, är en kostym som sitter som guld.
La bella Roma.
I morgon visar vi världen hur fotboll ska spelas.
15 Mars - United-Roma. Revanschens Tid. Jag Är Inte Rädd.
Det finns revansch och det finns revansch. Det finns den där låga varianten som gränsar till hämnd när man ligger med allt kvinnligt som rör sig (och ligger still) bara för att ens tjej snubbel-ramlat ner i fel säng på sin charterresa till Grekland. Sedan finns den mer subtila form av revansch som kommer över tid. När man låter tiden utvisa att man faktiskt lyckades bli en del av det som lärare, socialsekreterare, kuratorer, platsförmedlare, och andra hyenor med renstädade skrivbord och tomma hjärtan, svor på att man aldrig skulle lyckas bli.
Den vackraste revanschen är ändå den när man reser sig upp efter att man trillat i gruset och känt svinens klack i nacken. När man legat fet och svettig, sjuk och full i en gränd med isregnet innanför jackan. När man haft kronofogden i hasorna, aldrig några pengar, och döden som en tequila-mask i flaskan.
Då vänder det.
När man kräkts färdigt i handfatet. När man äntligen fått nog av ölmage, bakfylla och abstinens och lägger av, lär sig av sina misstag, börjar träna, går ner i vikt, sliter som en bandhund, som en Rocky, som en mästare, och man slänger alla flaskor, skurar golvet med Ajax citron, diskar och köper nya kläder, och så en dag, åker man tillbaka till staden som aldrig trodde på en, och man tar en långsam promenad genom stan i sin nya kostym och den sitter som smäck, den sitter som en extra hud, och ögonen glittrar och man hälsar på förvånade före-detta-fiender som inte känner igen en, men de är inte fiender längre eftersom man glömt deras patetiska skitnamn, man har glömt deras hat eftersom man inte behöver det längre.
Man behöver inte stamma deras oviktiga namn eftersom man ramlat så hårt det går att ramla och ändå lyckats ta sig upp och man möter alla man ser med fast handslag och stadig blick och man har lyckats förvandla sina motmänniskor till medmänniskor och när man gått runt i den där stan som helst hade velat se en död, tar man tåget därifrån, ett sent kvällståg som som en pil rakt in i kvällssolen och man märker hur mycket lättare man är när allt oviktigt rasar av en. Man är en vinnare igen. Man har överlevt.
Och att överleva, att stå nykter, redig, och stark framför sin fiende, att inte skämmas, är den ultiamata revanschen. Tiden kommer avslöja allting. Dina fiender kommer aldrig i längden kunna hålla dig på mattan om du överlever. Tiden är alltid din vän.
Snart är det United mot Roma igen. Jag längtar dit. Jag tänker sitta på första parkett i min bästa kostym. Jag tänker ha Peter Wennman vid min sida. Jag kommer le när någon nämner 1-7-mardrömmen förra året. Jag kommer se alla i ögonen. Jag kommer lägga det ena benet över det andra och jag kommer njuta av två fantastiska fotbollsmatcher. Jag har revanschen i kroppen. Tiden avslöjar allting, alltid. Jag är inte ett dugg rädd.
12 Mars- Gud Föll I Backen Den Dan Roberto Mancini Föddes
Jag satt inlindad i den italienska flaggan.
Jag var mycket full men det gjorde ingenting eftersom jag kommit för att se Robert Mancini spela fotboll. Då ser man gärna dubbelt.
Jag såg fyra, sex, åtta stycken Mancini och alla var lika bra. Jag såg när han klackade in ett mål direkt på frispark. Jag såg det i dubbel upplaga. Jag drack kafferör med sprit tills jag glömt mitt eget namn och jag hamnade på en bar i Trastavere och sjöng Umberto Tozzi sånger med människor jag inte kände.
När jag vakade hade jag pannan mot golvet och byxorna vid knäna. Hotellfönstret stod öppet och vespornas surrande nådde mina öron som en dröm först, sedan allt högre till jag vaknade och gick ut i solen och drack mineralvatten till jag kunde andas normalt och då gick jag och köpte sporttidningar för mina sista pengar och där kunde jag läsa om Mancini och det kändes bra att göra det eftersom kvällen före mest kändes som en dröm.
I maj 1990 kysste jag en främmande tjej i publikhavet på Ullevi när Sampdoria slog Anderlecht i Cupvinnarcupens final. Det var andra tider på den tiden.
