33^ Italiensk fotbollshögtid
I helgen dukades det upp till buffé med det bästa Italien har att erbjuda. Tre toppmatcher att njuta av och en aperitif som hade potential att överraska. När notan kom var det väl värt pengarna.
Förrätten bestod av ett välkryddat Sicilienderby med ordentlig hetta. Tyvärr skulle smaken visa sig vara tämligen platt. Det kunde lika gärna ha varit en match i serie B med tanke på den generösa kryddningen av kamp och oigenomtänkta filmningar. Båda tränarna gjorde sitt bästa för att trycka in så många hårdingar som möjligt på planen samtidigt.
Det sedvanliga gnället på fjärdedomaren fanns förstås också. Den biten har jag aldrig fattat. Vad är det man vill uppnå med det? Tror man att han ljustavelskötaren ska bryta in och be domaren ändra beslutet eftersom en en av tränarna protesterat?
Vargas uppmärksammade ett annat ofog - han mimade gult kort till domaren, för att visa att det minsann borde vara varning på den som förpassade honom i gräset. Vad vill Vargas uppnå? "Jaha, förlåt. Klart det är gult kort och du tycker det." Gult kort på Vargas och alla andra som försöker med samma sak.
Det sägs ofta att de stora spelarna avgör matcher. Ibland avgör de små också. Till och med den minsta. Polito gav upp i förtid. Tur för matchvinnare Miccoli också att han hejdade sig från att låtsasgrina när Sabato smällde till honom i fejset. Det kunde blivit riktigt pinsamt.
:::: :::: ::::
Huvudrätten var det tyngsta italiensk fotboll kan uppbringa historiskt sett. Juventus mot Milan är ett massivt möte. På senare år har det blivit synonymt med stelbenta spelare, låsta positioner och förlustfobiska tränare. När Grygera slog ut bollen äver sidlinjen tre gånger på matchen sju första minuter talade mycket för ännu en besvikelse.
Första halvan mördade all oro för ett sömnig afton. Med reportaget om "la familia" i Milan från senaste Offside i minnet var det omöjligt att inte se tryggheten i bortalaget. Pappa Maldini var som vanligt snudd på perfekt, ungarna Bonera och Simic gjorde sitt bästa för att hänga på.
Skönt att se Inzaghi som sig själv igen. Då är han underbar. Annars är han tyvärr mest patetisk.
Andra halvlek blev tyvärr mer likt derbyt tidigare på dagen. Det small rejält och ett par gånger var det riktigt fult. Camoranesi och Bonera "vann" i respektive lag.
Det är alltid synd när domarnas beslut anses påverka matchutgången. Jag tänker då inte på om Salihamidzic var offside när Trezeguet nickade eller om han var offside när han slog in returen för att Trezeguet varit på den första. Jag tänker på frisparken som ledde till segermålet. Maldini vann närkampen mot Grygera. Det är tyvärr mer regel än undantag att den starkare missgynnas i italiensk fotboll. Ska det fortsätta så här, och det lär det ju göra, finns det ingen anledning för klubbarna att lägga pengar på varken gym eller fystränare. Man tjänar ju ingenting på att vara stark.
Och enligt Murphy är det är ju alltid de felaktiga frisparkarna det blir mål på...
Att vinna på grund av felaktiga domslut smakar bittert som brysselkål. Man ifrågasätts utan att ha gjort något fel. Att förlora av samma orsak är naturligtvis ännu värre. Eftersmaken sitter i halsen i flera dagar. Gång på gång glider den upp ur strupen och förpestar hela tillvaron. Det brukar ta en vecka att skölja ner det, för då är det ju match igen.
Tiago var helt genomskinlig igen. Tur för honom att Nocerino inte är någon bra fotbollspelare.
:::: :::: ::::
Efterrätten var färgad i blått, svart, vitt och lila. Blåbär, lakrits, vanilj och viol är en spännande, om än sannolikt vidrig blandning. Sånt äter man med ögonen.
Man måste hylla Fiorentina som åker till Milano och ställer upp med två backar och utan bollvinnare. Det är fräsande fräckt. De kör sitt och skiter i vad de andra sysslar med. De kunde inte stå emot i går men ibland får man svälja en förlust. All heder åt dem.
