Passion vs objektivitet
Är supporterskribenterna ett hot mot sportjournalisterna? Är de ett komplement? Eller är de bara några slags wannabee-journalister? Marcus Birro utvecklar sin syn på ämnet och kommenterar också Jan Majlards krönika i Svenska Dagbladet.
I Richard Fords roman Sportjournalisten lämnar Frank sitt yrke som författare för att bli romanens titel. Själv har jag inga sådana planer. Jag är helt nöjd med att vara författare. Jag älskar att skriva böcker. Och jag älskar att skriva om fotboll. Jag slipar hela tiden på mitt hantverk för att bli så bra som möjligt.
Allt skrivande värt att läsa föds ur en passion. Passion för hantverket, för det man skriver om. Majlard kan också vara helt lugn; det finns inget sådant som ”introvert passion.” All lidelse är av naturen utgående, utlevande.
Jag får dagligen mail från människor som anser att deras kärlek till den italienska fotbollen ständigt måste försvaras. Som anser att de ständigt möts av ignorans och fördomar. Mitt skrivande om Italien och italiensk fotboll ska ses i det ljuset. Så länge det är så, så länge kommer jag försöka vara en motkraft mot det. Kärlek ska aldrig behöva försvaras.
Jag sade det i teve också men jag säger det igen; min kärlek är ingalunda blind. Det jag hela tiden vänt mig emot är sportjournalisters nedlåtande syn på supporterskribenter. De ger oss egenskaper vi inte har. Jag må inte ha Mancinis telefonnummer i mobilen men som skribent och stilist är jag fullt duglig.
Människor låter sig inte längre nöja med endast tidningaras sportjournalistik. Det finns en kunskap bland supportrar som inte fanns förut.
Det måste ju vara av godo. Det verkar dock ibland som att all denna kunskap och briljans utgör ett hot för de etablerade journalisterna.
Jag kan också meddela Majlard att inte heller jag har någon ”kulturell kammare” att gömma mig bakom. Allt skrivande bör ske långt utanför alla skydd. Att skriva handlar om att skriva bort sig från alla bekvämligheter och alla försvar.
Också jag skriver mot deadline flera gånger i veckan. Jag tror dessutom att Majlard gör ett misstag när han målar ut sitt yrke som en madröm ” att sitta på Råsunda med en laptop i knäet” inför ett stort derby är ju, som Majlard mycket riktigt också nämner, en dröm för många.
Kanske ligger en del av problemet att han tycks tycka att det inte är så roligt längre?
- - - - - -
Här hittar du Majlards text från Svenska Dagbladet