Det var bara att köpa biljett och få en kyss av en vacker kvinna som jag bara såg leendet på sedan när vi dansade ut längs Avenyn med våra flaggor och tröjor och jag fick en signerad Sampdoria tröja som jag glömde kvar på restaurang Kometen och dagen efter när jag gick dit var den borta, och det var den unga kvinnan med det långa håret också men utanför ett av hotellen på Avenyn träffade jag en annan italienare från Genua som försovit sig och missat planet så vi slog oss ner och tog en stark koppp kaffe och han berättade att han på riktigt trodde att Gud ramlat ner och slagit i backen den dagen Roberto Mancini föddes, och att det var därför som Mancini var världens vackraste fotbollsspelare och jag höll med, för jag visste inget om Gud, men en del om Mancini och jag visade honom runt i stan och till sist tog han bussen till flygplatsen och när jag gick hem var jag ung, lycklig och med hela livet framför mig.
Jag tänker på de där dagarna när jag hör att Mancini sagt upp sig från Inter och genast studsar tillbaks i tränarstolen igen. När Gud slår i backen blir landningen alltid mjuk. Jag älskar känslömänniskor. Finns det andra sorters människor? Egentligen? På riktigt?
12 Mars - Nu Slipas Knivarna
Egentligen har jag hört ljudet av de slipade knivarna ända sedan Grosso, med hjälp av Gud, slog in den där straffen mot Frankrike i VM-finalen. Segerns dramaturgi innehåller alltid det där ljudet. Jag hörde skramlet från liarna, det iskalla metallljudet från knivarna, när Inzaghi gjorde mål mot Liverpool i Champions League-finalen förra året. Det var som att mörkermännen skar sig själva när Totti vann Guldskon och Kaka utmärkelsen som världens bästa spelare. Inte blev det bättre när Milan vann VM för klubblag. Italien stod på toppen av hela världen. Men i skymundan slipades knivarna. Ingenstans under de här åren, från sommaren 2006 har man kunnat läsa om italiensk fotbolls fullständiga överlägsenhet. Inte någonstans. Förutom här möjligen.
I morse läser jag en fullständig slakt av Inter och italiensk fotboll i TTs rapport från matchen i går.
De har stått som sockerstinna barn i kulisserna och hoppat. Som små knubbiga barn i Rule Britannia-randiga blöjor har de febrigt väntat på sin tur, längtat efter att svinga sina knivar och sina vindpinade liar. Nu jävlar tar de chansen. Engelsk foboll är plötsligt solklart bäst i världen. Deras minne är kort. Deras minne är häpnadsväckande kort.
Nåja.
Jag gratulerar Liverpool till segern och konstaterar att det varken finns många engelsmän där eller i Arsenal eller Chelsea.
Liverpool spelade italienskt mot Inter och vann välförtjänt. Grattis säger jag. Men till knivsliparna, till de förslavade anglofilerna som bara tar chansen att pilla sina flottiga fingrar i Italien-älskarnas ögon säger jag aldrig grattis.
Det är beklagligt att italiensk fotboll inte fick sitt rättmätiga erkännande när man stod på alla fotbollstoppar i hela värden. Det är tidtypiskt för vårt land att media ändå tar chansen att pissa neråt när italienska lag nu, helt i linje med segerns dramaturgi, inte lyckas nå ända fram.
Men igen, Grattis Liverpool. Det är viktigt att vara en värdig förlorare.
Skadeglada vinnare är det värsta som finns.
9 Mars - Grattis Till De Första Hundra, Inter
Nu för tiden har i alla folk en föreställning om italiensk fotboll. Att den sedan allt för ofta är grovt förenklad, väldigt felaktig och proppfull av fördomar är en annan sak. Den kampen för vi alla när vi håller vår kärlek till Il Calcio som ett varmt hjärta i kupade händer.
1987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhåt på Inter mot Blvåitt i Uefacupen. Det var jag mot hela skolgården, hela Göteborg, jag mot hela världen. Jag stod på Ullevis väldiga betongläktare och såg Zenga, Ferri och de andra klara 0-0. Alla trodde det var klart. Särskilt när Stig Fredriksson gjorde självmål nere på San Siro två veckor senare. Jag hade alltid känt mig utanför i skolan, aldrig varit mobbad, aldrig mobbat själv, bara suttit längst bak med tjocka böcker. Jag höll på Öis och hade redan i småskolan blivit upphängd i gallonbyxorna som straff.