Man visade att man är ett minst lika spelskickligt lag som Inter. Tyvärr var Inter lite piggare, lite snabbare, lite starkare. Helt enkelt lite bättre.
Utan en makalös Frey i målet hade det kunnat stått 3-0 redan i paus. Herregud vad han imponerade. Som ett ton kött med robotegenskaper. Att det inte skulle hålla förstod de flesta, särsklilt som han blev justerad redan före paus. Frey var matchens MVP trots att man torskade.
:::: :::: ::::
Tre sylvassa Romamål gav en livsnödvändig seger i Udine. Det hjälpte förstås inte då Inter senare också vann. Det kanske är dags att inse att loppet är kört. Hur de än bär sig åt kommer Roma aldrig närmare än fyra poäng. Hoppet står till Milan som måste vinna derbyt. Skulle Inter tappa tre poäng där skulle det inte förvåna om Roma samtidigt förlorar på Marassi. Doppietta di Cassano.
:::: :::: ::::
Torinos lag är alldeles för bra för att ligga där de ligger. Man ska inte torska med 3-0 mot Genoa. Nästa säsong kommer de visa vad de kan, om de bara kan behålla ungefär samma lag. De flesta spelarna tillhör övre halvan av ligan, liksom tränaren. Med tiden kommer tjuren.
:::: :::: ::::
Varför var kameravinkeln så låg på Olimpico? Såg ju ut som Highbury. Max tre spelare i bild samtidigt.
Skön frispark av Baronio. Han tog fram puttern när alla andra väljer järnettan.
Muslera fick chansen och kommer aldrig få den igen. Han får ta på sig Sienas kvittering och kan i dag kvittera ut en 4:a i betyg från Gazzettan. Stackars grabb.
:::: :::: ::::
Atalanta behöver finjustera sina offsidefällor. Napoli kom tre mot noll när man flyttade upp på ett inlägg. Napoli gjorde inte mål. Napoli behöver grovjustera sina avslut i tre mot noll.
:::: :::: ::::
Veckans underligaste: Canal+ visade Liverpool-Blackburn i två kanaler, samtidigt som man skippade toppmötet i Udine och visade Reggina-Sampdoria utan första kvarten. Hur kunde det bli så? Jag är fullt medveten om hur man prioriterar men att visa samma match i två kanaler är väl ändå att gå lite för långt?
:::: :::: ::::
Sampdoria hade sina chanser att ta en pinne. Tyvärr sköt de som krattor. Eller så gjorde de som Cassano och vägrade ta de lägen som bjöds. Trots att han var loss skulle han dribbla av en gubbe till. Då vinner man inte. Hans hand över munnen i samtalen med Mazzarri är också härliga. Paranoian har segrat.
Veckans spelare: Det är aldrig ont om lirare i Italien. Franco Brienza har (enligt Petter J) gjort fem av Regginas senaste sju mål. Hans och matchens enda mot Sampdoria var en uppvisning i kyla och självförtroende. I den här formen gör han som han vill. Jag tror inte han gjorde ett misstag på hela matchen,och då innehöll den ändå framspelningar över sitt eget huvud, en perfekt frispelning av Amoruso plus allmänt felfritt publikfrieri. Brienza är årets Foggia, men Foggia var nog aldrig så här bra.
:::: :::: ::::
Veckans garv: Francesco Modestos hörna i slutet av matchen. Jag hade aldrig sett en spelare av misstag sparka till hörnflaggan istället för bollen. Nu har jag det. Inte ens Modesto själv kunde hålla sig för garv. Komik.
:::: :::: ::::
Veckans mål: Leo Messi har tappat håret och lånats ut till Empoli. [1-1-målet]
:::: :::: ::::
Gazzettan gav 7,5 till inte mindre än tio spelare den här omgången. Ingen fick högre betyg än Acquafresca, Camoranesi, Del Piero, Frey, Inzaghi, Kaká, Miccoli, Salihamidzic, Taddei och Vieira.
:::: :::: ::::
Hoppas Cagliari överlever. Det gjorde inte så mycket att Tavano missade öppet mål från tre meter.
:::: :::: ::::
Milan i Uefacupen. Det måste vara ett skämt.