Jag älskade italiensk fotboll och tro mig; 1987 var det inte många i Sverige som ens visste vilka lag som spelade i Italien. I Göteborg håller nätsan alla på Blåvitt. Det är en blandning av Goa Gubbar och total kollektiv masspsykos. Det är otäckt. Allting är en enda ständig picknick med pytt i panna på papptallrikar, Kamratgård och träningsbyxor på tränarbänken. Om Blvåitt är en husvagssemester med ljummen folköl och pytt på burk är Öis en tre rätters middag med silverbestick och stärkt servett. För att inte tala om vad Inter kom att betyda för en fotbollsälskande outsider. Inter fick representera utanförskapet, Italien, allt det man gick och drömde om medan man gick i tonårsaktigt och blaskigt vidrigt västkustregn hela dagarna. Inter blev en fläkt av den andra världen, av skönhet, elegans, stil och fness. Inter fick representera Italien helt enkelt. Inter blev en motpol mot medelmåtta, fulhet och 2000 på Ullevis läktare i trista matcher mot Grimsås, Saab och Öster.
Men så gör Stefan Pettersson 1-1 och Inter är utslaget. Jag visste vad som väntade. Jag visste vilken iskall ensamhet som väntade. Kunde redan höra alla pikar. Jag gick i svart sorgeband runt armen dagen efter. Det var min första stora fotbollssorg. Den skulle följas av flera. Satan i gatan vad många fler den skulle följas av.
Hur som helst, I helgen firar Inter hundra år. Den 8 mars 1908 bildades Internazionale. Så sträck på er alla Inter fans. Och ett stort Grattis från ett Roma-hjärta. Det kan ni allt vara värda...
6 Mars - Roma, Ti Amo
Jag är en sucker för italiensk smörschlager. Jag älskar när stråkarna vrids upp ännu ett varv. I dag är en bra dag att lyssna på Umberto Tozzis Ti Amo.
I dag är en perfekt dag att lätta en aning på halsduken och känna solen smälta sitt silver innanför huden. I bland är livet en en halsbrytande vandring längs den vassa eggen. Ibland är livet evigt upprepade vardagar.
Ibland är livet en pappersbåt i ösregnet, reumatism i ens kropp, en molnande värk någonstans långt borta. Ibland är livet inte riktigt närvarande, inte angeläget.
Men ibland, som idag, är livet i tid. Man är i fas. Man är lycklig. Man har varit med om att slå ut Real Madrid ur Champions League. Det är en dag som är perfekt för att dröja med blicken i andras ögon, som är perfekt att drömma sig bort till en dåsig stund i solen på Piazza Navona.
Roma har stampat av sig sin ungdom (som regn) i kapprummet och bjudit in sig själva i fotbollens finrum. Det är mäktigt. Jag är särskilt imponerad av Spallettis taktiska genialitet. Och att mobbarlektionen man fick av United för ett år sedan faktiskt lämnade de spår som en sådan förlust bör lämna; nämligen de man lär sig av. Roma har lärt sig. Roma behöver inte längre stå och skrapa med skon i gruset och med mössan i handen.
En främling ser Italia-märket på rocken och lyfter på hatten.
- Såg du Roma igår, frågar han.
- Vlken match!, svarar jag.
- Jag håller på United egentligen, fortsätter främlingen på stationen, men jag måste säga att det var mäktigt att se Roma i går. Det är inte vilket lag som helst som slår Madrid borta.
- Tack, säger jag.
United-främlingen går ombord på tåget och jag ska också på det där tåget och vi sitter i samma vagn och ler mot varandra när vi hämtar kaffe och det känns som man är inbjuden, som man faktiskt får vara med på sina egna villkor, och det är en känsla som gränsar till att komma hem efter en försenad resa, efter inställda tåg och försenade flyg.
Livet är en lätt fjäder bara, känns så självklart, känns som italiensk smörschlager.
Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm. Den finns på riktigt. Du är inte ensam om att vara ensam. Vi finns! Vi vann.
Och jag trycker igång Ti Amo en gång till...
6 Mars - Öppet Brev Till Peter Wennman
Tänk om jag hade börjat som du. Med att förminska dig till en tönt, en före detta journalist, en "debattör." Hur hade det känts? För visst anser du att du är en av landets bästa sportjournalister? Visst är det så att världen kretsar kring dig, dygnet runt....
Via omvägar läser jag att Peter Wennman på Sportbladet försöker ta heder och ära av mig i en av sina självcentrerade och patetiska spalter i dag. "Via omvägar hör jag att en debattör vid namn Birro i något webbteve program tyckt att jag bara skriver om engelsk fotboll."
Men du, Wennman; hur känns det att så uppenbart kokettera med sin obegåvning? Du är gammal, gammal, gammal. Det där webbteve programet du så hånfullt skriver om är ett av fotbollsmedias bästa program om fotboll just nu. Och jag är ingen debattör, Wennman. Jag är författare. Läser du böcker, Wennman? Alltså andra än din kollega Anrells sportgrodor? Jag har givit ut tio böcker som alla sålt i flera upplagor. Hur många böcker har du själv givit ut? Jag har vunnit flera litterära priser, bland annat det prestigefyllda Dan Andersson priset. Hur många priser har du vunnit själv, Wennman?
Jag är så jävla trött på att trötta ölhävande britt-gubbar med matchande stora egon och bylinebilder kommer och förnedrar oss som arbetar seriöst med fotboll på andra arenor än rosa Sportbladet. Om du hade varit intresserad, Wennman, hade du kunnat lära dig så mycket om fotboll, istället för att hånfullt försöka förminska mig till en "debattör i något webbteve-program."
Din kollega Simon Bank har sagt att det där teveprogrammet (det heter Euro Talk Wennman, det är inte särskilt snyggt att kokettera, vara stolt, över sin obegåvning) är hans absoluta favoritprogram. Du kanske borde lära dig av honom. Du kanske borde komma ner från dina fradgsastinna, malbitna jävla hästar och se att utvecklingen springer ifrån dig.
Jag blir sur när pösmagade, okunniga och trötta ursäkter till journalister försöker förminska mig till något jag inte är.
Du är välkommen till oss på Svenska Fans, Wennman. Du kan lära dig något. Som att inte ljuga till exempel. Jag har aldrig påstått det du skriver i din tidning i dag. Jag har i själva verket alltid hävdat att människor kan få plats med all kärlek till all fotboll, i sina hjärtan.
Det är sådana som du som gör Svenska Fans så oerhört viktigt och helt nödvändigt.
5 Mars- KÄRLEKSBLOGG-GRAZIE ROMA!
Hör ni?
Om ni lägger örat mot kärleksmarken kan ni höra Roma sjunga ända hit, ända till ett hotell i Göteborg där det så klart spikregnar vågrätt helvetsregn in från havet.
Nyss stod jag på centralen här utanför med mitt trötta men lyckliga ansikte som ett facit, som ett öppet brev, mot den svarta himlen och det regnade innanför kragen, och det blåste kallt in under rocken och jag minns alla jävla bakfylledar som jag vaknat en uppslagen boksida härifrån, bara en Panucci slagen frispark härifrån, i ett hus där man fick kräkas tyst för att inte kärringen mitt i mot skulle börja banka eller ringa polisen och jag kände att det fan är okej att vara 35 år och älska ett fotbollslag, det är okej att stå här med ansiktet som ett kärleksbrev mot himlen och bara njuta sekunderna, minuterna, kvarten efter att Roma slagit Real Madrid på bortaplan med 2-1.
Kärleken till ett lag är så mycket större än bara kärleken till ett lag. Den är respekt och värdighet inför sig själv. Jag sköljer mig själv helt ren i det här blåsiga västkust-regnet som jag hatade så när jag bodde här. Nu älskar jag det. Jag älskar mitt så utomjordiskt vackra svartklädda Roma som lyckades med det som jag tror många av oss innerst inne inte vågade tro.
Den här segern är granne med Italiens VM-guld. Den här segern är som ett vykort bland reklambladen. Den här segern är ett möte i ensamheten, är en torr, varm fläck mitt stormen, är en filt för katten att rulla ihop sig på. Mina svartklädda magiker stod upp för den italienska fotbollen och besegrade ett av världens bästa lag, på deras egen bakgård. Man bjöds in och käkade husbonden ur huset. Mäktigt! Strålande vackert!
Jag älskar Totti. Jag älskar De Rossi. Jag älskar Panucci. Jag älskar Roma.
Så hör ni? Lyssnar ni riktigt noga kan ni urskilja en sång som smyger i takt med hjärtslagen.
Jag känner mig som när jag klev genom porten efter ett hemligt kärleksmöte när jag var riktigt ung och riktigt orädd för allting. När jag fällde upp kragen mot snön som föll så lätt då, för länge sedan, och som ännu faller eftersom allting rör sig i det förflutna. Jag känner lättheten i stegen.
Jag trodde att passionen skulle släppa sitt grepp om mig när jag blev äldre. Det blev tvärtom. Jag är glad för det. Jag är glad att jag fortfarande är naiv och drömmande nog att sätta all min tilltro, allt mitt hopp och en stor del av min kärlek till ett fotbollslag från huvudstaden.
Grazie Roma.
Jag sover med öppet fönster i natt. Jag sover med regnet som sällskap. Jag sover med en arm om allt det jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Grazie Roma!
4 Mars - TRÖST!
Jag fick rätt. Tiden väntar inte på någon. Inte ens på Andrea Pirlo.
Kärlekens död bor redan i mötet. Avskedet bor i det första ögonkastet. Så ser dramaturgin ut. Så ser våra villkor ut. Grejen är att vi älskar att älska. Därför ljuger vi bort alla orsaker. Vi vill så gärna att kärleken ska vara för evigt. Vi vill så innerligt att pirret ska surra i våra hjärtan livet ut.
Men inget består. För den som kan läsa har det varit tydligt att Milan inte är ett lika bra lag i år som tidigare år. Men det är ju ingen slump att kärleken är blind. Vi blundar småvisslandes förbi det vi måste se. Vi jagar varandra vidare in i den rödsvarta sköna drömmen där Maldini inte är en dag över 30, där Pirlo aldrig missar en passning, där Gattuso inte bara springer bredvid sin motståndare, och där Nesta är kung i försvarslinjen.
Kärleken till laget är en pendelrörelse mellan avgrund och himmel. Vi lär oss aldrig riktigt hantera den där rörelsen. Varför? Därför att den är plågsam för oss. Den kan vara olika länge. Som fanatiskt fan av Gli Azzurri har jag befunnit mig bland svavel och eld mellan 1990 och 2006. Det är sexton långa år. Men när pendeln sedan väl slog tillbaka, då slog den tillbaka rejält med ett VM-guld.
Jag tror inte Milans era som storklubb i fotbollsvärlden är slut. Däremot är det dags att erkänna sin ålder. Det är dags för Milan Lab att lossa kopplet till gamlingarna. Framtiden tillhör andra spelare. Milan har rundat ett krön och blir stående med händerna mot knäna, som en mycket gammal man som varit med om mycket, som sett allt, som vunnit ändå mer, men som nu måste hämta andan ett tag innan han orkar fortsätta.
Arsenal var bättre än Milan. Det gör förlusten en aning lättare att bära. Jag tror det är svårare att se den där rödsvarta åldringen i spegeln. Insikten om att Milan just nu inte är ett av världens bästa lag är en hårdare kramp i hjärtat än den här förlusten.
Jag minns efter semifinalen 90 när Italien åkte ut på straffar mot Argentina i Neapel.
Jag söp mig snorfull på hemmagjort vin och stapplade ut från lägenheten på Andra Långgatan och sedan gick jag i mina jeansshorts och min Italientröja högljutt gråtande genom hela stan, hamnade i ett meningslöst slagsmål vid Vasaplatsen, och så gick jag hem till min dåvarande före detta flickvän och knackade på. Vi hade gjort slut en månad tidigare. Jag var arton år och väldigt rädd för allting.
Hon släppte in mig och vi drack kaffe på hennes balkong. Jag nyktrade långsamt till men den där krampen, förlusten och sorgen över att Italien hade förlorat ville inte släppa greppet.
- Vill du sova här, frågade min dåvarande före detta flickvän.
- Får jag det, snurvlade jag.
- Klart du får, sade hon och log.
Vi blev tillsammans igen sedan. Vi var ihop ett tag efter det. Jag somnade med min hand i hennes och mitt gråtmilda ansikte i hennes hår och jag luktade gammal sprit, svett och billigt vin men hon lät mig soffa där och sexton år senare, i en annan del av världen, men för samma man vann Italien VM-guld och jag gick hem till henne igen och vi hade båda blivit äldre men hon kände igen mig när jag knackade på. Hon var gift och hade barn och hon stod bara och gapade av förvåning men jag tystade henne med en kram och jag sade:
- Jag glömmer aldrig att du lät mig sova över hos dig 1990. I kväll vann Italien VM-guld och jag vet inte vad det var, sade jag, men jag kände att jag var tvungen att hälsa på dig just ikväll.
Hon log. Hon sade ingenting. Men hon log. Och vi kramades en stund innan jag gick igen.
Jag kunde känna hennes blick i ryggen genom titthålet när jag gick ut till bilen som väntade på att köra oss till Götaplatsen för att bada i Poseidon.
Kärleken är alltid starkare än döden, starkare än livet.
Kära Milan fans. Se inte det här som en förlust. Det är bara en pendelrörelse mellan kärlek och hopplöshet. Den där pendeln kommer slå tillbaka. Jag lovar. Lyssna på en man som varit med förr.
Och det kommer garanterat inte ta sexton år.
Det finns tröst och vårt behov av denna tröst är omättligt.
4 Mars - Hjärtats Slag Är Röda Och Svarta - Milan Och Kärlekens Dramaturgi
Jag börjar bli underlig. Som i dag på gymmet. Jag har fått för mig att jag måste kyssa Italien-märket på min grandiost vackra azurblå landslagströja innan jag stoppar ner den i väskan efter ett träningspass. Jag bara måste göra det. Det är inget ticks eller så. Jag bara måste göra det. Jag står där med handduk runt livet och kysser märket. Som en idiot. I dag glömde jag bort att se mig omkring och en äldre man som höll på att byta om stirrade på mig.
Jag log lite förlaget.
- Grosso-tröja, stammade jag.
- Vem? undrade mannen.
- Grande Grosso... Vet du inte vem Fabio Grosso är?
Han visste inte. Han höll på Sverige. Han gillade inte italiensk fotboll. De kastar sig bara hela tiden. Han visste inte vem jag var heller så jag sade att jag är en riddare för den italienska fotbollen.
- Jag håller på Arsenal, sade han sedan och gick ut i träningslokalen.
- Din förlust, kontrade jag och gick in duschen.
Men matchen ikväll har en puckelryggig jävel som envisas med att slå i klockorna och det låter 1-1....1-1....1-1 varje gång. Jag kommer inte undan ljudet från den där klockorna. Och hela världen håller på Arsenal. Det känns som om man med sina sista krafter krypit över gränsen och upptäcker att man är i fiendeland.
För en tid sedan släpade Silvio ut alla pokaler Milan vunnit på sista tiden. Man byggde upp Patos premiär till en form av fradgastinn masspsykos. (Att sedan Pato faktiskt levererade är en annan historia.)
Grejen är att Milan försöker skyla över sin generationsväxling. Det går inte.
Det går aldrig, inte ens i Milan Lab, att stanna tiden.
Marcel Proust försökte genom att käka en kaka som vuxen han inte ätit sen han var barn och på så sätt förflytta sig i tiden. Sedan skrev han sju långa, mästerliga romaner om det. Men annars går det inte.
Det är därför jag är så skraj för de där kyrkklockorna som slår. En vacker era kan ta slut ikväll. För Malidni definitivt. Men kanske också För Gattuso, Nesta, Cafu, Pirlo, Inzaghi, Gilardino...
För när man nått bergets topp, vart ska man ta vägen? Man kan slå ner sin flagga. Man kan göra det igen. Många av de här spelarna vann VM-guld, Champions League och Klubblags-VM under en tidsrymd som vi andra knappt hiner blinka på. Det är oerhört. Men det är som kärlek; det tar alltid slut. Allt som äger rum, tar alltid slut.
Som Nick Cave hyffsat översatt sjunger i sin sång; Jag visste innan jag träffade henne att jag skulle förlora henne...
Så ser segerns dramaturgi också ut. Ingenting vara för evigt. Inte ens Milan.
Men ni kan ju fatta hur stenhårt och passionerat jag håller på dem ikväll!
Nu sitter jag med en superstark kopp espresso och käkar lite oliver och ser solen sega sig ner över hustaken. Snart är det Italien-England i den finaste av turnerningar igen.
Det blir inte mäktigare.
Och låt oss för all del vara förälskade i kväll.
Låt oss ljuga oss fram till ett leende i mungipan. Låt oss kasta allt förnuft, allt poetiskt snack om tidens gång just i kväll.
Låt oss förälskade och blinda stanna tiden just ikväll. I kärlek är allting tillåtet. I krig också men krig är samma mynt, bara andra sidan. Både blod och hjärtats slag är röda och svarta.
Låt hela världen få veta att kärleken är starkare än tiden och att Milan vinner.
Forza Milan!
1 Mars - Ett Konkret Förslag Till Domarna: Ta Hjälp Av Tekniken
När man sjunker ner i solen med sin Corriere Dello Sport (I Rom är det om inte skottpengar så i alla fall sura blickar på dem som väljer flamingovingen från Milano) inser man vilken oerhörd betydelse domarna har i Italien.
Med en våldsam gemensam kraftansträngning har man lyckats göra de viktigare än de är. Eller så här; man har laddat deras närvaro med en sådan oerhörd mängd negativ energi.
Det är som när jag gick i 9A på Buråsskolan i Johanneberg och alla gav oss skulden för allting. Också när det inte var vårt fel fick vi skulden. Det slutade med att vi busade ännu mer. Vad hade vi att förlora? Loppet var ju redan kört. Skulden var ändå alltid vår.
Likadant är det med domarna i Italien. Varenda litet misstag de gör i en match kastas direkt in under hysterisk lupp. I tidningen matchdagen görs det mycket stor sak av vilken domare som blivit tilldelad vilken match.
Ingenting sker av en slump i Italien. Slumpen går att styra. Slumpen är handlingskraftig. Slumpen doftar Moggis kalsonger.
Problemet med jakten på domarna är att det blir svårt för dem att efter en match träda fram och säga "Okej, förlåt. Jag fuckade upp i dag. Jag lovar att bli bättre till nästa söndag." Det är svårt att vara ödmjuk och be om ursäkt för sina fel och brister när man har en armé av rödflammiga herrar (och mystiskt leende damer) i teve varje söndagkväll som ägnar all sin uppmärksamhet åt att sno en på all redbarhet, all ära.
Det är mycket enklare att man då drar de berömda öronen åt sig, att man sluter sig samman, blir motsträvig och tvär. Där är vi idag.
Ett annat problem är att många domare faktiskt sålt sig som luder. Collina har fått gå hårt åt med kvasten för att bli av med dem. Men varje misstanke att alla kanske inte är borta föder fortsatta aggressioner.
Samtidigt är det så att makt attraherar makt. Domare har makt. Storlagen har makt. Särskilt har storlaget som leder serien makt, gunst, kärlek och pengar. Och domarna dras in i den där maktens svarta hål. I ett land som Italien är det naturligt att makten sätter sig ner och samtalar om hur man bäst kan underlätta för varandra. Så ser landet ut. Så ser politiken ut. Och så ser fotbollen ut.
Jag läste en intervju med en köpt domare som erkände hur enkelt det var att få en match att sluta som hans uppdragsgivare bestämt. Ingen skulle kunna lista ut att han blivit köpt. En lösning kräver alltså minst två rörelser. Helst i riktning mot varandra. Domarna måste inse att de är under ständig lupp. De måste förstå att deras trovärdighet borrat sig ner i underjorden och surrat fast sig där. Deras enda väg till återupprättat förtroende är ödmjukhet, tolerans, tid och teknik...
Mitt konkreta förslag är att domarna tar hjälp av tekniken, teve, monitor, en femte domare som sitter och ser matcherna på en skärm uppe på läktaren.
Det är inte rimligt att vi som sitter hemma i soffan vid teven ska se mycket mer och mycket bättre vad som händer eller inte händer, än en domare som har hela matchens öde i sin visselpipa.
Och låt sedan för enkelhetens skull domaren ha tre möjligheter per match att ta hjälp av tevebilderna och den övervakande domaren. Max tre gånger. Det kan vara vid en straffsituation, ett offsideläge eller en dubiös, tveksam utvisning. Det är ju helt sjukt att en match kan avgöras av felaktiga domslut när en enda titt i tevekameran skulle kunna berätta för domaren hur det faktiskt gick till. Minns bara matchen Skottland-Italien hur Skottlands mål var offside och Italien fick ett mål felaktigt bortdömt för offside. Tänk om Italien förlorat den matchen på grund av det? Det är inte rimligt.
Jag tror att detta förslag skulle kunna fungera; åtminstone i en övergångstid när domarna inte är värda smutsvatten ens och ständigt ifrågasatta. Ta hjälp av tekniken. Inför en övervakande domare.
